Stockholm marathon 2019

1 juni 2019 blev datumet jag begick maratondebut på riktigt i och med att jag sprang Stockholm marathon. Utanför Stockholms stadion gick starten och det var en peppad nummer 1400 som startade i grupp C klockan 12.

Här gick det fortfarande rätt fort, innan krampen slog till.
I början av loppet gick allt enligt plan. Första milen gjorde jag på 45:15. Första halvan på 1:35:59. Men, vid cirka 29 kilometer slår krampen till i vänsterbenet. Jag fick stanna, stretcha, jogga vidare, stanna, stretcha och så vidare. Att ge upp fanns dock inte på kartan och jag ställde helt enkelt om målet till att bara ta mig i mål, trots krampande vad.

Med tanke på det mål jag satt upp innan och hur sedan loppet gick går det inte att hävda annat än att detta blev ett misslyckande för min del. Målet var att springa under 3:20, men jag hade känt innan att kapaciteten för runt 3:10 borde finnas med tanke på vilka tider jag gör på andra distanser.

Jag gick i mål på 3:31:15. Plats 1823 av 8796 i herrklassen.

Det var givetvis fruktansvärt tungt, men jag var mer knäckt fysiskt än mentalt. Är det något jag tar med mig som positivt från detta lopp är det att jag har rätt tjockt pannben och att jag är ruskigt nöjd och stolt att jag inte bröt loppet eller ens övervägde att bryta loppet. Men det ska medges, när det började spöregna med sju kilometer kvar till målgång kände jag inte att det här med löpning var något jag älskade.

”Om jag tar mig i mål så får jag slippa att springa maraton i framtiden”

Äntligen i mål!
Mitt mantra under slutet var att om jag tog mig i mål så ska jag få slippa att springa maraton i fortsättningen. Jag tror faktiskt att det blir så också. Det är en tanke jag har haft ett tag, att detta med lopp som överstiger tre mil inte riktigt är något för mig. Förfallet efter 28–32 kilometer blir alltid spektakulärt när jag springer så långt och det är för lång distans för att jag ska tycka att det är kul. Stockholm marathon kan med andra ord ha varit mitt första och sista maraton.

Stort tack till min älskade Tove som tog emot en otroligt sliten make, fick på mig varmare kläder (som hennes vita jacka) och stretchade ut mina ben. Hon verkade lite orolig med tanke på hur sliten jag var. Blå läppar, skakig och halvdöd! ”Du ser så risig ut!” sade hon oroligt när jag satt lutat mot ett träd och trodde att jag skulle avlida.

I övrigt var loppet riktigt trevligt med mycket publik och välorganiserat. Det peppades och hejades från sidan vilket var mycket uppskattat! Även om jag inte tror att det blir fler maratonlopp för mig så gillade jag verkligen att springa ett stort lopp med mycket publik och många deltagare.

Medaljen är bärgad, finishertröjan likaså. Nu siktar jag på kortare lopp i framtiden!

I sociala medier

Efter loppet såg min vad ut så här:

Tove gav mig en medalj efter loppet

Här finns lite rörliga bilder från mitt lopp:

Här ser du mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiell tidtagning