Kulturkonsumtion: vecka 10 2012

Lyssnat (klart) på: The Hunger Games
Det gick snabbt att lyssna igenom Suzanne Collins The Hunger Games som ljudbok. Det var en riktigt bra och fängslande bok. Trots att det är en bok som först och främst riktar sig mot ungdomar så vågar den vara mörk och unga människor dör på fruktansvärda sätt till höger och vänster. Uppfriskande med ungdomslitteratur som vågar att ha lite “spets”.

Direkt efter att jag var klar med The Hunger Games så började jag att lyssna på uppföljaren, Catching Fire.

Mass Effect 3 är förmodligen årets bästa spel. Redan nu.
Spelat: Mass Effect 3
Oj vad jag har väntat på detta spel. Och äntligen, efter ett halvårs försening, så är det äntligen här. Äntligen kan jag få avsluta Mass Effect med MIN Shepard. Eller vänta nu, nästan min Shepard. På grund av en bug så gick det inte att importera utseendet från de två första Mass Effect-spelet. Så, det första jag fick göra var att försöka återskapa rödhåriga Joanna Shepard ur minnet. Det gick nästan, med vissa diffar. Hursomhelst så var alla beslut från de tidigare spelen kvar.

Nu är jag några timmar in i spelet och älskar det! Tajt gameplay, snyggt och som alltid en engagerande story. Under de timmar jag har spelat så har jag njutit fullt ut. Jag tror att detta kan vara, i konkurrens med Bioshock Infinite, årets spel. Men visst, jag blir gärna motbevisad av något annat spel!

Hört och sett: Anna Ternheim live
Första gången jag hörde Anna Ternheim så var jag sannerligen inget fan. Jag tyckte hon verkade otroligt introvert och dessutom hade ett rätt kasst engelskt uttal. Det var 2005 när hon agerade förband till Kent under Turné 19. Hon var otroligt introvert, faktiskt, och satt mest och glodde ner på pianotangenterna och hade noll interaktion med publiken.

När jag nu såg henne i Örebro var det en helt annan Anna Ternheim. Sju år har passerat, massa grammisar har vunnits och några fler album har släppts. Senaste plattan, The Night Visitor, doftar amerikansk söder och det är nödvändigtvis inte enbart av godo. Faktum är att jag tycker att den är lite svagare än hennes tidigare skiva Leaving on a Mayday som inte är något annat än helt lysande.

Musiken var i alla fall riktigt bra, även om ljudet var riktigt bristfälligt. Sedan stördes jag, som alltid på konserter tycks det, av de personer som insisterar på att fotografera med blixt. Det stör både publik och artist. Speciellt på intima konserter med sittande publik.

Noomi Rapace i Svinalängorna
Sett: Svinalängorna
Pernilla Augusts långfilmsdebut som regissör är en mörk historia. Filmatiseringen av Susanna Alakoskis bok med samma namn handlar om Leena som får ett samtal om att hennes mor ligger inför döden. Vad som sedan spelas upp framför oss är ett tragiskt drama om Leena och hennes lillebrors uppväxt i ett missbrukarhem. Noomi Rapace spelar Leena i vuxen ålder och är riktigt, riktigt bra i den rollen. Överlag så är detta en film med otroligt starka rollprestationer. Leenas supande far spelas av Ville Virtanen och han är ruskigt trovärdig in denna roll. Även unga Leena som spelas av Tehilla Blad (som förövrigt också spelade Lisbeth Salander i tillbakablickarna som ung i Millennium-trilogin) gör en kanoninsats. Svinalängorna är en väldigt sevärd och mörk film.

Sett: Perfect Sense
Perfect Sense är en rätt medioker historia som vill vara mer än den lyckas med. Filmen handlar om kocken Michael (spelad av Ewan McGregor) som träffar forskaren Susan (spelad av Eva Green) samtidigt som en smitta gör att folk över hela jorden tappar sina sinnen. Först lukt, sedan smak och så vidare. Det finns lite vibbar från zombiefilmer/apokalyptiska filmer och filmen påminner också en del om Blindness. Trots detta så engagerar Perfect Sense tyvärr inte.

Navigation