Taggad: tv-serier

Orange Is the New Black

Netflix senaste originalserie, Orange Is the New Black, tar oss in i ett kvinnofängelse och berättar historier om flera människoöden. Under tretton avsnitt får vi följa Piper Chapmans öde i fängelset där hon ska sitta i femton månader på grund av ett brott som begicks för tio år sedan. Sedan brottet har hon ordnat upp sitt liv och är dessutom förlovad. Inte nog med att hon hamnar i fängelse, hennes exflickvän Alex (spelad av Laura Prepon) som var delaktig i brottet sitter också i samma fängelse. Det är upplagt för dramatik med andra ord.

Orange Is the New Black skiftar mellan komedi och drama och det känns som att serien inte riktigt vet vilket ben den vill stå på. Ren slapstickhumor kan varvas med djup tragedi. Detta är en svaghet och jag önskar en mer tydlighet. Denna osäkerhet gör att varken humorn eller dramatiken når ända fram. En mer renodlad serie hade förmodligen varit bättre.

Karaktärsgalleriet känns varierat men spelar väldigt mycket på stereotyper. Svarta karaktärer snackar slang, rappar och gillar friterad kyckling. Latinokaraktärer gillar kryddstark mat och brister ut i spanska när de blir upprörda. Stereotyperna är en del av humorn, det förstår jag, men det gör samtidigt att karaktärerna kan kännas lite platta emellanåt även om det görs försök till att ge dem djupare personlighet.

Vi får se flera av karaktärernas liv innan fängelset och vad som fick dem att hamna där. I alldeles för många av fallen så handlar det om att karaktärerna haft ett hjärta av guld men hamnat i fel situationer som lett till fängelsevistelsen. Visst, de utmålas inte som några änglar, men mer svärta och ondska än så här måste väl finnas?

Laura Prepon och Taylor Schilling i Orange Is the New Black.
Laura Prepon och Taylor Schilling i Orange Is the New Black.

Huvudrollsinnehavaren Taylor Schilling är något av det bättre i serien och hon spelar Piper Chapman utan fåfänga och manér och växlar med lätthet mellan komedi och drama, även om nu tonläget i serien skulle må bättre av att renodlas mer. Jason Biggs, mest känd från American Pie, gör också en bra insats som hennes fästman.

Orange Is the New Black är redan klar för en ny säsong, men jag är inte helt säker på att jag kommer att fortsätta titta.

En växande Blu-ray-samling

Några fler Blu-ray har införskaffats sedan jag senast bloggade om mina filminköp. Blu-ray-titlarna knuffar undan DVD:erna mer och mer och även om jag ser en hel del streamat och nedladdat så är kvalitén på en annan nivå när det gäller Blu-ray.

The Terminator

The Terminator

Dunderklassiker med Arnold Schwarzenegger. I mitt tidigare blu-ray-inlägg nämnde jag att jag blivit sugen på att se om Terminator-filmerna och efter att ha köpt Terminator 2: Judgment Day så beställde jag den första filmen från Discshop. Bild- och ljudkvalitet är så bra man kan vänta sig av en film från 1984. Det är bra men inte perfekt. Ett lysande exempel på restaurering är Blade Runner, som dessutom är två år äldre men ser helt perfekt ut på Blu-ray. Så är inte fallet med The Terminator, men visst, det är bra! Effekterna håller inte riktigt i dag, speciellt stop motion-sekvenserna samt scenerna där Arnolds ansikte är ersatt av en docka.

Boardwalk Empire – säsong 1

Boardwalk Empire

Hyllad HBO-serie för det alldeles utmärkta priset 49 kronor på CDON? Count me in! Jag har inte tidigare sett Boardwalk Empire men efter att serien med Steve Buscemi och Michael Shannon hyllats både i media och av nära vänner så har jag givetvis blivit nyfiken. När CDON körde sin kampanj där man kunde fynda titlar för 49 kronor så slog jag till och beställde hem serien. När jag får lite mer tid så ska jag plöja igenom den första säsongen.

Hemmakväll sålde ut alla sina Blu-rays från sin outlet till det mycket attraktiva priset 20 kronor per titel. Första dagen på semestern styrde jag kosan dit och hittade fyra titlar.

Mission: Impossible – Ghost Protocol

Fyra Blu-rays

Fördelen med Tom Cruise är förutom att han är en väldigt duktig skådis (jo, det är han. Galen, men duktig!), att hans medverkan alltid innebär en bra budget och en hög lägstanivå. Den senaste Mission Impossible-filmen är kanske inget mästerverk, men en snygg och habil action värd att se om. En typisk 3/5-film.

Hämnden

Susanne Biers Hämnden med Mikael Persbrandt i huvudrollen är ett vackert drama om skilsmässa och hämnd. Fotot är otroligt vackert, speciellt scenerna i Afrika, och handlingen är engagerande. Det enda som är ett minus är att Persbrandts dialog låter högtravande och lite fånig emellanåt. Det brukar Persbrandt göra utanför sina filmer också, men här beror det kanske på att Susanne Bier saknar öra för nyanser i det svenska språket.

On the Road

Filmatisering av bok jag inte läst. Med Kristen Stewart i huvudroll. Jag har inte sett filmen och förväntar mig inget mästerverk, men för 20 kronor så är det värt en chansning.

Winter’s Bone

Jennifer Lawrence är fantastisk och för sin rollprestation i Winter’s Bone Oscarnominerades hon, men vann inte. Detta var något hon kompenserade nu på den senaste Oscargalan där hon plockade hem statyetten för bästa kvinnliga huvudroll för Silver Linings Playbook. Jag har sett Winter’s Bone tidigare, men tyckte då inte att den var fantastisk. Efter att sedan läst hyllning efter hyllning så vill jag ge den en chans till.

En tidig film med Jennifer Lawrence som jag verkligen gillade var The Burning Plain. Den kan jag varmt rekommendera!

Kulturkonsumtion: vecka 14 2012

Peter Dinklage i Game of Thrones.

Sett: Det första avsnittet av Game of Thrones, säsong 2
Den mycket efterlängtade andra säsongen av Game of Thrones har börjat och givetvis slängde jag mig med iver över den första säsongen. Som innan så är det otroligt välgjort och snyggt. Jag kände dock, och detta brukar vara genomgående för fantasy, att det var lite svårt att komma i håg alla karaktärer och vad som hade hänt sedan den förra säsongen. Det gick tydligen ett sammanfattningsavsnitt lite tidigare än det första avsnittet och det kunde ha varit en god idé att se.

Peter Dinklage var ett fröjd att återse med sin skarpa tunga och sitt rävspel. Han har blivit en favorit i serien och att han har vunnit både en Emmy och en Golden Globe för sin gestalning av Tyrion Lannister känns väldigt välförtjänt.

Sett: Mission Impossible Ghost Protocol
Med den senaste Mission Impossible-filmen så vet man precis vad man får. Snygg action utan så mycket hjärna. Tom Cruise är tillbaka i rollen som Ethan Hunt. Givetvis så klättras det på höga byggnader, bryts in i byggnader (gärna höga sådana) och trixas med diverse prylar. Michael Nyqvist dyker upp i en oinspirerad roll som euroskurk och med en Kristofer Lundströmsk engelska.

Sett: Huvudjägarna
I det första avsnittet av Game of Thrones så fick man inte se så mycket av Nikolaj Coster-Waldau. Det blev mer av Coster-Waldau dock i norska Huvudjägarna, baserad på Jo Nesbøs bok. En rätt trevlig action/thriller-historia där man inte riktigt vet vem som är god eller ond.

Huvudkaraktären är till en början en rätt osympatisk typ, men efter ett tag så lär man känna honom och börjar få viss förståelse varför han är som han är. Bakom all våld och spänning döljer sig en historia om osäkerhet och kärlek. Sevärd, om än inte fantastisk.

Kulturkonsumtion: vecka 8 2012

Jag konsumerar en hel del populärkultur och trots att det inte alltid motiverar hela blogginlägg finns det saker jag vill skriva av mig om i bloggen. Därför tänker jag nu, försöka i alla fall, starta med lite popkulturella sammanfattningar titt som tätt. Tanken är att det ska komma en sammanfattning varje vecka. Detta kommer jag givetvis att misslyckas med, men hey, vi gör ett försök i alla fall!

20-26 februari 2012

Filip Hammar på Cafés omslag.
Läst: Intervju med Filip Hammar
Senaste numret av Café landade på hallmattan och på omslaget stod en lycklig Filip Hammar och log. Per Bjurman hade åkt till Los Angeles för att träffa Filip och ge oss en inblick i hans liv därborta. Jag tycker dock att det inte direkt framgick vad det var Filip gör i USA. Bara att han var där för att försöka ”lyckas i tv-branschen”.

Utdrag ur intervjun finns här.

Lyssnat på: John Ajvide Lindqvists ’Tjärven’
John Ajvide Lindqvist som har skrivit böcker som Låt den rätte komma in, Människohamn och Hanteringen av odöda släppte sin senaste bok Tjärven helt digitalt. Antingen som ljudbok eller som e-bok. Jag har lyssnat på boken, uppläst av författaren själv, och är riktigt besviken. Platta karaktärer som man känner noll och intet för, äckligt zombislafsande och en uppläsning av författaren som inte heller är något vidare. Förra boken, Lilla stjärna, var inte heller den bra. Mycket synd då jag älskade Människohamn som jag håller som hans bästa bok hittills.

Jennifer Lawrence som Katniss Everdeen i The Hunger Games.
Lyssnat på: The Hunger Games
Efter två rekommendationer så har jag börjat att lyssna på The Hunger Games (Hungerspelen på svenska) som ljudbok. Jag är lite skeptisk till det faktum att detta är ungdomslitteratur och blir orolig för att det ska bli Twilight över det hela. Däremot så är jag ju förtjust i både The Running Man och Battle Royale som böckerna brukar nämnas tillsammans med. Jennifer Lawrence är jag också förtjust i (se den mycket bra filmen The Burning Plain med Jennifer Lawrence och Charlize Theron!) och hon ska ju spela huvudrollen som Katniss Everdeen i filmatiseringen som kommer i mars. Hittills så verkar boken bra, och den kan nog bli ännu bättre när jag kommer till just själva spelen som titeln syftar till.

Sett: Dubbelavsnitt av The River
Jag har blivit tipsad om nya serien The River som handlar om sökandet efter en populär dokumentärfilmare. Tänk dig att David Attenborough skulle försvinna i Amazonas. Denna dokumentärfilmare spelas av Bruce Greenwood och hans fru och vuxna son ger sig i väg för att hitta honom när de lyckas få upp en signal från hans båt. Med sig har de ett filmteam som ska dokumentera allt. På plats på båten börja obehagliga händelser ske, lite åt Lost-hållet med andra ord. Dock ett larvigt grepp att allt ska vara filmat som om det är filmat av dokumentärkameror eller kameror på båten. Dessutom totalt onödigt. Serien hade tjänat så mycket på att vara filmat på ett vanligt sätt. Dessutom så kan man förutse att detta kommer att mjölkas oändligt mycket och det kommer att vara ett jäkla kameraskakande och springande genom djungeln. Jag kommer inte att titta vidare.

Elizabeth Olsen och Sarah Paulson i Martha Marcy May Marlene.
Sett: Martha Marcy May Marlene
Martha Marcy May Marlene handlar om Martha som flyr till sin syster från en sekt ledd av karismatiske aset Patrick, spelad av John Hawkes. Hos sin syster blir det uppenbart att hon lider av tiden i sekten och nutid varvas med dåtid. Tempot är rätt stilla och filmen kunde mått gått av att skruvats upp några snäpp. Elizabeth Olsen är riktigt bra i huvudrollen som den plågade Martha, oväntat av en Olsen-syster (hennes storasystrar är de mer kända tvillingarna Mary-Kate och Ashley)!

Sett: J. Edgar
Clint Eastwoods senaste film handlar om FBI:s legendariske chef J. Edgar Hoover, spelad av Leonardo DiCaprio. Filmen var lite för seg och händelsefattig. Sminkningen var under kritik också där de tre huvudskådisarna, DiCaprio, Armie Hammer och Naomi Watts fick spela sina karaktärer både som unga och gamla. Leo Di Caprios sminkning är ok, men Naomi Watts och speciellt Armie Hammers sminkning som gamla ser inte alls bra ut. Armie Hammer ser ut som att han har en gummimask på sig.

J. Edgar var tyvärr en besvikelse.

Spelat: Killzone 3
Killzone 3 för 99 kronor lät som ett fynd och då jag gillade Killzone 2 så slog jag till. I skrivande läge så har jag spelat ungefär två timmar. Jag gillar det, även om jag börjar bli lite mätt på First person shooters. Storyn har jag inte heller riktigt bra koll på känner jag, men likadant var det med Killzone 2. Det känns som att storyn är rätt sekundär också, man vill ju mest skjuta i snygga miljöer. Jag längtar dock till Mass Effect 3, där story i allra högsta grad är väsentlig.

Så, detta var min första sammanfattning av min kulturkonsumtion. Återkom gärna med synpunkter i kommentarerna!

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Jag ger nog upp nu. Det började så ruskigt bra med ödelagda gator i tomma storstäder. Och sedan en massa zombies. The Walking Dead andades kvalitet rakt igenom. Men sedan började det glida sakta utför och varningsklockorna började ringa i sista avsnittet av första säsongen när en urusel explosionseffekt fick synas i vad som ska vara en påkostad kvalitetsserie.

Om första säsongen var ett långsamt glidande utför så är säsong två ett hopp utan fallskärm. Två hela avsnitt har fokuserat på ett skjutet barn och huruvida han kommer att klara sig (jamen GIVETVIS så kommer han att klara sig!) kryddat med lite religion samt oro över ett annat barn som har försvunnit. Ständigt med den moraliska undertonen ”man ska hålla ihop”. Manusförfattarna har börjat slira i att skriva trovärdigt agerande för karaktärerna och trovärdiga händelser. Scenen där T-Dog (kom igen, T-DOG?!) skär upp sin arm av misstag fick mig att skratta högt på grund av att både händelseförloppet och effekten var otrovärdig och usel.

"Nu kommer inte så mycket att hända i två avsnitt. Lite gråtande, lite moralkakor."

Så, efter att nu genomlidit två avsnitt som handlar om en unge som har blivit skjuten och att serien således har stått helt still så ger jag upp. Tack och hej The Walking Dead.

Nu är ju inte The Walking Dead den enda serien som började lysande men sedan utvecklats till något, om inte uselt, så ändå mindre bra.

Den som känner mig och har läst min blogg vet att jag med stort nöje följde Battlestar Galactica när serien sändes. Det var en helt fantastisk TV-serie där mänskligheten slogs för sin överlevnad mot onda robotar. I rymden! Med bra specialeffekter! Så var det i ungefär två och en halv säsong, sedan började Battlestar Galactica att glida utför. Från häftiga fajter mot onda robotar gled fokus mer över på new age och flumfilosoferande. Dessutom så fick Edward James Olmos börja regissera. Tyvärr tyckte han lite väl mycket om sin karaktär Adama, vilket innebar några tråkiga avsnitt centrerade kring Adama och hans kamp mot sina inre demoner. Allt medan man bara vill se häftiga fajter i rymden!

Just Edward James Olmos är med i senaste säsongen av en serie som också varit på glid ett bra tag. Nämligen Dexter. De två första säsongerna var riktigt bra med fantastiske Michael C. Hall i rollen som Dexter. Dexter var kall och kalkylerande när han mördade de som ”förtjänade” det. Dessutom så var det riktigt två starka ”arcs” med anknytning till Dexter själv och starka karaktärer som Doakes. Sedan började det balla ur. Varenda seriemördare i Miami verkade korsa vägar med Dexter. Dessutom så blev det mer fokus på Dexters familjeliv och förhållande med Rita. Formeln för hur avsnitten var också ofta upprepande. Det började med att Dexter beskrev något med dramatisk stämma alternativt att vi som tittare fick intrycket av att han höll på att mörda någon/något spännande höll på att hända. Sedan visade det sig att det bara var en alldeles vanlig vardagssituation. Sedan lite handling på stationen där latinokaraktärerna (och detta har varit genomgående i hela serien) porträtteras på ett otroligt klichéartat och nästan rasistiskt sätt. Det vill säga att när de blir ”passionerade” så tar de till spanskan. Så från att prata engelska så kan det helt plötsligt komma ett ”tranquilo Oscár!”. Ett otroligt tröttsamt grepp använt till leda.

I senaste säsongen så är som bekant Edward James Olmos med och spelar någon sorts religiös undergångstokstolle. Tillsammans med sin lärjunge, som spelas Colin Hanks, har han plattitydfyllda konversationer och säger löjligt dramatiska saker som ”it has begun”. För något avsnitt sedan stod han i en dörröppning och tittade ogillande på när Colin Hanks karaktär hade sex med en kvinna. Det är inte precis Six Feet Under vi snackar om som ni märker.

Jag kommer inte att ge upp Dexter än, utan förmodligen se klart säsong 6. Jag hoppas dock verkligen att det snart blir ett slut på serien. Ett värdigt slut. Där allt går åt skogen för Dexter. Tror jag att det kommer att ske? Nej, tyvärr inte.

Slutspurt för Entourage

Här står Jeremy Piven och ser ut som Chevy Chase inför den sista säsongen av Entourage.

Allting har ett slut. Så även Entourage. Serien som jag följt i flera år går nu in på sin sista säsong. Det har varit lite upp och ned kvalitetsmässigt men jag har alltid trivts i sällskap av Entourage. Att se Entourage har varit lite som att äta en god karamell: Utsökt och läckert, men man blir mätt och vill inte leva på enbart sötsaker.

Miljöerna och alla cameos har varit ögongodis för en filmnörd som jag. Samtidigt har det varit intressant att följa Ari och speciellt Eric. Så mycket karaktärsutveckling finns dock inte att tala om.

Inför den sista säsongen, som börjar den 24 juli och består av åtta avsnitt, har det släppts en trailer. Ta en titt på den nedan.

Så, när kommer blu-rayboxen med hela serien?

Mad Noire

"Jag heter Cole Cosg... eh... Phelps."

För ungefär en månad sedan spelade jag klart L.A. Noire som jag skrivit om tidigare. Det har skrivits en del om att det finns många skådisar från briljanta serien Mad Men i spelet och jag kan inte annat än konstatera att det kryllar av dem! Ett antal som flitigt återgivits är fem stycken, men snabbt kunde jag konstatera att det var mycket fler än så. Så varje gång jag stötte på någon jag kände igen från Mad Men antecknade jag detta.

Så, håll till godo med min lista med savantvibbar.

Skådespelare – Karaktär i L.A. Noire – Karaktär i Mad Men

  • Aaron Staton – Cole Phelps – Ken Cosgrove
  • Rich Sommer – John Cunningham – Harry Crane
  • Michael Gladis – Dudley Lynch – Paul Kinsey
  • Andy Umberger – Dr. Malcolm Carruthers – Dr. Arnold Wayne (Bettys psykolog i säsong 1)
  • Kate Connor – Margret Black – Stacey Wallace (1 avsnitt)
  • Patrick Fischler – Mickey Cohen – Jimmy Barrett (4 avsnitt)
  • Carla Gallo – Gloria Bishop – Karen Ericson (Peggys rumskompis, 2 avsnitt)
  • Alexa Alemanni – Elisabeth Eberly – Allison
  • Kate Norby – Lorna Pattison – Carol McCardy (Joans väninna som stöter på henne, 2 avsnitt)
  • Vincent Kartheiser – Walter Clemens – Pete Campbell
  • Julie McNiven – Sekreterare på InstaHeat – Hildy (Petes sekreterare)
  • Myra Turley – Barbara Lapenti – Katherine Olson (Peggy Olsons mamma, 6 avsnitt)
  • Andy Hoff – Löjtnant Taylor – Charlie Fiddich (Pete Campbells frus första pojkvän, 1 avsnitt)
  • Brian Krause – Clem Feeney – Kess (1 avsnitt)
  • Katherine Boecher – Audrey Gill (Hotellreceptionist på Aleve Motel) – Annie (Gör en audition i säsong ett, 1 avsnitt)
  • Jim Abele – Curtis Benson – Jack Konig (1 avsnitt)
  • Lonnie Hughes – Terrance Chilton – Budbärare (1 avsnitt)

Jag har säkerligen missat någon. Kommentera gärna!

Shutter Island och Mad Men på blu-ray

Snyggt 50 och 60-tal på blu-ray.

Brittiska Amazon har blivit mitt ”go to place” när det gäller blu-ray-filmer. Det går alltid att fynda där och de skickar fraktfritt till Sverige. Helt perfekt och samtidigt farligt för plånboken för en man med hamstertendenser. I dag kom mina senaste tillskott till samlingen. Jag fyndade (så klart) och köpte säsong ett och två av Mad Men för strax över 20 pund och Shutter Island för strax över 10 pund.

Ett sant fynd och jag kommer säkerligen återvända till brittiska Amazon igen.

Something, Something, Something, Darkside

Luke Skywalker har lagt på sig några trivselkilon.
Luke Skywalker har lagt på sig några trivselkilon.

För några år sedan kom det en Family Guy-version av den första Star Wars-filmen A New Hope. Det var en riktigt bra hyllning/tolkning som hette Blue Harvest. Peter var Han Solo, Chris Luke Skywalker, Stewie var givetvis Darth Vader och Lois fick porträttera Leia. Nu kommer uppföljaren till Blue Harvest och den har fått det fantasifulla namnet Something, Something, Something Darkside. Min favorit i Star Wars-trilogin (för det är en trilogi, glöm de eländiga nya filmerna. Bara glöm dem!) är just den andra filmen, The Empire Strikes Back. Därför är det en mild pepp jag känner inför Something Something Something Darkside. Det kommer säkerligen bli en härlig drift med The Empire Strikes Back.

Trailern till Something, Something, Something, Darkside finns att se hos Apple.

En fantastisk säsong av Lost har avslutats

John Locke
Terry O'Quinn har briljerat som John Locke i den senaste säsongen av Lost.

Ja herregud. Säsong fem av Lost har precis avslutats och det är nu en säsong kvar av denna fantastiska TV-serie. Jag har följt Lost från första början och fastnade genast för mystiken, den fantastiska kvaliteten (det märks verkligen att det är en serie med hög budget), karaktärerna och de vackra miljöerna. I säsong två tappade serien dock fokus då det märktes att manusförfattarna inte hade en aning om hur länge serien skulle hålla på och därför skrev en hel del utfyllnadsavsnitt. I denna veva tappade en del av mina vänner sitt engagemang för serien. Jag klamrade mig dock fast och hoppades på att det skulle vända och bli bättre.

Och jäklar vad det har blivit bättre! Från säsong tre och framåt har Lost varit helt briljant. Just säsongsavslutningarna har varit så fantastiska att man suttit som förstenad efteråt. Säsongsavslutningen för säsong tre var så otroligt bra att den gav mig rysningar så fort jag tänkte på den ända fram till den fjärde säsongen sparkade igång igen.

Så, nu har som jag redan nämnt säsong fem gått i mål med ett dubbelavsnitt och givetvis fanns det en hel del omvälvande i detta avsnitt. Många svar gavs men samtidigt uppstod nya frågor. Frågor som nu manusförfattarna ska besvara på en säsong. Det kommer de klara av, det är jag säker på.

I denna säsong har Jack och Kate fått kliva tillbaka en del och istället har andra fått briljera och ta plats. Gamla Macahan-favoriten Fionnula Flanagan har varit lysande de gånger hon varit med och även hennes yngre motsvarighet Alice Evans har gjort ett starkt intryck. Nestor Carbonell som Richard Alpert har varit riktigt bra och det har känts mycket kul att få veta mer om den karaktären. Josh Holloway har visat en helt annan sida av Sawyer och den smärta han förmedlade i säsongsavslutningens dubbelavsnitt gick rakt genom rutan i en fantastisk scen. Största favoriten är dock Terry O’Quinns John Locke som har varit en gigant med fantastisk pondus och belåtenhet som en man som bär på en hemlighet (vilket han givetvis gjorde).

Handlingen har utspelat sig parallellt i både 1970-tal och 2000-tal. Släng dessutom in lite flashbacks så kan man tro att förvirringen ska vara total. Det har dock fungerat riktigt bra och man har känt sig rätt lika engagerad i båda storyutvecklingarna (med marginellt starkare engagemang för 1970-talsdelen för mig).

Nu ser jag verkligen fram emot den sjätte och sista säsongen. Den kommer, med all sannolikhet, bli helt fantastisk. Min absoluta favoritserie genom tiderna är Six Feet Under men i Lost har jag hittat en given tvåa.