Taggad: ken levine

The Art of Bioshock Infinite

Bioshock Infinite är tveklöst ett av årets bästa spel och jag har bloggat om det tidigare. Förutom att det är suveränt bra så är det även en otroligt levande och vacker värld rent estetiskt som vi får möta i Bioshock Infinite. Jag älskar att dyka lite djupare i design kring spel och filmer som jag tycker om och att beställa The Art of Bioshock Infinite av Dark Horse från brittiska Amazon kändes rätt givet när jag upptäckte boken där. Efter några dagar (Amazon är snabba!) så landade den i min brevlåda. Jag är inte besviken.

Under omslaget finns en stiliserad guldfärgad illustration. Snyggt!
Under omslaget finns en stiliserad guldfärgad illustration. Snyggt!

Det första som slog mig med boken är hur stor, tung och gedigen den är. Under själva bokomslaget så finns ett stiliserat omslag tryckt i guld på bokpärmen. Kvalitetskänsla redan där. Spelets producent, Ken Levine, inleder boken med ett förord där han berättar om utmaningen med att utveckla Bioshock Infinite och hur man i boken ska få en känsla av hur processen har gått till med alla refuserade förslag.

Omslag

    Boken har elva kapitel:

  1. Finding Columbia
  2. Elizabeth
  3. Booker Dewitt
  4. Songbird
  5. Founders, citizens & Vox populi
  6. Heavy Hitters
  7. Advertisements & propaganda
  8. Vigors
  9. Sky-hook
  10. Weapons & airshops
  11. Columbia

Det finns inte mycket text till bilderna, utan kortare kommentarer, men det fungerar alldeles utmärkt. När man bläddrar mellan de olika sidorna så får man verkligen en bild av hur Columbia har tagit form och det är otroligt intressant att se olika idéer som har refuserats. Inledningsvis så skulle Columbia vara en mörkare värld, inte helt olik den i Dishonored. Vi får även se hur olika förslag på vad som kom att bli Songbird såg ut. En del förslag var väldigt lik en flygande Big Daddy.

Även fiender som inte alls kom med i spelet finns med i boken och det är några helt fantastiska kreationer som konstnärerna har föreslagit. Bland annat en enorm uggleliknande varelse. Att se hur de olika fienderna som kom med i spelet utvecklades är också väldigt intressant och mycket tid verkar ha lagts ner på hur de ska fungera. Hur en Handyman är uppbyggd, hur en Motorized Patriot fungerar för att nämna två exempel.

Det finns flera refuserade förslag på fiender i boken.
Det finns flera refuserade förslag på fiender i boken.
Hur är en Handyman uppbyggd? En del svar finns att få i boken.
Hur är en Handyman uppbyggd? En del svar finns att få i boken.

Likt de två första Bioshock-spelen så fanns det idéer på splicer-liknande figurer. Karaktärer som rest mycket mellan olika tidsrevor och som i processen hade blivit missformade på grund av detta och blivit fantastiska freaks som hade satts samman med andra versioner av sig själv. Exempelvis en gammal man som hade satts ihop med en bebisversion av sig själv. En intressant idé som inte heller kom med i spelet.

Det är intressant att se olika konceptförslag på huvudkaraktärerna där det gjorts försök med flera olika åldrar och stilar innan de fastnade för det som hamnade i spelet. Elizabeth är ju en karaktär som ändrades efter att spelet hade visats upp för första gången, så det var ett arbete som tog lång tid. Mindre intressant tycker jag personligen att alla klädvarianter var att se. Tjugo olika variationer av en klänning är inte så spännande, men jag förstår att det kan vara viktigt för att sätta en viss stil.

Om det är något jag hade velat se ännu mer av så är det konceptbilder för Columbia och själva miljön. Inte för att det är lite sånt, det finns en del, men det kunde ha varit ännu mer av den varan!

Elizabeth genomgick många förändringar innan hon till slut fick det utseende som syns i spelet.
Elizabeth genomgick många förändringar innan hon till slut fick det utseende som syns i spelet.
Miljöerna i Bioshock Infinite är fantastiska och något jag gärna hade sett ännu mer av i boken.
Miljöerna i Bioshock Infinite är fantastiska och något jag gärna hade sett ännu mer av i boken.
En del bilder är färgstarka och makalöst vackra.
En del bilder är färgstarka och makalöst vackra.

The Art of Bioshock Infinite är en fantastisk bok för den som älskade spelet och som vill se mer av världen som Irrational Games har byggt upp i spelet.

En resa ovanför molnen i Bioshock Infinite

2007 års Bioshock är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Faktum är att jag placerade spelet på plats nummer två när jag sammanställde en lista över världens bästa spel för några år sedan. Endast slagen av Half-Life-spelen. Skulle jag uppdatera den listan så tror jag att Bioshock fortfarande skulle behålla sin plats.

Uppföljaren Bioshock 2 var också en höjdare, precis som det första spelet fick man uppleva fantastiska Rapture under vattnet. En mörk och underbar plats full med historia och olika öden. Tillägget Minerva’s Den är dessutom ett av de bästa speltillägg jag någonsin har spelat.

När Bioshock Infinite utannonserades för några år sedan så ryste jag givetvis till av spelsug och pepp. Givetvis så skrev jag några rader om det kommande spelet också. Det blev försenat men anlände till sist i slutet av mars.

Vackra miljöer ovanför molnen

Det första som går att konstatera om Bioshock Infinite är att det är vackert. Vackert, vackert, vackert, vackert! Det märks att vi är i slutet av en konsolgeneration och att spelmakare nu krämar ur den sista droppen ur dessa konsoler, för jag betvivlar att spel kan se bättre ut än så här på dessa konsoler.

Allt är inte frid och fröjd ovanför molnen. Men vackert är det!
Allt är inte frid och fröjd ovanför molnen. Men vackert är det!

Pinkerton-agenten Booker DeWitt har spelskulder hos fel personer och för att göra sig fri från dessa spelskulder tar han sig an uppdraget att befria en flicka från staden Columbia och ta henne ner på marken igen. Ner på marken igen?

Bioshock Infinite utspelar sig till skillnad från de två första spelen inte under vattnet i det mörka Rapture. Nej istället är handlingen förlagd ovanför molnen och till 50 år tidigare. Mycket likt Rapture så har Columbia skapats av en man med storhetsvansinne och med visioner om att bygga en ny och bättre värld har han lämnat den vanliga världen bakom sig. Eller under sig.

Religion, rasism och revolution

Elizabeth är en välskriven karaktär och en följare som förhöjer spelupplevelsen.
Elizabeth är en välskriven karaktär och en följare som förhöjer spelupplevelsen.
Daisy Fitzroy leder Vox Populi och revolutionen.
Daisy Fitzroy leder Vox Populi och revolutionen.

Där det genomgående temat i Rapture var människans styrka och ett distanserade från religion så är Columbia tvärtom genomsyrat av religion och Elizabeth som Booker ska hämta ses som efterträdaren till Columbias grundare Zachary Comstock. Comstock kallas för ”profeten” av Columbias invånare och Elizabeth för ”lammet”.

Givetvis är det inte bara att knalla in i Columbia och hämta Elizabeth. Snabbt får Booker känna på Columbias hårdare sida och får själv stämpeln ”den falske profeten” som har kommit för att stjäla Columbias lamm. Elizabeth verkar däremot inte ha något mot att lämna Columbia och hon känner sig mer som en fånge än ett heligt lamm.

Columbia är en stad som bakom den glada pastellytan visar stora problem. Rasismen är utbredd och det finns stora skillnader mellan överklass och underklass. Olika faktioner strider om makten i Columbia och motståndsrörelsen Vox Populi (latin för ”folkets röst”), ledd av mörkhyade Daisy Fitzroy, skyr inga medel för att ta makten.

Äventyret genom Columbias fantastiska miljöer är en otrolig upplevelse. Det är en ljus och vacker värld som vibrerar av historia och bakgrund genom statyer, tavlor och affischer som berättar en fantastisk historia. Samtidigt som jag älskar världen i Columbia kan jag sakna den tryckande och mörka stämning som fanns i Rapture.

Spelmässigt så fungerar Bioshock Infinte liknande de två första spelen där du skjuter dig genom spelet men samtidigt också använder dig av något som liknar de tidigare spelen plasmider. Här heter det istället Vigors (vigörer antar jag att den svenska översättningen skulle bli). Med Elizabeth vid din sida får du en smart kompanjon som kan hjälpa dig, som hittar ammunition och pekar ut riktningen, utan att för den delen bli enerverande. Jämförelsen med Half-Life-spelens Alyx Vance är tröttsam vid detta lag, men svår att undvika.

I Infinite så är det fler lugna stunder dock och mer utforskande av världen. Detta visar på spelmakare som verkligen litar på sin värld och låter den ta den plats den behöver. Det behöver inte smälla och hända saker konstant för att ett spel ska vara njutbart.

En fantastisk berättelse, med ett otroligt bra slut

Inledningen i det första Bioshock är förmodligen det bästa jag har upplevt när det kommer till just spelinledningar. Det satte tonen direkt och det är en inledning jag gärna ser om och om igen. Avslutningen i Bioshock Infinite kan mycket väl vara den bästa avslutning jag har sett. Det är ett enda långt styrkebesked som fyllde mig med ett pirr och ett omedelbart behov av att läsa andra spelares teorier om spelet. Länge efteråt gick jag och tänkte på avslutningen och det är ett bra betyg om något!

Tänk om alla spelmakare hade samma ambitionsnivå och intresse av att berätta en historia som Ken Levine och Irrational Games. Bioshock Infinite är ett av denna konsolgenerations absoluta mästerverk och ett spel som kommer att stå sig länge tack vare sin handling och sina teman.