Taggad: mad men

House of Cards, säsong 2

Detta inlägg innehåller en massa, massa spoilers om både säsong 1 och 2 av House of Cards samt även en del spoilers om den brittiska förlagan. I slutet av texten så spekulerar jag också kring hur den tredje säsongen av House of Cards kommer att bli baserat på hur den tredje säsongen av den brittiska förlagan slutade.

Finfina Netflix-serien House of Cards återvände på Alla hjärtans dag och då jag älskade den första säsongen så såg jag givetvis fram mot att se fortsättningen och Frank Underwoods trixande och fifflande för att nå mer makt. Jag har tidigare skrivit om den första säsongen här.

Funkade bra

F. Underwood: Hemlig.
F. Underwood: Hemlig.
Mordet på Zoe var helt i linje med den brittiska förlagan, även om hon där kastades ner från ett hustak av Francis Urquhart och om jag inte minns fel, mötte sin död i sista avsnittet av den första säsongen. Av reaktionerna på Twitter att döma så var detta otroligt oväntat, vilket jag verkligen förstår. Eftersom jag sett BBC-serien så anade jag att hennes död skulle komma så småningom och redan när jag såg Kevin Spacey i lite fånig förklädnad på tunnelbanestationen så anade jag ugglor i mossen. Något som dock känns lite väl otrovärdigt (även inom seriens ”universum”) är att båda Francisarna mördade henne själva, på platser där folk lätt kunde ha sett dem.

Jackie Sharp, Franks efterträdare som chief whip var iskall, kalkylerande och drog sig inte för någonting för att få sin vilja igenom. Jag både skruvade på mig av obehag och njöt när hon nästan utan att blinka sålde sin gamla vänskap för att få nomineringen till chief whip. Där kan Frank ha en fin motståndare i den kommande säsongen om det vill sig väl. Men, vad var egentligen grejen med tatueringsfetischen? Outvecklat, som att det bara planterades där för att sedan kunna nämnas i ett samtal med Remy. Visst, lite bakgrund skulle det ge till henne. Genom smärtan av tatuering så ”bestraffade” hon sig själv för allt ”ont” hon gjort, men det kändes ändå lite larvigt. Remy fick även lite mer bakgrund och blev mer intressant genom relationen med Jackie, även om jag gärna sett ännu mer av honom och vem han är.

Sharp by name, sharp by nature.
Jackie Sharp. Sharp by name, sharp by nature.

Någon man fick veta lite mer om var Freddy, ägaren till Franks favoritgrillställe. Det var ett bra litet sidospår som kanske inte tillförde så mycket i det stora hela, men ändå en trevlig utflykt.

Kul att se ett bekant ansikte från Mad Men också i publicisten Connor Ellis, som spelades av Sam Page (som i Mad Men var Joans make). Tyvärr försvann även han lite snöpligt, men ersattes av betydligt mer skumma och listiga Seth. Jag gillade Seth, det kan bli en spännande karaktär i framtiden!

Scenerna mellan presidenten och Frank där de släppte sina roller lite (om nu Frank någonsin gör det, det är en definitionsfråga) var mycket fina. Då var de två politiker som delade några glas tillsammans och reflektera över all den makt och den historia som omgav presidentrollen och Vita huset. Fina, mänskliga stunder som var ett andningshål mitt i allt politiskt spel.

President Walker och Frank Underwood delar en stund tillsammans en sen kväll i Vita huset.
President Walker och Frank Underwood delar en stund tillsammans en sen kväll i Vita huset.

Utrikesministern Catherine var lysande i sina få scener, likaså stabschefen Linda. Mer av dem!

Den sista scenen gav mig rysningar. Otroligt snyggt och som tittare så kände man sig mycket nöjd med Franks resa ända fram till ovala rummet. Tystnaden inne i ovala rummet. Känslan av att ha nått slutdestinationen. Hur alla radade upp sig och skakade Franks hand innan han gick in. Och Franks sista blick in i kameran. Mäktigt.

Sista scenen, mycket mäktig.
Sista scenen, mycket mäktig.

Funkade mindre bra

Över hela säsongen så går en story om USA:s relationer till Kina och hur det skär sig mellan presidenten, Frank och presidentens gode vän och rådgivare, Raymond Tusk. Även om det inte var jätteviktigt att man hängde med i varje sväng så hade det ju varit trevligt att förstå betydligt mer av det än vad jag gjorde. Det var något om en bro, ett kasino och tvätt av pengar som gått till politisk påverkan.

Journaliststoryn med Janine och Lucas slarvades tyvärr bort. Jag hade särskilt gärna sett mer av Janine istället för att hon bara blev rädd och snabbt och bekvämt försvann från Franks radar. Lucas story kändes inte helt trovärdig heller, med den naiviteten som han visade upp och det sätt han åkte dit på. Hackern som Lucas gick till var en riktig kliché. Blek, sunkig och lyssnandes på hård musik framför sin dator.

Sidostoryn med Rachel och Doug kändes mer eller mindre onödig och jag engagerade mig inte särskilt mycket i den. Dougs besatthet av Rachel kändes inte helt trovärdig och den lesbiska sexscenen var mest ”snaskig” och tillförde inte mycket. Tyvärr fick Doug en mer ointressant roll denna säsong och med tanke på hur det slutade för honom (eller?) så blir det nog inte så mycket mer med Doug. Dock så kan Rachels flykt öppna upp för något mer intressant i den tredje säsongen.

Rachels sidostory kändes lite malplacerad och onödig.
Rachels sidostory kändes lite malplacerad och onödig.

Var inte president Walker väldigt naiv och alldeles för god för att överhuvudtaget ha kunnat bli president? Och hans avgång som president kändes väldigt snabbt överstökad. Som att manusförfattarna slarvat. Dessutom så betvivlar jag att en man som har lyckats bli president skulle gå på alla de finter och trick som Frank körde med för att lura presidenten.

Mötena mellan Remy och Seth på parkbänken var nästan komiska i hur klichéartade de var. Två kostymklädda män som sitter med ryggarna mot varandra och väser ur mungipan. Bättre än så går det väl att göra?

Christina och sidohistorien med en eventuell otrohetsaffär med presidenten slarvades också bort och hon bara försvann efter några insinuationer från Claire. Jag gillade Christina i första säsongen och ville gärna se mer av henne.

Även Claire slarvades bort lite i denna säsong och jag tyckte att hon var mycket mer intressant i den första säsongen. Jag hoppas verkligen att Robin Wright får en lite köttigare roll att sätta tänderna i när den kommande säsongen ska spelas in.

Vad händer i tredje säsongen?

Jag skulle gissa att den tredje säsongen blir den sista, precis som den brittiska förlagan som enbart hade tre säsonger. Storymässigt så följer de varandra lite också i den mån att första säsongen handlade om Francis väg till makt, och den andra säsongen om att avsätta någon i hög maktposition (i den engelska upplagan så var det kungen, i den amerikanska så var det presidenten). Jag såg aldrig klart den sista säsongen av BBC-serien men fick slutet återberättat för mig och om den amerikanska förlagan följer den brittiska så går Frank ett dystert öde till mötes. Det kan bli en riktigt bra avslutningssäsong!

Se House of Cards på Netflix.

Kulturkonsumtion: vecka 16 2012

Sett: Like Crazy
Brittiska utbytesstudenten Anna blir kär i amerikanska Jacob. Vi får följa dem under några härliga dagar med de två nyförälskade som njuter av livet. När det är dags för Anna att åka hem till England över sommaren då hennes studentvisum går ut så väljer hon att istället strunta i det och stanna kvar i USA över sommaren, utan visum. Ännu fler härliga dagar följer. Sedan återvänder hon till England några dagar och vid returen till USA uppstår problem då hon har överträtt sitt visum. Sedan följer en lång och utdragen kamp då de båda försöker att få kunna vara tillsammans, samtidigt som de kämpar med problemen som kan uppstå vid distansförhållanden.

Felicity Jones i Like Crazy.

Dialogen och agerandet i Like Crazy är riktigt bra. Allt som sägs och görs känns verkligen trovärdigt och genuint. Felicity Jones som spelar Anna är ljuvligt söt och duktig och Anton Yelchin, som spelar Jacob, har visat tidigare och gör det igen att han är en ung skådespelare man bör hålla ögonen på. Jennifer Lawrence dyker upp i en biroll och berör verkligen. Hjärtat blöder för henne!

Den enda kritik jag kan ha är att det unga paret pratar mycket om tålamod, men tycks sakna detta helt och hållet själva. Väl värd att se.

Sett: Sherlock Holmes – A Game of Shadows
Storymässigt är detta mest rörigt med en hel del smällar och effekter. Robert Downey Jr. spelar Sherlock med enorm energi och frenesi och är rätt underhållande att se. Som Sherlocks stora nemesis, Moriarty, får vi se Jared Harris från Mad Men. Vår svenska storhet och blivande superstjärna Noomi Rapace dyker upp i en roll som spåkvinna. Inte så upphetsande, men en solid Hollywood-start.

Bör man se detta? Om man mest vill ha lite ögongodis á la Hollywood så visst.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Favoritbandet Kent förhandssläppte fyra låtar från sitt nya album inför helgen. Med stor nyfikenhet har jag lyssnat och måste konstatera att jag är besviken. Det är inte dåliga låtar, de är bara slätstrukna. Efter fantastiska album som Tillbaka till samtiden och Röd så känns det som att bandet har tagit ett steg tillbaka och lämnat det tunga, vassa elektroniska spåret de var inne på. Redan när det gällde förra plattan, En plats i solen, kände jag så. Tråkigt och synd.

Kulturkonsumtion: vecka 15 2012

Sett: Två avsnitt av Magic City
Magic City utspelar sig i slutet av 50-talets Miami. Hotellet Miramar drivs av Ike Evans, spelad av Jeffrey Dean Morgan, kanske mest känd som The Comedian i Watchmen. Där försöker han balansera privatlivet med sin vackra fru, spelad av Olga Kurylenko, och sin dotter med det hårda och ofta dödliga livet i sitt arbete. För allt är givetvis inte fine and dandy med hotellivet. Magic City är som ett blodigare, skitigare Mad Men med mer naket. Danny Huston gör en minnesvärd roll som ondskefull kompanjon.

Sett: Shame
Michael Fassbender spelar Brandon, en trasig karaktär som fyller sin tomma vardag med sex i alla dess former. Hans liv skakas om när systern Sissy, spelad av Carey Mulligan gör intåg i hans liv.

Shame är välspelad och otroligt dyster. Jag är inte lika såld på den som många recensenter tycks vara, men visst är den bra. Fassbender är imponerande. Mulligan gör världens långsammaste version av New York, New York. Och så liggs det. En hel del.

Sett: Game Change
Game Change är baserad på en bok som i sin tur byggde på intervjuer med folk som arbetade med John McCains presidentkampanj. I Game Change får vi se när kampanjfolket inser att Obama blir svårslagen och med kort varsel väljer Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Om hälften av vad som kommer fram i filmen är sant så får vi vara lyckliga över att McCain inte vann valet. För det är knappast något snällt porträtt som målas upp av Palin. Mer clueless och korkad toppolitiker får man nog leta efter. Julianne Moore gör ett lysande jobb som Palin och efter att jag hade sett filmen så roade jag mig med att jämföra riktiga intervjuer med Palin med de i filmen. Jag såg praktiskt taget ingen skillnad.

Väl värd att se, med Woody Harrelson som trött kampanjchef.

Ed Harris som John McCain och Julianne Moore som Sarah Palin.

Spelat (klart): Killzone 3
Snygg och habil shooter med en story som engagerar föga. Bra miljöer med en militärisk design som inte lite för tankarna till nazismen. Värt att spela, men inget av de absoluta toppspelen.

Kulturkonsumtion: vecka 13 2012

Sett: De första avsnitten av Mad Men säsong 5
Efter en lång tid borta från TV-rutan så har Mad Men äntligen kommit tillbaka. I säsongens första dubbelavsnitt får vi återstifta bekantskapen med Don, som fyller fyrtio år och verkar känna sig lite deppig över detta. Nya frugan Megan, spelad av Jessica Paré, anordnar en överraskningsfest och sjunger en minnesvärd sång för Don inför alla. Vi fick också följa Joan som är nybliven mamma. Pete som jagar ännu mer framgång och status och faktiskt verkar ha fått det på byrån. Trots att jag alltid ogillat Pete, så gillar jag karaktären och uppskattar denna utveckling. Roger däremot verkar mest vara i vägen och gör föga nytta.

Det var en bra start på säsongen, inget mästerverk men inget bottennapp utan helt enkelt ett avsnitt som kommer sätta upp förutsättningarna för de kommande avsnitten. Lite synd var dock att man inte fick se något av Betty, men det kommer säkerligen längre fram.

Sett: Colombiana
”Det här är en film för riktigt korkade killar” konstaterade Tove en bit in i filmen. Zoe Saldana, mest känd som blå Na’vi från Avatar spelar huvudrollen i en snurrig hämnarsåpa som innehåller stora logiska luckor lite här och där och en hel del klyschia skurkar. Colombiana är en film man kan överleva av att inte ha sett.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Som stort Kentfan så är jag givetvis intresserad när bandet ska släppa nytt. Nya singeln 999 är bra, men känns som en tillbakagång från de tre förra skivornas mer elektroniska sound. När Markus Larsson i Aftonbladet frågar sig ”Varför har inte Kent låtit så här förut” så förstår jag ingenting. Kent har väl verkligen låtit så här förut?

Sett (klart): Första säsongen av Boss
Boss visade sig vara en riktigt vass serie med djup och mörker. Kelsey Grammer är helt lysande i huvudrollen och i Boss får vi se det politiska spelet när det är som skitigast och mest korumperat. Åtta avsnitt kändes som en lagom längd och jag ser verkligen fram emot säsong två.

Mad Men är snart tillbaka

Poster till femte säsongen av Mad Men.
Efter ett långt uppehåll närmar det sig äntligen för Mad Mens retur i rutan. Det förra avsnittet sändes den 17 oktober 2010 i amerikansk tv. Ett och ett halvt år senare, den 25 mars 2012, så återvänder Don, Betty och gänget till amerikansk tv.

Matthew Weiner som är högsta hönset och ”showrunner” för Mad Men kom till slut överens med AMC vilket nu innebär att vi tack och lov får se en ny säsong av Mad Men.

Vi kan vänta oss fler drinkar på kontor, fler cigaretter mellan Betty Drapers fingrar, fler kvinnor i Don Drapers armar. Fler snygga kostymer och kontorsintriger. Vad kan man inte gilla med detta?!

AMC har släppt en poster för den nya säsongen samt några trailers för att pumpa upp peppen inför sin mest framgångsrika tv-serie. Som vanligt när det gäller säsongsposters tillhörande Mad Men så är den riktigt snygg och just denna säsongs poster är nog min favorit hittills. Hoppas detta även gäller för den kommande säsongen.

Don Draper är tillbaka!

http://www.youtube.com/watch?v=hAfcYuLbMa8

Mad Noire

"Jag heter Cole Cosg... eh... Phelps."

För ungefär en månad sedan spelade jag klart L.A. Noire som jag skrivit om tidigare. Det har skrivits en del om att det finns många skådisar från briljanta serien Mad Men i spelet och jag kan inte annat än konstatera att det kryllar av dem! Ett antal som flitigt återgivits är fem stycken, men snabbt kunde jag konstatera att det var mycket fler än så. Så varje gång jag stötte på någon jag kände igen från Mad Men antecknade jag detta.

Så, håll till godo med min lista med savantvibbar.

Skådespelare – Karaktär i L.A. Noire – Karaktär i Mad Men

  • Aaron Staton – Cole Phelps – Ken Cosgrove
  • Rich Sommer – John Cunningham – Harry Crane
  • Michael Gladis – Dudley Lynch – Paul Kinsey
  • Andy Umberger – Dr. Malcolm Carruthers – Dr. Arnold Wayne (Bettys psykolog i säsong 1)
  • Kate Connor – Margret Black – Stacey Wallace (1 avsnitt)
  • Patrick Fischler – Mickey Cohen – Jimmy Barrett (4 avsnitt)
  • Carla Gallo – Gloria Bishop – Karen Ericson (Peggys rumskompis, 2 avsnitt)
  • Alexa Alemanni – Elisabeth Eberly – Allison
  • Kate Norby – Lorna Pattison – Carol McCardy (Joans väninna som stöter på henne, 2 avsnitt)
  • Vincent Kartheiser – Walter Clemens – Pete Campbell
  • Julie McNiven – Sekreterare på InstaHeat – Hildy (Petes sekreterare)
  • Myra Turley – Barbara Lapenti – Katherine Olson (Peggy Olsons mamma, 6 avsnitt)
  • Andy Hoff – Löjtnant Taylor – Charlie Fiddich (Pete Campbells frus första pojkvän, 1 avsnitt)
  • Brian Krause – Clem Feeney – Kess (1 avsnitt)
  • Katherine Boecher – Audrey Gill (Hotellreceptionist på Aleve Motel) – Annie (Gör en audition i säsong ett, 1 avsnitt)
  • Jim Abele – Curtis Benson – Jack Konig (1 avsnitt)
  • Lonnie Hughes – Terrance Chilton – Budbärare (1 avsnitt)

Jag har säkerligen missat någon. Kommentera gärna!

Nytillskott i samlingen

De tre senaste tillskotten i blu-raysamlingen.

Jag fortsätter mitt blu-ray-shoppande och på senaste tiden har jag fått tillskott av tre nya titlar. Fantastiska, underbara, otroliga David Fincher-rullen The Curious Case of Benjamin Button köpte jag från CDON för åtta ynka kronor. Anledningen att det blev så billigt var för att jag fick ”återbäring” på de slantar jag julhandlade för i december. En hundring att shoppa för ramlade ner i mailboxen och då slog jag till på denna lysande film.

Tyvärr var inte fodralet så fint och det var rätt uppenbart att filmen varit öppnad men plastats in i igen. På omslaget fanns något kladd (förmodligen, förhoppningsvis, efter ett klistermärke) och det var små, små repor i plasten (som det brukar bli när man ”använt” en blu-ray ett tag). Dock så såg skivan fin ut och det är inget jag tänker bråka med CDON om.

Från brittiska Amazon har jag fått den fina lilla schweiziska sci-fi-rullen Cargo. Bra film jag varmt kan rekommendera och dessutom till riktigt fyndpris, bara sex pund! Något som förvånade mig är att det på baksidan står att det är stereo-ljud. Jag har inte kollat upp att det stämmer, men om det vore så är det ju underligt att 5.1-spår saknas.

Tredje titeln är tredje säsongen av Mad Men. Även denna utgåva kommer från brittiska Amazon. Här i hemmet har vi börjat titta på Mad Men med stor entusiasm. Jag har sett alla avsnitt tidigare, men ser så gärna om allt då det är en fantastisk serie som bara blir bättre och bättre för varje säsong. I slutet av månaden släpps säsong 4 och då kommer jag med stor sannolikhet lägga en beställning även då.

Shutter Island och Mad Men på blu-ray

Snyggt 50 och 60-tal på blu-ray.

Brittiska Amazon har blivit mitt ”go to place” när det gäller blu-ray-filmer. Det går alltid att fynda där och de skickar fraktfritt till Sverige. Helt perfekt och samtidigt farligt för plånboken för en man med hamstertendenser. I dag kom mina senaste tillskott till samlingen. Jag fyndade (så klart) och köpte säsong ett och två av Mad Men för strax över 20 pund och Shutter Island för strax över 10 pund.

Ett sant fynd och jag kommer säkerligen återvända till brittiska Amazon igen.

The Walking Dead

På väg mot Atlanta.

Jamen ni ser ju! Ta en titt på bilden ovan, och fundera sedan på huruvida jag gillar sådana vyer. Svaret är: Naturligtvis!

Bilden kommer alltså från AMC:s (bolaget bakom fantastiska Mad Men t.ex.) nya storsatsning The Walking Dead. En tv-serie baserad på serieböcker om en zombieapocalyps. Själv är jag ju som bekant väldigt svag för mänsklighetens undergång och allt elände som följer med det, så mitt intresse väcktes när jag (rätt nyligen) fick kännedom om The Walking Dead.

Inledningen till serien delar vissa likheter med fantastiska Danny Boyle-zombierullen 28 dagar senare. Vår protagonist vaknar skitig, skäggig och bortglömd på ett sjukhus och inser snart att det har gått åt skogen för civilisationen. Hans första tankar går till familjen, sin fru och son och han börjar genast bege sig hemåt för att upptäcka att de inte längre finns där. En gissning efter att ha sett första avsnittet är att serien kommer bygga på att Rick Grimes, huvudkaraktären spelad av Andrew Lincoln, letar efter familjen.

Det syns verkligen att serien är påkostad och den osar kvalitet. Zombierna är väldigt välgjorda och hyfsat läskiga. Scenen där Rick kommer till Atlanta (bilden ovan) är mycket mäktig och avslutningen i första avsnittet gör att jag blir sugen på mer! Första säsongen kommer bestå av sex avsnitt och AMC har redan gett klartecken för en andra säsong.

Äntligen en postapokalyptisk serie i TV. Den senaste jag kan minnas är Pestens tid. Det har med andra ord varit alldeles för lite mänsklig undergång i TV. Nu blir det ändring på det!