Taggad: barack obama

Amerikansk politik som underhållning

På Alla hjärtans dag, den 14 februari, så landar äntligen säsong nummer två av House of Cards med suveräna Kevin Spacey i huvudrollen. Jag skrev lyriskt om House of Cards tidigare i bloggen och längtan efter den nya säsongen har varit intensiv. Amerikansk politik och dramatiken kring politik och främst presidentkampanjer är något som lockar och fascinerar mig väldigt mycket. House of Cards är givetvis inte det enda du har att tillgå om du vill mätta törsten efter amerikansk politik. Det finns ju mycket annat bra att se!

The West Wing (1999-2006)

Aaron Sorkins största succé hittills är tveklöst The West Wing, serien om President Bartlet och hans stab. Serien gick i sju säsonger och är en riktig höjdare där smarta människor, säger smarta saker och går snabbt. Sorkin försvann efter de fyra första säsongerna vilket många anser vara de bästa, men jag tycker även att de senare säsongerna är riktiga höjdare.

Martin Sheen är trygg och säker i rollen som President Jed Bartlet, men mina tre favoriter hittar vi i karaktärerna Leo McGarry, Josh Lyman och Toby Siegler. Leo McGarry är stabschef och en sann fadersgestalt i serien. Trygg, kunnig och smart och det är ingen slump att alla karaktärerna ser upp till honom och att citatet ”Leo will know what to do” är återkommande. I ett senare skede i serien så får Leo en annan, intressant roll. Tyvärr så gick John Spencer som spelade Leo bort vilket innebar att manusförfattarna fick stuva om i manuset mot slutet, vilket märks.

De biträdande stabscheferna, Josh Lyman och Toby Siegler är som ler och långhalm genom praktiskt taget hela serien. Josh Lyman, spelad av Bradley Whitford, är den mer komiske och strulige av de två medan Toby Siegler, spelad av Richard Schiff, är en mer avig och ilsken herre.

När Bartlets andra mandatperiod närmar sig slutet så skiftar serien fokus och vi får till stor del följa presidentkandidat Matt Santos vars kampanj Josh Lyman blir chef för. De två sista säsongerna handlar mycket om denna kampanj vilket i mina ögon är helt underbart. Få saker är jag så svag för inom amerikansk politik som kampanjarbete! När manusförfattarna började arbeta med karaktären Matt Santos 2004 så baserade de honom på en ung, rätt okänd politiker från Illinois: Barack Obama. Sådana detaljer ger mig rysningar av vällust!

Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.
Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.

The Ides of March (2011)

George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.
George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.

Mer sexigt kampanjande i form av George Clooneys guvernör Mike Morris och hans unge kampanjchef Stephen Myers, spelad av Ryan Gosling. Här finns massa finfina detaljer att njuta av i form av en karismatisk presidentkandat som inte kan hålla gylfen stängd. En ambitiös och smart Myers samt gamla rävar som inte drar sig för att sätta kniven i ryggen när det kan gynna den egne kandidaten.

Stephen Myers går från att ha en idealiserad och rosenskimrande bild av guvernör Morris till att inse att allt kanske inte är vad det verkar med den karismatiske guvernören och givetvis så börjar saker och ting gå snett i kampanjen och för Myers, vilket bådar för finfin dramatik. I biroller ser vi även nyligen bortgångne Philip Seymour Hoffman och andra tunga birollsnamn som Paul Giamatti och Marisa Tomei.

Mitt (2014)

Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.
Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.

Från fiktion till dokumentär i form av Netflix film Mitt. En film som får mig att tycka bra om Mitt Romney är inget annat än imponerande. Under sex år och två kampanjer, en misslyckad kampanj för att bli republikansk presidentkandidat (istället blev det John McCain) och en kampanj där Romney får republikanernas nominering, men faller mot sittande president Obama. I centrum för Mitt står hela tiden familjen Romney. Vi får knappt se några kampanjarbetare eller överhuvudtaget någon stab kring Romney. Det vi får är ett intimt porträtt av en man och hans familj och deras kamp för att stötta och försöka få patriarken att nå positionen som president.

Mitt Romney verkar rätt skör och tvivlar på sig själv emellanåt. Det är givetvis en hårt vinklad bild av Romney. När republikanerna har valt sin presidentkandidat så finns det givetvis en enorm apparat kring hela kampanjen, med flera tusentals inblandade kampanjarbetare som slipar på budskap, framtoning och sliter hårt för sin kandidat. I Mitt får vi intrycket av att det är familjen Romney som nästintill ensamma drar det tunga lasset.

Vi får inte veta så mycket om Romneys politik. Mitt verkar istället vara en rätt skön kille som citerar sin favoritfilm O Brother, Where Art Thou?, åker pulka och kastar snöbollar med familjen, skrattar vid matbordet till ett avsnitt av This American Life och samlar familjen vid böner ledda av Ann Romney. Det är en vibrerande Mitt Romney som vinner presidentdebatt mot Obama och en nedslagen Mitt Romney som som med blank blick inser att Obama kommer att vinna valet.

Den starkaste scenen i Mitt är enligt mig den allra sista. När allt är över och Mitt och Ann för sista gången eskorteras hem av secret service. Hemma i ett tyst hus när allt är över så slår de sig ner i varsin fåtölj och tittar ut över utsikten från vardagsrummet. Nej, det blev visst inget denna gången heller.

Mitt finns på Netflix

Fler titlar

Detta var bara tre titlar där amerikansk politik står i centrum. Det finns givetvis mycket mer. Jag kan förövrigt tipsa om dokumentären By the People: The Election of Barack Obama, som handlade om Obamas presidentkampanj. Ruskigt bra. Även Oscarnominerade The War Room från 1993 om Bill Clintons valkampanj är värd att se. Och när vi ändå är inne på Clinton så kan de även vara intressant att se rätt svajiga, men ändå hyfsat bra, Spelets regler, med John Travolta i en roll baserad på Bill Clinton. Jag har även tidigare bloggat lite om tyvärr nedlagda serien Boss, med Kelsey Grammer i huvudrollen.

Tipsa gärna om fler spelfilmer, serier eller dokumentärer om amerikansk politik i kommentarsfältet.

Kulturkonsumtion: vecka 15 2012

Sett: Två avsnitt av Magic City
Magic City utspelar sig i slutet av 50-talets Miami. Hotellet Miramar drivs av Ike Evans, spelad av Jeffrey Dean Morgan, kanske mest känd som The Comedian i Watchmen. Där försöker han balansera privatlivet med sin vackra fru, spelad av Olga Kurylenko, och sin dotter med det hårda och ofta dödliga livet i sitt arbete. För allt är givetvis inte fine and dandy med hotellivet. Magic City är som ett blodigare, skitigare Mad Men med mer naket. Danny Huston gör en minnesvärd roll som ondskefull kompanjon.

Sett: Shame
Michael Fassbender spelar Brandon, en trasig karaktär som fyller sin tomma vardag med sex i alla dess former. Hans liv skakas om när systern Sissy, spelad av Carey Mulligan gör intåg i hans liv.

Shame är välspelad och otroligt dyster. Jag är inte lika såld på den som många recensenter tycks vara, men visst är den bra. Fassbender är imponerande. Mulligan gör världens långsammaste version av New York, New York. Och så liggs det. En hel del.

Sett: Game Change
Game Change är baserad på en bok som i sin tur byggde på intervjuer med folk som arbetade med John McCains presidentkampanj. I Game Change får vi se när kampanjfolket inser att Obama blir svårslagen och med kort varsel väljer Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Om hälften av vad som kommer fram i filmen är sant så får vi vara lyckliga över att McCain inte vann valet. För det är knappast något snällt porträtt som målas upp av Palin. Mer clueless och korkad toppolitiker får man nog leta efter. Julianne Moore gör ett lysande jobb som Palin och efter att jag hade sett filmen så roade jag mig med att jämföra riktiga intervjuer med Palin med de i filmen. Jag såg praktiskt taget ingen skillnad.

Väl värd att se, med Woody Harrelson som trött kampanjchef.

Ed Harris som John McCain och Julianne Moore som Sarah Palin.

Spelat (klart): Killzone 3
Snygg och habil shooter med en story som engagerar föga. Bra miljöer med en militärisk design som inte lite för tankarna till nazismen. Värt att spela, men inget av de absoluta toppspelen.

Kulturfylld lördag

Kvinna i röd kappa vid den bild som vann utmärkelsen Årets bild 2010.

Årets bild har avgjorts i Örebro och i samband med prisutdelning och gala så hade Örebros länsmuseum en utställning av bilderna som deltagit. Jag och Tove styrde kosan dit för att ta oss en titt på bilderna och fika på suveräna fiket Amuse. Den bild som vann Årets bild var Henrik Montgomerys bild på världsledarna, med Barack Obama i mitten, under klimatmötet i Köpenhamn. En bild jag inte riktigt fastnade för. Mina favoriter hittades istället bland sportbilderna och naturbilderna.

Efter muséebesöket blev det kanongod fika inne på Amuse.

På kvällen, efter muséebesöket begav jag mig i väg till musikhögskolan på universitetet för att fotografera teaterföreställningen Oda! – Saatans kvinna!! till Lösnummer. Vi har tidigare skrivit om pjäsen i Lösnummer och nu var det alltså dags för premiär. Fotoförhållandena var ruskigt svåra då jag var fast på ett enda ställe på grund av platsbrist, belysningen var rätt dunkel och scenen var på samma nivå som publiken. Detta innebar att jag som stod längst bak fick gå väldigt nära (med objektivet, inte rent fysiskt) skådespelarna för att inte få med publiken på bilderna. För att undvika långa slutartider fick jag klämma upp ISO-värdet till runt 800-1000. Tack och lov ska inte bilderna användas i tryck utan bara på webben vilket gör att då jag minskar ner dem så slipper jag mycket av det brus som uppstår vid höga ISO-tal.

Oda! Saatans Kvinna!!
Två av skådespelarna ur Oda! Saatans Kvinna!!

Jag stannade inte hela pjäsen utan fotograferade enbart i cirka en halvtimme. Neringa, Lösnummers skribent, verkade dock tycka pjäsen var riktigt bra och skrev att den var ”klart bättre än Pernilla Wahlgren”. Just Pernilla Wahlgren var det jag satt hemma och glodde på när Neringa satt kvar på teaterföreställningen. Melodifestivalen har nått Örebro och på Conventum Arena gick Andra chansen av stapeln. Jag och Tove satt givetvis bänkade och kunde sorgset konstatera att vår favorit, Pauline, snabbt åkte ut. Tidigare nämnda Pernilla Wahlgren tog sig till final tillsammans med Jessica Andersson och jag och Tove gladde oss istället över god mat när musikunderhållningen inte var på topp och ”fel” artister gick till final.

Lördagen var med andra ord fylld med massa kultur: Muséebesök, teaterbesök och melodifestival.

Obamafy

Ni vet Barack Obama. The president-elect of the United States of America. I sin kampanj använde han sig flitigt av två slagord. Hope och Yes We Can. Just postern till Hope-slagordet diggade jag riktigt skarpt och det är jag inte ensam om att göra, det är en väldigt imiterad poster och det finns till och med en tutorial där man kan lära sig att snickra en egen sådan poster i Illustrator. Jag försökte mig på att göra en sådan i Illustrator men ledsnade halvvägs, men eftersom jag är nörd så gav jag mig inte helt utan gjorde en poster i Photoshop istället.

Och eftersom jag verkligen är nörd blev det en Gordon Freeman-poster (snubben från Half-Life-spelen). Detta var för någon månad sedan. Idag upptäckte jag att det kommit en plugin till det eminenta Mac-programmet Photo Booth. Där får du effekten av en Obama-poster och det bra är att du inte behöver sitta och fippla en massa i Photoshop och Illustrator.

Pluginen heter Obamafy och går att ladda ner här.

Resultatet av pluginen kan se ut så här (med tilläggstext av mig):

Sarah Palin, McCains vicepresident

Den där andre politikern. Han som inte är Barack Obama och som borde gå i pension har valt sin vicepresident att kandidera tillsammans med. Han chockade och valde en kvinna under femtio (för att kompensera sin skröpliga ålder, precis som Obama valde en vithårig, 65-årig gubbe med comb over-lugg som sin vicepresident).

McCains kandidat till vicepresident heter Sarah Palin och verkar vara en rätt vidrig människa som är mot gayäktenskap, mot abort och livstidsmedlem i National Rifle Association, vapenstollarna som Charlton Heston var ordförande för. Hon ser härligt amerikanskt ”wholesome” ut på sin bild. Jag avskyr henne redan.

Valet går av stapeln den fjärde november.

[poll id=20]

Kannibal förföljer Barack Obama?

Läser än en gång i Aftonbladet. Denna gång handlar det om att Barack Obama häcklats under ett tal. Det kan inte varit så trevligt. Dock tas det inte upp ett mer allvarligt ämne. Vad fasen gör Sin City-Kevin i publiken? Svävar Obama i fara eller kan han slappna av då han inte är en prostituerad brutta med stilettklackar?