Taggad: battlestar galactica

Underbara Mass Effect 3

Om du inte vill veta hur Mass Effect 3 slutar så bör du inte läsa detta inlägg då det innehåller stora spoilers.

Efter tre spel och ett antal år så har jag nått slutet för Joanna Shepards resa när jag avslutat Mass Effect 3. Få spelserier, om ens någon, har jag uppskattat så här mycket som denna serie. Det har verkligen varit min Shepards (som alltså heter Joanna och är en rödhårig kvinna och vanguard) resa. Den romans som inleddes med Liara i det första spelet följde med genom det andra och även nu i det tredje. Ashley var med mig i tredje spelet då jag valde att låta henne leva istället för Kaidan i det första Mass Effect. Val jag har gjort och karaktärer jag har pratat med återkommer nu, flera år senare, i det avslutande spelet.

Liara är tillbaka och får spela en större roll än den i Mass Effect 2.

Pressen på Shepard är större än någonsin då reapers invaderar jorden. Hon har en tuff uppgift framför sig för att försöka ena flera raser till att arbeta tillsammans för att möta detta hot som kan utplåna praktiskt taget allt liv i universum.

Under resans gång ställs man inför den existensiella frågan om vad som är liv. Är en syntetisk skapelse med ett eget medvetande ett liv? Just sådana frågor kittlar väldigt (och bör göra det om man är science fiction-fan). Detta är en frågeställning som man får ta ställning till alldeles i slutet också, men mer om det senare i inlägget.

Upplägget i det tredje Mass Effect-spelet är likt de två första. Som Shepard styr man Normandy mellan olika uppdrag som senare kommer att vara en faktor i det stora uppdraget. De olika miljöerna och världarna är helt fantastiska och allt har en otroligt snygg polerad look. Ett av de första uppdraget jag genomförde var det nedladdningsbara uppdraget på Eden Prime där man skulle komma över en protheansk artefakt. En artefakt som visade sig inte bara vara protheansk utan en faktiskt Prothean. Den utdöda rasen som 50 000 år tidigare hade utplånats av Reapers i den förra cykeln.

Bara att få återse Eden Prime var en upplevelse. Hela Mass Effect-trilogin påbörjas ju på Eden Prime då Shepard åker för att undersöka ett protheanskt torn som skickar ut en signal. När Shepard rör vid tornet får hon visioner om Reapers utrotande av de tidigare civilisationerna och pang så är spelvärldens grymmaste science fiction-serie i gång.

Det är en fröjd att vara tillbaka och gå mellan byggnaderna i människokolonin. Givetvis utbrister ett gäng fajter, denna gång med Cerberus som också är ute efter artefakten som visar sig att vara protheanen Javik, den sista överlevande av sin civilisation.

Andra höjdpunkter är att få återse citadellet, gå runt och tjuvlyssna på konversationer, handla vapen och rustningar eller att besöka nattklubben Purgatory där Aria T’Loak (rösten görs av Carrie-Ann Moss från Matrix-filmerna) numer huserar efter att Cerberus har tagit över klubben hon styrde över i Mass Effect 2, Afterlife på Omega.

Till citadellet har massa flyktingar som har överlevt attackerna runtom i galaxen tagit sig och söker nu uppehåll. På väggarna sitter fotografier uppsatta på saknade personer. Många sörjer. Det märks verkligen att undergången är nära och att ett täcke av hopplöshet ligger över citadellet.

EDI i ny humanoid form. Rösten görs av Tricia Helfer.
När det gäller besättningen så höll jag mig till samma två personer för det mesta. Favoriterna Garrus Vakarian och Liara T’Soni. Den nya bekantskapen Javik använde jag knappt i uppdragen. En annan ny bekantskap, EDI, Normandys artificiella intelligens antog tidigt i spelet en fysisk form och kunde användas som alla andra i besättningen under uppdragen. Detta gjorde jag sällan, trots att jag tyckte hon var en häftig ny karaktär och någon som aktualiserade frågan om vad som är liv och inte. Rösten gjordes av Tricia Helfer från Battlestar Galactica och efter att nu ha medverkat som robot i både den serien och i Mass Effect så ligger hon högt på listan över mina favoritrobotar. Bra jobbat Tricia!

Jack är tillbaka och har låtit håret växa ut.
Något som Bioware har gjort bra är att knyta ihop en del av storyn i spelen med Mass Effect-böckerna. Karaktärer som Kai Leng och Kahlee Sanders har spelat större roller i böckerna och dyker nu upp även här i spelen. Kai Leng som en tuff motståndare, utsänd av The Illusive Man för att ta kål på Shepard. Kahlee Sanders, lärare på skolan för barn med biotiska krafter. Där träffar vi en annan favorit från Mass Effect 2. Truliga och struliga Jack har nu tagit tag lite mer i sitt liv, är inte lika ilsken längre (men fortfarande ful i munnen) och jobbar också som lärare på skolan.

I slutet av spelet så ställdes man inför tre val. Alla innebar undergången för Shepard. Det val jag gjorde innebar att man slog ihop organiskt och syntetiskt DNA och skapade en ny form av liv. Samtidigt som Reapers var ett enormt hot mot allt liv, syntetiskt eller organiskt så var de inte den enda representationen av syntetiskt liv. Legion, som var en Geth, visade sig att vara en intelligent och värdig besättningsmedlem i Mass Effect 2 och när vi nu fick se skapelsehistorien för Geths i detta avslutande spel så framgick det att allt de egentligen ville ha var frihet. Därför inledde de ett krig med Quarians som har skapat dem. EDI visade sig att vara ett annat syntetiskt liv, värt att slåss för.

Trots alla klagomål på slutet, och en del motiverade då det finns en del hål i berättelsen, så känner jag mig nöjd. Och sorgsen. Nu är det över, och min Joanna Shepard är död. Det blev inget gemensamt liv med Liara. Det bästa betyg jag kan ge till Mass Effect 3 är att det har engagerat mig. Väldigt. Det är en fantastisk story och en fantastisk upplevelse.

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Jag ger nog upp nu. Det började så ruskigt bra med ödelagda gator i tomma storstäder. Och sedan en massa zombies. The Walking Dead andades kvalitet rakt igenom. Men sedan började det glida sakta utför och varningsklockorna började ringa i sista avsnittet av första säsongen när en urusel explosionseffekt fick synas i vad som ska vara en påkostad kvalitetsserie.

Om första säsongen var ett långsamt glidande utför så är säsong två ett hopp utan fallskärm. Två hela avsnitt har fokuserat på ett skjutet barn och huruvida han kommer att klara sig (jamen GIVETVIS så kommer han att klara sig!) kryddat med lite religion samt oro över ett annat barn som har försvunnit. Ständigt med den moraliska undertonen ”man ska hålla ihop”. Manusförfattarna har börjat slira i att skriva trovärdigt agerande för karaktärerna och trovärdiga händelser. Scenen där T-Dog (kom igen, T-DOG?!) skär upp sin arm av misstag fick mig att skratta högt på grund av att både händelseförloppet och effekten var otrovärdig och usel.

"Nu kommer inte så mycket att hända i två avsnitt. Lite gråtande, lite moralkakor."

Så, efter att nu genomlidit två avsnitt som handlar om en unge som har blivit skjuten och att serien således har stått helt still så ger jag upp. Tack och hej The Walking Dead.

Nu är ju inte The Walking Dead den enda serien som började lysande men sedan utvecklats till något, om inte uselt, så ändå mindre bra.

Den som känner mig och har läst min blogg vet att jag med stort nöje följde Battlestar Galactica när serien sändes. Det var en helt fantastisk TV-serie där mänskligheten slogs för sin överlevnad mot onda robotar. I rymden! Med bra specialeffekter! Så var det i ungefär två och en halv säsong, sedan började Battlestar Galactica att glida utför. Från häftiga fajter mot onda robotar gled fokus mer över på new age och flumfilosoferande. Dessutom så fick Edward James Olmos börja regissera. Tyvärr tyckte han lite väl mycket om sin karaktär Adama, vilket innebar några tråkiga avsnitt centrerade kring Adama och hans kamp mot sina inre demoner. Allt medan man bara vill se häftiga fajter i rymden!

Just Edward James Olmos är med i senaste säsongen av en serie som också varit på glid ett bra tag. Nämligen Dexter. De två första säsongerna var riktigt bra med fantastiske Michael C. Hall i rollen som Dexter. Dexter var kall och kalkylerande när han mördade de som ”förtjänade” det. Dessutom så var det riktigt två starka ”arcs” med anknytning till Dexter själv och starka karaktärer som Doakes. Sedan började det balla ur. Varenda seriemördare i Miami verkade korsa vägar med Dexter. Dessutom så blev det mer fokus på Dexters familjeliv och förhållande med Rita. Formeln för hur avsnitten var också ofta upprepande. Det började med att Dexter beskrev något med dramatisk stämma alternativt att vi som tittare fick intrycket av att han höll på att mörda någon/något spännande höll på att hända. Sedan visade det sig att det bara var en alldeles vanlig vardagssituation. Sedan lite handling på stationen där latinokaraktärerna (och detta har varit genomgående i hela serien) porträtteras på ett otroligt klichéartat och nästan rasistiskt sätt. Det vill säga att när de blir ”passionerade” så tar de till spanskan. Så från att prata engelska så kan det helt plötsligt komma ett ”tranquilo Oscár!”. Ett otroligt tröttsamt grepp använt till leda.

I senaste säsongen så är som bekant Edward James Olmos med och spelar någon sorts religiös undergångstokstolle. Tillsammans med sin lärjunge, som spelas Colin Hanks, har han plattitydfyllda konversationer och säger löjligt dramatiska saker som ”it has begun”. För något avsnitt sedan stod han i en dörröppning och tittade ogillande på när Colin Hanks karaktär hade sex med en kvinna. Det är inte precis Six Feet Under vi snackar om som ni märker.

Jag kommer inte att ge upp Dexter än, utan förmodligen se klart säsong 6. Jag hoppas dock verkligen att det snart blir ett slut på serien. Ett värdigt slut. Där allt går åt skogen för Dexter. Tror jag att det kommer att ske? Nej, tyvärr inte.

Sammanfattning av 2008

Här har vi den, min lista som sammanfattar 2008. Jag skrev även en sådan lista för 2007 och har också gjort det för 2006. Som tidigare år går jag genom filmer, skivor och låtar. I år har jag också utsett årets bästa spel samt tagit bort årets blogg då det inte varit någon som gett mig en wow-upplevelse. Så, Björn Olsson presents 2008!:

Årets bästa skiva

Anna Ternheim – Leaving on a Mayday

Hon är fan helt fantastiskt Anna Ternheim. Två otroligt välförtjänta grammisar blev det för bästa skiva och bästa kvinnliga artist. Jag kan inte annat än att stämma in i hyllningskören då hennes tredje platta, Leaving on a Mayday, är det bästa hon släppt och då ska ni veta att jag älskar hennes två första skivor också. Det finns inte en dålig låt på Leaving on a Mayday. På Deluxe-varianten av skivan så tolkar Anna Ternheim en sjukt tråkig artist, Frank Sinatra. Sinatra-tolkningar brukar ofta vara sliskiga, hemska versioner av välkammade män/pojkar som vill glida runt i snygga kostymer och sippa Dry Martinis med uppknäppta flugor på något casinogolv i Las Vegas. Anna Ternheims Sinatra-låtar är fantastiskt drömska versioner som gör låtarna till hennes egna. Kan det vara så att Anna Ternheim gör världens bästa covers? Först sopar hon golvet med Broder Daniel i Shoreline och nu Frank Sinatra. Årets bästa skiva är, utan tvekan, Leaving on a Mayday!

Silver: The Soundtrack of Our Lives – Communion
Brons: Moto Boy – Moto Boy

Årets bästa låt

The Killers – Human

I år var det fruktansvärt svårt att utse 2008 års bästa låt. Anna Ternheim släppte en helt fantastisk platta som var briljant. Men låtarna är så otroligt jämnbra att det är svårt att plocka ut en superduperlåt ur samlingen superlåtar. Så vad händer då? Jo, ett band från Las Vegas sopar hem titeln årets bästa låt. En låt där frontmannen lyckas spela över på ett subtilt sätt i videon, bara en sån sak är värd ett pris. Årets bästa låt är Human av The Killers. Anna Ternheim får nöja sig med ett vackert silver och Moto Boy plockar hem bronset.

Silver: Anna Ternheim – No, I Don’t Remember
Brons: Moto Boy – Young Love

Årets bästa film

Wall-E

Pixars fantastiska film om den lilla ET-liknande roboten är det bästa bolaget släppt, i hård konkurrens med Monsters inc. Wall-E visar upp ett fantastiskt känsloregister som Sandra Bullock bara kan drömma om. Ljudeffekterna är fantastiska och lite extra myser jag av att Wall-E har samma uppstartsljud som en Macintosh. Tvåan är den överskattade (jo faktiskt!) The Dark Knight som trots att den är överskattad är riktigt bra. Bronsplatsen hamnar hos filmen som bevisat för oss att Ben Affleck hamnat på fel sida av kameran tidigare. Karln ska ju regissera, inte skådespela! Grattis till Gone Baby Gone för bronset.

Silver: The Dark Knight
Brons: Gone Baby Gone

Årets bästa TV-serie

Lost

Svettigt, tät och nervkittlande. Fjärde säsongen av Lost har varit en helt fantastiskt spännande resa från början till slut. Äntligen är det slut på dessa utfyllnadsavsnitt som säsong 2 led så av. Nu har vi bara två säsonger kvar innan allt uppdagas med vad som händer på den där underliga ön i Söderhavet.

Silver: Battlestar Galactica
Brons: Californication

Årets bästa spel

Fallout 3

Mina förväntningar på Fallout 3 var skyhöga. Som fanatiskt fan av post-apokalyptiska skildringar såg jag verkligen framemot att få springa runt i ett framtida sönderbombat Washington och kämpa mot supermutanter. Fallout 3 levererade verkligen det och när detta skrivs har jag lagt ner över 70 timmar på spelet och maxat det mesta jag kan maxa i spelet. I slutet av denna månad kommer det en nedladdningsbar episod till Fallout 3 så äventyret fortsätter. Andraplatsen går till Grand Theft Auto IV som också det var helt otroligt bra. Det var jämnt mellan de två första platserna. En bit efter, på tredje plats kommer det ibland frustrerande svåra, men otroligt snygga Mirror’s Edge. Go Sweden!

Silver: Grand Theft Auto IV
Brons: Mirror’s Edge

Mitt 2008 i kort:

  • Började jobba på Coop Extra, slutade jobba på Coop Extra.
  • Började jobba på ICA, slutade jobba på ICA. Började plugga på universitetet.
  • Köpte en Xbox 360, vilket gjorde att jag kunde utse årets bästa spel.
  • Åkte till Arguineguín samt på bilsemester till västkusten.
  • Sålde min iPod touch, köpte en iPhone. Apple kunde skratta hela vägen till banken i år igen.
  • Köpte 30 DVD:er och 11 Xbox 360-spel.
  • Vår lilla Svea flyttade in hos oss.

[poll id=22]

Battlestar Galactica tillbaka för sista säsongen


Battlestar Galactica är nu inne på sista säsongen.

En av världens bästa tv-serier är tillbaka efter ett långt säsongsuppehåll. Makalösa Battlestar Galactica har nu påbörjat sin sista säsong och återseendet är verkligen kärt. Första avsnittet rivstartade precis där säsong tre avslutades och höll en ruskigt hög klass. Avsnittet fokuserade en hel del på min personliga favorit, Gaius Baltar, och vad som hände med honom efter rättegången där han blev friad.

Avsnittet lade även en hel del tyngd på reaktionerna över Starbucks underliga uppdykande, ett återvändande som orsakade skepsis och rädsla. Med tanke på att detta är sista säsongen och på allt som är obesvarat finns det en hel del att se framemot. Jag kommer följa sösongen slaviskt och sedan givetvis inhandla den på DVD när det blir dags för släpp.


Vackra Tricia Helfer som Number Six i Battlestar Galactica är tillbaka.

Fjärde och sista säsongen kommer bestå av 20 avsnitt innan det är över. För er som ännu inte sett Battlestar Galactica kan jag inget annat än rekommendera den varmt. Det är en helt fantastisk serie som sopar banan med hyllade skitserier som Prison Break och Heroes.

Jag avrundar detta inlägg med ett litet promotionklipp för den sista säsongen. Tittar du på detta förutsätter jag att du sett de tidigare säsongerna. Annars spoilas en hel del för dig.

Sammanfattning av 2007

Givetvis måste jag ha en sammanfattning över mitt 2007. Ifjol vid den här tiden sammanfattade jag 2006 och jag har faktiskt skrivit små årskrönikor på andra ställen tidigare också, så jag har nog totalt lyckats sammanfatta de fyra-fem senaste åren.

Årets bästa skiva

Kent – Tillbaka till samtiden

Det är så väntat det här. Jag tänkte redan innan släppet att jag inte skulle vara så förutsägbar och sätta Kent i topp utan verkligen granska plattan kritisk. Sen fick jag höra den och var helt såld. Tyvärr, det kom ingen bättre platta än Kents Tillbaka till samtiden i år. Bandet gick från sina skramliga gitarrer till ett mer elektroniskt ljud. Det låter fantastiskt och jag lyssnar fortfarande ohälsosamt mycket på plattan. Plats ett till nio på min lista över mest lyssnade låtar under 2007 kommer från Tillbaka till samtiden. Plattan har tio låtar totalt och den tionde låten kommer på plats femton. Det säger väl allt tycker jag.

Silver: Radiohead – In Rainbows
Brons: Arcade Fire – Neon Bible

Årets bästa låt

Kent – Elefanter

Elefanter var den låt jag lyssnade på mest under 2007. Helt perfekt låt med fantastisk trumpet. Tätt efter på listan över mest spelade följer Vy från ett luftslott som är en låt som bara växer och växer.

Silver: Kent – Vy från ett luftslott
Brons: Sahara Hotnights – Cheek to Cheek

Årets bästa film

Sunshine

Danny Boyle kan inte göra fel i mina ögon. Jag älskar allt den mannen gjort och till skillnad från många tyckare som anser att hans filmer alltid tappar mot slutet anser jag att det håller hela vägen. Den ödesmättade stämningen i Sunshine är helt fantastisk. Ett ödsligt rymdskepp på väg att försöka rädda jorden då solen håller på att slockna. Hela idén är ju bara fantastisk! Som en parentes kan också nämnas att bronsplatsen på denna lista, 28 veckor senare, är producerad av Danny Boyle. Ett lyckat år för den mannen med andra ord.

Silver: Hot Fuzz
Brons: 28 veckor senare

Årets bästa TV-serie

Battlestar Galactica

Världens bästa science fiction-serie börjar närma sig slutet nu. Det är bara en säsong kvar. Serien blir bara vassare och vassare och avslutningen i sista avsnittet på denna tredje säsong var helt otroligt bra!

Silver: Dexter
Brons: Rome

Årets bästa blogg

Redaktionen – En blogg från gänget bakom MacWorld

MacWorlds blogg har verkligen hittat en perfekt balans. Den snöar inte in sig på alldeles för tekniska och nördiga grejer utan har en lätt och leksam ton av ett gäng som man märker verkligen brinner för sin sak. Bloggen är dessutom väldigt snyggt designad, uppdaterad ofta och dessutom med mycket bilder. Utöver detta finns det ett grymt forum att fördjupa sig i. MacWorlds webbsatsning är minst sagt verkligen lyckad!

Silver: Elyse Sewell
Brons: Marcus Dunberg

Mitt 2007 i kort:

  • Skaffade flickr som jag fortfarande uppdaterar flitigt.
  • Besökte Frankrike för första gången då jag och Tove åkte till Paris.
  • Sponsrade Apple rejält med köp av ny iMac, iPod touch samt en iPod nano till Tove.
  • Köpte en PSP.
  • Jobbade som teatertekniker på turné.
  • Två bröllop blev det. Ingen begravning (tack och lov).
  • Köpte 52 DVDer (personligt rekord).
  • Skaffade en härlig militärcykel som jag målade om.
  • Började plugga på distans.

[poll id=12]

DVD-titel nummer 200

Idag dök DVD-titel nummer 200 i samlingen upp på posten. Battlestar Galactica säsong 2 var det som fick äran att utgöra milstolpen (Nip/Tuck säsong ett var titel nummer 100). Det känns mycket bra men samtidigt är det ett hål i själen som måste fyllas. Allt känns nog perfekt när jag har 300 dvder. Nu siktar vi framåt!

battlestargalactica.nu


On the charge of being a nerd, we find the defendent guilty!

Ibland fascinerar min nördighet mig. Det känns som jag bara är ett litet steg från att hänga på Sci-fi-mässor eller springa runt i skogen utklädd till en alv, lajvandes. Idag tog min nördighet sig uttryck än en gång när jag satt och sökte lite på domäner på Loopias hemsida och såg att battlestargalactica.nu var ledig. För 98,75 kr om året kunde jag inte låta bli utan var tvungen att registrera den.

Vad jag ska göra med den? Ingen aning! Förmodligen blir den lika flitigt använd som macintosh.nu blev i min ägo (dvs inte alls). De enda besöken jag fick på macintosh.nu var från två sidor som listade mig som ”domänpirat”. Där har vi en titel som min mormor kan känna stolthet över sitt käre barnbarn för.

Entourage är tillbaka


Ari är tillbaka!

Efter sju månader och tolv dagar är äntligen fantastiska Entourage tillbaka med nya avsnitt! Det var precis vad som behövdes nu när Rome är slut, Dexter väntar långt borta och Battlestar Galactica inte är tillbaka förrän 2008.

I det nya avsnittet, där Vinces födelsedag firas, gästspelar Carla Gugino från bland annat Sin City och, eh, Spin City. Om man inte tidigare sett Entourage så kan jag rekommendera den ”alternativa distributionen” för att komma i fatt. Hur serien sänds i Sverige har jag ingen riktig koll på. Vad jag vet är att Canal Plus och Kanal 5 har rättigheterna men vart de befinner sig i sändningarna vet jag icke.

De två första säsongerna finns även släppta på DVD här i Sverige. Första halvan av tredje säsongen finns att köpa i USA.

Battlestar Galacticas säsongsfinal

Världens bästa science fiction-serie, Battlestar Galactica, har precis gått i mål med sin tredje säsong. Igår betade vi av de två sista avsnitten och finalen var verkligen mäktig, lite flummig och avslutade med en riktigt ”what the fuck!?”-känsla (eller ”what the frak” kanske är mer korrekt med tanke på att det är Battlestar Galactica vi snackar om).

Det bjöds på paranoia, rättegång, fyra nya cylonmodeller (eller?) och konstiga symboliska drömmar. När seriefinalen var över satt man med en tappad haka och längtan efter att se säsong fyra. Det är något som kommer att få vänta dock, inspelning startar i maj och fjärde säsongens 22 avsnitt börjar att sändas i början på 2008 (förmodligen, inte helt klart än).

Till skillnad mot Lost känner man att det finns ett riktigt slut planerat och att manusförfattarna inte är rädda att ta storyn framåt, istället för att slänga in massa konstiga sidospår man inte fullföljer. Karaktärerna är välspelade och det finns ingen jag stör mig på (till skillnad från vidriga karikatyren Hiro från Heroes t.ex.). Absoluta favoriten är Gaius Baltar skickligt spelad av James Callis. Sen är det svårt att inte nämna Edward James Olmos som ger ett mångfacetterat porträtt av William Adama.

Om du inte kollat in Battlestar Galactica tidigare så är det dags! Första säsongen finns på svensk DVD, andra säsongen släpps i svensk utgåva den 16e maj och tredje släpps någon gång i mitten av augusti i USA. Serien finns givetvis via alternativ distribution också.