Alan Wake

De första intrycken av Alan Wake

Alan Wake
Alan har en jobbig semester i Bright Falls.

Sjukt länge har jag väntat på att få spela Alan Wake. Jag tror att jag fick nys om spelet första gången 2006 och har sedan dess väntat ivrigt på att sätta tänderna i spelet om författaren med skrivkramp. Igår landade spelet på hallmattan och jag har nu spelat de två första avsnitten i spelet.

Från en första början var det tänkt att Alan Wake skulle utspela sig i en helt öppen värld likt Grand Theft Auto-spelen, men Remedy ansåg att det var för svårt att hålla ihop en intressant story i en helt öppen värld. Detta är lite synd, för Bright Falls ser fantastiskt snyggt ut och jag skulle gladeligen strosa runt fritt i den pittoreska staden. Storyn fängslar också och det är rätt läskigt emellanåt. Stämningsmässigt är Remedy spot on!

Negativt med Alan Wake är styrningen. Det är alltför bökigt att flytta runt Alan och man får inget riktigt bra ”flow”. När man blir attackerad av fyra galna skogshuggare mitt i natten behöver man snabbt och smidigt kunna ta sig undan istället för att famla runt klumpigt. En annan sak som Remedy kunde jobbat hårdare med är ansiktsanimationerna som är rätt ”off”. Läppsynken funkar dåligt och det ser mest underligt när karaktärerna försöker uttrycka starka känslor.

Sammanfattningsvis känns Alan Wake som ett spel som växer ju mer du kommer in i det. Hela tiden driven av att man vill veta vad som händer härnäst tar man sig vidare i spelet. Nervöst och nyfiken tar jag mig djupare in i spelet i ett försök att nysta upp mysteriet med Bright Falls efter fyra års väntan.