Taggad: blade runner

Mitt filmår 2017

2017 är till ända och min vana trogen sammanfattar jag de filmer jag har sett och betygsatt under det gångna året.

Precis som tidigare är det de filmer som jag har sett under året som jag rankar. Det kan innebära att filmer som släppts tidigare kommer med på min lista.

1. Ghost in the Shell (5/5)

Jäklar vilken visuell resa Ghost in the Shell är! Jag förstår verkligen inget av kritiken mot filmen, förutom den delen som handlar om white-washing. Givetvis hade det varit mer logiskt att använda sig av skådespelare med asiatiskt utseende än europeiskt. Förutom detta var filmen inget annat än helt fantastisk. Snygg som tusan, med tajt action och en engagerande story. Att sitta och jämföra den med den hyllade animen från 1995 är jag inte jätteintresserad av. Denna version står sig alldeles utmärkt på egna ben. Tyvärr verkar filmen inte gått så bra som filmbolaget önskade (den gick med vinst globalt i alla fall, enligt Box Office Mojo) så vi får nog inga uppföljare. Så synd, för detta var en värld jag hade velat se mer av.

När man får den där blicken av en robot-geisha, då är det något som är fel!

2. Blade Runner 2049 (4/5)

Jag misstänker att Blade Runner 2049 är detta års Interstellar för mig. En film som tjänar på att ses om flera gånger. Jag tyckte väldigt mycket om Blade Runner 2049. Precis som Ghost in the Shell är det en visuell fest. Otroligt snygg och rentav vacker. Det är en film som tar sin tid, och kunde kanske ha tajtats till lite här och där. Skådespelet är genomgående bra, och den annars så överspelande Jared Leto hinner inte flippa ur med den lilla tid han får i filmen. Det är dock inte skådespelet som har huvudrollen här utan den härliga världsbygget. I viss mån påminner världen om Ghost in the Shells värld, men det får anses helt ok då vi kan utgå från att Ghost in the Shell lånat friskt från original-Blade Runners värld.

Ryan Gosling som ’K’ i Blade Runner 2049.

3. Rogue One (4/5)

Att Rogue One mer och mer framstår som den bästa Star Wars-filmen förvånar mig, men nog är det faktiskt så! I och med att den inte är en del av en trilogi får vi en berättelse som står på egna ben. Visst, den lider lite av samma sjuka som alla Star Wars lider av, små ”lustiga” robotar och figurer som flirtar med barnen och agerar comic relief, men det får man nog köpa nuförtiden när det gäller Star Wars. Felicity Jones gör en alldeles utmärkt huvudroll, stark och skör på samma gång. Att hon inte är ett större namn i Hollywood är ett mysterium. Det känslosamma slutet träffade och ger originaltrilogin ännu mer tyngd.

Felicity Jones som Jyn Erso i vad som förmodligen är den bästa Star Wars-filmen.

4. Lion (4/5)

Dev Patel har minst sagt aldrig varit en favorit. Av alla filmer jag har sett med honom tidigare har jag alltid tyckt att han har varit den svagaste länken. Tills nu. I Lion är han mycket bra och berättelsen om den indiska pojken som kommer bort och blir bortadopterad till Australien är otroligt gripande och starkt. Något som är bra berättande är att vi får spendera så lång tid med huvudkaraktären som barn, får se hur han kommer bort och alla hans vedermödor tills han blir adopterad. Det gör att jag som tittare bryr mig. Sedan illustreras konflikten inombords fint när han har vuxit upp, är australier, men känner även att något saknas. En mycket vacker och rörande film. Och tack för att du motbevisade mig Dev Patel, du kan ju skådespela!

Dev Patel i vackra filmen Lion.

5. Apornas Planet: Striden

Med Apornas Planet: Striden går den nya Apornas Planet-trilogin i mål. Jag hoppas dock på fler filmer, gärna med ett tidshopp så att vi börjar nosa på den tidsperiod som originalfilmerna utspelar sig i. Apornas Planet: Striden är inte en riktigt lika stark film som föregångaren, Apornas Planet: Uppgörelsen, som jag har recenserat här och som jag satte som 2014 års näst bästa film. Det är dock en värdig avslutning till en överraskande stark filmserie och fortfarande en fantastisk teknisk prestation att av motion capture-apor kunna få ut så mycket känsla och själ.

Caesar i den avslutande (eller?) Apornas planet-filmen.

Några filmer som precis missade topp 5

Några av de bästa filmerna jag såg under året missar topplaceringen på min lista, men är mycket sevärda ändå. Dessa rekommenderas varmt, utan någon särskild ordning:

The Girl With All the Gifts, Moonlight, The Handmaiden, Atomic Blonde, Star Wars: The Last Jedi, Det, Passengers.

Alla betyg från 2017

  1. Beyond Skyline (2017) – 2/5
  2. Det (2017) – 4/5
  3. Star Wars: The Last Jedi (2017) – 4/5
  4. Bright (2017) – 3/5
  5. What Happened to Monday (2017) – 3/5
  6. Thelma (2017) – 3/5
  7. Den amerikanska reportern (2016) – 3/5
  8. The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young (2014) – 4/5
  9. Ingrid Goes West (2017) – 3/5
  10. Generation Iron 2 (2017) – 3/5
  11. The Dark Tower (2017) – 2/5
  12. Blade Runner 2049 (2017) – 4/5
  13. Blodspår (2002) – 3/5
  14. Lion (2016) – 4/5
  15. Bakom stängda dörrar (2012) – 2/5
  16. Baby Driver (2017) – 3/5
  17. Wonder Woman (2017) – 3/5
  18. Death Note (2017) – 2/5
  19. Skönheten och odjuret (2017) – 3/5
  20. Den osynlige gästen (2016) – 3/5
  21. John Wick: Chapter Two (2017) – 3/5
  22. Oasis: Supersonic (2016) – 4/5
  23. The Mummy (2017) – 3/5
  24. Colossal (2016) – 3/5
  25. Okja (2017) – 2/5
  26. The Lost City of Z (2016) – 4/5
  27. Stalker (1979) – 3/5
  28. Atomic Blonde (2017) – 3/5
  29. Berlin Syndrome (2017) – 3/5
  30. Fast & Furious 8 (2017) – 2/5
  31. Apornas planet: Striden (2017) – 4/5
  32. ARQ (2016) – 2/5
  33. Kong: Skull Island (2017) – 3/5
  34. Dope (2015) – 3/5
  35. A Cure for Wellness (2016) – 3/5
  36. I Don’t Feel at Home in This World Anymore (2017) – 3/5
  37. Life (2017) – 3/5
  38. Mindhorn (2016) – 2/5
  39. Logan: The Wolverine (2017) – 3/5
  40. Alien: Covenant (2017) – 3/5
  41. The Handmaiden (2016) – 4/5
  42. The Void (2016) – 3/5
  43. Rings (2017) – 2/5
  44. Trainwreck (2015) – 3/5
  45. The Homesman (2014) – 3/5
  46. Clueless (1995) 3/5
  47. Doctor Strange (2016) – 3/5
  48. Ghost in the Shell (2017) – 5/5
  49. The Edge of Seventeen (2016) – 4/5
  50. The Discovery (2017) – 4/5
  51. Rogue One: A Star Wars Story (2016) – 4/5
  52. Resident Evil: The Final Chapter (2016) – 2/5
  53. Assassin’s Creed (2016) – 2/5
  54. The Autopsy of Jane Doe (2016) – 3/5
  55. Vaiana (2016) – 3/5
  56. Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016) – 3/5
  57. Blackhearts (2016) – 3/5
  58. Passengers (2016) – 4/5
  59. Dolda tillgångar (2016) – 3/5
  60. Aloha (2015) – 2/5
  61. Moonlight (2016) – 4/5
  62. Hacksaw Ridge (2016) – 3/5
  63. Hell or High Water (2016) – 3/5
  64. The Love Witch (2016) – 2/5
  65. Jack Reacher: Never Go Back (2016) – 3/5
  66. Nocturnal Animals (2016) – 3/5
  67. The Final Girls (2015) – 3/5
  68. The Girl with All the Gifts (2016) – 4/5
  69. Spectral (2016) – 2/5
  70. Ombytta roller (1983) – 3/5
  71. The Age of Adaline (2015) – 3/5
  72. Inferno (2016) – 3/5
  73. The Magnificent Seven (2016) – 3/5
  74. Kvinnan på tåget (2016) – 4/5
  75. The Accountant (2016) – 3/5

Siffran av sedda filmer fortsätter att sjunka år för år. I år blev det 75 betygsatta filmer. Det blir mer tv-serier än filmer nuförtiden, så det förvånar mig inte.

Tidigare år

Blade Runner på Blu-ray

Ett av de senaste tillskotten i Blu-ray-samlingen är Ridley Scotts fantastiska Blade Runner. När nu filmen firar 30 år så har en jubileumsutgåva släppts med plastig leksak, bok och en bild. Sedan tidigare har jag 25th anniversary edition på DVD, men kunde inte låta bli att införskaffa Blade Runner på Blu-ray också.

Tyvärr är utgåvan lite av en besvikelse. Den prototyp-spinner som följer med är som sagt mycket, mycket plastig och den kunde de låtit bli att skicka med överhuvudtaget. Boken med bilder och konceptskisser är däremot trevlig, men det hade varit ännu trevligare om det fanns lite förklarande text.

Själva filmen är ju ett mästerverk. Jag har dock inte kollat på denna utgåva än och kan inte ge något omdöme kring hur bild och ljud är. Jag antar att det är samma kvalitet som Blu-ray-utgåvan som kom för fem år sedan. En utgåva som fick toppbetyg inom alla områden av Blu-ray.com.

Deus Ex: Human Revolution är en snygg framtidsvision

Gömd av mörkret intill en neonglittrande gata står jag och avvaktar och bedömer situationen. Beredd med prickskyttegeväret i handen så vet jag om att det kommer att bli ett herrans liv när jag kramar av skottet. Kanske finns det ett annat alternativ? Kanske kan jag smyga mig förbi männen jag står och överväger om jag ska skjuta? Sedan kommer jag på att jag är urusel på att smyga och klämmer av ett skott ändå. Upprörda skrik blandas med pumpande musik. Nu blir det åka av!

Innan "the shit hits the fan".

Efter åtskilliga timmar med Playstation 3-kontrollern i handen så är Deus Ex: Human Revolution avklarat. Eidos framtidsvision är ett långt spel, runt 20-25 timmar uppskattningsvis, och något jag slängde mig in i med stor iver.

Året är 2027. Ja egentligen räcker en beskrivning så för att jag ska vara tillräckligt intresserad, men visst, jag utvecklar detta då för er som läser. Året är alltså 2027 och människor kan utvecklas och ”förbättras” med hjälp av implantat och konstgjorda kroppsdelar, så kallade augmentations. Huvudkaraktären Adam Jensen är säkerhetschef på Sarif Industries, ett företag som tillverkar just sådana augmentations. Under ett anfall på företaget skadas Adam svårt och några av företagets toppforskare kidnappas. Bland dessa återfinns Adams exflickvän Megan. Sex månader senare, ordentligt ihoplappad och numer nästan lika mycket maskin som människa så är Adam tillbaka på jobbet och börja nysta i vad det var som egentligen hände under anfallet på Sarif Industries.

Det jag älskade snabbt med spelet var de fantastiska framtidsmiljöerna. Det är en rik och välutvecklad värld och de flesta detaljerna känns trovärdiga inom spelets premisser. Detta universum är inte välpolerad sci-fi utan har starka släktband till Blade Runners skitiga värld.

Både Detroit, men framför allt Shanghai är häftiga städer att vistas i med flera sidouppdrag och ställen att upptäcka och utforska. Miljödesignen är verkligen i toppklass i Deus Ex: Human Revolution.

Jag är otroligt svag för miljöer som ser ut så här.

När det kommer till strider tyckte jag det först var helt bedrövligt. Så fort jag började skjuta blev jag ihjälskjuten på fläcken. Det tog inte många skott innan skärmen blev röd och kameran riktades uppåt. Sedan insåg jag värdet av att skjuta och efter det springa och gömma sig. Att smyga förbi obemärkt var något jag var helt bedrövlig på, så skjutas, det måste det göras. Det ska tydligen gå att klara av hela spelet utan att skjuta ihjäl någon (förutom bossarna), men det verkar alldeles för svårt för min del.

Uppdragen är långa och banorna stora. Med sådan härlig design så går det alltså att utforska enorma byggnader och platser. Otroligt trevligt. Jag utnyttjade detta till att försöka ta kål på varenda fiende jag kunde. Och om jag hade varit tvungen att smyga förbi någon tidigare kunde jag senare bege mig tillbaka och ge mig på denne.

Hela idén med augmentations är häftig och ger spelet ett inslag av rollspelande. Det gäller att välja bra augmentations och sedan anpassa sin spelstil efter dessa. Själv lade jag inget krut på augmentations vars syfte var att göra mig bättre på att smyga. Eftersom jag redan var så usel på smygande så lade jag allt krut på… krut. Eller strider, åtminstone. Jag byggde min karaktär så stark som möjligt och så stridskapabel som möjligt.

Det negativa då?

Bossfighterna är tyvärr inget vidare. I spelet spenderar man timmar med att smyga runt och försökt undvika konfrontationer, eller åtminstone försöker att styra när konfrontationerna ska ske. När sedan bossfighterna kommer blir man helt plötsligt utslängd i ett rum utan flyktväg. Det sticker ut så mycket mot resten av spelet. Vid första bossfighten var jag så besviken att jag var redo att ge upp och lämna tillbaka spelet. Men jag tog mig igenom striden, och det är jag mycket tacksam för.

Karaktärsdesignen är stel och trist och ansiktsanimationerna är ungefär så långt som det går att komma från de i L.A. Noire. Röstskådespelandet är däremot bra och Adam Jensens bistra röst för tankarna till en sammanbiten Clint Eastwood.

Storyn berättas för mycket genom text och prat. Det borde ha gått på ett bättre sätt att berätta mer genom visuella medel, istället för att man ska prata, prata, prata och läsa på läsplattor (det verkar vara billigt med läsplattor i framtiden) som ligger utspridda lite här och där.

Under spelets gång märker jag att jag drar paralleller till Mass Effect-spelen. Det beror med stor sannolikhet på dialoggränssnittet och den furutistiska inramningen. Dessa paralleller är inte Deus Ex fördel och Mass Effect gör helt enkelt det mesta lite bättre.

Med detta sagt så vill jag ändå rekommendera Deus Ex: Human Revolution. Om du är en sucker för snygga framtidsvisioner, precis som jag, så bör du verkligen ta en titt på denna pärla i genren!

Min premiär i Lösnummer

Jag har fotat till senaste numret av Lösnummer.

Mitt första nummer med studenttidningen Lösnummer har kommit ut. Jag fotograferade intervjun med Fredrick Federley och bilderna till en cykelspecial. Överlag är jag riktigt nöjd med bilderna och tidningen finns att läsa här i PDF-format. På måndag är det möte och då får man ”tjinga” vilka nya artiklar man ska fota inför nästa nummer.

På tal om något helt annat: Jag fascineras av brittiska Cd Wows postgång. Min teori är att de skickar ut sina produkter med en halt pensionär som får gå och simma med paketet hela vägen till Sverige.

Förra onsdagen beställde jag en väska till min iPhone från engelska nätbutiken Morpeth Mobiles (via eBay). I måndags skickades beställningen och idag dök väskan upp i Örebro. Inget konstigt att anmärka på och helt normala leveranstider för en försändelse från England. Det kan jämföras med min senaste beställning från engelska CD Wow.

Nya väskan till min iPhone.

Den 27:e september bokade jag FIFA 09 till Xbox 360. Spelet släpptes 2 oktober. Det skickades dock först 10 oktober. Jag har fortfarande inte sett röken av det. Den halta pensionären kanske drunknat mellan England och Sverige?

Noterbart är att det tog jättelång tid att få Blade Runner-boxen när jag beställde den hos CD Wow för ungefär ett år sedan också. Mycket dåligt!

Pestens tid, Blade Runner och FIFA 08

Det var stor lycka idag när ett paket damp ner på hallmattan. Avsändaren var Discshop och innehållet var suveräna miniserien Pestens tid och miniserien Langoljärerna (som jag inte sett). Pestens tid har jag varit sugen på att se igen sedan den gick på svensk tv. Den har tidigare funnits på DVD men aldrig i svensk release. Nu har den äntligen släppts och jag har haft den förbokad i cirka två månader. Det blir härligt att få sätta sig in i sex timmars post-apokalysm igen! Langoljärerna hängde med i beställningen av bara farten då jag hört en del bra om den serien plus att man fick ett paketpris om man köpte de två serierna tillsammans.

Inte nog med detta. I förrgår impulsbokade jag även den feta kommande Blade Runner-boxen på fem diskar. Det var riktigt längesedan jag såg Blade Runner och har även där varit sugen på att se den igen. När jag hittade den på cd-wow.se för halva priset mot vad Discshop och CDON tar så kunde jag inte bärga mig. Flera versioner av filmen finns i boxen plus massa extramaterial. I början av december dimper härligheten ner hoss mig. Se så vacker den är!

Här närmast väntar jag ivrigt på Kents nya platta Tillbaka till samtiden som givetvis också är förbeställd. Både limited edition och vanliga utgåvan förväntas anlända till vårt hem i början av nästa vecka. Jag hoppas verkligen att skivan blir bra. Rapporter har ju gjort gällande att den låter en hel del som Depeche Mode och det bådar ju minst sagt gott!

Igår skrev förresten Inside Mac Games att det ryktades att FIFA 08 kommer snart till Mac. Det känns ruskigt kul då spela FIFA 08 är typ det enda jag gör i min Windows Vista-partition. Helt osannolikt låter det inte heller att det skulle kunna dyka upp till MacElectronic Arts precis släppt ett gäng spel till Macen.

Wayne Rooney i din Macintosh? Snart kanske.
Wayne Rooney i din Macintosh? Snart kanske.