Taggad: troy baker

Infamous: Second Son är ögongodis till Playstation 4

Detta inlägg innehåller spoilers kring hur Infamous 2 slutade.

Det har helt klart varit lite skralt med spel till Playstation 4 sedan konsolen lanserades i november. FIFA 14 har gått varm hemma hos mig och Killzone Shadow Fall har jag spelat igenom (nästan, till det blev supersvårt på slutet).

När nu Infamous: Second Son har släppts till Playstation 4 så står det klart för mig att den nya generationens konsoler har fått sitt vackraste spel.

Under spelets gång så får vi se olika tider under dygnet.
Under spelets gång så får vi se olika tider under dygnet.

Lekfull sandlåda

De två första spelen var riktigt trevliga spel som utspelade sig i en öppen värld. Själva storyn var kanske inte alltid så mycket att hänga i julgranen, men det gjorde inte särskilt mycket när det var så fantastiskt kul att flänga runt i fiktionella städer och leka med sina superkrafter. Om man som jag gillade de två första spelen för just denna lekfullhet så kommer man även att gilla Second Son. Som Delsin Rowe spenderade jag majoriteten av mina första tio-femton timmar med att bara fara runt i vackra, vackra Seattle och utföra diverse sidouppdrag. Att det är just Delsin Rowe, och inte de två tidigare spelens protagonist Cole McGrath som jag styr gör ingenting. Då Cole dog i slutet av Infamous 2 om man valde det ”goda” slutet, vilket majoriteten av spelarna gjorde, så känns det bara vettigt att vi nu har en annan huvudprotagonist.

Blinkningar till de två första spelens protagonist Cole McGrath finns det på sina ställen i Seattle.
Blinkningar till de två första spelens protagonist Cole McGrath finns det på sina ställen i Seattle.

Delsin Rowe funkar bra som karaktär även om det inte känns som att det finns särskilt mycket djup där. Det är inte direkt Joel från The Last of Us som vi pratar om, även om Delsin delar röst med Joel i form av spelvärldens älskling Troy Baker. Det är dock kul att Sucker Punch har gjort Delsin till en indian, tillhörandes Akomishstammen. Detta innebär tack och lov inte indianklichéer med fjädrar och ylande dans, utan det är en mer modern gestaltning av livet som indian i dagens USA som vi får se i spelets inledning.

Delsin Rowe, cool kille som sprayar graffiti och har superkrafter.
Delsin Rowe, cool kille som sprayar graffiti och har superkrafter.

Delsin är från början en vanlig snubbe som glider runt i kondommössa och sprayar graffiti. En dag kommer han i kontakt med en conduit och får dennes krafter överförda till sig vilket innebär att han kan skjuta rök ur sina händer och förflytta sig mycket snabbt. Bland annat. Delsin blir tillfångatagen och utslagen av D.U.P., Department of Unified Protection, som har gjort det till sin uppgift här i världen att tillfångata, eller döda, ”bioterrorister”. ”Bioterrorister” är dock inte är sådana som kollar sin mobiltelefon under filmen, en myndighet som jagade sådana skulle jag helhjärtad stödja. Nej D.U.P. ser alla conduits som just bioterrorister. När D.U.P. dessutom ger sig på Delsins stam, så är det kokta fläsket stekt för D.U.P. och Delsin beger sig till Seattle för att försöka absorbera D.U.P.:s ledares krafter. Brooke Augustine som leder D.U.P. är, tro det eller ej, en conduit (dubbelmoral!). Då hon har skadat stammen med sina betongkrafter vill Delsin lägga beslag på dessa krafter för att kunna omvända skadan som hon har åsamkat stammen.

Rökkraften är din första kraft i spelet. Men det kommer mer!
Rökkraften är din första kraft i spelet. Men det kommer mer!

Fantastiska krafter

Nu är inte rökkraften den enda kraft man får leka med i spelet utan ett tag in i berättelsen så får man även möjlighet att använda sig av neon. Neon kan man dra från neonskyltar i staden och med den kraften så går det att springa upp för husväggar, skjuta projektiler och pricksskjuta på fienderna. Tack och lov så är Seattle nerlusat med D.U.P.-soldater som bara ber om att bli attackerade av en superhjälte med kondommössa och sprayflaska. Att från taket av ett högt hus attackera D.U.P. med dina superhäftiga neonkrafter är galet tillfredsställande! Senare i spelet tillkommer även fler krafter, men dessa går jag inte in på nu. Neon är dock min stora favorit.

Det går undan när man springer fram med neonkraften.
Det går undan när man springer fram med neonkraften.
Det är en vacker, glimrande neonstad som målas upp framför våra ögon.
Det är en vacker, glimrande neonstad som målas upp framför våra ögon.
När krafterna börjar sina så blir man tvungen att leta upp en kraftkälla, som i detta fall en enorm neonskylt, för att fylla på sina krafter.
När krafterna börjar sina så blir man tvungen att leta upp en kraftkälla, som i detta fall en enorm neonskylt, för att fylla på sina krafter.
Det är grymt snyggt när man suger åt sig neon och jag kan inte riktigt titta mig mätt på det!
Det är grymt snyggt när man suger åt sig neon och jag kan inte riktigt titta mig mätt på det!

Huvudstory? Men det finns ju massa annat kul?!

Precis som i de tidigare spelen så finns det gott om sidouppgifter. Bland annat att leta efter spårardrönare, vilket är ungefär som vad blast shards var i de två första spelen. Dessa drönare kan dock flyga, vilket gör det till en lite större utmaning att hitta alla. Seattle är uppdelat i olika stadsdelar på två öar och när spelet börjar så kontrollerar D.U.P. varje stadsdel. Om du förstör tillräckligt mycket av D.U.P.:s utrustning, deras skanningsstationer där de kontrollerar ”bioterrorister”, friger fångar, sprayar graffiti, och skjuter ner och samlar på dig spårardrönare så kan du till slut utmana D.U.P. till en konfrontation. Om du vinner det mötet så körs de bort från stadsdelen.

För att köra ut D.U.P. från en stadsdel måste du förstöra deras mobila ledningscentraler.
För att köra ut D.U.P. från en stadsdel måste du förstöra deras mobila ledningscentraler.
Att Delsin är så där upplyst innebär att någon precis har kastat en granat i närheten av honom. Det är ingen bra idé att stå så nära en granat. Särskilt inte samtidigt som en annan soldat skjuter på honom.
Att Delsin är så där upplyst innebär att någon precis har kastat en granat i närheten av honom. Det är ingen bra idé att stå så nära en granat. Särskilt inte samtidigt som en annan soldat skjuter på honom.

En vacker stad

Den absoluta huvudrollen tycker jag till sist ändå att Seattle spelar i detta Infamous Second Son. Allt är så otroligt snyggt och det känns som en enhetlig stad. Visst, Seattle känns inte levande som Los Santos gör i GTA V, men oj så vackert det ändå är här. Att se solen spegla sig i vattenpölar, eller att se hur Space Needle tornar upp sig bland husen är en mäktig känsla. Sedan så går det inte att låta bli att tänka vad det betyder att ett så tidigt spel till Playstation 4 ser så bra ut. Hur kommer spelen se ut om några år när utvecklarna verkligen blivigt duktiga på att tygla kraften i maskinen? Hur bra kommer Naughty Dogs nästa spel att se ut? Förmodligen helt fantastiskt!

Gryning i Seattle.
Gryning i Seattle.
Delsin landar efter en tuff flygtur i Seattles Chinatown.
Delsin landar efter en tuff flygtur i Seattles Chinatown.

En avslutande hyllning till Playstation 4:s share-knapp

Alla bilder i detta inlägg har jag själv tagit inne i spelet med den eminenta share-knappen. Det är ju helt fantastiskt att jag när jag vill, var jag vill, kan ta en bild och dela med av den till omvärlden. Även videoklipp går att fånga och trots att jag mest har sparat ner snygga mål i FIFA 14 med share-knappen så har jag även en del klipp från InFamous. Än en gång, en helt ljuvlig funktion!

När det gäller att dela med sig av bilder ur InFamous: Second Son så kommer Sucker Punch inom en snar framtid att uppdatera spelet så att det går att stänga av alla visuella hjälpmedel (som kartan, styrkorset och liknande) samt att manipulera dagscykeln. Detta innebär med andra ord att det kommer gå att ta ännu vackrare bilder. Dessa funktioner ska bli upplåsta för den som klarat av spelet. Allt detta enligt PlayStation.Blog.

The Last of Us – en konsolgenerations svanesång

Studion bakom Uncharted-spelen bjuder på ett av årets mest fantastiska spelupplevelser med The Last of Us. Naughty Dogs postapokalyptiska resa genom USA bjuder på miljöer och karaktärer som stannar kvar hos dig även efter att spelet är avslutat.

Naturen har slagit tillbaka och träd och växter har släppt ut en mögelsvamp som infekterar människor och förvandlar dem till rasande zomb… infekterade.

I en inledning som kan få den lugnaste personen att börja svettas får vi stifta bekantskap med Joel och hans dotter under en kväll där de blir attackerade av sina infekterade grannar och blir tvungna att fly från sin stad. Hela världen är i kaos och paniken går att ta på när Joel och Sarah kämpar för sina liv och mot någonting de knappt kan förstå. Vad är det som händer? Varför händer det? The Last of Us ger oss ingen mjukstart och efter den pulshöjande och hjärtskärande inledningen förflyttas vi 20 år framåt i tiden.

En plågad och ärrad protagonist

Joel

20 år efter den fruktansvärda kvällen så är Joel är en plågad och ärrad man. Han har sett för mycket och gjort saker som kanske inte är helt moraliskt försvarbara. När han tillsammans med sin flickvän Tess ställs inför uppgiften att ta hand om och eskortera en fjortonårig flicka så är det inget som Joel jublar över. Fjortonåriga Ellie är dock viktig och motvilligt går Joel med på uppgiften.

Tillsammans med Ellie så får vi verkligen se Joel utvecklas och få ett djup. Samtidigt som Joel utvecklas så är det en utveckling som inte bara går mot det goda. En av The Last of Us största styrkor är att karaktärerna agerar mänskligt, med brister och svagheter, och mot slutet av resan ifrågasätter jag vissa delar av Joels agerande, samtidigt som jag under hela spelets gång har förståelse för honom.

Fantastiska Ellie

Fjortonåriga Ellie är en helt otrolig karaktär. Naughty Dog har verkligen hittat helt rätt i tonen när det kommer till hur Ellie ska framställas. Det är nog lätt att gå i fällan med att framställa henne som sockersöt och oskyldig, men istället så känns hon verklig, mänsklig. Som kött och blod. Ellie svär när hon blir upprörd, muttrar ”fucker” till en nedmejad infekterad, nynnar för sig själv, kommenterar världen omkring sig, ja, agerar som en människa agerar. Kombinerat med lite hårdare sidor finns det barnsligare och mer osäkra sidor. Precis som en människa, precis som en fjortonåring. Otroligt imponerande. Efter 20 timmar tillsammans med Ellie så bryr man sig om henne.

Ellie är en av spelvärldens bästa och mest trovärdiga karaktärer.
Ellie är en av spelvärldens bästa och mest trovärdiga karaktärer.

Det är anmärkningsvärt och otroligt kul att det samma år kommer två fantastiska spel med två starka kvinnliga bikaraktärer som kanske är de två bästa bikaraktärerna överhuvudtaget i spel. Ellie i The Last of Us och Elizabeth i Bioshock Infinite. Detta är två karaktärer som verkligen ger själ till sina spel.

Röstskådespelet i hela The Last of Us är superbt och Ashley Johnson är magnifik som Ellie. Även Troy Baker ska ha en stor eloge för sin insats som Joel. Samme Baker gav ju också sin röst till Booker DeWitt i Bioshock Infinite så man kan minst sagt kalla Bakers 2013 för lyckat. Det är inte bara Troy Bakers Joel eller Ashley Johnsons Ellie som är värda att få en eloge för starka rollprestationer utan praktiskt taget varenda karaktär är välspelad och känns levande och trovärdig. I rollistan så hittar vi flera spelveteraner som här gör lysande prestationer. Nolan North som spelar huvudkaraktären Nathan Drake i Uncharted (och är med i praktiskt taget vartenda spel som görs) gestaltar en karaktär som verkligen ger avtryck och som jag kommer att bära med mig länge efter spelets slut. Personliga favoriten Alyx Vance från Half-Life 2, eller Merle Dandridge som röstskådespelaren heter, dyker upp i en annan biroll. Det är rakt igenom toppkvalitet i röstskådespelet och fantastiska ansikts- och kroppsanimationer gör att du snabbt glömmer att det är spelkaraktärer.

Smarta, obehagliga och varierande fiender

Infektionsepidemin har förvandlat stora delar av mänskligheten till galna zombieliknande monster (de omnämns aldrig som zombies i spelet utan bara som ”infekterade”). På sin resa genom landet möter Joel och Ellie flera olika typer av infekterade. En del är så långt gångna i sin infektion att de tappat syn och istället lyssnar sig fram genom klickande, på samma sätt som med ekolod. Dessa infekterade kallas för ”Clickers” och är en fruktansvärt svår fiende att ha kål på. Principen ”Bättre fly än illa fäkta” är fullt applicerbar på The Last of Us många gånger.

Det finns andra varianter av infekterade och det i mängder! Många gånger satt jag med en svettig handkontroll och hjärtat i halsgropen och försökte att smyga mig förbi infekterade som inget annat hellre ville än att sätta tänderna i mig.

The Last of Us är svårt, och fienderna är smarta.
The Last of Us är svårt, och fienderna är smarta.

Det är inte bara infekterade som är ett hot. 20 år efter civilisationens förfall så har även moralen förfallit hos många. Det finns jägare som dödar människor för att komma åt kläder och mat, poliser som vill göra livet surt för dig för att du lämnat karantänzonen, vakter, stråtrövare och fler fiender som du kommer att få stifta bekantskap med under spelets gång.

Tack och lov så har du vapen att ta till, några pistoler och några gevär. Du kan även tillverka bomber och molotovcocktails av sådant som du hittar i världen. Det är dock snålt med tillgångar och det gäller att vara smart och taktisk för att inte stå med tomma fickor när du befinner dig i ett mörkt rum tillsammans med tre Clickers.

Fienderna är inga dumskallar utan reagerar på ljud du ger i från dig och kan smyga upp bakom dig, eller gruppera sig så att de anfaller dig från sidorna. För att ta sig igenom detta levande måste du ha huvudet på skaft för The Last of Us är svårt!

Levande och vackra undergångsmiljöer

En minst lika stor roll som huvudkaraktärerna spelar miljöerna i The Last of Us. Sönderrostade skyltar, överväxta byggnader, rasade skyskrapor och trasiga bilar finns överallt. Naturen har verkligen tagit tillbaka världen och dessa postapokalyptiska miljöer ger en otrolig stämning och inramning till berättelsen. Ett bekymmer som spel kan ha är att världen känns designad just för spelet och för karaktärerna, men så är inte fallet i The Last of Us. Det känns verkligen som en egen värld som kan stå på egna ben och Joel och Ellie försöker bara att ta sig fram och överleva i den världen.

The Last of Us bjuder på fantastiska miljöer.
The Last of Us bjuder på fantastiska miljöer.

Det finns hela tiden affischer, tidningar och skyltar som påminner om hur världen såg ut innan infektionsutbrottet och helt otroligt mycket möda måste ha lagts ner på detta från Naughty Dogs sida. Rent tekniskt sett så är det en imponerande bedrift som Naughty Dog står för. Jag har aldrig sett ett vackrare spel till denna generations konsoler än The Last of Us. Skuggor och ljus är helt trovärdigt. Hur vatten beter sig när man simmar i det, hur löv svajar i vinden, ansiktsuttryck på alla karaktärer, ja allt är på absolut topp och detta utan att spelet upplevs segt eller tappar bildrutor. The Last of Us är inget annat än ett tekniskt mästerverk och de konsolspel som kommer i närheten av denna tekniska perfektion är de två senaste Uncharted-spelen. Det säger en hel del om Naughty Dogs kompetens. Om Naughty Dog kan få spel att se ut så här på så pass gammal teknik som Playstation 3 så är jag mycket nyfiken på att se vad de kan göra med Playstation 4.

Engagerande berättelse och bra spelmoment

Handlingen i The Last of Us drar verkligen in mig och jag vill hela tiden vidare för att se vad som händer. Få gånger har ett spel fått mig så engagerad. Handlingen tar vändningar och utflykter som känns otroligt modiga och som få spelutvecklare skulle komma på tanken att göra.

Att Naughty Dog är bra på att berätta en berättelse har vi sett i Uncharted-spelen, men där har nästan berättelsen fått ta över på bekostnad av spelmoment i vissa fall. Uncharted 3 var ett sådant exempel där jag blev lite besviken över att det inte kändes helt balanserat mellan berättelse och spelmoment. Så är inte fallet med The Last of Us. De rena spelmomenten är mycket bra och balansen mellan berättelse och spel är helt perfekt.

När denna konsolgenerations bästa spel ska sammanfattas så kommer The Last of Us att toppa många listor med all rätt. Detta är inget annat än ett mästerverk som bevisar spelmediets styrka som berättande medie.

Tack Joel, och framför allt tack Ellie, för en fantastisk resa.