Kategori: 3/5

Recension: Princess


Lite lugn och ro innan helvetet bryter loss.

Filmens regissör Anders Morgenthaler är nog mer känd för oss svenskar som ena halvan i duon Wulffmorgenthaler som står bakom seriestripparna med samma namn. De som väntat sig något i samma stil som de Farside-liknande stripparna kommer bli ordentligt överraskad. Detta är inte ens i närheten av Wulffmorgenthalers alster. Det här är mörkt. Riktigt mörkt.

Filmen handlar om prästen August vars syster porraktrisen och missbrukaren Christina precis dött. Christina har dessutom lämnat sin femåriga dotter Mia efter sig, vilsen efter en tuff uppväxt och nu utan sin mor. August tar lilla Mia under sina vingar och hon flyttar in hos sin morbror. Det går snabbt upp för August att porrvärlden lämnat djupa spår i den lilla flickan och tillsammans ger de sig ut för att hämnas på porrvärlden som tog Mias mor och August syster.

Princess är en rätt moraliserande svart eller vitt-historia och en rejält ställningstagande mot porrindustrin. August resa från snäll präst till hämndlysten våldsidkare (tänk att få skriva det ordet i en recension, våldsidkare!) går lite väl snabbt i mitt tycke. Från noll till hundra på några sekunder. Mias agerande känns inte så trovärdigt för en femåring också. Dock är det svårt att inte sympatisera med karaktärerna då filmens budskap är att porr är skit och flickor far illa av det. Visuellt är det en riktigt snyggt film också som blandar traditionell tecknad animation med lite live-action samt (väldigt lite) 3D.

Det är en helt ok film, inte fantastisk men om du är svag för animation och hämndberättelser kan detta helt klart vara något för dig. Vänta dig dock inte animationens svar på Old Boy.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 80 min | Regissör: Anders Morgenthaler | Genre: Animerad / Action / Drama | Skådespelare: Thure Lindhardt, Stine Fischer Christensen

Recension: Dreamgirls

Musikaler är inte riktigt min tekopp och om jag ska vara ärlig så var det med rätt kritiska ögon och öron jag satte mig för att se den här filmen. Min favorit från Babel, Rinko Kikuchi, förlorade en Oscar jag tyckte var självklar att hon skulle vinna till Jennifer Hudson från just den här filmen. Beyoncé Knowles är inte heller någon som har imponerat på mig med sitt skådespeleri.

Dreamgirls är berättelsen om den kvinnliga soulgruppen The Dreamettes i 60-talets Detroit. Deena, Effie och Lorrell har sedan barnsben sjungit i tillsammans och ser sin chans till ett break när de får chansen att sjunga bakom den redan etablerade artisten James “Thunder” Early. Detta blir början på en framgångssaga och efter ett tag står tjejerna på egna ben och kan boka spelningar i eget namn, utan att behöva sjunga backup. Allt är dock inte bara rosor och solsken. När Effie blir petad som frontfigur till förmån för Deena som anses vackrare och mer kommersiellt gångbar, trots en svagare röst, uppstår en konflikt. Konflikten blir inte bättre av ett triangeldrama mellan kvinnorna och deras manager.

Det är riktigt tydligt hur denna film egentligen handlar om The Supremes och skivbolaget Motown. Vi får till och med se ett band som så tydligt ska vara The Jackson Five att det enda som som verkar skilja är namnet (i filmen heter bandet istället The Campbell Connection). Detta är dock inget som känns negativt för filmen utan man sveps gärna med i den engagerande handlingen, speciellt om man som jag är svag för den här sortens framgångshistorier.

Vad jag däremot har svårt med i den här filmen är allt sjungande. Missförstå mig inte, när artisterna står på scenen eller i studion och ger allt så är det härligt och ibland ryser jag till av musiken. Men! När det ska sjungas som en del av handlingen blir det bara pinsamt och jobbigt. Det känns otydligt när Jennifer Hudson börjar sjunga på scenen, men inte som ett sångnummer utan som en del av själva handlingen. När alla sedan fyller i, kramar om varandra samtidigt som de sjunger att de är en familj sträcker jag mig efter skämskudden.

Bland skådespelarna tycker jag Jamie Foxx som bandets manager Curtis Taylor jr. och Eddie Murphy som James “Thunder” Early utmärker sig tydligast. Beyoncé Knowles och Jennifer Hudson gör inget dåligt jobb, men i de mer dramatiska scenerna tycker jag att de saknar tyngd.

Gillar man soul så är denna film helt klart sevärd då filmen är sprängfylld av musik. Det är dock en väldigt lättsmält historia. Att Hudson skulle förtjänat sin Oscar mer än Kikuchi? Det fnyser jag bara åt.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 131 min | Regissör: Bill Condon | Genre: Musikal | Skådespelare: Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Jennifer Hudson, Eddie Murphy

Recension: Freedom Writers


Absolut Nere Med Kidsen™

Erin, en ung idealist till lärare kommer till en nyligen integrerad skola i Long Beach. Hennes elevers vardag är fylld av våld, skräck och rasism och skolgården är strikt uppdelad i olika territorier mellan eleverna. Personalen på skolan har gett upp för längesedan och tror inte att det går att lära eleverna någonting. Kan Erin engagera eleverna, få dem att vilja lära sig och framför allt kunna trivas med varandra?

Vi har sett den här storyn ett antal gånger nu men tydligen tycker inte filmbranchen att det räcker. Denna gången spelas läraren av Oscarsvinnaren Hilary Swank. Vi får även följa några av elevernas vardag lite närmare, speciellt unga Eva, spelad av April Lee Hernandez. Eva fick som ung se en man skjutas till döds framför sina ögon och fick även se vita polisers omotiverade våld mot sin far, något som förklarligen satt sina spår. Eva är en av dem som motsätter sig sin nya lärare mest och liksom många av sina klasskamrater är hon så förblindad av hat att hon inte kan se likheterna alla har utan dömer människor efter utseende och hudfärg.

Trots allt motstånd kämpar Erin oförtröttligt vidare och samtidigt som personalen på skolan motsätter sig henne så får hon dåligt med stöd hemifrån av sin make, spelad av Patrick Dempsey från Grey’s Anatomy.

Freedom Writers har sina bra och engagerande sidor och är baserad på en sann historia. Dock gör den misstaget att bli för tydlig i sitt budskap att den lite missar att vara en bra film. Är det en bra story så behöver man inte predika för sin publik vad de ska tycka och känna. Ett annat problem för min del är också trovärdigheten. Nu vet jag inte hur det gick till i verkligheten, men jag har svårt att tro att elevernas förvandling från gängmedlemmar till änglar gick så smärtfritt som det verkar. Vad filmen gör är att lägga allt Erins motstånd hos skolpersonalen. Eleverna är egentligen människor med hjärtan av guld som har blivit dem de blivit på grund av hårda omständigheter, snabbt villiga att ändra sitt beteende.

Att dessutom Erin ska vara en sån genomgod människa helt utan fel och brister har jag också svårt att tro på. Sedan kunde mer tid lagts på förhållandet Erin har med sin man. Nu blir hennes make mest en platt karaktär som tjurar lite snyggt under sin vågiga lugg. Allt verkar lite för bra för att vara sant och filmen slår lätt över på den sentimentala och gråtmilda sidan.

Betyg:

Info:
År: 2007 | Längd: 123 min | Regissör: Richard LaGravenese | Genre: Drama | Skådespelare: Hilary Swank, Imelda Staunton, Patrick Dempsey, Scott Glenn, April Lee Hernandez

Recension: Apocalypto

Apocalypto handlar om ett mayarike i förfall. I en civilisation där undergången flåsar i nacken härjar dessutom en hemsk sjukdom som tar sina offer ett efter ett. Ledarna beslutar i ett försök att blidka gudarna att offra mer människor under stora rituella fester. Det är med andra ord upplagt för ond, bråd död i Mel Gibsons senaste film.

I Mayarikets djupa skogar får vi följa Jaguar Paw, en jägare som lever ett rätt lugnt och skönt liv fram till den dag han och innevånarna i hans by blir tillfångatagna med målet att bli offrade till gudarna. Under kampen i byn lyckas han dock undsätta sin familj i en djup grotta. När Jaguar Paw och byfolket senare förlorar kampen och blir bortförda ser det rätt eländigt ut då hans höggravida kvinna och hans son sitter i grottan utan mat, vatten eller möjlighet att ta sig därifrån.


Filmens stora alfahanne.

Det här med autencitet verkar viktigt för Gibson. Om filmen utspelar sig för tvåtusen år sedan under Jesus sista dagar ska banne mig alla snacka arameiska och latin. Om filmen utspelar sig i Mayakulturen för en herrans massa år sedan SKA alla snacka Mayaspråk. Filmen är fantastiskt bra i den synvinkel att den känns autentisk. Mayaindianerna känns verkligen som äkta Mayaindianer och deras djungel känns verkligen som en äkta djungel från Mayariket. Man köper verkligen vad man ser i filmen och inte en endaste gång slungas jag ur illusionen av att det vi nu får se äkta Mayakultur.

Filmens svaghet är att Gibson ägnar lite för kort tid till att bygga upp karaktärerna. Visst tycker man det är hemskt det de utsätts för, men på ett djupare plan är det ändå svårt att helt engagera sig i dem eftersom man inte riktigt får känna dem. I början är det lite buskisvarning, sen blir det otroligt blodigt och våldsamt. Något som sedan övergår i en ren hämnd/jaktfilm.

Stort plus till fotot i filmen. Allt är otroligt vackert. Stort plus ska även delas ut till filmens smink och kostymavdelning som också gjort ett grymt jobb. Allt är otroligt snyggt på ytan. Det är bara det att det skulle behövts mer arbete med story och karaktärer. Det är synd att i en film om mayaindianer får man ändå veta lite för lite om mayaindianer. Oavsett detta tycker jag filmen är bra och är nyfiken på vad Gibson kommer hitta på härnäst på vita duken.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 139 min | Regissör: Mel Gibson | Genre: Action/Äventyr/Drama | Skådespelare: Rudy Youngblood, Dalia Hernandez, Jonathan Brewer, Morris Birdyellowhead, Carlos Emilio Baez

Recension: Aeon Flux

Jag ska erkänna på en gång att jag både är svag för framtidsfilmer samt Charlize Theron innan jag ens påbörjar denna recension. Det såg med andra ord väldigt lovande ut innan jag satte mig för att se filmen.

Filmen baseras på en tecknad serie från MTV. Jag har sett väldigt, väldigt lite av den serien men tyckte det lilla jag såg verkade rätt skruvat. Snyggt och intressant var det dock. Det lilla jag sett är dock inte underlag för att göra en jämförelse.

Året är 2415 och det är 400 år sedan majoriteten av mänskligheten utplånades av ett virus. De överlevande fem miljoner människorna som räddades av vetenskapsmannen Trevor Goodchild lever under Goodchildfamiljens styre i staden Bregna. Staden är helt omgiven av murar som människorna hålls innanför i säkerhetssyfte. Allt är dock inte frid och fröjd med Bregnas befolkning. Väldigt många lider av svårförklarade minnen, déjà vu och människor kidnappas och blir utsatta för experiment av Goodchildfamiljen. Det finns dock en motståndsrörelse, Monican, där Aeon Flux är agent. Aeon får i uppgift att ta sig in i Goodchildstyrelsens högkvarter och avrätta Trevor Goodchild men upptäcker något som förbryllar henne under det uppdraget…

Aeon Flux
Charlize upptäckte till sin stora glädje att gräset visst var grönare på andra sidan!

Filmen är mycket snygg rakt igenom. Fightscenerna är vackra och spektakulära och miljöerna är riktigt läckra. Storyn är inte direkt tunn, den är ungefär vad vi kan förvänta oss från filmer av den här genren. Har man sett filmer som The Island och Minority Report så lär inte handlingen skaka om en.

Skådespelandet är inte dåligt men absolut inget man blir våt i brallorna av. Man kanske ska förvänta sig mer av Oscarsvinnande skådespelare som Charlize Theron och Frances McDormand, men det känns inte som det finns så mycket utrymme i deras karaktärer för att kunna leverera mer. Speciellt inte för McDormand som har en väldigt liten roll.

Se filmen om du som jag är svag för framtidsfilmer (eller Charlize Theron) eller om du gillar spektakulär action. Det är en riktigt trevlig popcornrulle. En skön bagatell.

Betyg:

Info:
År: 2005 | Längd: 93 min | Regissör: Karyn Kusama | Genre: Action | Skådespelare: Charlize Theron, Marton Csokas, Jonny Lee Miller, Sophie Okonedo, Frances McDormand

Navigation