Taggad: the fountain

Recension: Black Swan

Natalie Portman briljerar i Black Swan.

Darren Aronofsky kan inte direkt anklagas för att göra lättsmälta filmer. Långfilmsdebuten kom med filmen Pi, en svartvit film om en paranoid matematiker. Genombrottet kan sägas att ha kommit med blytunga drogskildringen Requiem for a Dream, där Jared Leto, Jennifer Connelly och Ellen Burstyn går in i olika former av drogberoende i en film helt utan ljusning. Efter det kom vackra och filosofiska The Fountain (som jag har recenserat tidigare) som behandlar ämnena liv, död och kärlek. I 2008 års The Wrestler fick vi se Mickey Rourke kämpa med att tiden och populariteten som framgångsrik amerikansk wrestler sprungit i från honom.

Aronofskys senaste film handlar om en balettdansös som på grund av omgivningens och sin egen press börjar att tappa greppet om verkligheten. Ni märker kanske att det inte är Cameron Diaz samlade verk vi har att göra med.

En av Black Swans vackra posters.
Natalie Portman spelar Nina, en balettdansös i New York som lever ett väldigt skyddat och oskuldsfullt liv. Hon bor i ett rosa flickrum, överbelamrat med dockor, tillsammans med sin överbeskyddande mamma (Barbara Hershey), en tidigare balettdansös som nu lever ut sina drömmar genom sin dotter. När balettensemblen ska sätta upp Svansjön vinner Nina rollen som Odette och ska dansa både den oskuldsfulla, vita svanen och den svarta och onda svanen. Hur ska Nina klara av detta, när hon till sin personlighet är den vita svanen och det knappt finns ett spår av den svarta svanen i henne? Pressen från balettens sprättige och pretentiöse ledare Thomas Leroy (lysande gestaltad av Vincent Cassel) tynger Nina och pressen från hennes kvävande mor och sig själv hjälper inte till. För att göra det värre dyker så Lily upp (spelad av Mila Kunis) som är perfekt för rollen som den svarta svanen. Allt detta gör att Ninas grepp om tillvaron börjar att släppa.

Black Swan förskönar verkligen inte. Kontrasten mellan det vackra i balettdans och den hårda verklighet som dansarna genomlider varje dag, med stenhård träning och skador, är stark. Naglar bryts av, leder stukas och det knakar och gör ont i varenda balettkropp. Kameran är handhållen och filmen är kornig så det hela känns nästan dokumentärt. Det är ingen ”snygg” film, och ändå är den så fantastiskt vacker i all sin hårda realism.

Natalie Portman gör en otrolig rollgestaltning som den oskuldsfulla Nina och filmens sista del är ren skådespelarbriljans. Black Swan är jobbig att se, nästan på ett fysiskt sätt, men samtidigt alldeles förtrollande. Efter att jag sett klart filmen satt jag utmattad. Och jag ville se den igen!

Black Swan får det högsta betyget. Detta är Darren Aronofskys bästa film hittills.

Betyg:

Black Swan
År: 2010
Längd: 108 min
Regissör: Darren Aronofsky
Genre: Drama
Skådespelare: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey

Recension: The Fountain

Kommer ni ihåg när Brad Pitt hade en björnfitta i ansiktet? I skvallerpressen kunde Jennifer Aniston ses tillsammans med en uteliggare vars ansikte pryddes av ett massivt skägg. Året var 2002 och uteliggaren vid Anistons sida var alltså hennes dåvarande make, Brad Pitt. Med björnfitta i ansiktet. Anledningen till herr Pitts generösa skäggväxt var The Fountain. Filmen var alltså på gång redan för några år sedan med Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna. Darren Aronofsky, regissören bakom 1998 års indiesuccé Pi och 2000 års nattsvarta knarkskildring Requiem for a Dream skulle stå för regin. Samarbetet mellan Pitt och Aronofsky brakade dock ihop på grund av ”konstnärlig konflikt” och Pitt lämnade filmen för att spela in Troja istället. Efter Pitt gått sin väg så lämnade Blanchett också och filmen lades på is.

Tidigt 2004 var filmen tillbaka på spelplanen igen. Denna gången med en budget som var ungefär hälften så stor som tidigare och med Hugh Jackman och Rachel Weisz i huvudrollerna. Så, var det värt väntan och vad handlar egentligen filmen om?

I The Fountain får vi följa tre historier som utspelar sig med femhundra års mellanrum mellan varandra. I 1500-talets Spanien ger sig conquistadoren Tomas iväg, på order av sin drottning Isabel, in i amazonasdjungeln för att söka efter ett träd som ska vara en källa till evigt liv. År 2000 möter vi cancerläkaren Tom som panikslaget söker ett botemedel mot sin fru Izzys cancer men samtidigt är blind för att det Izzy helst av allt vill ha är lite sällskap och ömhet sin sista tid i livet. I framtiden, cirka år 2500, är Tomas en astronaut svävandes i en bubbla i rymden tillsammans med livets träd. Samtidigt som dessa tre historier utspelar sig i olika tider så korsar de varandra och svävar ihop. Låter det komplicerat? Det är det!

Vid en första anblick kan det vara lätt att avfärda The Fountain som svår, pretentiös och flummig. Och visst, sådana aspekter finns det helt klart av denna film. Samtidigt är den otroligt vacker och engagerande. Jag behöver inte få allt förklarat för mig för att kunna ta del av filmen. Fotografin är helt magisk och det är riktigt härligt att se framtidscenerna med Hugh Jackman svävandes i sin bubbla. För att skapa en unik rymdstämning så använde sig Aronofsky inte av datorgrafik utan filmade istället kemiska reaktioner. Resultatet är magnifikt!

Att få kopplingen mellan de tre historierna att fungera är svårt men det är inte där tyngdpunkten ligger i denna film. Själva poängen och vad filmen vill visa är istället människans ständiga kamp mot döden, smärta och sjukdomar. Filmen använder sig en hel del av symbolik och kan till viss del jämföras med sista timmen av År 2001 – en rymdhistoria. Det är konstigt, djupt och väldigt vackert. Rekommenderas.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 96 min | Regissör: Darren Aronofsky | Genre: Drama | Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn, Ethan Suplee