Taggad: kent

Kulturkonsumtion: vecka 16 2012

Sett: Like Crazy
Brittiska utbytesstudenten Anna blir kär i amerikanska Jacob. Vi får följa dem under några härliga dagar med de två nyförälskade som njuter av livet. När det är dags för Anna att åka hem till England över sommaren då hennes studentvisum går ut så väljer hon att istället strunta i det och stanna kvar i USA över sommaren, utan visum. Ännu fler härliga dagar följer. Sedan återvänder hon till England några dagar och vid returen till USA uppstår problem då hon har överträtt sitt visum. Sedan följer en lång och utdragen kamp då de båda försöker att få kunna vara tillsammans, samtidigt som de kämpar med problemen som kan uppstå vid distansförhållanden.

Felicity Jones i Like Crazy.

Dialogen och agerandet i Like Crazy är riktigt bra. Allt som sägs och görs känns verkligen trovärdigt och genuint. Felicity Jones som spelar Anna är ljuvligt söt och duktig och Anton Yelchin, som spelar Jacob, har visat tidigare och gör det igen att han är en ung skådespelare man bör hålla ögonen på. Jennifer Lawrence dyker upp i en biroll och berör verkligen. Hjärtat blöder för henne!

Den enda kritik jag kan ha är att det unga paret pratar mycket om tålamod, men tycks sakna detta helt och hållet själva. Väl värd att se.

Sett: Sherlock Holmes – A Game of Shadows
Storymässigt är detta mest rörigt med en hel del smällar och effekter. Robert Downey Jr. spelar Sherlock med enorm energi och frenesi och är rätt underhållande att se. Som Sherlocks stora nemesis, Moriarty, får vi se Jared Harris från Mad Men. Vår svenska storhet och blivande superstjärna Noomi Rapace dyker upp i en roll som spåkvinna. Inte så upphetsande, men en solid Hollywood-start.

Bör man se detta? Om man mest vill ha lite ögongodis á la Hollywood så visst.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Favoritbandet Kent förhandssläppte fyra låtar från sitt nya album inför helgen. Med stor nyfikenhet har jag lyssnat och måste konstatera att jag är besviken. Det är inte dåliga låtar, de är bara slätstrukna. Efter fantastiska album som Tillbaka till samtiden och Röd så känns det som att bandet har tagit ett steg tillbaka och lämnat det tunga, vassa elektroniska spåret de var inne på. Redan när det gällde förra plattan, En plats i solen, kände jag så. Tråkigt och synd.

Kulturkonsumtion: vecka 13 2012

Sett: De första avsnitten av Mad Men säsong 5
Efter en lång tid borta från TV-rutan så har Mad Men äntligen kommit tillbaka. I säsongens första dubbelavsnitt får vi återstifta bekantskapen med Don, som fyller fyrtio år och verkar känna sig lite deppig över detta. Nya frugan Megan, spelad av Jessica Paré, anordnar en överraskningsfest och sjunger en minnesvärd sång för Don inför alla. Vi fick också följa Joan som är nybliven mamma. Pete som jagar ännu mer framgång och status och faktiskt verkar ha fått det på byrån. Trots att jag alltid ogillat Pete, så gillar jag karaktären och uppskattar denna utveckling. Roger däremot verkar mest vara i vägen och gör föga nytta.

Det var en bra start på säsongen, inget mästerverk men inget bottennapp utan helt enkelt ett avsnitt som kommer sätta upp förutsättningarna för de kommande avsnitten. Lite synd var dock att man inte fick se något av Betty, men det kommer säkerligen längre fram.

Sett: Colombiana
”Det här är en film för riktigt korkade killar” konstaterade Tove en bit in i filmen. Zoe Saldana, mest känd som blå Na’vi från Avatar spelar huvudrollen i en snurrig hämnarsåpa som innehåller stora logiska luckor lite här och där och en hel del klyschia skurkar. Colombiana är en film man kan överleva av att inte ha sett.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Som stort Kentfan så är jag givetvis intresserad när bandet ska släppa nytt. Nya singeln 999 är bra, men känns som en tillbakagång från de tre förra skivornas mer elektroniska sound. När Markus Larsson i Aftonbladet frågar sig ”Varför har inte Kent låtit så här förut” så förstår jag ingenting. Kent har väl verkligen låtit så här förut?

Sett (klart): Första säsongen av Boss
Boss visade sig vara en riktigt vass serie med djup och mörker. Kelsey Grammer är helt lysande i huvudrollen och i Boss får vi se det politiska spelet när det är som skitigast och mest korumperat. Åtta avsnitt kändes som en lagom längd och jag ser verkligen fram emot säsong två.

Trevliga tisdag

Kent på Conventum Arena.

Det har varit en händelserik vecka där tisdagen peakade i aktivitet. Dagen inleddes med att jag åkte till Media Markts tillfälliga kontor för anställningsintervju. De håller på att bygga ett stort monster till butik ute till Marieberg och jag hade sökt extrajobb där. Det var en intervju som tog cirka 25 minuter och kändes riktigt bra. Sedan åkte jag in till stan, tog ny körkortsbild (Äntligen, ni ska få se före och efter när mitt nya körkort dyker upp) och köpte två smörgåstårtsbitar för mig och Tove att mumsa på.

Väl hemma igen blev jag efter några timmar uppringd av Media Markt och erbjuden en tjänst där från och med april och framåt. Jag bad om ett dygns betänketid för att få diskutera med Tove innan jag svarade ja, något jag sedan gjorde dagen efter. Så detta innebär att jag nu har ett nytt jobb och det känns riktigt spännande och kul att få testa något nytt.

Tisdagkvällen avrundades med Kent-konsert i Conventum Arena och det var ett mycket uppsluppet och glatt Eskilstuna-band som äntrade scenen denna kväll. Det var en bra konsert men inte fantastisk och jag saknade ett gäng bra låtar från senaste plattan. Det är svårt att förstå hur de kan hoppa över kanonlåtar som Ensamheten och Vals för Satan (din vän pessimisten). Avslutningen med Mannen i den vita hatten var helt otroligt bra och det är verkligen en magisk låt som inte varit annat än fantastisk de gånger jag sett den live.

Recension: Carolina Wallin Pérez – Pärlor och svin

Carolina Wallin Pérez tolkar Kent på sin skiva Pärlor och svin. Foto: Anna Ledin
Carolina Wallin Pérez tolkar Kent på sin skiva Pärlor och svin. Foto: Anna Ledin

Jazz är en genre jag har enormt svårt för. Därför är det med viss ambivalens jag lyssnar på jazzsångerskan Carolina Wallin Pérez nya skiva Pärlor och svin. En skiva med tretton Kent-covers i jazztappningar. På skivan har Carolina tolkat allt från Kents första singel När det blåser på månen till Ingenting, förra skivans första singel. Hur låter det då? Carolinas röst är rätt bra. Det är inget fantastiskt, men helt klart godkänt. Ibland blir det lite väl för jazzigt som i tolkningen av Dom andra (finns det något värre än trummisar som spelar med vispar? Svar nej). Bland höjdpunkterna hittar vi en vacker tolkning av vad jag tycker är en av världens bästa låtar, Utan dina andetag, och tidigare nämnda Ingenting som är hennes senaste singel.

Gillar man jazz och Kent är nog detta en fantastisk platta. För egen del blir det mer ett nja, med en del guldkorn. Jag föredrar helt klart originalet, de fyra sura gubbarna från Eskilstuna. En eloge till Carolina dock, det är modigt att våga tolka Kent med tanke på de fanatiska fansen, om än ett säkert sätt att bli uppmärksammad.

Pärlor och svin finns på Spotify och iTunes.

Betyg:

Info:
År: 2009 | Genre: Jazz

Pärlor och svinLåtlista:

  1. Gravitation – 3:48
  2. Ingenting – 3:44
  3. Pärlor – 3:21
  4. Om du var här – 4:09
  5. Klåparen – 5:11
  6. Dom andra – 3:43
  7. Oprofessionell – 4:40
  8. Kevlarsjäl – 3:59
  9. Musik non stop – 4:43
  10. Utan dina andetag – 4:21
  11. När det blåser på månen – 3:37
  12. Kärleken väntar – 4:03
  13. 747 – 5:27

Fler recensioner:

Kent i QX

Vuxna män gör saker tillsammans.
Vuxna män gör saker tillsammans.

Mitt favoritband, Kent, brukar alltid i samband med skivsläpp göra en större intervju. Denna brukar alltid ske i tidningen Café och det är alltid Jan Gradvall som gjort intervjun. Nu håller Jan Gradvall istället på att skriva en bok om bandet som planeras ge ut någon gång nästa år. Årets större intervju hittar vi istället i en annan tidning som skiljer sig en hel del från Café. För att citera Jocke Berg: ”Det känns som att man har gjort Café fem miljoner gånger, och tröttnat. Jag pallar inga fler glassiga tidningar. Gaytidning blir bra, inga bilar och inga brudar.”

Kram, så nära fick man visst gå!
Kram, så nära fick man visst gå!
Årets intervju hittar vi alltså i gaytidningen QX och omslaget och bandbilden är helt underbart briljant. Vad som är ännu mer härligt är att QX är en gratistidning (i Örebro finns den att hämta på Kåren t.ex) och går att ladda ner som PDF.

Själva intervjun i sig är helt ok. Dock tycker jag inte att den når upp i samma klass som Gradvalls intervjuer med bandet. Intervjun i QX har en helt annan vinkling. Då det tidigare handlat om musiken, inspelningen och livet kring skivinspelningen ligger fokus nu på bandets gaypublik och deras koll på gayvärlden. På frågan ”Ska vi snacka om nya skivan – ’Röd'” svarar Martin Sköld kort och gott ”Näää.” och Sami Sirviö fyller i med ”Det är inte därför vi är här.”. Personligen tycker jag det varit mer intressant att få höra mer om inspelningen av skivan, men har full förståelse för att bandet valt att göra en annan typ av intervju. Sedan kommer det säkert dyka upp en intervju i någon musiknördstidning (Musikermagasinet, I’m looking at you!) som mer snöar in sig på inspelningsteknik och liknande. Sådant brukar däremot vara på en lite för avancerad nivå för mig som inte själv är musiker.

Det finns några sköna höjdpunkter i QX-intervjun. Markus Mustonens sång av Gläns över sjö och strand iklädd negligé klockan sju på morgonen och med champagne i handen låter minst sagt som en ”intressant” upplevelse.

Novembernumret av QX finns att ladda ner här.

Kent släpper nytt

Detta ska tydligen vara Kent.
Detta ska tydligen vara Kent.
Det nya omslaget är riktigt snyggt, långt från katastrofen som var omslaget till Du & jag döden.
Det nya omslaget är riktigt snyggt, långt från katastrofen som var omslaget till Du & jag döden. Modellen heter Dora Kovács och bilden är tagen av Annika Aschberg.

Det har tagit sin tid men igår nylanserades Kents hemsida tillsammans med information om nytt album. Som lök på laxen släpptes även en ny singel igår, Töntarna. Den nya plattan kommer släppas 6 november och innehåller elva låtar. Namnet är kort och gott Röd. Nya singeln är ett samarbete med Familjen, som lirade som förband på Kents förra turné. Själv gillade jag inte alls Familjen (förutom signaturmelodin till SVT:s Hype, den är bra) men Kents nya singel gillar jag. Det känns som ett naturligt steg vidare in i elektronisk musik efter förra plattan Tillbaka till samtiden. Däremot är det inte den bästa förstasingel som bandet släppt, där håller jag Max 500 eller Dom andra som bättre förstasinglar.

Per Sinding-Larsen har gjort en intervju med Jocke Berg på sin blogg PSL. Riktigt bra sådan och väl värd att läsa. Den finns här.

Töntarna finns på Spotify. Det går även att köpa låten digitalt via Kents webbshopp. Den 12 oktober släpps Töntarna som CD-singel. Naturligtvis kommer inte albumet bara släppas som ett vanligt album utan det blir även någon form av superbox för cirka 650 kronor. Vad den kommer innehålla verkar inte riktigt klart ännu men det ska bli helt klart intressant att se om det bara är ett försök att mjölka fans på lite extrapengar (specialboxar brukar nästan alltid vara just det).

Så, vad tycker ni om Kents skivsläpp och nya singel? Lämna gärna en kommentar och tyck till.

Guitar Hero: Legends of Eskilstuna


Detta vore helt fantastiskt att få se.

Jag älskar bandet Kent, det har nog få missat. Dessutom älskar jag Guitar Hero. Det är ruskigt tillfredställande att leva ut sina rockdrömmar med en plastgitarr, hamrandes på de färgglada knapparna. Om ovanstående spel skulle komma så skulle jag med andra ord befinna mig i sjunde himlen.

Nu blir det inte så bra, men något som är mycket glädjande är att Kent kommer finnas med i det nya Guitar Hero-spelet som släpps 26:e oktober i USA och förhoppningsvis i samma veva här i Norden! Det blir alldeles eminenta låten VinterNoll2 som vi kommer få rocka loss till och tydligen fick bandet själva välja ut vilken låt som skulle vara med i spelet. Aftonbladet och Expressen har också hakat på och skriver också om Kents medverkande.

Själv har jag ju givetvis tänkt köpa ett Guitar Hero-spel till min Xbox 360 och efter nyheten om Kents medverkande finns det inte längre någon tvekan om vilket spel jag tänker lägga mina slantar på (sen kommer jag förmodligen komplettera med de andra spelen som redan finns släppta också).

För att kolla in vilka fler låtar som kommer finnas med i Guitar Hero World Tour så klicka här. Videon till VinterNoll2 finns här.

Nu börjar nedräkningen till releasen!

Ny singel från Knut

Kent släppte idag sin nya singel, Generation ex, för nedladdning. Som stort fan är ju själva singeln i sig inte speciellt spännande då man hört den massa gånger redan på skivan (förutom när det är en förstasingel, innan plattan släppts. Då är det spännande som bara den.) Det som är mest spännande med bandets singelsläpp är givetvis B-sidorna.

När det gäller just Kents B-sidor så kan man hitta riktiga pärlor. En av mina absoluta favoritlåtar heter Utan dina andetag och är just en B-sida (från Om du var här-singeln). Till förra skivan, Du & jag döden släpptes några riktigt grymma låtar med Nihilisten som min främsta favorit. En låt som jag absolut tyckte skulle platsat på albumet.

Det finns ett gäng låtar som jag inte riktigt förstått varför de blivit petade från sina album men B-sidorna till den senaste plattan, Tillbaka till samtiden, förstår jag varför de inte platsat. Min värld, Tick tack och nu Det kanske kommer en förändring är bra låtar men skulle helt klart sabbat helheten på Tillbaka till samtiden. Bäst av de tre är nog Det kanske kommer en förändring tätt följt av Min värld. Ladda ner låten medan vi längtar till Kents nästa B-sidesamling.

Köp ”Det kanske kommer en förändring” på iTunes.

Kent intog Örebro


Världens bästa band mot en bakgrund som förde tankarna till filmen Sunshine.

För femte gången i mitt liv fick jag ikväll se världens bästa band lira live. Kent gästade gnällbältets huvudstad Örebro och invigde nya Conventum Arena ”på riktigt”. Tillsammans med Tove och 5300 andra Kentfans trotsade jag de ruskigt kalla vindarna och gav mig iväg för att se Jocke, Sami, Martin och Markus spela. Senast jag såg dem var 2005 i Borlänge. Denna gång var den första gången jag fick se Kent spela i samma stad som jag själv bor i. Fantastiskt skönt att slippa fixa med boende, transport och dylika saker.

Det var som sagt kallt idag. När jag och Tove kom fram till kön var den så lång att vi inte ens såg Conventum Arena från vår plats. Tack och lov gick det trots allt hyfsat snabbt och efter cirka 10-15 minuter (vilken klassisk pizzatid! ”Den är klar om tio minuter-en kvart”.) så var vi inne i Conventum Arena. Byggnaden i sig var allt annat än imponerande. Det var en stor sal, varken mer eller mindre. Fasaden var dessutom ingen höjdare med några fula streck som förde mina tankar till jeansmärket Evisus måsvingar.

Det första jag gjorde inne var att köpa en t-shirt. Det känns inte riktigt som man varit på konsert om man inte betalat överpris för merchandise. Det hör till hela upplevelsen. Strax efter att jag lagt 300 kr på Kent-tröjan så gick förbandet upp på scen. Bandet hette Familjen och bestod av två killar (Paret kanske hade varit ett mer passande namn) som spelade någon sorts electronica på svenska. Själva musiken var helt ok men sången var verkligen bedrövlig. Tack och lov spelade bandet bara i en halvtimme innan de gick av och kvällens huvudakt och Eskilstunas stoltheter kunde gå på.

Spelningen inleddes med Vy från ett luftslott som är en stor personlig favorit från senaste plattan. Efter det ökade bandet tempot lite med en annan favorit, Max 500 från Du & jag döden. Sedan blev det kloppeti-klopp med Berlin från senaste, Tillbaka till samtiden. Berlin gjorde sig bättre live än på skivan där den framstår som en ”medellåt”. Hela inramningen var mycket snygg med läckert ljus och en storbildsskärm med snygg grafik. I början av konserten samt i slutet visades en stor sol som verkligen förde tankarna till 2007 års bästa film, Sunshine. Färgerna för konserten gick mycket i rött och blått och det kändes verkligen att detta var en ruskigt proffsig och påkostad produktion.

Sedan Turné 19 har Kents spelningar avslutats med Mannen i den vita hatten (16 år senare) och så även denna gång. Förra avslutningslåten, 747, får numer avsluta första segmentet av extranummer. Just Mannen i den vita hatten var denna kvälls absolut starkaste låt och en helt fantastisk avslutning. Det var ren extas och en fantastisk stämning. Mycket bättre avslutning än så kunde man inte få. Andra låtar som var värda att tala lite extra varmt om denna kväll är LSD, någon?, Dom andra, VinterNoll2 och 747. LSD, någon? hade en grym tyngd när den kom igång ordentligt och förde genast mina tankar till ett annat grymt band, Depeche Mode. Dom andra kom i en rätt ny, väldigt uppspeedad tappning. Jag gillade det skarpt då den låten annars kan vara lite seg live. VinterNoll2 har jag än inte hört Kent spela dåligt. Den var som alltid fantastisk. När det gällde 747 bjöds vi denna kväll på singelversionen som är den version jag föredrar framför albumversionen.

Det enda negativa med konserten var Stoppa mig juni (lilla Ego) och Kevlarsjäl som sänkte pulsen men i övrigt är fina låtar. Jag saknade verkligen också Elefanter på kvällens låtlista. Dessutom är jag oändligt förtjust i underbara Utan dina andetag som inte heller fanns med i kvällens låtlista. Dock kan jag förstå varför de inte tog med den då den mycket väl kanske inte skulle passat in en kväll som denna.

Låtlistan såg ut så här:

01. Vy från ett luftslott
02. Max 500
03. Socker
04. Berlin
05. Palace & Main
06. Stoppa mig juni (lilla ego)
07. Columbus
08. LSD, någon?
09. Romeo återvänder ensam
10. Generation ex
11. Den döda vinkeln
12. Musik non stop
13. Kärleken väntar
14. Ingenting
15. Om du var här
16. Dom andra

Extranummer 1:
17. Kevlarsjäl
18. Vinternoll2
19. 747

Extranummer 2:
20. Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Nerikes Allehanda skriver lite om konserten här och har även ett bildspel. Deras recension finns att hitta här.

flickr: Mina konsertbilder.

Sammanfattning av 2007

Givetvis måste jag ha en sammanfattning över mitt 2007. Ifjol vid den här tiden sammanfattade jag 2006 och jag har faktiskt skrivit små årskrönikor på andra ställen tidigare också, så jag har nog totalt lyckats sammanfatta de fyra-fem senaste åren.

Årets bästa skiva

Kent – Tillbaka till samtiden

Det är så väntat det här. Jag tänkte redan innan släppet att jag inte skulle vara så förutsägbar och sätta Kent i topp utan verkligen granska plattan kritisk. Sen fick jag höra den och var helt såld. Tyvärr, det kom ingen bättre platta än Kents Tillbaka till samtiden i år. Bandet gick från sina skramliga gitarrer till ett mer elektroniskt ljud. Det låter fantastiskt och jag lyssnar fortfarande ohälsosamt mycket på plattan. Plats ett till nio på min lista över mest lyssnade låtar under 2007 kommer från Tillbaka till samtiden. Plattan har tio låtar totalt och den tionde låten kommer på plats femton. Det säger väl allt tycker jag.

Silver: Radiohead – In Rainbows
Brons: Arcade Fire – Neon Bible

Årets bästa låt

Kent – Elefanter

Elefanter var den låt jag lyssnade på mest under 2007. Helt perfekt låt med fantastisk trumpet. Tätt efter på listan över mest spelade följer Vy från ett luftslott som är en låt som bara växer och växer.

Silver: Kent – Vy från ett luftslott
Brons: Sahara Hotnights – Cheek to Cheek

Årets bästa film

Sunshine

Danny Boyle kan inte göra fel i mina ögon. Jag älskar allt den mannen gjort och till skillnad från många tyckare som anser att hans filmer alltid tappar mot slutet anser jag att det håller hela vägen. Den ödesmättade stämningen i Sunshine är helt fantastisk. Ett ödsligt rymdskepp på väg att försöka rädda jorden då solen håller på att slockna. Hela idén är ju bara fantastisk! Som en parentes kan också nämnas att bronsplatsen på denna lista, 28 veckor senare, är producerad av Danny Boyle. Ett lyckat år för den mannen med andra ord.

Silver: Hot Fuzz
Brons: 28 veckor senare

Årets bästa TV-serie

Battlestar Galactica

Världens bästa science fiction-serie börjar närma sig slutet nu. Det är bara en säsong kvar. Serien blir bara vassare och vassare och avslutningen i sista avsnittet på denna tredje säsong var helt otroligt bra!

Silver: Dexter
Brons: Rome

Årets bästa blogg

Redaktionen – En blogg från gänget bakom MacWorld

MacWorlds blogg har verkligen hittat en perfekt balans. Den snöar inte in sig på alldeles för tekniska och nördiga grejer utan har en lätt och leksam ton av ett gäng som man märker verkligen brinner för sin sak. Bloggen är dessutom väldigt snyggt designad, uppdaterad ofta och dessutom med mycket bilder. Utöver detta finns det ett grymt forum att fördjupa sig i. MacWorlds webbsatsning är minst sagt verkligen lyckad!

Silver: Elyse Sewell
Brons: Marcus Dunberg

Mitt 2007 i kort:

  • Skaffade flickr som jag fortfarande uppdaterar flitigt.
  • Besökte Frankrike för första gången då jag och Tove åkte till Paris.
  • Sponsrade Apple rejält med köp av ny iMac, iPod touch samt en iPod nano till Tove.
  • Köpte en PSP.
  • Jobbade som teatertekniker på turné.
  • Två bröllop blev det. Ingen begravning (tack och lov).
  • Köpte 52 DVDer (personligt rekord).
  • Skaffade en härlig militärcykel som jag målade om.
  • Började plugga på distans.

[poll id=12]