Taggad: eva green

Recension: Sin City: A Dame to Kill For

För en herrans massa år sedan skrev jag för filmbloggen Bloggywood. Nyheter, recensioner och annat smått och gott relaterat till film publicerade jag på Bloggywood. Den 17 januari 2007 såg mitt absolut första inlägg dagens ljus. Det handlade om uppföljaren till Sin City och ryktet att Rachel Weisz var aktuell för huvudrollen Ava Lord. Nu, sju och ett halvt år efter det inlägget och nio år efter den första filmen släpptes så är uppföljaren äntligen här.

En iskall och manipulerande femme fatale

Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
I Sin City är det mesta sig likt. Vi får precis som i den första filmen följa flera berättelser som korsar varandra och stiliserat illustrerar det stenhårda livet i Basin City. Berättelsen som står i centrum är den med undertiteln A Dame to Kill For. Nu är det varken Rachel Weisz eller Angelina Jolie som vi återser i huvudrollen, som ryktena surrade så kraftigt kring för sju-åtta år sedan. Istället så iklär sig, eller snarare avklär sig, Eva Green den rollen. Uttrycket ”femme fatale” har sällan känts mer rätt och riktigt att tillskriva en karaktär än Ava Lord. Ava är iskall, manipulerande och använder sin kropp för att linda män runt sina fingrar och få sin vilja fram. Dwight, som vi även såg i den första filmen, kastas in i Avas värld och är snart i hennes våld. Eva Green fungerar riktigt bra i rollen och det känns som riktigt bra rollbesättning då jag tycker att Green är en skådespelare där intelligensen verkligen lyser igenom i blicken. Eva Green ser helt enkelt smart ut.

Som Dwight ser vi nu istället Josh Brolin. I den första filmen så spelade Clive Owen karaktären. Detta gör egentligen varken till eller från, även om jag är svag för Clive Owen. Rent berättarmässigt så fungerar det då Dwight i sin berättelse i första Sin City (som utspelar sig efter denna) precis har genomgått en plastikoperation. Det finns även fler skådespelarbyten i filmen, men detta stör i alla fall inte mig.

En plattare Marv är tillbaka

En favoritkaraktär som dyker upp i flera av de överlappande berättelserna är Marv, spelad av en väldigt sminkad Mickey Rourke. Hela filmen inleds med en kortare berättelse om Marv som tar sig an ett gäng rika snorungar som kommer i hans väg. Sedan återkommer Marv i titelberättelsen om Ava Lord samt tillsammans i en hårdkokt hämndhistoria tillsammans med Jessica Albas strippa Nancy. Även om jag gillar Marv så var det en mer djup karaktär i den första filmen, här får han enbart fungera som en hårtslående buse, bra att ha vid sin sida när man ska ta sig an andra skurkar. Det är synd, för det är ju en spännande karaktär.

I hämndberättelsen med Nancy tar hon sig an Roark, senatorn som såg till att Hartigan mördades i den första filmen. Roark är lite av denna films största behållning. En ond, skrattande, gubbjävel med massor av makt och inga skrupler för att använda sig av denna makt. Powers Boothe som gör huvudrollen gör det alldeles utmärkt bra och Roark saknar helt sympatiska sidor och tycks ha hela staden i sin ficka. En nedgången (men otroligt trimmad) Nancy slår sina påsar ihop med Marv, samt visar lite prov på manipulationskunskap á la Ava Lord för att sänka Roark.

Roark återkommer även i en helt ny berättelse utan sina rötter i serieböckerna. I den får vi följa Joseph Gordon-Levitt som spelar Johnny. Korthaj och spelare som oklokt nog förlöjligar Roark vid pokerbordet. Denna berättelse var den jag tyckte bäst om och gärna hade sett mer av.

Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.
Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.

Den första Sin City-filmen var en otroligt bra film och nyskapande när den kom för nio år sedan. Uppföljaren är bra, men inte lika fantastisk. Det saknas lika starka karaktärer som i den första filmen där Elijah Woods makalöst obehagliga Kevin verkligen stannade kvar efter att man lämnat biosalongen. Likaså Nick Stahls Yellow Bastard. Berättelserna känns också lite väl simpla och tunna emellanåt. Jag benämner Nancys berättelse som en hämndberättelse men i själva verket är det begreppet applicerbart på alla berättelser i a Dame to Kill For. Jag hade gärna sett mer avancerade manus få denna stilistiska behandling.

Stilen är det fortfarande absolut inget fel på. Visst, vi har vant oss nu vid detta utseende på Sin City, men det är otroligt läckert och känns verkligen som en levande serietidning. Om det ska komma en tredje film i serien hoppas jag att vi får lite bättre manus och ett större karaktärsdjup. Trots detta är Sin City: A Dame to Kill For en sevärd film, om än inte samma knockout som den första filmen.

4 av 5.

Sin City: A Dame to Kill For

Kulturkonsumtion: vecka 10 2012

Lyssnat (klart) på: The Hunger Games
Det gick snabbt att lyssna igenom Suzanne Collins The Hunger Games som ljudbok. Det var en riktigt bra och fängslande bok. Trots att det är en bok som först och främst riktar sig mot ungdomar så vågar den vara mörk och unga människor dör på fruktansvärda sätt till höger och vänster. Uppfriskande med ungdomslitteratur som vågar att ha lite ”spets”.

Direkt efter att jag var klar med The Hunger Games så började jag att lyssna på uppföljaren, Catching Fire.

Mass Effect 3 är förmodligen årets bästa spel. Redan nu.
Spelat: Mass Effect 3
Oj vad jag har väntat på detta spel. Och äntligen, efter ett halvårs försening, så är det äntligen här. Äntligen kan jag få avsluta Mass Effect med MIN Shepard. Eller vänta nu, nästan min Shepard. På grund av en bug så gick det inte att importera utseendet från de två första Mass Effect-spelet. Så, det första jag fick göra var att försöka återskapa rödhåriga Joanna Shepard ur minnet. Det gick nästan, med vissa diffar. Hursomhelst så var alla beslut från de tidigare spelen kvar.

Nu är jag några timmar in i spelet och älskar det! Tajt gameplay, snyggt och som alltid en engagerande story. Under de timmar jag har spelat så har jag njutit fullt ut. Jag tror att detta kan vara, i konkurrens med Bioshock Infinite, årets spel. Men visst, jag blir gärna motbevisad av något annat spel!

Hört och sett: Anna Ternheim live
Första gången jag hörde Anna Ternheim så var jag sannerligen inget fan. Jag tyckte hon verkade otroligt introvert och dessutom hade ett rätt kasst engelskt uttal. Det var 2005 när hon agerade förband till Kent under Turné 19. Hon var otroligt introvert, faktiskt, och satt mest och glodde ner på pianotangenterna och hade noll interaktion med publiken.

När jag nu såg henne i Örebro var det en helt annan Anna Ternheim. Sju år har passerat, massa grammisar har vunnits och några fler album har släppts. Senaste plattan, The Night Visitor, doftar amerikansk söder och det är nödvändigtvis inte enbart av godo. Faktum är att jag tycker att den är lite svagare än hennes tidigare skiva Leaving on a Mayday som inte är något annat än helt lysande.

Musiken var i alla fall riktigt bra, även om ljudet var riktigt bristfälligt. Sedan stördes jag, som alltid på konserter tycks det, av de personer som insisterar på att fotografera med blixt. Det stör både publik och artist. Speciellt på intima konserter med sittande publik.

Noomi Rapace i Svinalängorna
Sett: Svinalängorna
Pernilla Augusts långfilmsdebut som regissör är en mörk historia. Filmatiseringen av Susanna Alakoskis bok med samma namn handlar om Leena som får ett samtal om att hennes mor ligger inför döden. Vad som sedan spelas upp framför oss är ett tragiskt drama om Leena och hennes lillebrors uppväxt i ett missbrukarhem. Noomi Rapace spelar Leena i vuxen ålder och är riktigt, riktigt bra i den rollen. Överlag så är detta en film med otroligt starka rollprestationer. Leenas supande far spelas av Ville Virtanen och han är ruskigt trovärdig in denna roll. Även unga Leena som spelas av Tehilla Blad (som förövrigt också spelade Lisbeth Salander i tillbakablickarna som ung i Millennium-trilogin) gör en kanoninsats. Svinalängorna är en väldigt sevärd och mörk film.

Sett: Perfect Sense
Perfect Sense är en rätt medioker historia som vill vara mer än den lyckas med. Filmen handlar om kocken Michael (spelad av Ewan McGregor) som träffar forskaren Susan (spelad av Eva Green) samtidigt som en smitta gör att folk över hela jorden tappar sina sinnen. Först lukt, sedan smak och så vidare. Det finns lite vibbar från zombiefilmer/apokalyptiska filmer och filmen påminner också en del om Blindness. Trots detta så engagerar Perfect Sense tyvärr inte.