Mitt filmår 2017

2017 är till ända och min vana trogen sammanfattar jag de filmer jag har sett och betygsatt under det gångna året.

Precis som tidigare är det de filmer som jag har sett under året som jag rankar. Det kan innebära att filmer som släppts tidigare kommer med på min lista.

1. Ghost in the Shell (5/5)

Jäklar vilken visuell resa Ghost in the Shell är! Jag förstår verkligen inget av kritiken mot filmen, förutom den delen som handlar om white-washing. Givetvis hade det varit mer logiskt att använda sig av skådespelare med asiatiskt utseende än europeiskt. Förutom detta var filmen inget annat än helt fantastisk. Snygg som tusan, med tajt action och en engagerande story. Att sitta och jämföra den med den hyllade animen från 1995 är jag inte jätteintresserad av. Denna version står sig alldeles utmärkt på egna ben. Tyvärr verkar filmen inte gått så bra som filmbolaget önskade (den gick med vinst globalt i alla fall, enligt Box Office Mojo) så vi får nog inga uppföljare. Så synd, för detta var en värld jag hade velat se mer av.

När man får den där blicken av en robot-geisha, då är det något som är fel!

2. Blade Runner 2049 (4/5)

Jag misstänker att Blade Runner 2049 är detta års Interstellar för mig. En film som tjänar på att ses om flera gånger. Jag tyckte väldigt mycket om Blade Runner 2049. Precis som Ghost in the Shell är det en visuell fest. Otroligt snygg och rentav vacker. Det är en film som tar sin tid, och kunde kanske ha tajtats till lite här och där. Skådespelet är genomgående bra, och den annars så överspelande Jared Leto hinner inte flippa ur med den lilla tid han får i filmen. Det är dock inte skådespelet som har huvudrollen här utan den härliga världsbygget. I viss mån påminner världen om Ghost in the Shells värld, men det får anses helt ok då vi kan utgå från att Ghost in the Shell lånat friskt från original-Blade Runners värld.

Ryan Gosling som ‘K’ i Blade Runner 2049.

3. Rogue One (4/5)

Att Rogue One mer och mer framstår som den bästa Star Wars-filmen förvånar mig, men nog är det faktiskt så! I och med att den inte är en del av en trilogi får vi en berättelse som står på egna ben. Visst, den lider lite av samma sjuka som alla Star Wars lider av, små ”lustiga” robotar och figurer som flirtar med barnen och agerar comic relief, men det får man nog köpa nuförtiden när det gäller Star Wars. Felicity Jones gör en alldeles utmärkt huvudroll, stark och skör på samma gång. Att hon inte är ett större namn i Hollywood är ett mysterium. Det känslosamma slutet träffade och ger originaltrilogin ännu mer tyngd.

Felicity Jones som Jyn Erso i vad som förmodligen är den bästa Star Wars-filmen.

4. Lion (4/5)

Dev Patel har minst sagt aldrig varit en favorit. Av alla filmer jag har sett med honom tidigare har jag alltid tyckt att han har varit den svagaste länken. Tills nu. I Lion är han mycket bra och berättelsen om den indiska pojken som kommer bort och blir bortadopterad till Australien är otroligt gripande och starkt. Något som är bra berättande är att vi får spendera så lång tid med huvudkaraktären som barn, får se hur han kommer bort och alla hans vedermödor tills han blir adopterad. Det gör att jag som tittare bryr mig. Sedan illustreras konflikten inombords fint när han har vuxit upp, är australier, men känner även att något saknas. En mycket vacker och rörande film. Och tack för att du motbevisade mig Dev Patel, du kan ju skådespela!

Dev Patel i vackra filmen Lion.

5. Apornas Planet: Striden

Med Apornas Planet: Striden går den nya Apornas Planet-trilogin i mål. Jag hoppas dock på fler filmer, gärna med ett tidshopp så att vi börjar nosa på den tidsperiod som originalfilmerna utspelar sig i. Apornas Planet: Striden är inte en riktigt lika stark film som föregångaren, Apornas Planet: Uppgörelsen, som jag har recenserat här och som jag satte som 2014 års näst bästa film. Det är dock en värdig avslutning till en överraskande stark filmserie och fortfarande en fantastisk teknisk prestation att av motion capture-apor kunna få ut så mycket känsla och själ.

Caesar i den avslutande (eller?) Apornas planet-filmen.

Några filmer som precis missade topp 5

Några av de bästa filmerna jag såg under året missar topplaceringen på min lista, men är mycket sevärda ändå. Dessa rekommenderas varmt, utan någon särskild ordning:

The Girl With All the Gifts, Moonlight, The Handmaiden, Atomic Blonde, Star Wars: The Last Jedi, Det, Passengers.

Alla betyg från 2017

  1. Beyond Skyline (2017) – 2/5
  2. Det (2017) – 4/5
  3. Star Wars: The Last Jedi (2017) – 4/5
  4. Bright (2017) – 3/5
  5. What Happened to Monday (2017) – 3/5
  6. Thelma (2017) – 3/5
  7. Den amerikanska reportern (2016) – 3/5
  8. The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young (2014) – 4/5
  9. Ingrid Goes West (2017) – 3/5
  10. Generation Iron 2 (2017) – 3/5
  11. The Dark Tower (2017) – 2/5
  12. Blade Runner 2049 (2017) – 4/5
  13. Blodspår (2002) – 3/5
  14. Lion (2016) – 4/5
  15. Bakom stängda dörrar (2012) – 2/5
  16. Baby Driver (2017) – 3/5
  17. Wonder Woman (2017) – 3/5
  18. Death Note (2017) – 2/5
  19. Skönheten och odjuret (2017) – 3/5
  20. Den osynlige gästen (2016) – 3/5
  21. John Wick: Chapter Two (2017) – 3/5
  22. Oasis: Supersonic (2016) – 4/5
  23. The Mummy (2017) – 3/5
  24. Colossal (2016) – 3/5
  25. Okja (2017) – 2/5
  26. The Lost City of Z (2016) – 4/5
  27. Stalker (1979) – 3/5
  28. Atomic Blonde (2017) – 3/5
  29. Berlin Syndrome (2017) – 3/5
  30. Fast & Furious 8 (2017) – 2/5
  31. Apornas planet: Striden (2017) – 4/5
  32. ARQ (2016) – 2/5
  33. Kong: Skull Island (2017) – 3/5
  34. Dope (2015) – 3/5
  35. A Cure for Wellness (2016) – 3/5
  36. I Don’t Feel at Home in This World Anymore (2017) – 3/5
  37. Life (2017) – 3/5
  38. Mindhorn (2016) – 2/5
  39. Logan: The Wolverine (2017) – 3/5
  40. Alien: Covenant (2017) – 3/5
  41. The Handmaiden (2016) – 4/5
  42. The Void (2016) – 3/5
  43. Rings (2017) – 2/5
  44. Trainwreck (2015) – 3/5
  45. The Homesman (2014) – 3/5
  46. Clueless (1995) 3/5
  47. Doctor Strange (2016) – 3/5
  48. Ghost in the Shell (2017) – 5/5
  49. The Edge of Seventeen (2016) – 4/5
  50. The Discovery (2017) – 4/5
  51. Rogue One: A Star Wars Story (2016) – 4/5
  52. Resident Evil: The Final Chapter (2016) – 2/5
  53. Assassin’s Creed (2016) – 2/5
  54. The Autopsy of Jane Doe (2016) – 3/5
  55. Vaiana (2016) – 3/5
  56. Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016) – 3/5
  57. Blackhearts (2016) – 3/5
  58. Passengers (2016) – 4/5
  59. Dolda tillgångar (2016) – 3/5
  60. Aloha (2015) – 2/5
  61. Moonlight (2016) – 4/5
  62. Hacksaw Ridge (2016) – 3/5
  63. Hell or High Water (2016) – 3/5
  64. The Love Witch (2016) – 2/5
  65. Jack Reacher: Never Go Back (2016) – 3/5
  66. Nocturnal Animals (2016) – 3/5
  67. The Final Girls (2015) – 3/5
  68. The Girl with All the Gifts (2016) – 4/5
  69. Spectral (2016) – 2/5
  70. Ombytta roller (1983) – 3/5
  71. The Age of Adaline (2015) – 3/5
  72. Inferno (2016) – 3/5
  73. The Magnificent Seven (2016) – 3/5
  74. Kvinnan på tåget (2016) – 4/5
  75. The Accountant (2016) – 3/5

Siffran av sedda filmer fortsätter att sjunka år för år. I år blev det 75 betygsatta filmer. Det blir mer tv-serier än filmer nuförtiden, så det förvånar mig inte.

Tidigare år

Löparåret 2017

2017 var året jag återupptog min löpning och har sprungit mer än jag någonsin har sprungit tidigare. Här sammanfattar jag löpningen, och blickar framåt mot 2018.

Exakt hur det gick till när jag återupptog löpningen går att läsa om i detta blogginlägg. Sedan jag skrev det inlägget har jag utvecklats ännu mer i min löpning, sprungit snabbare, längre och fått allmänt ännu bättre flås.

En stor motivation till att jag började med löpning igen var för att gå ner i vikt inför bröllopet. Det har jag lyckats med och från början av 2017 till nu har jag tappat ungefär 10 kilo i vikt. Det känns givetvis fantastiskt bra, med den enda negativa bieffekten att alla mina byxor är för stora nuförtiden!

Under 2017 blev det 1577 kilometer, fördelat på 128 löppass. Mina personbästa finns nedtill, och jag är väldigt nöjd med varenda tid som finns där. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle utvecklas så här mycket på ett år. Speciellt inte med tanke på att jag hade ont i knäet och dåligt flås när jag påbörjade mina försiktiga löpförsök.

Utöver mina personbästatider har jag även fem stycken ”course records” på Strava. Just att kunna mäta sig mot andra och ”tävla”, om än på väldigt korta segment eller sträckor, är väldigt motiverande. Jag är verkligen en person som gillar det mätbara med löpning. Alla löppass loggas med min Apple Watch. Tidigare i år genom Runkeepers egen app, men efter att WatchOS 4 släpptes visade det sig att det går att exportera data från Apples inbyggda app vilket gör att jag numer loggar med den och sedan laddar upp till diverse sajter. Strava är dock mitt ”nav” numer.

På så här gott humör var jag när jag sprang Kilsbergsleden i november. Foto: Carin Calleberg.

Lopp under 2017

Under 2017 sprang jag dessa lopp (officiell tid inom parentes):

  • Örebro Parkrun #1 – 5 km (25:39), 8 april
  • Blodomloppet – 10 km (45:07), 24 augusti
  • Å-stadsloppet – 21,1 km (1:46:02), 14 oktober
  • Kilsbergsleden – 14,7 km (1:14:00), 4 november

Personbästa under 2017

5 km på 21:13

13 augusti. Snittempo 4:14.

När jag slog mitt förra personbästa på 5 kilometer hade jag under lång tid bara sprungit pass runt 10 kilometer och längre. Sen fick jag ett ryck en morgon och bestämde mig för att ge mig ut och slipa tiden. Det gick galant då mitt personbästa på distansen var flera månader gammalt och jag hade utvecklats mycket sedan jag slagit det.

Runkeeper

10 km på 42:22

25 december. Snittempo 4:14.

Dagen efter julafton, fortfarande mätt efter all mat, gav jag mig ut och kämpade till mig ett nytt personbästa på 10 kilometer. Under december slog jag faktiskt personbästa på denna distans hela två gånger, första gången den andra december när jag sprang på 43:17 och sedan den 25 december när klockan stannade på 42:22. Det är en tid jag är vansinnigt nöjd med och det visar verkligen vilken utveckling jag har gjort i löpningen. När året började var min bästa miltid runt 60 minuter. Den 11 maj kom jag under 50 minuter för första gången, vilket var en rejäl milstolpe för mig, sedan slipade jag mer och mer på tiden och har nu alltså vid årets slut landat på 42:22.

Strava

15 km på 1:08:54

20 december. Snittempo 4:35.

Fem dagar innan mitt personbästa på 10 kilometer slog jag personbästa på 15 kilometer. Jag inledde inte passet i något rasande tempo, utan blev förvånad när jag halvvägs in insåg att det gick hyfsat bra och att jag hade mycket kvar att ge. Löppasset avslutades därmed i rasande tempo och mitt mål jag hade inför 2018, att springa 15 kilometer under 1:10:00 klarades av utan problem.

Strava

21,1 km på 1:45:30

27 november. Snittempo 5:00.

Halvmarathondistansen är den distans jag har mest ”problem” med. Det är en lite för lång distans för att bara kunna springa på ren vilja och känsla. Det kräver att man planerar sitt lopp. Detta fick jag erfara när jag sprang Å-stadsloppet och gick ut alldeles för hårt och sedan ”föll igenom” den sista milen. Då klockade jag in på den officiella tiden 1:46:02. Det är absolut ingen skittid, men jag har mycket bättre tider i mig. Efter Å-stadsloppet har jag slipat lite på tiden, men ingen större sensation. Det är inte så ofta jag springer halvmarathon, så därför blir tillfällena till att bättra tiden inte så många. 1:45:30 är en helt ok tid, men jag kan bättre!

Strava

Mål för 2018

Alla mina mål för 2017 fullständigt krossade jag då det visade sig att mitt knä höll, jag tyckte det var kul att springa och jag utvecklades snabbt ju mer mil jag fick i benen. Förmodligen kommer jag inte att utvecklas lika mycket under 2018, utan har nog nu hittat min nivå. Men, självklart ska jag sätta några mål ändå. Utmaningen är att inte sätta för lätta, eller för svåra, mål.

När jag började att skriva detta inlägg så började just med målen för 2018. De första utkasten skrev jag under november 2017. En månad senare hade jag lyckats slå två av målen för 2018. Så, det var bara att sätta nya mål. Jag lämnar kvar den text jag skrev om mina mål, som jag senare lyckades slå. Målen var för 10 och 15 kilometer.

5 km under 20:30

Mitt nuvarande personbästa, 21:13, kommer inte bli superlätt att slå, men jag bör kunna klara av 20:30. Om jag ska springa 5 kilometer under 20 minuter och 30 sekunder måste jag hålla ett tempo på minst 4:06. Det är jobbigt, men inte omöjligt.

10 km under 42:00

Att springa 10 kilometer under 42 minuter känns jobbigt att bara tänka på, men bör gå om jag jobbar på att hålla ett jämnt tempo. Jag är 22 sekunder ”off” just nu. För att fixa tiden behöver jag springa milen med 4:12-tempo.

Tidigare mål var 10 km under 43:00.

På 10 kilometer har jag som mål att slipa bort 51 sekunder från mitt nuvarande personbästa på 43:50. Det kommer att krävas ett tempo på 4:18. Jag tror att jag kan göra det, men det kan bli kämpigt.

15 km under 1:08:00

Att fixa 15 kilometer under 1:08:00 ska inte vara jättesvårt. 15 kilometer är den distans jag springer oftast så på något pass när det känns bra ska jag säkert lyckas med att slipa mitt personbästa. Tempot som krävs för att fixa nytt personbästa är 4:32.

Tidigare mål var 15 km under 1:10:00

Här har vi ett personbästa jag bara måste kunna slå. När jag har sprungit mina bästa tider hittills på 15 kilometer har jag inte haft som mål att just slå personbästa. Med rätt uppladdning och inställning ska jag absolut fixa att springa 15 kilometer i en snitthastighet av 4:40.

21,1 km under 1:42:00

Halvmarathondistansen springer jag inte särskilt ofta, och skulle behöva träna på den betydligt mer. När jag sprang Å-stadsloppet gick jag ut alldeles, alldeles för hårt och orkade inte springa så bra som jag hoppats på. Jag hade förvisso varit krasslig dagen innan, men på själva dagen för loppet kände jag mig ändå runt 90 procent av min kapacitet. Sluttiden blev 1:46:02 vilket är en bra tid för ett första halvmarathon, men jag kände mig besviken samtidigt då jag har kapaciteten för att springa bättre och klokare. Sedan har jag slipat lite mer på tiden, men inte mycket. Om jag ska slå 2018 års mål på 1:42:00 innebär det att jag måste hålla ett snittempo på 4:50, och det tycker jag att jag bör klara.

Här kan du följa mig

Om du vill följa min löpning så finns jag på flera ställen, men just nu är det alltså framförallt Strava som är mitt huvudställe för att logga min löpning.

Strava
Jogg
Runkeeper

Löpning och jag, del två

Efter flera års uppehåll har jag tagit upp löpningen. Det känns otroligt kul att vara i gång igen och det går riktigt bra.

När jag började springa senast, 2011, höll jag på fram till tidig sommar 2012. Sedan fick jag problem med smärta på mitt högra knäs insida. Denna smärta har hållit i sig och spökat när jag har tränat. Efter besök hos sjukgymnast konstaterades att det inte var något mekaniskt fel med mitt knä (inget skadat med andra ord) och att jag skulle behöva träna upp stabiliteten i det.

Hösten 2016 började mitt löpsug att smyga sig på igen och jag tänkte att jag denna gång skulle kolla upp lite noggrannare hur mitt löpsteg såg ut när jag landade med foten. På Löpex filmades jag när jag sprang på löpband och trots att jag tyckte att det såg helt katastrofalt ut så verkade inte killen i butiken särskilt oroad utan hjälpte mig att hitta ett par skor med bra stöd. Jag började jogga korta pass och när jag fick ont i knäet gick jag hem. De första passen var ingen höjdare. Kondisen och hastigheten var inget vidare men jag fick lära mig själv att inte pressa mig för hårt och att lyssna på kroppen.

Under ett tidigt löppass med min nya Apple Watch, i december 2016.

Efter några månader av sådana skitpass kändes det bättre och bättre. Styrkan i knäet verkade tillta och jag fick inte längre lika ont. Inför bröllopet trappade jag upp min träning för att gå ner i vikt och känna mig piggare. Det gav resultat. När jag ställde mig på vågen någon vecka inför bröllopet hade jag gått ner sex kilo och nått min målvikt med ett kilos marginal. Det kändes på kläderna också. Jag blev dessutom snabbare och snabbare märkte jag när jag kollade mina tider på Runkeeper.

Nu när augusti har passerat och jag summerar sommarmånadernas löpning ser det ruskigt bra ut. Just i augusti har jag slagit alla mina personbästarekord, sprungit mitt första riktiga lopp, Blodomloppet, och i framtiden väntar mitt första halvmaraton. Jag trodde verkligen inte att löpningen skulle gå så himla bra som den har gjort och detta vill jag fortsätta med så länge knäet håller.

Var och hur löper jag

Jag återupptog löpningen när vi bodde i vår förra lägenhet och det blev ett gäng korta rundor i närheten av golfbanan. Sedan flyttade vi och då började jag springa i det korta, men fina, spåret i närheten av mig som heter Sanatoriespåret. Att springa hemifrån till spåret, ett varv (på 2,4 km) och hem igen blir 5 kilometer totalt. Efter ett gäng sådana pass började jag öka distansen och sprang istället för ett varv tre varv och hem igen. Detta blir en mil totalt. Det har blivit många rundor i Sanatoriespåret, dels för att det är nära och dels för att det är bra underlag för ett knä som lätt börjar ömma.

Men, efter ett tag börjar man ju ledsna på att springa samma spår hela tiden. Min kollega Lena tipsade mig istället om Karlslundsspåret, vilket visade sig vara en riktig succé. Det är ett helt fantastiskt fint spår och efter tipset har jag sprungit 10 kilometer och 15 kilometer rätt många gånger. Att cykla dit från mig går hyfsat snabbt och det är dessutom jättemysig väg där man passerar otroligt fin natur, hästar och allmän idyll. Karlslundsspåret hamnade på plats 80 i listan över Sveriges bästa motionsspår. Författarna verkar dock inte ha sprungit 10 och 15 kilometer, som är betydligt roligare än de kortare distanserna i spåret.

Efter att mitt knä känns starkare och starkare har jag börjat variera underlaget och det verkar tack och lov som att knäet håller vid löpning på asfalt! Det har öppnat upp möjligheterna ordentligt och ett vanligt pass jag brukar tar går från Södra Lindhult till Marieberg, Sommarro, Rosängen, Gustavsvik, Adolfsberg, nästan ett helt varv i Sanatoriespåret och till slut hem igen. Det blir nästan 15 kilometer löpning (ibland irrar jag runt i Södra Lindhult för att ”utöka” sträckan) med varierad löpning.

Tillsammans med Kattis och Pär i Hemlingbyspåret.

Det har även blivit några pass i fina Markaspåret som vi tidigare bodde nära till. Det är ett rätt tufft spår med en del backar, men väldigt trevligt att springa i. Under semestern i Danmark sprang jag flera pass varav ett längre på två mil längs med vackra Hou Engvej där jag bland annat blev jagad av två hundar, vilket i sig var ett litet äventyr (de gav upp när de ansåg att de ”jagat bort” mig). När jag och Tove hälsade på Kattis och Pär i Gävle fick jag också ett rejält löppass på 18,44 kilometer tillsammans med dem i Hemlingby. På listan över Sveriges bästa motionsspår hamnade Hemlingby på en riktigt bra åttondeplats och det är ett jättefint spår.

Publik vid Hou Engvej.

Lopp

Jag springer Blodomloppet och vinkar glatt till Tove som filmar och hejar på mig.

Det är hittills bara ett riktigt lopp jag har deltagit i, Blodomloppets 10 kilometer den 24 augusti. Vid Trängens IP samlades enormt många löpare, det var uppvärmning, underhållning och allmänt hålligång. Jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan jag höll på med då löpning är en sysselsättning för att få vara i fred och ha lugn och ro för mig. När loppet kom igång var det dock riktigt kul. Det regnade, var lite kyligt och mulet. Med andra ord: helt perfekt löparväder! Alla mina bästa tider har kommit när det har varit dåligt väder och redan innan starten tänkte jag att det skulle kunna bli en bra tid.

Med min medalj efter mitt nya personbästa, 45:07.
Jag startade rätt långt fram och började i ett för mig riktigt snabbt tempo. De första två kilometerna hade jag en lätt känsla av håll, men lyckades hålla det i schack. Tove hade tagit sig ut för att heja på mig och stod vid två-kilometersmarkeringen och hejade och sedan vid femkilometersmarkeringen. Lena från jobbet och maken Ola stod vid fyra kilometer och hejade och min webbkollega Ullis stod vid nio kilometer ungefär. Att se bekanta ansikten medan jag slet på var riktigt kul och mycket uppskattat! Det gav lite extra kraft och gjorde mig helt enkelt glad!

Innan Blodomloppet var mitt personbästa på 10 kilometer 47:48. Målet inför Blodomloppet var att springa under 50 minuter, men jag kände rätt tidigt att det skulle vara noll problem att slå det. Jag kände till och med att mitt personbästa skulle slipas ordentligt.

När jag gick i mål visade Runkeeper 10,20 kilometer på 45:03. Vid milmarkeringen enligt Runkeeper så var min tid 44:25, sub 45, vilket är en milstolpe. Den officiella tiden blev dock 45:07, något jag är otroligt nöjd med. Det hade ju varit kul att få en officiell sub 45-tid dock!

Nertill har jag sammanställt mina bästa tider hittills samt löpningen under sommarmånaderna.

Personbästa

Distans Tid Tempo Datum
5 km 21:14 4:14 min/km 13 augusti 2017
10 km (10,2 km enligt Runkeeper) 45:07 (45:03 enligt Runkeeper) 4:25 min/km 24 augusti 2017
15 km 1:13:12 4:53 min/km 26 augusti 2017
21,1 km 1:46:51 5:04 min/km 2 september 2017

Tillägg: Jag lade till min tid för halvmaraton, 21,1 kilometer, några dagar efter jag skrev detta inlägg. Den tiden sprang jag ändå så tätt efter att jag publicerat att jag tyckte att tiden platsade här (och jag ville gärna ha med halvmaraton i sammanfattningen).

Sommarens löpning

Månad Antal pass Distans Snittempo
Maj 15 168,2 km 5:27 min/km
Juni 14 165,2 km 5:21 min/km
Juli 17 224,1 km 5:23 min/km
Augusti 14 179,4 km 5:04 min/km

Utrustning och prylar

Jag drivs mycket av att ha utrustning och prylar. Givetvis har jag en klocka som mäter alla mina tider, för sex år sedan var det en Garmin Forerunner 305 men nu har den fått gå i pension till förmån för en Apple Watch Series 2 och i den mäter jag min löpning med Runkeeper som jag tycker har den bästa Apple Watch-appen för löpning.

På fötterna har jag inte helt förvånande löparskor. De skor jag fick hjälp med att köpa på Löpex är Adidas Supernova Sequence Boost 7. När jag började springa så mycket som jag gjorde nu i våras insåg jag inte att det räckte med ett par, då skorna började lukta som att ett helt hockeylag lagt sig och dött i dem så då köpte jag ett till par skor, Nike Air Zoom Structure 20.

Det är rätt stor skillnad mellan skorna. Både ger mig bra support och det gillar knäet. Adidas-skorna är dock mycket mer luftiga och öppna medan Nike-skorna sitter tajtare på foten. Jag upplevde att Nike-skorna tog lite längre att ”springa in” också. I början fick jag lite ont i fötterna av dem, men efter kanske fem mil så är detta inget problem.

Mina nuvarande bluetoothlurar, Jaybird X3.
I öronen har jag bluetooth-lurar. Först köpte jag Beats Powerbeats3 som marknadsförs som träningslurar med LeBron James som affischnamn. De satt skönt, lät bra och var allmänt trevliga. Den lilla nackdelen var dock att de inte tål svett. Alls! Efter att ha svettats sönder tre par och bråkat och krånglat med Elgigantens support fick jag äntligen byta till ett par Jaybird X3 istället. Ljudet i dessa är ännu bättre än i Beats och de sitter riktigt bra efter att man pillat med tillhörande vingar och proppar. Det negativa med dem är att signalen är jättemycket svagare än i Powerbeats. Har man telefonen i ett bälte och kroppen täcker telefonen lite så blir det stora störningar. Det ordnade sig dock när jag istället hade telefonen på höften.

Framtiden

Med tanke på hur kort tid jag sprungit sedan jag återupptog löpningen är jag väldigt nöjd över min utveckling. Jag tappar i vikt, springer snabbare och snabbare och framför allt så håller knäet hittills och jag trivs riktigt bra med löpningen!

Den 14 oktober springer jag mitt första halvmaraton då Å-stadsloppet går i Örebro. Jag har satt målet att komma under två timmar, men med tanke på att jag har blivit hyfsat (för att vara jag) snabb så kanske jag får revidera det målet. Utöver Å-stadsloppet är jag väldigt nära att anmäla mig till Göteborgsvarvet också. Med stor sannolikhet, och om jag får vara skadefri, springer jag det nästa år.

Följ min löpning

Jag loggar min träning på Runkeeper och jogg.se. Följ mig gärna där!

Semester i Danmark

Vår minismekmånad var inte den enda semester vi hade denna sommar. Efter vår vistelse på Källö-Knippla jobbade jag och Tove i en och en halv vecka innan vi gick på semester igen. Denna gång åkte vi utomlands, till landet som har gett oss rød pølse, Peter Schmeichel, Tuborg och Riget: Danmark!

Via Airbnb hade vi hyrt en mysig liten stuga nära havet i Hou som låg i Hals kommun. Via färja från Göteborg hamnade vi i Fredrikshamn och från Fredrikshamn låg stugan cirka femtio minuter bort med bil.

Det var strålande väder men ”aningen” blåsigt på färjan över till Danmark.
Via Airbnb hyrde vi denna fina lilla sommarstuga.

Hou hade en fantastisk sandstrand som vi promenerade längs med vår första kväll. I hamnen fick vi se solen gå ner och en mycket bättre start på semestern går nog inte att få! Det fanns inte många restauranger i Hou, eller Hals för den delen, den närmsta lite större orten. Det ställe vi dock åt på var Vaffelhuset, där goda våfflor serverades. Vi hade ju bilen med oss, vilket innebar att vi kunde göra mysiga dagsutflykter.

Ett lysande sätt att spendera sin semester på.
Solnedgång i Hous hamn.

Rubjerg Knude

Via Twitter tipsade Janne om att vi borde åka till Rubjerg Knude och fyren som inte kommer stå kvar där många år till. Han har själv bloggat om sitt besök där. Efter att ha bildgooglat och läst lite om fyren insåg jag att detta var right up my alley och vi åkte dit och blev inte besvikna. Från att ha befunnit oss i Danmark var det som att vi blivit förflyttade till öknen!

Istället för gröna omgivningar så är det sand, sand, sand så långt ögat kan nå vid Rubjerg Knudes fyr. Redan från vägen såg man fyren, och det var en rejäl promenad för att ta sig fram till den vackra fyren. Det blev inte lättare av att gå i sand heller, men oj vad det var värt det!

Fyren beräknas rasa ner i havet om cirka 3-7 år då den står på sanddyner som rör sig. De omkringliggande byggnaderna till fyren har raserats, och runt fyren låg tegelstenar från dessa byggnader. Besökare till fyren hade använt sig av dessa tegelstenar för att ”skriva” sitt namn i sanden, något som syntes väldigt tydligt från toppen av fyren.

Just att man fick gå in i fyren och upp till toppen var väldigt kul. Jag traskade upp själv medan Tove väntade på mig nedanför. Utsikten var helt fantastisk!

Fantastiskt fina Rubjerg Knude fyr. Utsikten kunde man inte klaga på!
Jag traskade upp för alla trappor inne i fyren för att få ta del av utsikten.
Uppe på Rubjerg Knude fyr var detta utsikten.
Tove vinkar till mig från marken.

Grenen

Dagen innan vi åkte hem till Sverige igen tog vi en rejäl utflykt till Grenen, Danmarks nordligaste udde. Tove hade varit här tidigare som barn med sina föräldrar, men nu blev det ett återbesök i vuxen ålder. Vid Grenen möts två hav, Skagerrak och Kattegat. Längs med jättefina stränder, blåst och tyska bunkrar från andra världskriget promenerade vi ända ut till udden.

Precis på uddens topp låg en jättesöt säl och krumbuktade sig, omgiven av människor som fotograferade och filmade den. Efter att vi tittat på sälen, tagit lite selfies (och dessutom försökt ta ”sälfies”, men inte lyckats något vidare) sökte vi upp en sanddyn där det inte blåste lika mycket och tog en picknick.

Rubjerg Knude fyr var inte den enda fyr vi besökte. Vid Grenen finns nämligen Grenen grå fyr. Denna gick vi dock inte upp i, utan nöjde oss med att titta på nerifrån istället.

Skagerrak till höger och Kattegat till vänster.
Fotogenisk säl poserar för Tove.
Stranden in mot Skagen grå fyr.
På Skagens grå fyr studeras flyktfåglar.
En av de flera bunkrar som tyskarna byggde under andra världskriget.

Film från Danmark

Jag fotograferade inte bara, utan filmade även en hel del i vårt vackra grannland.

Minismekmånad på Källö-Knippla

Både jag och Tove älskar västkusten och efter bröllopet åkte vi på en ”minimoon” till Källö-Knippla. Vi hade hyrt ett fantastiskt hus via Airbnb som låg alldeles vid vattnet.

Efter en bilfärd till Göteborg och ”hålla tungan rätt i mun”-åkning i Tingstadstunneln tog vi färja över till Öckerö och åkte sedan till färjelägret vid Burö. Därifrån var det bara några minuter med färja innan vi var framme vid den lilla ön Knippla.

Huset vi hade hyrt var gammalt, otroligt fint och låg alldeles vid vattnet. Det fanns ett litet rum med två fåtöljer och fantastisk utsikt över havet och de passerande färjorna. Vi spenderade varje kväll med att bara sitta där och titta. Då det också fanns kikare i huset kunde vi sitta och titta på de olika fåglarna som låg och guppade i vattnet.

Här satt vi om kvällarna, drack öl eller vin och bara njöt av utsikten.

Knippla var verkligen en superliten ö. Det fanns en matbutik som stängde halv sju på kvällen och en restaurang som låg i den lilla hamnen. Om man är ute efter partaj så är det verkligen ingen ö som passar. För mig och Tove var det dock helt perfekt. Så lugnt och skönt och våra planer på att utforska Öckerö och Hönö skrotades till förmån för att bara njuta på bryggan i solen eller promenera runt ön.

Första kvällen på Knippla och jag poserar i Toves panorama.

Jag hade med mig löparutrustning och gav mig iväg på en tur första morgonen. Då ön var så liten, och backig, var det rätt knepigt att springa. Jag utforskade många av de olika vägarna (kolla in löppasset här) och slutade efter lite mer än fem kilometer. Vanligtvis försöker jag alltid springa minst en mil, men det gick inte riktigt här! Efter att jag kommit tillbaka till huset slängde jag av mig tröjan och tog mig genast ett dopp från badbryggan alldeles intill huset. Uppfriskande minst sagt!

Detta är det första man möts av när man rullar av färjan i Knippla.

Vi åt aldrig på restaurang under vår minimoon utan köpte istället färsk fisk och skaldjur och lagade egen mat. Efter middagarna promenerade vi runt, läste en bok eller slappade på annat sätt. Efter allt som varit med bröllopet var det en perfekt minimoon att kunna ta igen sig på denna fina lilla ö!

Jag och Tove myser på klippa.

En liten Knippla-film

Jag filmade en del och klippte ihop en liten film från vår vistelse på Knippla.

Bröllopet

Efter nästan tolv år tillsammans har jag och Tove gift oss! Den sjuttonde juni blev vi hustru och man och vi har tagit ett nytt gemensamt efternamn. Engqvist.

Vi förlovade oss på min trettioårsdag, den 15 januari 2011, och gifte oss alltså sex och ett halvt år senare, den 17 juni 2017. Inför bröllopet var det en hel del planerande och en hel del nervositet. Både vigselceremonin och bröllopsfesten hade vi på vackra Rosängen och planen var att ha vigselceremonin ute i äppellunden. Någon vecka innan bröllopet såg det dock rätt skakigt ut med vädret. Vi hade möjligheten att ha ceremonin inne i orangeriet, där middagen skulle vara, men ville givetvis vara ute.

Innan jag och Tove kom så minglade våra gäster med bubbel i solen. Från vänster: Kattis, Sanna, Eric, Pär och Ylva. Foto: Fredrik Jahnsson.

När dagen väl kom så var vädret helt perfekt. Solen sken och det var otroligt vackert väder! Tove åkte till frisören strax innan tolv och jag vankade av och an hemma och lugnade mina nerver med att spela tv-spel. Klockan 16 träffades gästerna på Rosängen för mingel, bubbel och tilltugg. Klockan 17 anlände jag och Tove och vandrade fram till våra gäster och vår vigselförrättare Niklas. Vi var otroligt nervösa och tagna av situationen!

Vi anländer till vigseln. Foto: Mattias Drejby.

Niklas höll ett roligt och fint tal innan han vigde oss och vi fick svara ja på frågan om vi tog varandra som äkta makar. Efter det blev det kramkalas, fotografering (vi hade bokat in Therese Johansson som var mycket proffsig och trevlig att ha att göra med) och brudskål.

Här viger Niklas oss och säger förmodligen något roligt i sitt tal! Foto: Mattias Drejby.
Nyvigda! Den vackra brudbuketten kom från Zälls blommor. Foto: Therese Johansson (med min telefon, givetvis har hon tagit massa proffsbilder också med betydligt bättre utrustning)
Efter vigseln tog våra gäster bilder och kramade om oss. Foto: Fredrik Jahnsson.

Middag, tal och fest

Till middagen serverades en italiensk buffé som vi diskuterat fram tillsammans med Eztrad som stod för maten, lokalen och arrangemanget. Det var otroligt lyckat och gott och vi var så väldigt nöjda. Till maten serverades två viner som jag och Tove hade provat oss fram till under våren, Inycon Chardonnay och Bianchi Montepulciano d’Abruzzo. Inga svindyra viner, men passande till en italiensk buffé.

Jag och Tove anländer till honnörsbordet och middagen kan börja. Foto: Mattias Drejby.

Det skålades och hölls tal. Gabbe och My var våra toastmasters och gjorde ett alldeles lysande jobb. Både under vår stora dag, men även inför med allt planerande och att hålla koll på allt. Anna och Mattias hade också pyntat så otroligt fint, både inne och ute. Jag och Tove var så lyckliga, tacksamma och imponerade av våra vänner!

Talen som hölls var så fina. Det både gräts och skrattades en hel del!

Vi dansade inte brudvals men väl en liten ”bröllopsdans”. En sak som var oväntat svårt var att välja låt att dansa till. Hur vi än vred och vände på det kom vi hela tiden tillbaka till en och samma låt, men som har blivit rätt uttjatad på bröllop. Till slut sa vi ”strunt samma, vi tar den ändå!”. Utan dina andetag med Kent. Innan vår dans höll jag ett litet tal där jag beskrev våra våndor i låtvalet, men avslutade med att eftersom detta är en av våra absoluta favoritlåtar med vårt absoluta favoritband så tyckte jag att vi hade lite mer rätt till låten än de flesta andra brudpar som lagt beslag på den.

När vi dansat serverades tårta från Kaffe & Pralin. Tårtan var inte bara vacker utan otroligt god med choklad och nötsmaker!

Efter tårtan minglade och skålade vi med gäster ända in på småtimmarna innan vi utmattat åkte hem med taxi klockan två på natten. Det var dock helt omöjligt att somna för oss båda, vi kollapsade snarare av trötthet till slut. Tove somnade vi åttatiden på morgonen och jag vid tiotiden!

Vi hade verkligen inte kunnat önska oss ett bättre bröllop och detta är verkligen ett fantastiskt minne för livet!

Nytt efternamn

Vi hade stött och blött detta med efternamn ett bra tag innan bröllopet. Vi ville inte hitta på något nytt efternamn eftersom vi båda tycker att påhittade efternamn ofta bara känns konstlade och lite löjliga. Istället letade vi bakåt i våra släkter. Hade vi bytt efternamn efter den första juli hade vi kunnat ta vilket efternamn som helst som bars av fler än 2000 personer, men samtidigt ville vi ha en koppling till efternamnet. Toves farmor hette Engqvist i efternamn som ogift och det var det efternamn vi fastnade för. För att jag skulle kunna ta efternamnet vid vigseln fick Tove byta efternamn först, eftersom det var hon som hade det i släkten och därmed hade rätt till det. Så, sedan maj har Tove hetat Engqvist i efternamn och från och med vigseln heter nu även jag det! Ett betydligt trevligare efternamn än Olsson!

Instagram-bilder

Under kvällen tog våra gäster givetvis en hel del bilder. Dessa hashtaggades med #toveochbjörn2017 på Instagram.

Something is wrong.
Instagram token error.
Hämta fler

Mitt filmår 2016

Vi har lämnat 2016 bakom oss och det är dags att sammanfatta det gångna året. Som vanligt har jag sett och betygsatt ett gäng filmer.

Det har varit svårt att rangordna filmerna, svårare än vanligt. Fjolårets förstaplats kändes solklar. I år var det inte lika solklart, men till slut har jag fått till en lista. Den ser ut som följer.

1. Room (4/5)

När man ser Room förs tankarna rätt snabbt till verklighetens liknande fall. Fritzl i Österrike eller läkaren i Skåne som hade byggt en bunker med syftet att hålla en kvinna inlåst som sexslav. Verkligheten gör Room magstark att se, men det vore synd att avskräckas att se den på grund av detta då Room är en alldeles lysande film.

Efter några år i fångenskap har Brie Larsons fångade kvinna fött en son som hon försöker skydda från den grymma tillvaron. Jack känner inte till något annat och verkar kunna hantera situationen rätt bra under omständigheterna. Rummet och mamma är hela hans värld.

Det vore synd att avslöja för mycket av handlingen, men detta kan jag säga: Room innehåller en av de mest spännande filmscener jag någonsin har sett.

Room är otroligt välspelad och jag tippade Brie Larson som vinnare innan Oscarsgalan och fick rätt. Genom hela filmen är hon helt lysande, rädd, stark, ambivalent, ledsen och arg. Makalös.

Brie Larson i Room.

2. The Revenant (4/5)

Med The Revenant vann Leonardo DiCaprio äntligen den där Oscarsstatyetten det tjatats om så mycket. Och ja, det känns faktiskt välförtjänt. Filmen är bra om en man som sett sin son mördats framför sina ögon och sedan lämnats att dö efter en björnattack. Han släpar sig tillbaka till livet sin möjlighet till hämnd.

Grundberättelsen är inte särskilt avancerad, men det som gör att The Revenant står ut för mig är det helt makalösa fotot. Jag tror verkligen inte att jag någonsin sett ett bättre foto i någon film någonsin. Varje filmruta är som ett konstverk.

Vackra The Revenant.

3. Arrival (4/5)

Oj vilka enorma förväntningar jag hade på Arrival. Filmen har hyllats av praktiskt taget allt och alla. Den levde inte upp till hajpen helt, men var mycket bra.

Utomjordingars rymdskepp placerar sig över olika ställen på jordgloben. Det är oklart vad de vill eller hur vi ens ska kommunicera med dem när Amy Adams lingvistikprofessor kopplas in för att försöka lista ut hur kommunikationen ska gå till.

Precis som Interstellar tror jag att Arrival är en film som vinner på att ses om. Det var inte vad jag väntade mig, men det var inte heller Interstellar och när jag såg om den utan förväntningar uppskattade jag den mycket mer.

Amy Adams är tydligen en människa.

4. Hail, Caesar! (4/5)

Hail, Caesar är en lekfull och rolig berättelse om en gyllene era i Hollywood. Filmen innehåller flera överlappande berättelser med Josh Brolins Eddie Mannix, en ”studiofixare” som rättar till problem och ser till att bortskämda skådespelare får som de vill.

Ramberättelsen är en kidnappningsstory där stjärnan i filmen i filmen, Hail Caesar som är en Ben-Hur-kopia, blir bortrövad. Roligt gestaltad av en självgod George Clooney. Clooney är inte det enda stora namnet i filmen utan här och var dyker idel stora namn upp som Scarlett Johansson och Tilda Swinton för att nämna två.

Se gärna filmen för nästa Han Solo också, Alden Ehrenreich vars karaktär är otroligt rolig och genomkorkad.

George Clooney i Hail, Caesar!

5. Crimson Peak (4/5)

Vacker som tusan, gotisk, läskig och spännande. Crimson Peak har mycket som talar för sig och det är glädjande att Guillermo Del Toro inte blev den nya Tim Burton. En gothgubbe som helt tappat greppet.

Jessica Chastain i Crimson Peak.

Alla betyg från 2016

  1. Fyren mellan haven (2016) – 4/5
  2. Frank & Lola (2016) – 3/5
  3. Arrival (2016) – 4/5
  4. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016) – 3/5
  5. Morgan (2016) – 3/5
  6. Ben-Hur (2016) – 2/5
  7. Suicide Squad (2016) – 3/5
  8. I’ll Sleep When I’m Dead (2016) – 4/5
  9. Jason Bourne (2016) – 3/5
  10. Backstreet Boys: Show ‘Em What You’re Made Of (2015) – 4/5
  11. En vild sommar (2015) – 3/5
  12. Holy Hell (2016) – 4/5
  13. My Scientology Movie (2015) – 3/5
  14. Into the Forest (2015) – 3/5
  15. The Wolfpack (2015) – 3/5
  16. Lights Out (2016) – 3/5
  17. Star Trek Beyond (2016) – 3/5
  18. Equals (2015) – 2/5
  19. Amanda Knox (2016) – 4/5
  20. Independence Day: Återkomsten (2016) – 2/5
  21. Ghostbusters (2016) – 3/5
  22. The Shallows (2016) – 2/5
  23. Weiner (2016) – 4/5
  24. Bröllop i Italien (2012) – 3/5
  25. X-Men: Apocalypse (2016) – 3/5
  26. The Neon Demon (2016) – 3/5
  27. Money Monster (2016) – 3/5
  28. Bastille Day (2016) – 2/5
  29. Livet efter dig (2016) – 2/5
  30. The Nice Guys (2016) – 3/5
  31. Hotell (2013) – 2/5
  32. Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 2/5
  33. Pride and Prejudice and Zombies (2016) – 3/5
  34. Demolition (2015) – 2/5
  35. Eye in the Sky (2015) – 3/5
  36. The Fundamentals of Caring (2016) – 3/5
  37. Dazed and Confused (1993) – 3/5
  38. San Andreas (2015) – 2/5
  39. Den unge Zlatan (2016) – 4/5
  40. Allegiant (2016) – 2/5
  41. Midnight Special (2016) – 4/5
  42. Colonia (2015) – 3/5
  43. Zoolander 2 (2016) – 2/5
  44. Hail, Caesar! (2016) – 4/5
  45. En man som heter Ove (2015) – 3/5
  46. 10 Cloverfield Lane (2016) – 4/5
  47. Krampus (2015) – 3/5
  48. The Witch (2015) – 3/5
  49. Daft Punk Unchained (2015) – 4/5
  50. Deadpool (2016) – 3/5
  51. The Boy (2016) – 3/5
  52. The 5th Wave (2016) – 2/5
  53. The Forest (2016) – 2/5
  54. Get Hard (2015) – 3/5
  55. Hush (2016) – 2/5
  56. Joy (2015) – 3/5
  57. Run All Night (2015) – 3/5
  58. Tombstone (1993) – 3/5
  59. The Revenant (2015) – 4/5
  60. The Hateful Eight (2015) – 3/5
  61. The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015) – 3/5
  62. Dream House (2011) – 2/5
  63. The Purge: Anarchy (2014) – 2/5
  64. The Purge (2013) – 2/5
  65. The Big Short (2015) – 3/5
  66. Brooklyn (2015) – 4/5
  67. 45 år (2015) – 3/5
  68. Carol (2015) – 3/5
  69. Room (2015) – 4/5
  70. Secret in Their Eyes (2015) – 3/5
  71. Creed – The Legacy of Rocky (2015) – 4/5
  72. Spotlight (2015) – 4/5
  73. The Danish Girl (2015) – 3/5
  74. Den gode dinosaurien (2015) – 3/5
  75. Steve Jobs (2015) – 4/5
  76. Suffragette (2015) – 3/5
  77. The Lazarus Project (2008) – 2/5
  78. The Walk (2015) – 2/5
  79. Spionernas bro (2015) – 3/5
  80. Crimson Peak (2015) – 4/5
  81. Terror på Elm Street (1984) – 2/5
  82. I Am Number Four (2011) – 3/5
  83. Everest (2015) – 3/5
  84. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013) – 3/5
  85. Bränd (2015) – 4/5
  86. Franklyn (2008) – 2/5
  87. Paper Towns (2015) – 3/5

87 sedda filmer är färre än på länge, men det förvånar mig faktiskt inte. Fokuset har varit mer på tv-serier detta år och det har lockat mer att grotta ner sig i en serie än att se en film.

Tidigare år

Årets bästa spel 2016

2016 är över och när jag summerar spelåret så kan jag konstatera att det har varit ett väldigt starkt sådant. Många spel jag har väntat på ivrigt tidigare har släppts under året och jag har spelat så att ögonen blöder. Uppföljaren till Mirror’s Edge kom äntligen, ett nytt Uncharted kom och Playstationspelarna fick äntligen sätta tänderna i nya Tomb Raider-spelet. Det enda som är lite tråkigt med min topp fem-lista är att den endast innehåller uppföljare, men till skillnad från filmvärlden brukar oftast speluppföljare vara en förbättring.

  1. Watch Dogs 2
  2. I efterhand gnälldes det en del på det första Watch Dogs-spelet. Att det inte höll vad som lovats och att Aiden Pearce var en tråkig protagonist är några av de klagomål som framfördes. Själv gillade jag det första spelet, men det märks att Ubisoft har tagit åt sig av kritiken och förbättrat Watch Dogs 2 på praktiskt taget alla fronter.

    Borta är Aiden Pearce, istället får man spela som den betydligt gladare och roligare Marcus Holloway. Chicago har blivit utbytt mot San Francisco med mycket större variation i miljö. I första Watch Dogs var det praktiskt taget bara stadsmiljöer som gällde, men i uppföljaren får vi även landsbygd, vatten och stad.

    Marcus Holloway på språng.

    Storyn är inte jätteintressant och personporträtten är överdrivna, men detta är säkert avsiktligt. Hur hackers och onlineaktivism gestaltas är rentav barnsligt, men går man med på premisserna har man ett roligt äventyr framför sig.

  3. Uncharted 4: A Thief’s End
  4. Naughty Dog kan inte ha det lätt med dessa enorma förväntningar på sig. Uncharted 2 hyllades helt vansinnigt mycket och höjdes till skyarna av både spelare och journalister. Trean fick ett lite svalare mottagande, men ansågs ändå väldigt bra. Sedan släpptes vad jag och många andra anser är världens bästa spel, The Last of Us. När nu Nathan Drakes berättelse skulle avslutas var givetvis förväntningarna höga, och ja, Uncharted 4 levererade. Nej, det var inte ett bättre spel än varken Uncharted 2 eller The Last of Us, men ett mycket bra spel och som alltid när det gäller Naughty Dog, tekniskt briljant!

    Bröderna Drake i en vacker spelvärld.

    Storyn är kanske inget spektakulärt, man kastas kors och tvärs över jordklotet som det brukar vara i Uncharted-spelen. Vi får dock känna Nathan Drake mer på djupet och det är något som har behövts då han i de tidigare spelen varit en sorglös och rätt platt karaktär. Nu ges han mer bakgrund och vi får en bättre inblick i varför han är som han är.

    Slutet vill jag även lyfta fram utan att spoila för mycket. Ett värmande avslut som rundar av denna fina spelserie på ett bra sätt.

  5. Rise of the Tomb Raider
  6. Eftersom jag äger en Playstation 4 och inte en Xbox One innebar det att jag fick vänta ett år längre än Xbox-ägarna på Rise of the Tomb Raider. Det var värt väntan! Lara Croft är den rättmätiga arvtagerskan till Nathan Drake. Miljöer, gameplay och utforskandet är superkul och områdena är större än i förra spelet. Det siberiska landskapet var en kul kontrast till förra spelets ö, men storyn haltade lite i jämförelse.

    Den rättmätiga arvtagaren till Uncharted-spelen.

    Röstskådespelandet och motion capture-skådespelandet är riktigt bra, men i dessa områden är Uncharted 4 i en egen liga!

    Det är med stor pepp jag ser framemot nästa Tomb Raider-spel, som ryktas få namnet Shadow of the Tomb Raider. Men snälla, tvinga mig inte vänta längre än Xbox vad Xbox-ägarna fick göra denna gång!

  7. Deus Ex: Mankind Divided
  8. Det förra spelet var verkligen en favorit med härlig atmosfär och ett alldeles lysande soundtrack från Michael McCann. Deus Ex Human Revolution var mitt första möte med Deus Ex-serien och jag fastnade genast. Det gjorde givetvis att jag hade höga förväntningar på uppföljaren Mankind Divided.

    Det mesta av handlingen tar plats i ett futuristiskt Prag, där det gamla Prag har smält samman med futuristiska sci-fi-element. Då jag för inte alltför längesedan har varit i Prag kan jag jämföra spelets Prag mot verkligheten och tycker att de verkligen har fångat utseendet och känslan i denna underbara stad.

    Huvudgrejen med Deus Ex är inte handlingen för mig utan världen och omgivningen. De gömda genvägarna och gångarena och utforskandet. Detta är ett spel där du kan smyga omkring oupptäckt och utan att behöva ta kål på någon. De flesta stealth-spel fungerar på detta sätt. Jag spelar dock aldrig smygspel på det här sättet då jag vill undersöka varenda del av omgivningen. Det slutar alltid med att jag dödar varenda fiende bara så att jag ostört kan undersöka omgivningen, utan att behöva passa mig för att bli ihjälskjuten hela tiden.

    Smyg, smyg, smyg. Skjut, skjut, skjut. Det är melodin i Mankind Divided.

    Den bästa delen i Deus Ex Mankind Divided var när man skulle infiltrera banken, något som slutade med ett totalt blodbad. Säkerheten var hög, fiendena svåra och det fanns massor av sätt att utforska banken vilket gjorde att detta uppdrag verkligen stack ut från mängden.

  9. Dishonored 2
  10. Dishonored 2 är inte bara årets bästa spel utan förmodligen ett av de bästa spelen denna konsolgeneration. The Witcher 3 är det enda andra spelet jag tycker kan fajtas om den titeln med Dishonored 2.

    Jag älskade första Dishonored med sin vackra design, lysande story och lika lysande gameplay. Dishonored 2 är dock bättre på alla sätt! Designen är absolut toppklass och världen med Karnaca och Dunwall är spektakulär. Dishonored har en unik stil, men påminner samtidigt om Bioshock, särskilt i karaktärsdesignen som är lite ”serieaktig”.

    Miljöerna i Dishonored 2 är fantastiska.

    Tidigt i spelet får du välja om du vill spela som kejsarinnan Emily Kaldwin, som bara var ett barn i det förra spelet, eller som hennes far Corvo Attano, som var huvudprotagonisten i det första spelet. Jag valde att spela som Emily med hennes specialkrafter där min favorit var en kombination av Domino, där man kan länka ihop fiender och om du dödar eller gör en fiende medvetslös så möter de andra fienderna samma öde. Den andra favoritkrafter var Doppelgänger där en eller två dubbelgångare kan slåss vid din sida.

    Det går att spela på ett ickedödligt sätt där du smyger runt, eller så kan du rusa in med vapnen dragna och mörda allt i din väg. Precis som med Deus Ex Mankind Divided så ville jag utforska hela världen ostört, vilket innebar att praktiskt taget alla fiender fick möta sin skapare!

    Dishonored 2 är betydligt mer soligt och ljust än det första spelet.

    Kapitlet där man ska navigera genom The Clockwork Mansion, en herrgård där rummen kan ändra form och funktion är något av det bästa i speldesign som jag någonsin har sett. En milstolpe i spelutveckling och något som måste upplevas!

    Ett annat alldeles strålande kapitel är ”A crack in the slab” där du kan växla mellan olika tidslinjer och påverka den andra tidslinjen med ditt agerande. Det påminner om det mycket bra, men bortglömda, spelet Singularity som släpptes för förra generationens konsoler.

    Dishonored 2 är ett mästerverk till spel och alldeles underbart. Tveklöst 2016 års bästa spel!

Filmklipp

Jag har även gjort ett filmklipp med årets bästa spel där jag på knagglig engelska räknar ner. Titta gärna!

Semester i Bohuslän

Årets sommarsemester har börjat och jag och Tove inledde den med att packa bilen och bege oss ner till Bohuslän. Fyra nätter stannade vi och vi har haft en helt underbar tid.

Hamburgsund

Genom Airbnb hyrde vi en lägenhet i Hamburgsund hos det norska konstnärsparet Peder och Anne och deras son Herman. Lägenheten var jättefin, ljus och luftig och läget helt underbart och ostört. Peder, Anne och Herman var otroligt gulliga och välkomnande, verkligen ett superlyckat val av boende! Lägenheten finns att hyra här.

I denna stuga hos Peder och Anne bodde vi.
I denna stuga hos Peder och Anne bodde vi.

Hamburgsund var en mysig liten ort, med förvånande få turister. Det kändes lite som en oupptäckt pärla. Det fanns en ICA-butik vi kunde handla på och en mycket trevlig restaurang i Morgondagens ekologiska ölkafé som serverade helt fantastiskt goda pizzor. Det finns även en fiskhandlare alldeles intill ICA-butiken som vi handlade skaldjur av och avnjöt hemma i lägenheten.

Från Hamburgsund går också en linfärja över till Hamburgö. Det är bara 130 meter över vilket innebär att färjeturen går snabbt.

Hamburgö

En glad Tove på Hamburgö.
En glad Tove på Hamburgö.

Jag kan inte direkt påstå att vi utforskade Hamburgö noga, men efter att ha åkt över med linfärjan tog vi bilen rakt över ön till badplatsen Boviken där årets baddebut gick av stapeln. Det var rätt kyligt i vattnet, men både jag och Tove vågade oss ner i vattnet för ett dopp. Mest tid spenderade vi alltså inte i vattnet, utan på en klippa där vi åt medhavda räkor och rökt fisk och satt och läste böcker och njöt av tystnaden.

Fjällbacka och Grebbestad

Det är väldigt korta avstånd mellan orterna på Bohusläns kust och det gick smidigt att bila runt. Vi besökte både Fjällbacka och Grebbestad vilket är två väldigt fina orter med mycket mer ”liv” om man önskar det. Det märks att det är dessa orter som turisterna tar sikte på! Det mesta livet finns naturligtvis runt hamnen i både Fjällbacka och Grebbestad och vräkiga båtar finns det gott om. De flesta utländska turisterna är norrmän och det skulle inte förvåna om det finns fler norrmän än svenskar här.

Tjurpannans naturreservat

Sjöboden Enslingen.
Sjöboden Enslingen.

Utanför Grebbestad ligger Tjurpannans naturreservat och dit tog vi bilen för en ordentligt vandring. Tjurpannan har ingen ytterskärgård, vilket leder till att det blåser rätt rejält där. Promenerar man ut till den lilla sjöboden Enslingen viner det rätt rejält om öronen. Ännu mer om man som vi tar sig upp för St. Huvudet, berget som ligger intill Tjurviksbukten. Här uppe är utsikten helt makalös och om orken och kraften finns så är det verkligen värt ansträngningen att ta sig upp hit!

Naturen är otroligt vacker och det finns en del betesdjur som går omkring betar på marken. Vi såg en fårskock som traskade omkring, lite lätt avvaktande mot oss, och mumsade nöjt på vad naturen hade att erbjuda.

När vi var här var det väldigt lugnt med andra människor och uppe på St. Huvudet fick vi traska omkring helt ostörda.

Tove vandrar i Tjurpannan.
Tove vandrar i Tjurpannan.
Fiskeby i Tjurpannan
Fiskeby i Tjurpannan

Väderöarna

Efter nästan 20 år fick Tove återvända till Väderöarna där hon spenderade många somrar som barn. Svärfar Claes var involverad i Projekt Väderöarna som dokumenterade tillståndet och förändringar i klippbottnen utanför Väderöarna. Det hade hänt en hel del på de 20 år som passerat, bland annat så fanns det numer ett värdshus på ön och ett tydligare fokus på turism.

Tove på väg till väderöarna.
Tove på väg till väderöarna.

För att komma till Väderöarna väntade en båtfärd i en pontonbåt som tog cirka en halvtimme. Båten gick smidigt nog från Hamburgsund och för 579 kronor fick vi en tur och retur-biljett samt en fantastiskt god fisksoppa till lunch från värdshuset på Storön. Vi vandrade runt på Storön ostört och letade upp en jättefin vik där vi delade på en öl och njöt av utsikten. Apropå fin utsikt så bör man klättra upp i lotsutkiken där man kan se ut över den vackra ögruppen.

Tove i en vik vi fick ha helt för oss själva.
Tove i en vik vi fick ha helt för oss själva.

Efter en hel del vandrande runt ön protesterade benen och vi hittade ännu en vik, denna med fiskebodar och bryggor, men helt utan en levande själ. Där lade vi oss i en och en halv timme och bara njöt av livet i solen och vilade upp oss.

Under hela semestern sken solen på oss och vi hade en fantastisk tid i Bohuslän. Hit vill vi komma tillbaka igen!

En film om vår vistelse

Jag filmade rätt flitigt med min telefon och testade även att göra några timelapsevideor. Det hela blev riktigt bra om jag får säga det själv. Ta gärna en titt på filmen.

Jag, YouTube-stjärnan

Just nu bävar Clara Henry, Pewdiepie och Therese Lindgren (ok, jag måste erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om henne förrän jag googlade). Jag har nämligen gått och blivit YouTube-stjärna. Eller, stjärna är kanske att ta i, men jag har i alla fall börjat spela in nördiga videor och lagt upp på YouTube.

På skakig engelska pratar jag om filmer och blu-raysamlande. I min absolut första YouTube-video med mig själv i huvudrollen (jag har ju tidigare laddat upp massa FIFA-mål) gick jag igenom fem av mina favoritutgåvor i filmsamlingen. Den videon kan ni se här:

Sedan följde jag upp den videon med några unboxings av Blu-rayfilmer, The Martian, Quantum of Solace och SPECTRE. Den största ”succén” är min unboxing av The Martian som när jag skriver detta har 514 visningar.

Något jag stört mig på dock är det taskiga ljudet, så jag har slagit till och köpt en liten ”myggmikrofon” för 25 kronor från AliExpress. Mina två senaste videor har mycket bättre ljud på då jag spelat in ljudet separat på en annan telefon och sedan synkat med videon som jag spelat in på min iPhone 6s (i 4k givetvis).

En unboxing av Casino Royale (som kompletterade min Daniel Craig som Bond-samling på steelbook) har betydligt bättre ljud än de första och den är jag rätt nöjd med. Bra ljud gör så mycket.

Min absolut mest ambitiösa video hittills är den där jag listar mina topp fem science-fictionfilmer.

Att jobba med video är skitkul! Förhoppningsvis kan jag bli ännu bättre på detta och målet är givetvis att peta ner Clara, Pewdiepie och Therese från tronen. BÄVA!

Min Youtubekanal finns här.