Underbara Mass Effect 3

Om du inte vill veta hur Mass Effect 3 slutar så bör du inte läsa detta inlägg då det innehåller stora spoilers.

Efter tre spel och ett antal år så har jag nått slutet för Joanna Shepards resa när jag avslutat Mass Effect 3. Få spelserier, om ens någon, har jag uppskattat så här mycket som denna serie. Det har verkligen varit min Shepards (som alltså heter Joanna och är en rödhårig kvinna och vanguard) resa. Den romans som inleddes med Liara i det första spelet följde med genom det andra och även nu i det tredje. Ashley var med mig i tredje spelet då jag valde att låta henne leva istället för Kaidan i det första Mass Effect. Val jag har gjort och karaktärer jag har pratat med återkommer nu, flera år senare, i det avslutande spelet.

Pressen på Shepard är större än någonsin då reapers invaderar jorden. Hon har en tuff uppgift framför sig för att försöka ena flera raser till att arbeta tillsammans för att möta detta hot som kan utplåna praktiskt taget allt liv i universum.

Under resans gång ställs man inför den existensiella frågan om vad som är liv. Är en syntetisk skapelse med ett eget medvetande ett liv? Just sådana frågor kittlar väldigt (och bör göra det om man är science fiction-fan). Detta är en frågeställning som man får ta ställning till alldeles i slutet också, men mer om det senare i inlägget.

Upplägget i det tredje Mass Effect-spelet är likt de två första. Som Shepard styr man Normandy mellan olika uppdrag som senare kommer att vara en faktor i det stora uppdraget. De olika miljöerna och världarna är helt fantastiska och allt har en otroligt snygg polerad look. Ett av de första uppdraget jag genomförde var det nedladdningsbara uppdraget på Eden Prime där man skulle komma över en protheansk artefakt. En artefakt som visade sig inte bara vara protheansk utan en faktiskt Prothean. Den utdöda rasen som 50 000 år tidigare hade utplånats av Reapers i den förra cykeln.

Bara att få återse Eden Prime var en upplevelse. Hela Mass Effect-trilogin påbörjas ju på Eden Prime då Shepard åker för att undersöka ett protheanskt torn som skickar ut en signal. När Shepard rör vid tornet får hon visioner om Reapers utrotande av de tidigare civilisationerna och pang så är spelvärldens grymmaste science fiction-serie i gång.

Det är en fröjd att vara tillbaka och gå mellan byggnaderna i människokolonin. Givetvis utbrister ett gäng fajter, denna gång med Cerberus som också är ute efter artefakten som visar sig att vara protheanen Javik, den sista överlevande av sin civilisation.

Andra höjdpunkter är att få återse citadellet, gå runt och tjuvlyssna på konversationer, handla vapen och rustningar eller att besöka nattklubben Purgatory där Aria T’Loak (rösten görs av Carrie-Ann Moss från Matrix-filmerna) numer huserar efter att Cerberus har tagit över klubben hon styrde över i Mass Effect 2, Afterlife på Omega.

Till citadellet har massa flyktingar som har överlevt attackerna runtom i galaxen tagit sig och söker nu uppehåll. På väggarna sitter fotografier uppsatta på saknade personer. Många sörjer. Det märks verkligen att undergången är nära och att ett täcke av hopplöshet ligger över citadellet.

När det gäller besättningen så höll jag mig till samma två personer för det mesta. Favoriterna Garrus Vakarian och Liara T’Soni. Den nya bekantskapen Javik använde jag knappt i uppdragen. En annan ny bekantskap, EDI, Normandys artificiella intelligens antog tidigt i spelet en fysisk form och kunde användas som alla andra i besättningen under uppdragen. Detta gjorde jag sällan, trots att jag tyckte hon var en häftig ny karaktär och någon som aktualiserade frågan om vad som är liv och inte. Rösten gjordes av Tricia Helfer från Battlestar Galactica och efter att nu ha medverkat som robot i både den serien och i Mass Effect så ligger hon högt på listan över mina favoritrobotar. Bra jobbat Tricia!

Något som Bioware har gjort bra är att knyta ihop en del av storyn i spelen med Mass Effect-böckerna. Karaktärer som Kai Leng och Kahlee Sanders har spelat större roller i böckerna och dyker nu upp även här i spelen. Kai Leng som en tuff motståndare, utsänd av The Illusive Man för att ta kål på Shepard. Kahlee Sanders, lärare på skolan för barn med biotiska krafter. Där träffar vi en annan favorit från Mass Effect 2. Truliga och struliga Jack har nu tagit tag lite mer i sitt liv, är inte lika ilsken längre (men fortfarande ful i munnen) och jobbar också som lärare på skolan.

I slutet av spelet så ställdes man inför tre val. Alla innebar undergången för Shepard. Det val jag gjorde innebar att man slog ihop organiskt och syntetiskt DNA och skapade en ny form av liv. Samtidigt som Reapers var ett enormt hot mot allt liv, syntetiskt eller organiskt så var de inte den enda representationen av syntetiskt liv. Legion, som var en Geth, visade sig att vara en intelligent och värdig besättningsmedlem i Mass Effect 2 och när vi nu fick se skapelsehistorien för Geths i detta avslutande spel så framgick det att allt de egentligen ville ha var frihet. Därför inledde de ett krig med Quarians som har skapat dem. EDI visade sig att vara ett annat syntetiskt liv, värt att slåss för.

Trots alla klagomål på slutet, och en del motiverade då det finns en del hål i berättelsen, så känner jag mig nöjd. Och sorgsen. Nu är det över, och min Joanna Shepard är död. Det blev inget gemensamt liv med Liara. Det bästa betyg jag kan ge till Mass Effect 3 är att det har engagerat mig. Väldigt. Det är en fantastisk story och en fantastisk upplevelse.