Taggad: george clooney

Mitt filmår 2016

Vi har lämnat 2016 bakom oss och det är dags att sammanfatta det gångna året. Som vanligt har jag sett och betygsatt ett gäng filmer.

Det har varit svårt att rangordna filmerna, svårare än vanligt. Fjolårets förstaplats kändes solklar. I år var det inte lika solklart, men till slut har jag fått till en lista. Den ser ut som följer.

1. Room (4/5)

När man ser Room förs tankarna rätt snabbt till verklighetens liknande fall. Fritzl i Österrike eller läkaren i Skåne som hade byggt en bunker med syftet att hålla en kvinna inlåst som sexslav. Verkligheten gör Room magstark att se, men det vore synd att avskräckas att se den på grund av detta då Room är en alldeles lysande film.

Efter några år i fångenskap har Brie Larsons fångade kvinna fött en son som hon försöker skydda från den grymma tillvaron. Jack känner inte till något annat och verkar kunna hantera situationen rätt bra under omständigheterna. Rummet och mamma är hela hans värld.

Det vore synd att avslöja för mycket av handlingen, men detta kan jag säga: Room innehåller en av de mest spännande filmscener jag någonsin har sett.

Room är otroligt välspelad och jag tippade Brie Larson som vinnare innan Oscarsgalan och fick rätt. Genom hela filmen är hon helt lysande, rädd, stark, ambivalent, ledsen och arg. Makalös.

Brie Larson i Room.

2. The Revenant (4/5)

Med The Revenant vann Leonardo DiCaprio äntligen den där Oscarsstatyetten det tjatats om så mycket. Och ja, det känns faktiskt välförtjänt. Filmen är bra om en man som sett sin son mördats framför sina ögon och sedan lämnats att dö efter en björnattack. Han släpar sig tillbaka till livet sin möjlighet till hämnd.

Grundberättelsen är inte särskilt avancerad, men det som gör att The Revenant står ut för mig är det helt makalösa fotot. Jag tror verkligen inte att jag någonsin sett ett bättre foto i någon film någonsin. Varje filmruta är som ett konstverk.

Vackra The Revenant.

3. Arrival (4/5)

Oj vilka enorma förväntningar jag hade på Arrival. Filmen har hyllats av praktiskt taget allt och alla. Den levde inte upp till hajpen helt, men var mycket bra.

Utomjordingars rymdskepp placerar sig över olika ställen på jordgloben. Det är oklart vad de vill eller hur vi ens ska kommunicera med dem när Amy Adams lingvistikprofessor kopplas in för att försöka lista ut hur kommunikationen ska gå till.

Precis som Interstellar tror jag att Arrival är en film som vinner på att ses om. Det var inte vad jag väntade mig, men det var inte heller Interstellar och när jag såg om den utan förväntningar uppskattade jag den mycket mer.

Amy Adams är tydligen en människa.

4. Hail, Caesar! (4/5)

Hail, Caesar är en lekfull och rolig berättelse om en gyllene era i Hollywood. Filmen innehåller flera överlappande berättelser med Josh Brolins Eddie Mannix, en ”studiofixare” som rättar till problem och ser till att bortskämda skådespelare får som de vill.

Ramberättelsen är en kidnappningsstory där stjärnan i filmen i filmen, Hail Caesar som är en Ben-Hur-kopia, blir bortrövad. Roligt gestaltad av en självgod George Clooney. Clooney är inte det enda stora namnet i filmen utan här och var dyker idel stora namn upp som Scarlett Johansson och Tilda Swinton för att nämna två.

Se gärna filmen för nästa Han Solo också, Alden Ehrenreich vars karaktär är otroligt rolig och genomkorkad.

George Clooney i Hail, Caesar!

5. Crimson Peak (4/5)

Vacker som tusan, gotisk, läskig och spännande. Crimson Peak har mycket som talar för sig och det är glädjande att Guillermo Del Toro inte blev den nya Tim Burton. En gothgubbe som helt tappat greppet.

Jessica Chastain i Crimson Peak.

Alla betyg från 2016

  1. Fyren mellan haven (2016) – 4/5
  2. Frank & Lola (2016) – 3/5
  3. Arrival (2016) – 4/5
  4. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016) – 3/5
  5. Morgan (2016) – 3/5
  6. Ben-Hur (2016) – 2/5
  7. Suicide Squad (2016) – 3/5
  8. I’ll Sleep When I’m Dead (2016) – 4/5
  9. Jason Bourne (2016) – 3/5
  10. Backstreet Boys: Show ‘Em What You’re Made Of (2015) – 4/5
  11. En vild sommar (2015) – 3/5
  12. Holy Hell (2016) – 4/5
  13. My Scientology Movie (2015) – 3/5
  14. Into the Forest (2015) – 3/5
  15. The Wolfpack (2015) – 3/5
  16. Lights Out (2016) – 3/5
  17. Star Trek Beyond (2016) – 3/5
  18. Equals (2015) – 2/5
  19. Amanda Knox (2016) – 4/5
  20. Independence Day: Återkomsten (2016) – 2/5
  21. Ghostbusters (2016) – 3/5
  22. The Shallows (2016) – 2/5
  23. Weiner (2016) – 4/5
  24. Bröllop i Italien (2012) – 3/5
  25. X-Men: Apocalypse (2016) – 3/5
  26. The Neon Demon (2016) – 3/5
  27. Money Monster (2016) – 3/5
  28. Bastille Day (2016) – 2/5
  29. Livet efter dig (2016) – 2/5
  30. The Nice Guys (2016) – 3/5
  31. Hotell (2013) – 2/5
  32. Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 2/5
  33. Pride and Prejudice and Zombies (2016) – 3/5
  34. Demolition (2015) – 2/5
  35. Eye in the Sky (2015) – 3/5
  36. The Fundamentals of Caring (2016) – 3/5
  37. Dazed and Confused (1993) – 3/5
  38. San Andreas (2015) – 2/5
  39. Den unge Zlatan (2016) – 4/5
  40. Allegiant (2016) – 2/5
  41. Midnight Special (2016) – 4/5
  42. Colonia (2015) – 3/5
  43. Zoolander 2 (2016) – 2/5
  44. Hail, Caesar! (2016) – 4/5
  45. En man som heter Ove (2015) – 3/5
  46. 10 Cloverfield Lane (2016) – 4/5
  47. Krampus (2015) – 3/5
  48. The Witch (2015) – 3/5
  49. Daft Punk Unchained (2015) – 4/5
  50. Deadpool (2016) – 3/5
  51. The Boy (2016) – 3/5
  52. The 5th Wave (2016) – 2/5
  53. The Forest (2016) – 2/5
  54. Get Hard (2015) – 3/5
  55. Hush (2016) – 2/5
  56. Joy (2015) – 3/5
  57. Run All Night (2015) – 3/5
  58. Tombstone (1993) – 3/5
  59. The Revenant (2015) – 4/5
  60. The Hateful Eight (2015) – 3/5
  61. The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015) – 3/5
  62. Dream House (2011) – 2/5
  63. The Purge: Anarchy (2014) – 2/5
  64. The Purge (2013) – 2/5
  65. The Big Short (2015) – 3/5
  66. Brooklyn (2015) – 4/5
  67. 45 år (2015) – 3/5
  68. Carol (2015) – 3/5
  69. Room (2015) – 4/5
  70. Secret in Their Eyes (2015) – 3/5
  71. Creed – The Legacy of Rocky (2015) – 4/5
  72. Spotlight (2015) – 4/5
  73. The Danish Girl (2015) – 3/5
  74. Den gode dinosaurien (2015) – 3/5
  75. Steve Jobs (2015) – 4/5
  76. Suffragette (2015) – 3/5
  77. The Lazarus Project (2008) – 2/5
  78. The Walk (2015) – 2/5
  79. Spionernas bro (2015) – 3/5
  80. Crimson Peak (2015) – 4/5
  81. Terror på Elm Street (1984) – 2/5
  82. I Am Number Four (2011) – 3/5
  83. Everest (2015) – 3/5
  84. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013) – 3/5
  85. Bränd (2015) – 4/5
  86. Franklyn (2008) – 2/5
  87. Paper Towns (2015) – 3/5

87 sedda filmer är färre än på länge, men det förvånar mig faktiskt inte. Fokuset har varit mer på tv-serier detta år och det har lockat mer att grotta ner sig i en serie än att se en film.

Tidigare år

Amerikansk politik som underhållning

På Alla hjärtans dag, den 14 februari, så landar äntligen säsong nummer två av House of Cards med suveräna Kevin Spacey i huvudrollen. Jag skrev lyriskt om House of Cards tidigare i bloggen och längtan efter den nya säsongen har varit intensiv. Amerikansk politik och dramatiken kring politik och främst presidentkampanjer är något som lockar och fascinerar mig väldigt mycket. House of Cards är givetvis inte det enda du har att tillgå om du vill mätta törsten efter amerikansk politik. Det finns ju mycket annat bra att se!

The West Wing (1999-2006)

Aaron Sorkins största succé hittills är tveklöst The West Wing, serien om President Bartlet och hans stab. Serien gick i sju säsonger och är en riktig höjdare där smarta människor, säger smarta saker och går snabbt. Sorkin försvann efter de fyra första säsongerna vilket många anser vara de bästa, men jag tycker även att de senare säsongerna är riktiga höjdare.

Martin Sheen är trygg och säker i rollen som President Jed Bartlet, men mina tre favoriter hittar vi i karaktärerna Leo McGarry, Josh Lyman och Toby Siegler. Leo McGarry är stabschef och en sann fadersgestalt i serien. Trygg, kunnig och smart och det är ingen slump att alla karaktärerna ser upp till honom och att citatet ”Leo will know what to do” är återkommande. I ett senare skede i serien så får Leo en annan, intressant roll. Tyvärr så gick John Spencer som spelade Leo bort vilket innebar att manusförfattarna fick stuva om i manuset mot slutet, vilket märks.

De biträdande stabscheferna, Josh Lyman och Toby Siegler är som ler och långhalm genom praktiskt taget hela serien. Josh Lyman, spelad av Bradley Whitford, är den mer komiske och strulige av de två medan Toby Siegler, spelad av Richard Schiff, är en mer avig och ilsken herre.

När Bartlets andra mandatperiod närmar sig slutet så skiftar serien fokus och vi får till stor del följa presidentkandidat Matt Santos vars kampanj Josh Lyman blir chef för. De två sista säsongerna handlar mycket om denna kampanj vilket i mina ögon är helt underbart. Få saker är jag så svag för inom amerikansk politik som kampanjarbete! När manusförfattarna började arbeta med karaktären Matt Santos 2004 så baserade de honom på en ung, rätt okänd politiker från Illinois: Barack Obama. Sådana detaljer ger mig rysningar av vällust!

Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.
Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.

The Ides of March (2011)

George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.
George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.

Mer sexigt kampanjande i form av George Clooneys guvernör Mike Morris och hans unge kampanjchef Stephen Myers, spelad av Ryan Gosling. Här finns massa finfina detaljer att njuta av i form av en karismatisk presidentkandat som inte kan hålla gylfen stängd. En ambitiös och smart Myers samt gamla rävar som inte drar sig för att sätta kniven i ryggen när det kan gynna den egne kandidaten.

Stephen Myers går från att ha en idealiserad och rosenskimrande bild av guvernör Morris till att inse att allt kanske inte är vad det verkar med den karismatiske guvernören och givetvis så börjar saker och ting gå snett i kampanjen och för Myers, vilket bådar för finfin dramatik. I biroller ser vi även nyligen bortgångne Philip Seymour Hoffman och andra tunga birollsnamn som Paul Giamatti och Marisa Tomei.

Mitt (2014)

Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.
Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.

Från fiktion till dokumentär i form av Netflix film Mitt. En film som får mig att tycka bra om Mitt Romney är inget annat än imponerande. Under sex år och två kampanjer, en misslyckad kampanj för att bli republikansk presidentkandidat (istället blev det John McCain) och en kampanj där Romney får republikanernas nominering, men faller mot sittande president Obama. I centrum för Mitt står hela tiden familjen Romney. Vi får knappt se några kampanjarbetare eller överhuvudtaget någon stab kring Romney. Det vi får är ett intimt porträtt av en man och hans familj och deras kamp för att stötta och försöka få patriarken att nå positionen som president.

Mitt Romney verkar rätt skör och tvivlar på sig själv emellanåt. Det är givetvis en hårt vinklad bild av Romney. När republikanerna har valt sin presidentkandidat så finns det givetvis en enorm apparat kring hela kampanjen, med flera tusentals inblandade kampanjarbetare som slipar på budskap, framtoning och sliter hårt för sin kandidat. I Mitt får vi intrycket av att det är familjen Romney som nästintill ensamma drar det tunga lasset.

Vi får inte veta så mycket om Romneys politik. Mitt verkar istället vara en rätt skön kille som citerar sin favoritfilm O Brother, Where Art Thou?, åker pulka och kastar snöbollar med familjen, skrattar vid matbordet till ett avsnitt av This American Life och samlar familjen vid böner ledda av Ann Romney. Det är en vibrerande Mitt Romney som vinner presidentdebatt mot Obama och en nedslagen Mitt Romney som som med blank blick inser att Obama kommer att vinna valet.

Den starkaste scenen i Mitt är enligt mig den allra sista. När allt är över och Mitt och Ann för sista gången eskorteras hem av secret service. Hemma i ett tyst hus när allt är över så slår de sig ner i varsin fåtölj och tittar ut över utsikten från vardagsrummet. Nej, det blev visst inget denna gången heller.

Mitt finns på Netflix

Fler titlar

Detta var bara tre titlar där amerikansk politik står i centrum. Det finns givetvis mycket mer. Jag kan förövrigt tipsa om dokumentären By the People: The Election of Barack Obama, som handlade om Obamas presidentkampanj. Ruskigt bra. Även Oscarnominerade The War Room från 1993 om Bill Clintons valkampanj är värd att se. Och när vi ändå är inne på Clinton så kan de även vara intressant att se rätt svajiga, men ändå hyfsat bra, Spelets regler, med John Travolta i en roll baserad på Bill Clinton. Jag har även tidigare bloggat lite om tyvärr nedlagda serien Boss, med Kelsey Grammer i huvudrollen.

Tipsa gärna om fler spelfilmer, serier eller dokumentärer om amerikansk politik i kommentarsfältet.

Kulturkonsumtion: vecka 11 2012

Sett: The Descendants
Alexander Paynes senaste film som har fått en hel del uppmärksamhet och nominerades till fem Oscars (varav den vann en, bästa manus baserad på en förlaga). George Clooney spelar en man vars fru hamnar i koma efter en båtolycka och som samtidigt som han försöker bearbeta sina känslor gällandes det får veta att hon dessutom har haft en affär med en annan man. Jag blev inte helt såld på denna film. Helt ok, men jag förstår inte riktigt varför den har fått så mycket uppmärksamhet som den har fått.

Skådespelarmässigt så gör alla inblandade en bra insats och lite extra förtjust blev jag i dotterns pojkvän Sid, spelad av Nick Krause. Filmen är värd att se, men absolut inte fantastisk.

Gabriel Macht och Patrick J. Adams i Suits.
Sett (klart): Första säsongen av Suits
Både jag och Tove fastnade för Suits och har i ett rasande tempo sett klart på hela den första säsongen. Gabriel Macht är snygg och svinskarp som ena huvudkaraktären Harvey Specter. Patrick J. Adams gör också en bra roll som Harveys adept Mike Ross. Hela serien är snygg och engagerande, samtidigt som den kanske inte är speciellt utmanande. Man vet lite vad man får, men i bland räcker det.

Det finns absolut en del väldigt klichéartade inslag som en förutsägbar kärlekstriangel och ”will they, won’t they”-frågeställning. Detta kan jag leva med och det gör ju inte direkt ont att titta på Meghan Markle och Vanessa Ray.

Suits är ingen ny Mad Men, men riktigt bra ögongodis.

Sett: The Artist
Jamen GIVETVIS så vinner en film som The Artist en Oscar för bästa film. Det har ojats och höjts på ögonbryn över att en stumfilm blir en Oscarsuccé, men det är väl rätt väntat att en film som denna gillas av Oscarsjuryn. Den är alldeles för charmig och för mycket en hyllning till ”den gamla goda tiden” för att inte göra succé.

Så, hur var filmen då? Rätt bra faktiskt. Storyn om den firade stumfilmsstjärnan som faller från sin forna tids storhet är engagerande och välspelad. Bérénice Bejo är ljuvlig som Peppy Miller och lyser i varenda scen. Jean Dujardin är härligt ”larger than life” som stumfilmsstjärnan George Valentin. The Artist bjuder på en härlig filmglädje.