Taggad: musikal

Musikaltönterier och snor i hjärnan


Larv!

Jag kommer aldrig riktigt fixa detta med musikaler. Det är bara att inse. Mamma Mia är den senaste musikalfilmen jag försökt mig på och där funkade det nästan då musiken är riktigt bra. Men. Det går ju ändå inte att ta en handling på allvar där karaktärerna utbrister i sång stup i kvarten. Varva det med tokerier och synkroniserad dans så är illusionen som bortblåst.

On another note: Det var längesedan jag bloggade nu. Inspirationen har varit som bortblåst och jag har haft en del att pyssla med i skolan. Just nu har jag en hemtenta som hänger över mig som ska vara inlämnad på måndag. Till råga på allt är jag otroligt förkyld och hjärnan består mest av snor för tillfället. Imorgon tänkte jag knarka i mig massa tabletter och ta mig iväg till jobbet för att knega i några timmar. Efter det blir det försenad födelsedagsmiddag med Tove som fyllde 25 år i söndags. Då blev det en lugnare tillställning här hemma eftersom Tove var ruskigt förkyld då. Nu är det min tur istället. Snart är det dags för sömn. Jag ligger på en madrass i vardagsrummet. Vi är så sams man kan vara, men det behövs för att någon av oss ska få någon sömn (jag kan tänka mig att jag snarkar ovanligt mycket för tillfället).

Så för att sammanfatta vad som hänt under min bloggfrånvaro:

  • Tove har fyllt 25 år, stort grattis till min älskling!
  • Hjärnan har fyllts med snor och jag har blivit anfådd av att gå och köpa mjölk.
  • Jag fick VG på en delkurs, kändes mycket fint och lite oväntat.
  • Cirka 20 timmar med Mass Effect kulminerade igår i att jag klarade spelet. Slutbossen var skitsvår!
  • Fyra nätter på ”It rubs the lotion on it’s skin”-madrassen.

Nu blickar jag framåt och hoppas att jag kirrar hemtentan, fixar att jobba imorgon och att födelsedagsmiddagen blir trevligt. Sen är det trevligt om jag blir friskare också!

Mamma Mia!

Det är inte lätt det här med svenska bokstäver för amerikanerna. Det har kommit fem nya posters till filmen Mamma Mia! där vår svenska stolthet Stellan Skarsgård är med. Eller är det Skårsgard han egentligen heter?

Det återstår att se hur lång tid det tar innan det dyker upp en ny poster med rätt stavning.

Mamma Mia! kommer förutom Stellan ha med storheter som Märyl Streep, Pirse Brosnan och Kållin Föörth.

Trailer till filmmusikalen finns att beskåda här. Det känns inte som en film jag kommer springa benen av mig för att se i alla fall.

Recension: Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street

Den senaste i raden av Tim Burton och Johnny Depps samarbeten heter Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street. Förra samarbetet resulterade i dockanimerade Corpse Bride. En film som helt klart gick hem hos mig och som jag dessutom rankar som bättre än Burtons största dockhit, A Nightmare Before Christmas. Tim Burton är en rätt hyllad regissör och har sin trogna fanskara. En skara jag inte direkt kan sälla mig till då jag tycker Burton är otroligt ojämn i sina filmer. Av hans filmer är det Big Fish jag tycker står ut som det absoluta mästerverket. Sedan finns det en hel del mycket tveksamma filmer på meritlistan som Batmanfilmerna, Ed Wood, Kalle och chokladfabriken och nyfilmatiseringen av Apornas planet. En sak som är säker när det gäller Burton i alla fall är att hans filmer genererar intresse hos mig och det är alltid med en stor förväntan jag sätter mig för att se hans senaste film. Denna gång var det alltså Sweeney Todd som gällde. Trots min skepsism mot musikaler gick jag även denna gång till biografen med stor nyfikenhet.

Barberaren Benjamin Barker lever lyckligt familjeliv med sin fru och deras nyfödda dotter Johanna. Allt är rosor och solsken till den dagen en mäktig domare får syn på barberarens fru och genast fattar tycke för henne. Domaren åtalar Benjamin Barker för ett brott han inte begått och skickar iväg honom på straffarbete samtidigt som han försöker lägga an på barberarens fru. Femton år senare återvänder Benjamin Barker till ett mörkt och skitigt London. Väl där upptäcker han att hans fru dött och att dottern numer bor hos domaren som dömde honom för brottet han inte hade begått. Uppfylld av hat och revanschlusta har han dessutom bytt namn då Benjamin Barker enligt honom ändå dött. Numer går han under namnet Sweeney Todd och har ett enda mål, att döda domaren som stal hans liv och familj. Han slår sina påsar ihop med änkan Lovett och startar sin salong ovanför hennes konditori samtidigt som de två konspirerar för att kunna komma åt domaren.

Denna film är fantastiskt snygg. Oscarstatyetten som Dante Ferretti och Francesca Lo Schiavo plockade hem för bästa art direction är verkligen välförtjänt. Det är sannerligen en stilistisk uppvisning. Det är tyvärr också det bästa med denna film. Storyn är riktigt tunn, speciellt kärleksspåret som är lika tunt som silkespapper. Sen är det ju detta med musikaler som jag har så svårt för. Varje gång skådespelarna öppnar munnen och börjar sjunga fram dialogen tappar filmen fokus. Det som är extra svagt med just denna musikal är att den inte finns några starka låtar. Att ens kalla det som sjungs för låtar känns väldigt generöst. Jämför man med andra musikaler som Grease, Moulin Rouge och The Sound of Music så har de filmerna musik som verkligen sätter sig i skallen och som man kan gå och nynna på långt efter man sett filmen. I Sweeney Todd är det svaga trudelutter där skådespelarna sjunger samtidigt. Det blir rörigt och det känns verkligen inte som att musiken fyller någon minsta funktion.

Skådespelarna gör i övrigt ett stabilt jobb. Ibland tycker jag att agerande slår över i att bli för teatraliskt, men det brukar vara rätt vanligt med musikaler. Det är svårt att agera naturligt samtidigt som dialog sjungs fram så det teatraliska tillhör mer genren. Är man ett stort fan av Tim Burton och musikaler kan denna film vara värd att se. Om du inte har något speciell emotionell koppling till varken Burton eller musikaler bör du se något annat med en starkare story.

Det blir ett svagt betyg till en snygg film med flortunn story och dåliga sångnummer. Jag väntade mig något mer av den hypade Burton.

Betyg:

Info:
År: 2008 | Längd: 116 min | Regissör: Tim Burton | Genre: Musikal | Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Timothy Spall

Recension: Dreamgirls

Musikaler är inte riktigt min tekopp och om jag ska vara ärlig så var det med rätt kritiska ögon och öron jag satte mig för att se den här filmen. Min favorit från Babel, Rinko Kikuchi, förlorade en Oscar jag tyckte var självklar att hon skulle vinna till Jennifer Hudson från just den här filmen. Beyoncé Knowles är inte heller någon som har imponerat på mig med sitt skådespeleri.

Dreamgirls är berättelsen om den kvinnliga soulgruppen The Dreamettes i 60-talets Detroit. Deena, Effie och Lorrell har sedan barnsben sjungit i tillsammans och ser sin chans till ett break när de får chansen att sjunga bakom den redan etablerade artisten James ”Thunder” Early. Detta blir början på en framgångssaga och efter ett tag står tjejerna på egna ben och kan boka spelningar i eget namn, utan att behöva sjunga backup. Allt är dock inte bara rosor och solsken. När Effie blir petad som frontfigur till förmån för Deena som anses vackrare och mer kommersiellt gångbar, trots en svagare röst, uppstår en konflikt. Konflikten blir inte bättre av ett triangeldrama mellan kvinnorna och deras manager.

Det är riktigt tydligt hur denna film egentligen handlar om The Supremes och skivbolaget Motown. Vi får till och med se ett band som så tydligt ska vara The Jackson Five att det enda som som verkar skilja är namnet (i filmen heter bandet istället The Campbell Connection). Detta är dock inget som känns negativt för filmen utan man sveps gärna med i den engagerande handlingen, speciellt om man som jag är svag för den här sortens framgångshistorier.

Vad jag däremot har svårt med i den här filmen är allt sjungande. Missförstå mig inte, när artisterna står på scenen eller i studion och ger allt så är det härligt och ibland ryser jag till av musiken. Men! När det ska sjungas som en del av handlingen blir det bara pinsamt och jobbigt. Det känns otydligt när Jennifer Hudson börjar sjunga på scenen, men inte som ett sångnummer utan som en del av själva handlingen. När alla sedan fyller i, kramar om varandra samtidigt som de sjunger att de är en familj sträcker jag mig efter skämskudden.

Bland skådespelarna tycker jag Jamie Foxx som bandets manager Curtis Taylor jr. och Eddie Murphy som James ”Thunder” Early utmärker sig tydligast. Beyoncé Knowles och Jennifer Hudson gör inget dåligt jobb, men i de mer dramatiska scenerna tycker jag att de saknar tyngd.

Gillar man soul så är denna film helt klart sevärd då filmen är sprängfylld av musik. Det är dock en väldigt lättsmält historia. Att Hudson skulle förtjänat sin Oscar mer än Kikuchi? Det fnyser jag bara åt.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 131 min | Regissör: Bill Condon | Genre: Musikal | Skådespelare: Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Jennifer Hudson, Eddie Murphy