Etikett: xbox 360

Farväl till en konsolgeneration: De 25 bästa spelen till Playstation 3 och Xbox 360

En ny generation av spelkonsoler släpps om lite mer än en månad och detta gör att det känns som ett ypperligt tillfälle att sammanfatta den utgående konsolgenerationens bästa spel. I slutet av maj 2008 så köpte jag en Xbox 360. Sedan i juli 2010 så köpte jag även en Playstation 3. Detta har inneburit att jag har hunnit att spela en hel del spel och denna lista har varit svår att sätta ihop.

I listan så saknas FIFA-spelen då jag inte riktigt har kunnat bedöma dem på samma sätt som de andra spelen. Att bedöma FIFA-spelen har inte heller känts lika relevant som att bedöma de andra spelen på listan.

Half-Life 2 saknas också på listan då jag bedömde att det spelet tillhörde konsolgenerationen innan, då spelet släpptes till den första Xboxen innan det putsades upp och hamnade på The Orange Box.

Spelen på listan har utan undantag spelats på antingen Xbox 360 eller Playstation 3. Detta är alltså de 25 bästa spelen enligt mig till de konsolerna. Lämna gärna en kommentar!

  1. Singularity
  2. Singularity känns som ett spel som kom från ingenstans och med en spelmekanik som kändes ny och fräsch. På ytan är det en first person shooter som jämförts med både Half-Life 2 och Bioshock. Det är inga dåliga spel att jämföras med och Singularity förtjänar den jämförelsen även om de två spelen är snäppet vassare.

    På en den sovjetiska ön Katorga-12 har ett experiment gått fel och som en amerikansk soldat försöker du ta reda på vad som har gått fel och på vilket sätt du kan stoppa det som har gått fel. Till din hjälp har du ett vapen som gör att du kan hoppa mellan två olika tidspunkter. Nutid och 1955, då experimentet gick fel. Dina handlingar i 1955 kan påverka nutiden, och i Singularity så har du möjligheten att skriva om historien.

    Singularity är ett stämningsfullt äventyr som jag uppskattade väldigt mycket. Rysk estetik kombinerad med lite steampunk och futurustiska inslag träffade rätt hos mig.

    Tidigare blogginlägg:

    Singularity

  3. Sleeping Dogs
  4. I ett öppet Hong Kong så får du på bästa Infernal Affairs-sätt ta huvudrollen som en polis som ska infiltrera den undre världens knarkaffärer. Huvudkaraktären Wei Cheng arbetar sig upp inom brottsimperiet och tillvaron som både polis och framgångsrik kriminell blir allt mer komplicerat. Både uppdrag, handling och den öppna världen överraskade mig mycket positivt när jag spelade Sleeping Dogs. Det är lätt att bli engagerad och med tanke på att Hong Kong är så pass komprimerat i spelet så finns det något som lockar överallt. Ett nytt grepp som jag inte sett i något annat spel med öppen värld är att du i Sleeping Dogs inte enbart använder dig av vapen för att slå dig fram, utan också använder dig av Wei Chengs kampsportskunskaper som ett farligt vapen mot dina motståndare.

    Handlingen i Sleeping Dogs är också oväntat bra och dubbelheten i att Wei Cheng både är en undercoverpolis samt en lyckad brottsling är ett bra grepp.

    Sleeping Dogs är en liten pärla inom en genre som har blivit synonym med Rockstar.

    Hong Kong känns levande och spännande att upptäcka i Sleeping Dogs.
    Hong Kong känns levande och spännande att upptäcka i Sleeping Dogs.

  5. Gears of War 2
  6. Gears of War-spelen är nog starkast förknippade med sin multiplayerdel, men faktum är att även singleplayerdelen är värd att lyfta fram. I otroligt snygga miljöer så är man ledaren i en grupp av brölande alfahannar. Storyn, om en invasion av underjordingar, ja inte utomjordingar, är kanske inte den starkaste som setts i ett spel. Handlingen är inte direkt dålig, men den stora stjärnan i Gears of War 2 (och även i de andra spelen) är spelmekaniken. Kontrollen är helt klockren och det är fantastiskt kul att som Marcus Fenix ta sig an de invaderande locustvarelserna.

    Gears of War-spelen är förutom väldigt bra kontrollmässigt även väldigt snygga rent tekniskt. Det märks att Epic Games som utvecklar Gears of War även är företaget bakom Unreal Engine, den spelmotor som Gears of War byggs i och som även väldigt många andra spel också byggs i (Bioshock, Batman Arkham Asylum, bara för att nämna två som finns med på denna lista). Det är imponerande hur mycket kraft Epic lyckas pressa ur Xbox 360.

  7. Killzone 2
  8. Tungt, mörkt och med en estetik som för tankarna till nazism. Killzone 2 utspelar sig på planeten Helghan som är hem åt våra motståndare, helghast. På Helghan är spelaren en del av en styrka som ska ta ledaren för helghast, kejsaren Visari, till fånga. Just berättelsen i Killzone 2 (och även 3) är av det svagare och mer oengagerande slaget, men där Killzone 2 brister i berättelse så är den desto starkare i design och stil. Helghan är en ogästvänlig och mörk planet och den totalitära militärmaktens symboler finns överallt. När det gäller spelmoment så är Killzone 2 också en positiv upplevelse och vapnen känns “tunga”, vilket ger dem en realism.

    Även om uppföljaren, Killzone 3, är bra så är det Killzone 2 som är seriens bästa stund. I samband med att Playstation 4 släpps så kommer Killzone: Shadow Fall. Det ser riktigt bra ut och förhoppningsvis så får Killzone-serien ny kraft på Playstation 4.

  9. Mirror’s Edge
  10. Svenskutvecklade Mirror’s Edge har helt klart sina brister men jag kan förbise många av dessa då spelet är en visuell höjdare som utspelar sig i en futuristisk storstad. I rollen som parkourlöpande budbärararen Faith kan man ta sig genom hela äventyret utan att skjuta en enda motståndare. Något som för egen del visade sig omöjligt i slutändan.

    Spelet hade som sagt sina brister, kanske rent spelmekaniskt, men när man fick upp flytet i löpningen och susade fram över och under hinder högt uppe på hustaken så var Mirror’s Edge en njutning. Handlingen kan också lämna en del att önska, men just det visuella och det faktum att det är ett parkourspel som faktiskt fångar känsla av löpning i en förstapersonsvy gör Mirror’s Edge till en unik upplevelse.

    När nu en ny generation konsoler snart kommer så får vi äntlingen återse Faith. Något oväntat, då Mirror’s Edge var långtifrån en kommersiell succé.

    Minimalistisk och stilistisk parkour i Mirror's Edge.
    Minimalistisk och stilistisk parkour i Mirror’s Edge.

  11. Infamous
  12. Med superkrafter i en öppen värld så finns det en hel del att utforska. I Infamous så slipper utvecklaren Sucker Punch att hindras av realism, något som kan vara både en börda och välbehövliga ramar i andra spel. Cykelbudet Cole McGrath får efter en olycka förmågan att skjuta elektricitet ur sina händer. Med sina nyvunna krafter så blir Cole mer distanserar från vanliga människor men inser även att hans förmåga ger nya möjligheter. I Infamous har du som spelare också valet att göra gott eller ont.

    Just att kopplingen till realism saknas på det sätt som det mer finns i Grand Theft Auto gör att Infamous i vissa moment känns mer lekfullt och roligt. Att hoppa mellan hustak och skjuta elektricitet är otroligt givande, även om själva ramberättelsen kanske är lite svagare.

  13. Crysis 2
  14. Crysis-spelen brukar nästan mer talas om som någon typ av teknikdemonstrationsspel för PC-ägare än som spel. Detta är synd då Crysis står sig bra som spel också, även till konsoler. I Crysis 2 får du som Prophet bekämpa hårda kamper i ett sönderbombat New York som har ockuperats av utomjordiska krafter. Iklädd en högteknologisk dräkt som ditt främsta vapen är det en pulshöjande och häftig upplevelse att ta sig an denna kamp. Miljöerna tilltalar väldigt och stora ytor innebär att du kan välja flera tillvägagångssätt mot dina utomjordiska fiender.

    Dräkten ger dig möjlighet att vara osynlig under kortare sekvenser och när man smyger fram genom flera utomjordingar som letar efter dig och vill dig väldigt illa så ökar pulsen ordentligt.

  15. Dead Space
  16. Science fiction och rymd är ämnen som jag är svag för i populärkulturen. Dead Space är en blandning av sci-fi, skräck och rymd det är en nervkittlande upplevelse där man som skeppsreparatören Isaac Clarke hamnar i en mardrömstillvaro på det gigantiska gruvskeppet Ishimura. När Ishimura, vars uppgift är att “knäcka” planeter för att skörda dem på resurser, blir helt tyst så skickas en delegation av tekniker och medarbetare för att undersöka vad som har hänt. Bland dessa hittar vi vår protagonist Isaac Clarke. Väl framme på Ishimura så är allt ödsligt och dött och snart går det upp för dig att något fruktansvärt har skett på Ishimura.

    Mot skrämmande fiender i det mörka skeppet får man i Isaac Clarkes skor ta vad som finns till hands. Som reparatör så har Isaac sina verktyg till hands och plasmaskäraren fungerar alldeles utmärkt till att ta kål på monster som är ute efter att göra tillvaron odräglig för Isaac.

    Dead Space var en härlig blandning av skräck, religion, science fiction och rymd. En lysande blandning som i skrivande stund har två uppföljare.

    Rymdskräck i Dead Space.
    Rymdskräck i Dead Space.

  17. Dishonored
  18. I kuststaden Dunwall, baserad på 1800-talets London och Edinburgh så ikläder man sig rollen som den oskyldigt mordanklagade livvakten Corvo Attano. Smygandes på illaluktande, råttinvaderade gator och över hustaken skulle Corvo Attano försöka att rentvå sitt namn, hitta och sätta dit de skyldiga och återfinna kidnappade prinsessan Emily Kaldwell, dotter till den mördade drottningen som Corvo var livvakt till.

    Jämförelserna med Half-Life 2 och Bioshock går att se och den visuella stilen tilltalar mig verkligen där realism har fått stå tillbaka lite för stilism. Det är spännande att smyga omkring och så tyst som möjligt försöka ta sig fram. Om man är som jag, rätt dålig på att smyga i spel, så får man istället förlita sig på vapen och att svinga svärd och sedan fly hals över huvud. Även detta går för det mesta bra, även om det i vissa fall kunde bli rätt svårt.

    Bland röstskådespelarna finns flera stora namn. Rösten till prinsessan Emily görs av Chloë Grace Moretz, känd som Hit-Girl från Kick-Ass-filmerna. I andra roller hittar vi bland andra Susan Sarandon, Carrie Fischer, Michael Madsen och Lena Headey.

    Tidigare blogginlägg:

    Dishonored är en engagerande och visuell fröjd

  19. Deus Ex: Human Revolution
  20. Pulserande elektronisk musik och tät spänning i futuristiska och neonglittrande sci-fi-miljöer gjorde Deus Ex: Human Revolution till en nervkittlande upplevelse. Att smyga runt i stora byggnadskomplex medan soldater och maskiner gör sitt bästa för att hitta dig och ta kål på dig var en kanonupplevelse. Även om Deus Ex hadde sina svagheter, bossfighterna exempelvis, så är det ett spel jag gärna återkommer till i mina tankar. Soundtracket av Michael McCann lyssnar jag på fortfarande.

    Det fanns flera tillvägagångssätt att ta sig runt i Deus Ex: Human Revolution och faktum är att du kan klara hela spelet utan att döda någon, förutom bossarna. Jag som är urusel på att smyga i spel förlitade mig dock inte på denna taktik, utan det blev en skjutfest utan motstycke. Det fungerade även det.

    Tidigare blogginlägg:

    Deus Ex: Human Revolution är en snygg framtidsvision

    Deus Ex: Human Revolution.
    Deus Ex: Human Revolution.

  21. Batman Arkham City
  22. Uppföljaren till Arkham Asylum innehåller mer av det goda, med en större miljö att utforska, en vass story och klassiska Batman-skurkar. Dessutom så ser allt fantastiskt ut och den mörka stämningen som präglade Arkham Asylum finns kvar även i denna uppföljare. Spel med öppna världar brukar kunna brista lite i handling och det är svårt att kunna styra spelaren åt det håll man vill i berättelsen om ett spel inte är så pass linjärt. Detta är dock inget som Arkham City lider av och både värld, handling och spelmekanik är alldeles utmärkt.

  23. Grand Theft Auto IV
  24. Spelet som startade denna konsolgeneration för min del var Grand Theft Auto IV. Efter att ha läst recensioner och sett trailers och bilder från Grand Theft Auto IV så var suget på absolut topp vilket gjorde att jag sålde min Playstation Portable och investerade surt förvärvade pengar i en Xbox 360 med Grand Theft Auto IV som det första spelet. Tidigare erfarenheter av Grand Theft Auto-serien var fantastiska Grand Theft Auto San Andreas som jag spelat hemma hos en kompis samt GTA Liberty City Stories som jag hade spelat på Playstation Portable.

    När jag exhalterat matade in skivan i Xboxen och fick uppleva Nikos äventyr i Liberty City för första gången tappades hakan och en pöl av saliv bildades i knäet. Att ett spel kunde se ut så här! Att en värld kunde vara så fri. Jag var helt hänförd, då detta också var mitt första möte med denna generations grafik och teknik.

    Spelet i sig var inget annat än ett mästerverk i mina ögon förälskelsen var ett faktum. Än i dag så kittlar seriens frihet och Grand Theft Auto IV håller fortfarande och är ett alldeles utmärkt spel.

  25. Red Dead Redemption
  26. Att Rockstar är kungar när det kommer till öppna spelvärdar befäste de med western epostet Red Dead Redemption. Lite förenklat har det beskrivits som Grand Theft Auto i vilda västern. Och även om det är en beskrivning så är den rätt banal. Red Dead Redemption står bra på egna ben utan att behöva jämföras med Grand Theft Auto.

    Grand Theft Auto IV var ett lysande, men Red Dead Redemption var faktiskt ännu bättre. Att jag, som sedan barnsben haft en fäbless för westerngenren, fick uppleva en mustig cowboyhistoria var inget annat än helt fantastiskt härligt. De omväxlande miljöerna och känslan när du susade fram på en hästrygg genom övergivna byar, eller när du tog upp kampen med banditgäng var inte lik något annat spel. Världen som Rockstar har byggt upp var stor och stor tid och möda måste ha lagts ner på att ge olika områden olika identiter. När man efter flera timmar spelande tar sig över till Mexiko så är det en helt annan miljö och stämning än det varit tidigare. Det ger en verkligen känslan av att man har kommit till ett nytt land.

    Red Dead Redemption kan också vara det av Rockstars spel med mest engagerande handling, och slutet är något som jag tror de flesta som har spelat spelet kommer att komma i håg.

    Nu håller jag tummarna för att vi får fortsatt uppleva äventyr i västern på den kommande konsolgenerationen.

    En öppen värld i västernmiljö fungerade alldeles utmärkt, det bevisade Red Dead Redemption.
    En öppen värld i västernmiljö fungerade alldeles utmärkt, det bevisade Red Dead Redemption.

  27. Grand Theft Auto V
  28. Med Grand Theft Auto V visade Rockstar än en gång var skåpet skulle stå när det gäller öppna världar i spel. Från Liberty Citys New York-pastisch har vi nu tagit oss till Los Santos, Rockstars tolkning av Los Angeles och Kalifornien. Här är miljön verkligen huvudrollsinnehavaren och påståendet att Grand Theft Auto V ska vara världens dyraste spel är något som jag inte ifrågasätter. Researchen inför spelet lär ha varit enorm och världen i Grand Theft Auto V består av så otroligt många detaljer att det är lätt att glömma bort att det faktiskt finns uppdrag och moment att utföra som faktiskt för handlingen framåt också. Många gånger kunde jag bara köra runt i en bil eller flyga runt i en helikopter och njuta av den fantastiska miljön. Trots att jag har avslutat huvudhistorien så känns det som att jag bara har skrapat på ytan till möjligheterna i Los Santos.

    Själv historien kretsar kring tre kriminella som slår sina påsar ihop och utför flera rån och kupper. Detta är ett nytt drag i Grand Theft Auto, med tre protagonister (även om vi fick en försmak av det i ett uppdrag i Grand Theft Auto IV). Det fungerar fantastiskt bra med olika protagonister och det gör även att vi växlar mellan olika miljöer och förutsättningar. Dock är det anmärkningsvärt att Rockstar, trots tre protagonister, inte har valt att låta någon av dem vara kvinna.

    Vi får även träffa några andra karaktärer från tidigare delar i serien och det är med tungt hjärta som jag återstiftade bekantskapen med Johnny Klebitz från speltillägget till Grand Theft Auto IV, The Lost and Damned.

    När sluttexterna rullar efter ungefär 45 timmars spelande så vill jag fortsätta att upptäcka Los Santos. Det om något är ett gott betyg.

  29. Batman Arkham Asylum
  30. Ett mörkt Batman-spel med fantastiska röstskådespelare och grymma miljöer i form av Arkhams kombinerade psyksjukhus och fängelse gjorde Batman Arkham Asylum till en oväntad dundersuccé. Batman var bister och hård när han gjorde upp med sjukhusets galna brottslingar, ledda av Jokern, briljant röstskådespelad av Mark Hamill, mer känd som Luke Skywalker.

    Batman Arkham Asylum innehåller så mycket att utforska, så många knäppa motståndare ur den rika Batman-katalogen av skurkar och spelet ser också fantastiskt snyggt ut. Jämförelser med 60-talets kitschiga serie med Adam West i huvudrollen är omöjlig att göra, spelet ligger närmare Frank Millers och Christopher Nolans Batman, även om spelets Batman är en äldre och surare version än vad Nolans Batman är.

    Dold av skuggorna kan Batman välja ett mer osynligt tillvägagångssätt att ta hand om Arkhams kriminella. Detta är nästan ett måste då det är tydligt att Batman inte är någon superhjälte om hans ställs mot motståndare med automatvapen och inte har en flyktväg. Taktik är viktigt och till sin hjälp har Batman en speciell syn som han aktiverar i masken. Synen, detektivläget, gör att han kan se hjärtslag, vilka vapen som motståndaren bär samt att det går att se skurkar genom väggar. Om det är någon kritik som Batman-spelen har fått så är det att den synen är lite välBatman Arkham Asylym är stämningsfullt och ibland lite läskigt, och alldeles, alldeles utmärkt.

    Batman Arkham Asylum.
    Batman Arkham Asylum.

  31. Mass Effect 2
  32. Att Mass Effect 2 är mittendelen i en trilogi märks emellanåt. Själva huvuddelen av spelet går ut på att bygga upp en besättning som ska ta sig an det annalkande hotet. Detta är dock inte direkt något negativt och i spelmomenten är Mass Effect 2 ett rejält lyft mot det första spelet. Här finns även huvudantagonister i form av rasen Collectors. Commander Shepard samarbetar med människoterroristorganisationen Cerberus för att tillsammans med dem möta hotet. Det större, övergripande, hotet i form av Reapers får dock vänta till den avslutande delen Mass Effect 3.

  33. Portal
  34. När Valve släppte The Orange Box, med Half-Life 2 och episod 1 och 2 till Half-Life 2 så fanns även Portal med på skivan. Det blev snabbt det spel som det talades mest om i denna samling av spel (där även Team Fortress 2 ingick). I Portal så vaknar du upp inlåst i ett enorm testkomplex där du ska ta dig igenom diverse olika banor användandes av ett gevär som skjuter portaler som du kan gå igenom. Själva pusselmomenten är riktigt vassa och addera dessutom en handling och en nyfikenhet kring vad som har hänt, vem du är och vad du är på för ställe så får du ett otroligt bra spel.

    Testbyggnadens helgalna artifiella intelligens GLaDOS verkar till en börjar vara neutralt inställd till dig, men under spelets gång framkommer en beytydligt mer obehaglig sida. Trots detta ler du glatt genom glåporden och eländet som GLaDOS utsätter dig för.

  35. Fallout 3
  36. Att utforska ett framtida postapokalyptiskt Washington i enorm skala är godis för en postapokalypsbesatt man som jag. Den stora världen präglas dessutom av femtiotalets estetik vilket var en lyckad kombination. Med Fallout 3 så fanns det inte en tråkig stund och under uppdragen slängdes man mellan spänning och upptäckarglädje.

    Känslan av att planlöst vandra omkring och helt plötsligt stå öga mot öga med två supermutanter i någon liten bebyggelse är mycket häftigt. Och skrämmande. Det är också fantastiskt kul att utforska olika bunkrar där andra har gömt sig undan från undergången, precis som man själv gjorde i bunker 101. De olika bunkrarna har ofta olika teman och olika händelser som har utspelat sig där tidigare och som man nu kan se spår av. En bunker har exempelvis experimenterat med kloning, i en annan bunker kan man hitta en följeslagare som man kan ha stor nytta av. En av bunkrarna lyckades jag inte ens ta mig in i, innan jag dog av den stora strålningen.

    Just strålning ligger över allt i världen då undergången kom i form av atombomber. Äventyret inleds just i en bunker och vår protagonist vet inte om något annat här i världen till dess att fadern lämnar bunkern, och man själv ger sig av efter. Det är efter en timmes speltid som man för första gången får se omvärlden år 2077 och det blir en häftig start på spelet då man kliver ut och bländas av det starka solljuset med en hel värld av möjligheter framför sig.

    Det viskas lite om ett att ett nytt Fallout är på gång till nästa generations konsoler, och det är något som jag verkligen ser framemot. På minussidan med Fallout är att det inte är speciellt tekniskt snyggt, något som det säkert blir ändring på om det kommer till nästa generations konsoler.

    Fallout 3 innebar en hel värld av underbar postapokalyps.
    Fallout 3 innebar en hel värld av underbar postapokalyps.

  37. Bioshock 2
  38. Även om Bioshock 2 blev hyllat av kritikerkåren och fick mycket höga betyg så fick det ett svalare mottagande av den större massan än vad jag tycker att spelet förtjänat. Att följa upp en sådan höjdare som Bioshock måste ses som en svår uppgift, men jag tycker att Bioshock 2 lyckas alldeles utmärkt. Vi är tillbaka i Rapture, den enorma staden på havets botten. Denna gång med ett lite annorlunda perspektiv än det vi hade i första spelet. Nu är vi en av männen bakom maskerna, en Big daddy.

    Kritiken mot Bioshock 2 var att det var “mer av samma”. Detta gör mig absolut ingenting då Rapture och dess historia är intressant och något som jag gärna utforskade ännu mer.

    Värt att nämna är också att det kom ett alldeles lysande nedladdningsspel till Bioshock 2 som heter Minerva’s Den. Av alla speltillägg så är Minerva’s Den det absolut bästa som jag har spelet och slår alla Mass Effect-spelens tillägg, även om dessa också är bra.

  39. Mass Effect 3
  40. Den avslutande delen om Commander Shepard var en uppvisning i avslut. Efter att ha investerat timmar efter timmar i de två första spelen så skulle nu rymdeposet avslutas. Med sig i bagaget fanns beslut och handlingsutvecklingar från de två första spelen. Pressen på Bioware att ge oss ett värdigt farväl till Shepard fanns där minst sagt och tyvärr så fick berättelsen kanske inte det mäktiga slut som spelare krävde. Faktum är att Bioware ändrade slutet efter allt för upprörda röster höjts. För egen del tycker jag att slutet dög, även om problemet snarare låg i att det fanns några rejält stora logiska luckor. Det lämnar en lite avslagen eftersmak, men trots detta så ska ingen tvivla på att Mass Effect 3 är ett mycket bra spel.

    I Mass Effect så är jorden hotad av de enorma uråldriga maskinerna Reapers. Det ser rätt hopplöst ut för både mänskligheten och resten av galaxen och denna ödesmättade stämning ligger över hela spelet på ett riktigt lyckat sätt.

    Det som trots detta saknas, och det saknades även i Mass Effect 2, är en stark och tydlig antagonist. Det må låta konstigt med tanke på att det finns antagonister i båda spelen, men Saren som var huvudmotståndare var en välskriven och välspelad karaktär med djup och intressant bakgrund som tyvärr aldrig överträffades. Detta till trots: Det var rätt häftigt att stå öga mot öga mot en Reaper och det måste ses som ett av de starkare momenten i trilogin.

    Tidigare blogginlägg:

    Underbara Mass Effect 3

    Mass Effect 3.
    Mass Effect 3.

  41. Portal 2
  42. Uppföljaren till det första Portal fördjupar historien bakom antagonisten GlaDOS och Chell, den tysta protagonisten. Något som är nödvändigt då Portal 2 är ett fullängdsspel som står på egna ben efter att det första Portal hade varit en del av The Orange Box. I Portal 2 får vi veta historien bakom Aperture science och spelet är en resa både fysiskt och bildligt genom Aperture Sciences historia.

    Pusselmomenten är tillbaka från det första Portal, även om det nu inte direkt är olika testkammare man ska ta sig igenom på samma sätt som i det första Portal. En lång tid har gått i spelet sedan det första spelet utspelade sig och det syns genom att Aperture Science är vildvuxet och illa fungerande. Fusionen mellan natur och teknik är härliga miljöer att befinna sig i dessutom är det ett bra tempo på växlandet av olika miljöer och typer av rum i spelet.

    Den största styrkan med Portal 2 är för min del all symbolik och alla små ledtrådar till vad som egentligen har hänt som finns att hitta. Det är svårt att se hur Valve ska kunna ta historien vidare i en eventuell uppföljare, men trots detta så hoppas jag på att någon gång få uppleva fortsättningen på Chells äventyr, kanske i en annan miljö?

    Tidigare blogginlägg:

    Portal 2 är en lysande uppföljare

    Lång tid har gått sedan det första Portal utspelade sig, och det syns.
    Lång tid har gått sedan det första Portal utspelade sig, och det syns.

  43. Uncharted 2: Among Thieves
  44. Nathan Drakes bästa äventyr tar oss runt jorden och i sann Indiana Jones-anda letar vi artefakter och arkeologiska föremål. Naughty Dogs spel är dessutom en visuell höjdare med stark story och vackra miljöer. Min favorit från Uncharted 2: Among Thieves var den tibetanska byn och stämningen i den. Det är dock långt i från den enda minnesvärda miljön i spelet och man slängs mellan olika miljöer och situationer. Från den heta, soldränkta, gator till iskalla snöstormar uppe i berg.

    Övernaturliga inslag kan blandas med historia och historiska myter. Jämförelsen med Indiana Jones fungerar även här och förstärks av att huvudkaraktären Nathan Drake delar samma stil och nonchalans som arkeologen med hatt. Eller Han Solo för den delen. Även birollskaraktärerna är starka och i Uncharted 2 så slits Nathan Drake mellan två romantiska intressen, två kvinnor som faktiskt har en egen karaktär och fyller en funktion mer än att bara vara just ett romantiskt intresse.

    Alla Uncharted-spel bjuder på fantastiska matinéäventyr, men seriens höjdpunkt var Uncharted 2: Among Thieves med de bästa miljöerna och ett otroligt vasst röstskådespel.

  45. Bioshock Infinite
  46. Från havets botten till ovanför molnen. Även om resan från det första Bioshock till det senaste är stort rent avståndsmässigt så återfinner vi flera av komponenterna som gör detta till ett Bioshock-spel. Slitningarna i samhället finns där, kritiken mot den rådande hegemonin och man riktigt känner hur det bubblar under den välpolerade ytan i Bioshock Infinite. Bakom de höga tankarna och de vackra och välstädade miljöerna finns rasism och mörker. När revolutionen kommer så förvånar det föga.

    Booker DeWitt är en föredetta Pinkertonagent och nu mer en privatdetektiv som på grund av skulder tar ett jobb i Columbia, staden ovanför molnen, hämta en fängslad ung kvinna som vaktas av en enorm mekanisk fågel. Givetvis är det långt i från så enkelt som att bara åka upp dit och hämta henne och det ska visa sig att det finns fler och betydligt mer komplicerad anledningar till att Booker är i Columbia. Elizabeth, flickan som ska hämtas visar sig ha oanade förmågor och under spelets gång så blir hon en stark bundsförvant och en karaktär som man verkligen bryr sig om. Rent spelmekaniskt så hjälper Elizabeth Booker och är sällan i vägen för honom utan är mer en tillgång under hårda strider.

    Precis som i tidigare Bioshock-spel så är både stilen och berättelsen de två stora triumfkorten i Bioshock Infinite. Det är en otrolig värld som Irrational Games målar upp, med affischer, reklam och ljudkuliss som säljer in bilden av en tidig 1900-talsutopi ovanför molnen. Ännu starkare än den fantastiska stilen är dock handlingen som är något av det mest engagerande jag någonsin har upplevt. Det första Bioshock har förmodlingen den bästa och mest stämningsfulla inledning i spelvärlden enligt mig. Bioshock Infinite kan ha spelvärldens bästa avslutning och det är med stor behållning som man kan läsa andra spelares teorier kring slutet. Precis som i Portal 2 så finns det möjlighet till tolkningar och flera lager av aspekter att ta in när man själv gör sin tolkning.

    Tidigare blogginlägg:

    En resa ovanför molnen i Bioshock Infinite

    Bioshock Infinite hade ett fantastiskt slut och var vackert rakt igenom.
    Bioshock Infinite hade ett fantastiskt slut och var vackert rakt igenom.

  47. Bioshock
  48. Få spel har haft en sådan inledning som fångat mig så som Bioshocks inledning gjorde. Du befinner dig på ett flygplan som kraschar och omgiven av brinnande bråte från planet börjar du simma mot en ensam fyr mitt i havet. Där finns en typ av hiss, redo att ta dig ner under vattenytan. Till tonerna av Bobby Darins Beyond the Sea börjar du resan ner mot Rapture. Denna förfallna utopi under vattnet där det mesta har gått fel.

    I det som tidigare har varit en plats för tänkare, artister och forskare så har invånarna börjat att experimentera med genmanipulation. Något som inte var en särskilt bra idé skulle det visa sig då de flesta av Raptures invånare har blivit söndermanipulerade, galna vrak som är ute efter att mörda dig, och varandra, när tillfälle ges. I Rapture så vandrar dessutom stora män i dykardräkter runt och vaktar små flickor som med enorma sprutor skördar lik på ADAM, den stamcell som krävs i genmanipulationen som Raptures invånare har blivit beroende på.

    Under spelets gång får du mer och mer insyn i vad som har lett till Raptures förfall och de politiska och personliga konflikter som kokar i staden på havets botten.

    Bioshock hade det mesta för att tilltala mig. En gåta om vem jag var, vad som hänt och en otroliga miljöer att utforska gjorde att timmarna med Bioshock var en otroligt givande upplevelse. Sex år efter att spelet släppts så håller det fortfarande fantastiskt hög klass och Irrational Games har bevisat med Bioshock Infinite att deras förmåga att berätta en berättelse inte var ett lyckokast i det första Bioshock.

    Bioshocks underbara miljöer och stämningssättande inledning fångade mig från första början.
    Bioshocks underbara miljöer och stämningssättande inledning fångade mig från första början.

  49. The Last of Us
  50. Ett av denna konsolgenerations sista spel är även det bästa. I Naughty Dogs The Last of Us var praktiskt taget allt av absolut världsklass. Miljöer, karaktärer och berättelse engagerade och kändes rakt igenom trovärdigt. Joel och Ellies känslomässiga resa och utveckling som karaktärer var minst lika imponerande som den rent fysiska resa som vi togs med på i The Last of Us.

    När en svampinfektion tar över världen och förvandlar många människor till levande monster, inte helt olika zombies, så förfaller samhället totalt. Stora tragedier och mindre och mer personliga tragededier går hand i hand och The Last of Us inleds med hur virusinfektionen får sitt utbrott och handlingen tar avstamp i just en personlig tragedi som spelaren i allra högsta grad får vara en del av. Efter en gripande inledning så flyttas vi 20 år framåt i tiden när människorna försöker att leva med katastrofen och den största delen av överlevande och ickeinfekterade människor bor i militärt styrda karantänzoner.

    Joel och Ellies fantastiska resa över ett infekterat USA inleds när Joel måste se till att Ellie kommer fram till Eldflugorna, motståndsrörelsen till den styrande militären.

    Den hotfulla och fantastiskt vackra miljön ramar in The Last of Us och jag känner mig säker på min sak när jag hävdar att inget annat spel är visuellt lika vackert till någon av denna generations konsoler som The Last of Us. Förutom det rent visuella så är även skådespelet, både i gester och röster, helt klockrent och Troy Baker som spelar Joel (och även Booker DeWitt i Bioshock Infinite) har blivit en stor favorit hos mig.

    Musiken till The Last of Us sätter också stämningen på ett magiskt sätt och Oscarsbelönade Gustavo Santaolalla har gjort ett alldeles ypperligt jobb.

    När praktiskt taget allt stämmer och man blir så pass känslomässigt engagerad i ett spel som jag blev i The Last of Us går det bara till slut att sammanfatta det på ett sätt: The Last of Us är denna konsolgenerations bästa spel.

    Tidigare blogginlägg:

    The Last of Us – en konsolgenerations svanesång

Denna konsolgenerations bästa spel, och det absolut bästa spel jag har spelat är The Last of Us.
Denna konsolgenerations bästa spel, och det absolut bästa spel jag har spelat är The Last of Us.

Portal 2 – en lysande uppföljare

Spelets tysta protagonist, Chell.

Det första Portal-spelet var mitt första möte med Valve och deras spelkatalog. 2008, när jag köpte Xbox 360, så blev The Orange Box det andra spelet jag köpte till konsolen (det första var GTA IV). Istället för att slänga mig in i Half-Lifes underbara värld inledde jag istället med Portal som var väldigt omskrivet och hyllat. Vad jag fick uppleva var ett spel med en underbar atmosfär och ett helt nytt (åtminstone för mig) tänkande när det kom till spelmekanik. Istället för att peppra ihjäl folk med vapen skulle man ta sig igenom svåra banor genom att använda ett vapen som sköt portaler. Dessutom fanns en intressant story och härliga skrymslen och vrår att upptäcka bakom den sterila fasaden i de olika testkammare man tog sig igenom. Sista halvan av spelet var magisk och upplevelsen när jag satt och tog mig igenom slutet på spelet en sen natt (eller snarare tidig morgon) var stark.

För någon månad sedan kom då uppföljaren, Portal 2. Denna gång som ett fullstort spel som ska stå på egna ben. Än en gång axlar man rollen som Chell som ska ta sig an GLaDOS. En lång tid har gått och under denna tid har man legat nersövd. Aperture Science lokaler är övervuxna av växter och förfallet är så gott som totalt. Storymässigt är Portal 2 ännu rikare än det första. Man får mer bakgrund till vad Aperture Science är och får kika in ännu mer bakom kulisserna. Jag fullkomligt älskar det. Dessutom är spelmekaniken lika vass som tidigare och banorna är riktigt kluriga. En fördel mot det förra spelet är att det handlar mer om problemlösning än om tajming denna gång. Det har alltså blivit bättre på ungefär alla punkter.

Portal 2 bjuder på fantastiska miljöer, underbar stäming och en stark story.

Något jag älskar att Valve gjort är att krydda storyn med massor av symbolik och dolda ledtrådar. Jag har redan spelat igenom Portal 2 en gång och är nu i sluttampen av en andra genomspelning. Dessutom spenderar jag tid på nätet med att läsa om dolda meddelanden och budskap i spelet och är övertygad om att det finns en enorm twist i spelet som långt ifrån uttalas tydligt. När man läser om ett spel man spelat nästan två gånger och får rysningar, ja då har spelstudion lyckats att fylla sitt spel med djup!

Jag tror inte vi kommer få se en uppföljare på Portal 2. Det känns omöjligt att gå vidare från detta på något vettigt sätt. Jag har en stark, men troligtvis orealistisk, förhoppning om att få se Chell i ett framtida Half-Life-spel. Trots att hon inte säger något och att man verkligen får läsa mellan raderna för att få veta någon om henne så är hon en fascinerande karaktär. Precis som Gordon Freeman. Och det är inget dåligt betyg!

Unika ansikten i L.A. Noire

I morgon släpps efterlängtade L.A. Noire från Team Bondi. Ett spel som utspelar sig i Los Angeles 1947. Jag har varit försiktigt sugen på spelet ett tag, och efter att ha sett Gametrailers recension av spelet har det försiktiga suget övergått till ett mer oförsiktigt dito. Det verkar med andra ord förbannat bra och ansiktsanimationerna ser ju helt fantastiska ut.

Read my lips!

Just ansiktsanimationerna råder det dock delade meningar om hos proffsen. David Cage från Quantic Dream har sagt “What to say about L.A Noire? I think it’s an interesting solution to a problem for now. But it’s also an interesting dead end. That’s exactly what I feel. Their technique is incredibly expensive and they will never be able to shoot body and face at the same time.” i en intervju med CVG. Lustigt nog tycker jag att “intressant återvändsgränd” är precis vad som kan sägas om Quantic Dreams spel Heavy Rain. Intressant och spännande, men jag vete tusan om det är dit spelmediet bör gå.

Det sagt så avfärdar jag inte helt David Cages tankar, samtidigt är jag övertygad om att det är nya tekniker som ansiktsanimationen i L.A. Noire som driver utvecklingen framåt.

Naughty Dog som utvecklar de fantastiska Uncharted-spelen har också sagt att animationstekniken inte skulle fungera för deras spel då de alltid spelar in kropp och ansikte samtidigt till Uncharted. Hur som helst så ser L.A. Noire fantastiskt bra ut, med viss reservation för att jag inte sett hur väl kropp och huvud “lirar” ihop.

Själva spelet då? Mottagandet är varmt och just nu snittar det 90 av 100 för PS3 och 91 av 100 för Xbox 360 på Metacritic.

Ta en titt på Gametrailers recension och känn samma pepp som jag!

Gears of War 3 – Multiplayer

Hårda bataljer i matbutiken.

I dag hade jag den stora turen att vinna en kod på Twitter för att få testa multiplayerbetan av Gears of War 3. Det var spelbloggaren Emmy Z (@emmyz på Twitter) som ville att man skulle skriva en dikt om sitt favoritspel på 140 tecken eller mindre. Med följande dikt vann jag:

“En forskare med kofot och sidekick. Stod upp mot invasionen. En fri man.”

Spelet jag diktade så vackert om (nåja) är givetvis Half-Life 2.

Nu har jag laddat ner och testat multiplayern i Gears of War 3. De första intrycken är mycket positiva med väldigt vacker grafik och bra designade banor. Favoritbanan är den där man utkämpar blodiga bataljer i en matbutik. Matchningen är för det mesta bra, men några gånger har det varit rätt ojämnt. Helt förväntat brukar jag vara den, eller en av de, sämsta och en glad slagpåse för motståndarlaget. Med lite träning och genom att lära sig banorna bättre kommer jag nog förbättra mitt spelande.

Själva styrningen och vapenhanteringen känns mer eller mindre precis som i Gears of War 2. Och det är verkligen inget negativ. Man har full kontroll över sin karaktär och om man missar eller blir dödad (och tro mig, man både missar och kolar vippen en hel del) så kan man inte skylla på något annat än att man inte hade full koll på läget.

Inte för att jag var orolig, men denna beta bådar gott inför släppet av Gears of War 3. Er som inte har tillgång till betan än, håll utkik på Twitter och i bloggar då det verkar som en hel del får koder för att dela ut. Själv slängde jag i väg en fråga till Cliff Bleszinski (spelets producent) på Twitter om att få betakoder att tävla ut, men jag har inte fått något svar.

Singularity

Katorga-12, ett fascinerande ställe.

När ett spel jämförs med Bioshock och Half-Life 2 innebär det per automatik att jag är intresserad.

Ravens spel Singularity har jämförts med just dessa spel, och när jag för några veckor sedan hittade spelet billigt begagnat kunde jag inte göra annat än att slå till. Från första början bjöds man på en härlig stämning när man som soldaten Nathan Renko kraschlandar utanför ön Katorga-12 där den ryska armén utfört experiment under 50-talets kalla krig.

Det visar sig att de experiment ryska armén utfört innefattar tidsresor och Nathan Renkos uppdrag går förenklat ut på att hoppa mellan 1955 och 2010 för att förändra historiens gång. Rätt tidigt utrustas man med en handske som kan åldra eller föryngra saker. Eller monster och soldater. För detta finns det gott om. Givetvis (GIVETVIS!) har experimentet på Katorga-12 gått åt skogen och ön är befolkad med idel otäcka varelser som vill ta kål på dig. Samt ryska soldater i mängder.

Singularity har sköna nedslitna miljöer och jag njöt av att gå runt i byggnaderna på ön. Dock är det ett väldigt linjärt spel med en hel del “osynliga väggar” som ska förhindra att du spelar det på ett sätt som inte var tänkt. Jag förstår jämförelserna med Half-Life 2 och Bioshock, men dessa två spel är helt klart i en annan klass. Fiendens intelligens är inte alltid på topp och de ryska soldaterna verkar kunna säga ungefär två meningar. Något som känns väldigt uttjatat och korkat när man skjutit alla soldater utom en som gömmer sig någonstans och fortfarande ropar ut de två meningarna om och om igen som kommandon till sina döda kamrater.

Sammanfattningsvis så kan jag rekommendera Singularity. Det är inget mästerverk, men ett charmigt (om man gillar galna ryssar och monster) tidsfördriv.

Fler läckra speltrailers

Bara några dagar efter att jag skrivit mitt förra inlägg om utannonseringen av Uncharted 3: Drake’s Deception kom två till blytunga utannonseringar. Mass Effect 3 och Batman Arkham City kommer att släppas i samma veva som Uncharted 3, i slutet av 2011!

Utannonseringarna kompletterades med trailers och det kom även en längre trailer till Uncharted 3. Då föregångarspelen, till alla tre spel, kan rankas som de bästa jag spelat under 2010 så blir jag givetvis exalterad över vad spelåret 2011 kommer att bjuda på. Vi får inte heller glömma att Gears of War 3 ska släppas i november nästa år.

Sedan kan vi vara säkra på att minst ett av spelen kommer bli försenat. Det hör till, men just nu kan vi bara njuta av de trailers som släppts och se fram emot kommande spelsessioner.

Uncharted 3: Drake’s Deception

Batman Arkham City

Mass Effect 3

Tillbaka till postapokalysmen i Fallout New Vegas

Livet i postapokalyptiska amerika är en kamp på liv och död.

Givetvis gillar jag Fallout New Vegas. Något annat vore mycket underligt. Jag fullkomligen älskade Fallout 3 och har spelat det sjukt mycket (jag skulle gissa runt 100 timmar). När nu Fallout New Vegas släppts så har det påpekats flitigt att det ser ut och fungerar precis som Fallout 3. Vilket stämmer och är alldeles underbart enligt mig!

Än en gång är man tillbaka i det postapokalyptiska amerika men denna gång på västkusten istället för Fallout 3:s östkust och tre år efter Fallout 3 utspelar sig. Som en kurir som blivit skjuten och begravd men mirakulöst överlevt ska man försöka ta sig fram genom den kalifornska öknen och lösa mysteriet men vem som sköt dig, varför du blev skjuten och sedan försöka få sin hämnd.

Storyn känns verkligen sekundär. Jag bryr mig inte speciellt mycket om varför jag blev skjuten. Istället njuter jag till fullo av det trasiga landskapet och går från håla till håla och utforskar. Enligt min sparfil har jag spelat strax över nio timmar och har ännu inte tagit mig in till stan, New Vegas. Den underbara miljön står i centrum och är huvudperson. Inte storyn.

Detta må låta motsägelsefullt, men samtidigt som miljön är underbar är Fallout New Vegas inget vackert spel. Grafiken känns rätt daterat och kantig och jämfört med spel som Gears of War 2 och Uncharted 2 är Fallout New Vegas ordentligt fult. Det är dock ingen rättvis jämförelse då Fallout New Vegas har en enorm öppen värld och spelet inte behöver luta sig mot snygg grafik utan har sin stämning som ess i rockärmen.

Att få vandra genom ett sönderbombat, dammigt landskap är en vacker upplevelse. Älskade du Fallout 3 liksom mig och är svag för postapokalysm är Fallout New Vegas ett givet tillskott i samlingen.

Trailer:

Lair of the Shadow Broker

Liara har varit saknad. I det första Mass Effect inledde jag en romans med henne, men i uppföljaren har hon haft lite tid för mig och mest suttit på sitt kontor och sett bekymrad ut. Nu är det dock ändring på det när Bioware släppt sitt senaste neddladdningstillägg till Mass Effect 2, Lair of the Shadow Broker.

Äntligen får vi se lite mer av Liara T'Soni i Mass Effect 2.

Lair of the Shadow Broker är det största nedladdningstilläget till Mass Effect 2 hittills. De tidigare nedladdningsbara tilläggen har klockat in på lite över en timme och absolut varit bra, även om de inte tillfört grundstoryn något speciellt. Lair of the Shadow Broker tar ungefär två och en halv timme att spela (jag tror det tog ungefär så lång tid för mig i alla fall) och tillför storyn en hel del. Tillsammans med Liara ger Shepard sig ut på en vild jakt efter The Shadow Broker som försökt sälja Shepards döda kropp till The Collectors (jo man dog ju en sväng mellan ettan och tvåan, men nu mår man bättre. Tackar som frågar).

När Lair of the Shadow Broker är avklarat har man tagit ett bra steg framåt i handlingen, fått svar på en hel del frågor samt fått och upplevt två och en halv timme av ett mycket snyggt spel, med varierande häftiga miljöer. För 800 Microsoft-poäng är det inte mycket att fundera på. Ladda ner Lair of the Shadow Broker och njut av Mass Effects underbara universum.

Väntan på Mass Effect 3 känns nu nästan olidlig!

Bioshock Infinite

Det är ingen större hemlighet att jag fullkomligt älskar Bioshock. Båda spelen är helt briljanta (jag förstår inte varför folk gnäller på tvåan) och jag omfamnar ungefär precis allt i spelen.

Bioshock Infinite utspelar sig ovanför molnen i staden Columbia.
Bioshock Infinite utspelar sig ovanför molnen i staden Columbia.

Ni kan ju lista ut rätt snabbt att när Irrational Games (de som gjort det första Bioshock) igår utannonserade Bioshock Infinite så ökade min puls och längtan efter att få sätta tänderna i spelet blev enorm. Vi fick se en en trailer till spelet som först “fintar” tittaren att tro att spelet ska utspela sig i Rapture än en gång. Det gör det inte. Denna gång utspelar sig Bioshock ovanför molnen i staden Columbia. Dessutom sker handlingen innan det första Bioshock, 1912. Spelaren får ta rollen som en Pinkerton-agent som försöker rädda en flicka som varit fånge i Columbia sedan barndomen.

Ta en titt på trailern och känn hur suget ökar.

1UP skriver en hel del om Bioshock Infinite. Victor Leijonhufvud från Gameplay verkar också rätt sugen på spelet.

Tyvärr verkar det dock som vi får vänta ända till 2012 på Bioshock Infinite då det kommer till Playstation 3, Xbox 360 och Windows. Förhoppningsvis hinner det komma innan jordens undergång.

De första intrycken av Alan Wake

Alan Wake
Alan Wake
Alan har en jobbig semester i Bright Falls.

Sjukt länge har jag väntat på att få spela Alan Wake. Jag tror att jag fick nys om spelet första gången 2006 och har sedan dess väntat ivrigt på att sätta tänderna i spelet om författaren med skrivkramp. Igår landade spelet på hallmattan och jag har nu spelat de två första avsnitten i spelet.

Från en första början var det tänkt att Alan Wake skulle utspela sig i en helt öppen värld likt Grand Theft Auto-spelen, men Remedy ansåg att det var för svårt att hålla ihop en intressant story i en helt öppen värld. Detta är lite synd, för Bright Falls ser fantastiskt snyggt ut och jag skulle gladeligen strosa runt fritt i den pittoreska staden. Storyn fängslar också och det är rätt läskigt emellanåt. Stämningsmässigt är Remedy spot on!

Negativt med Alan Wake är styrningen. Det är alltför bökigt att flytta runt Alan och man får inget riktigt bra “flow”. När man blir attackerad av fyra galna skogshuggare mitt i natten behöver man snabbt och smidigt kunna ta sig undan istället för att famla runt klumpigt. En annan sak som Remedy kunde jobbat hårdare med är ansiktsanimationerna som är rätt “off”. Läppsynken funkar dåligt och det ser mest underligt när karaktärerna försöker uttrycka starka känslor.

Sammanfattningsvis känns Alan Wake som ett spel som växer ju mer du kommer in i det. Hela tiden driven av att man vill veta vad som händer härnäst tar man sig vidare i spelet. Nervöst och nyfiken tar jag mig djupare in i spelet i ett försök att nysta upp mysteriet med Bright Falls efter fyra års väntan.

Navigation