Premiären av Pans labyrint

Genom ett kallt vinterlandskap åkte jag och Tove ner till Stockholm för galapremiären av Pans labyrint. Biljetterna vi bokat hem redan samma kväll hade vi ingen nytta av då den första startiden vi fått för filmen var fel. Vi var istället tvungna att åka hem dagen efter eftersom vi inte hann med sista bussen. Nåväl, jag hade ringt och fixat övernattning hos en gammal klasskompis från Bollnäs-tiden så det ordnade sig ändå.


Det var ett kallt, snöigt och vackert vinterlandskap som susade förbi utanför glasrutan.

Iklädda finkläder, jag i kostym och Tove i klänning, höll vi på att frysa våra arslen av oss när vi gick från tunnelbanestationen till Bio Sture. Väl på plats fanns ett bord dukat med snacks, vin och öl. Mycket trevligt. Jag såg tre personer jag kände igen, Björn Ranelid, Mats Strandberg och Alexander Skarsgård. Björn Ranelid med fru pratade jag t.o.m. lite med. När jag satt på övervåningen mol allena och väntade på Tove som pudrade näsan kom makarna Ranelid upp och satte sig bredvid mig. Dom undrade om jag visste i vilken sal filmen visades och konstaterade att här på övervåningen var man ensam. När jag sade att övervåningen var för outsiders så skrockade Björn lite och sade att han passade bra in där.


Ett bord med snacks, vin och öl väntade inne på bion.


Det var lite tunt med folk i början men det kom snabbt fler och fler som gick runt och minglade och sippade på sina vinglas.

Filmen då? Jo den var grymt bra. Mycket vackert foto och bra, engagerande och fantasifylld berättelse. Jag skulle dock viljat se lite mer inifrån labyrinten, ännu mer fantasi och en fördjupning i ”The Pale Man”. Vi får se om jag så småningom orkar rafsa ihop en recension till den här bloggen och till Bloggywood.

Hemfärden skedde alltså dagen efter och eftersom min och Toves ekonomi är lite ansträngd för tillfället blev det raka spåret hem och inga shoppingturer. Vi hann dock träffa Reima på stationen då han precis kommit ner till Stockholm för att umgås med sin Maja i några veckor. Mycket trevligt att återse honom, om än alldeles för kort.