Kategori: 4/5

Recension: Arcade Fire – Neon Bible


Efter succéfilmen sadlade Napoleon Dynamite (till höger) om och blev medlem i Arcade Fire istället.

När Arcade Fire släppte debutplattan Funeral blev den en indiesuccé utan dess like. Det kanadensiska bandet blev hyllat i musikpress och kunde höras i bland annat TV-serien Six Feet Under samt spelades innan U2s konserter under deras världsturné. Efter hyllning från David Bowie samarbetade bandet med honom och släppte sent 2005 en live-EP (Live at Fashion Rocks). Den högt aktade engelska musiktidningen NME (New Music Express) rankade Funeral som 2005 års näst bästa skiva (efter Bloc Party – Silent Alarm) och Rebellion (Lies) från samma skiva som 2005 års bästa låt.

Jag kommer inte ihåg riktigt när det var jag fick upp ögonen för Arcade Fire, men förmodligen var det 2005 när jag läste någon av de alla hyllningstexter som fanns på nätet. Bra som fasen tyckte jag det var i alla fall och favoritlåtarna blev Crown of Love (tempoändringen!) och Rebellion (Lies). Funeral stack ut från mängden av alla ”slipad” pop och man kunde verkligen höra hur sångaren Win Butler sprang omkring smått galen i studion.

Nu är det dags att följa upp succédebuten med den alltid så ”svåra” andraplattan. Jag tycker det är mycket som känns igen vid första lyssningen. Win Butlers ”vingliga” (wingliga?) sång känns igen samt trumpetblåset och fiolerna är fortfarande med. Singeln Intervention står ut lite extra från plattan med sin härliga gospelorgel. Avslutande My Body is a Cage är också värd att nämna med sin lite släpande och klagande stil som sakta men säkert ökar i volym och takt. Butler låter här som en gnällig soulfarbror men utan den raspiga rösten.

Låtarna känns mindre pampiga än de på Funeral, lite snällare och mer välkammade. Skillnaderna mellan de två albumena är dock inte speciellt stora. Gillade du Funeral kommer du förmodligen gilla Neon Bible. Skivan rekommenderas varmt, men om du inte lyssnat på Arcade Fire innan så rekommenderar jag Funeral lite varmare.

Betyg:

Info:
År: 2007 | Genre: Indiepop med stråkar och blås

Låtlista:

  1. Black Mirror – 4:13
  2. Keep the Car Running – 3:29
  3. Neon Bible – 2:16
  4. Intervention – 4:19
  5. Black Wave/Bad Vibrations – 3:57
  6. Ocean of Noise – 4:53
  7. The Well and the Lighthouse – 3:56
  8. (Antichrist Television Blues) – 5:10
  9. Windowsill – 4:16
  10. No Cars Go – 5:43
  11. My Body is a Cage – 4:47

Recension: Pans labyrint

Legenden berättar om underjordens rike, en plats där sjukdom, död och sorg inte existerade. Där bodde en kung, en drottning och deras dotter. Dottern, prinsessan, drömde om människornas värld med sol, fågelsång och varma vindar. En dag lyckades hon ta sig upp från underjorden för att uppleva världen ovanför. Hon glömde sin sanna identitet och ursprung och utsattes för kyla, sjukdom och elände. Till slut dog prinsessan, ensam och olycklig. Hennes far konungen visste dock att hennes själ skulle komma tillbaka så småningom, om än i en annan kropp, på en annan plats och tid.

Året är 1944 och inbördeskriget i Spanien är över, ett fåtal rebeller gör fortfarande motstånd mot Francos arméer men slaget är ändå förlorat. Den unga flickan Ofelia (Ivana Baquero) flyttar med sin höggravida mamma ut på landsbygden till sin nye styvfar, den grymme kaptenen Vidal. Ofelia vantrivs bland alla soldater och med sin nye far och modern mår dåligt av graviditeten. När flickan får kontakt med en fé inser hon att det kanske finns ett annat liv och en annan värld en den grymma hon lever i nu.


Filmens intressantaste karaktär får vi se alldeles för lite av i mitt tycke.

Efter att ha sett trailern till Pans labyrint var mina förväntningar stora. Jag skulle inte bli besviken visade det sig. Historien är bra och engagerande och specialeffekterna är mycket välgjorda. Något positivt är att regissören Guillermo Del Toro verkligen vågar bli ”mörk” när historien kräver det. Vi slipper Hollywoods tillrättalagda ”PG-rated”-stuk. Skådespelandet är överlag riktigt bra och den som sticker ut mest ur skådespelarensemblen är Sergi López som den monstruöse kaptenen.

Jag hade väntat mig mer handlingen från labyrintens fantasifyllda värld och mer om karaktärerna vi stöter på där. Den mycket intressanta ”The Pale Man” (se bilden) får vi veta alldeles för lite om och mycket fokus ligger på Ofelias hårda verklighet på kaptenens gård. Om det är negativt eller inte går nog åsikterna isär om men jag skulle gladeligen sett lite mer ”fantasy” och mindre ”verklighet”.

Filmen är dock otroligt vacker, välspelad och grym och mörk men inte utan hopp. Du skrivs inget på näsan utan handlingen (och slutet) lämnar en hel del öppet för tolkning. Se den och fly in i en annan värld under två timmar!

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 112 min | Regissör: Guillermo del Toro | Genre: Drama | Skådespelare: Ivana Baquero, Sergi López, Ariadna Gil, Maribel Verdú

Recension: Da Vinci-koden

Jag är en av dom alla miljoner som läst Dan Browns bok och sett fram emot filmen. Inte för att boken är så fantastiskt bra, för det är den inte, men den bara skriker ”FILM!”. Hela storyn är uppbygd som en film med ett ständigt hoppande fram och tillbaks, cliffhängande, koder, biljakter, nycklar, religiös fanatism. Det hela är dessutom kryddat med vilda teorier om verkliga, redan existerande konstverk och platser. Jag kan delvis förstå bokens framgångar, det är bara lite sorgligt att den inte var bättre skriven.

Det är natt på Louvren och en gammal man springer andfådd, jagad genom det ödsliga muséet. Som man kan vänta sig när 80-åriga gubbar blir jagad av muskulösa 30-åringar så går det inget vidare för honom. Bland gamla mästares konstverk möter han sin död, med sina sista krafter lyckas han lämna koder och spår som ska avslöja en gammal, välbevarad hemlighet han burit på.

Symbolexperten Robert Langdon (Tom Hanks) kallas till brottsplatsen för att hjälpa polisen lösa dessa koder och symboler. På plats dyker även kryptografen Sophie Neveu (Audrey Tautou) upp och lyckas, utan att polisen ser detta, meddela Langdon om att han är huvudmisstänkt för mordet. Neveu och Langdon lurar polisen och flyr från muséet. Här börjar en jakt på dom två som samtidigt dom håller sig undan polisen försöker lösa de mystiska meddelanden den mördade lämnat efter sig.


Inget skulle få komma mellan Audrey och hennes gulddildo.

Nåväl, när jag läste boken tänkte jag att detta går väl inte att misslyckas med. Alla platser och konstverk existerar ju redan som jag påpekat så det är väl bara att ge Tom Hanks och Audrey Tautou ett varsin exemplar av boken, skjutsa dom till Louvren och filma.

Och ja! Så enkelt var det banne mig! Filmen har fått ett svalt mottagande av världens filmkritiker men jag kan verkligen inte förstå varför. Filmen och boken går tätt intill, hand i hand, genom hela storyn. Skådespelet är vad man kan förvänta sig. Om det är någon som ska lyftas fram lite extra så är det Ian McKellen som Sir Leigh Teabing. Han fångade verkligen bokens Teabing. Rollen är perfekt för McKellens ”tongue in cheek”-personlighet.

Det negativa med filmen är tyvärr min favorit Audrey Tautous roll. Det är absolut inget fel på Tautous skådespel men tyvärr så har hennes karaktär reducerats till ett storögt, rätt hjälplöst våp. Det är tråkigt och beror nog på mainstream-Hollywoods rätt risiga kvinnosyn. Regissören Ron Howard har mest regisserat filmer som sätter MANNEN i centrum. Det är tråkigt när Da Vinci-koden just går ut på att hylla kvinnan som något gudomligt.

En känga till distributören för den felaktiga titeln ”Da Vinci Koden”. Korrekt svenska är ”Da Vinci-koden” och inget annat, skäms!

Filmen kommer inte lämna några bestående avtryck, men är absolut bättre än sitt rykte. Gillar du boken borde du gilla filmen. Har du inte läst boken kan du se framemot två och en halv timme av oväntade vändningar, spännande jakter och en ny syn på religionshistoria. En svag fyra blir betyget.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 149 min | Regissör: Ron Howard | Genre: Drama | Skådespelare: Tom Hanks, Audrey Tautou, Ian McKellen, Jean Reno, Paul Bettany, Alfred Molina

Recension: Transamerica

Jag har inte sett framemot Transamerica trots alla hyllningar utan trott att det skulle vara en rätt tråkig ”Politisk Korrekt” film. Detta till trots gav jag den en chans och det ångrar jag inte.

Bree är en transsexuell man som bara några dagar innan sin operation för att bli kvinna blir uppringd av ett häkte och får veta att han har en 17-årig son. Inte nog med det, sonen är dessutom prostituerad, drogberoende och arresterad. När Bree löst ut sin son (bra spelad av Kevin Zegers) för borgensumman på en dollar, utan att avslöja släktskapet eller att han egentligen är en man för sonen, så börjar en roadtrip som tar vändningar ingen av de två hade väntat sig.


Stämningen dog när Kevin sa att Nicollette Sheridan var hans favorit i Desperate Housewives.

Felicity Huffman som vi känner igen från den alltför hyllade TV-serien Desperate Housewives spelar Bree på ett helt lysande sätt. En rollprestation som gav henne en Oscarsnominering. Jag köper rakt av att det är en transsexuell man vi ser och det är starkt skådespelat av Felicity Huffman.

I en mindre men helt underbar biroll som Brees mor ser vi Fionnula Flanagan, känd från TV-serien Macahans på 70-talet och filmen The Others, med Nicole Kidman, bland annat. Hennes rolltolkning av en lyxkärring med för mycket pengar men för lite smak är klockren och filmens mest roliga stund. Jag vred mig av skratt i soffan och njöt av varje sekund hon var i bild.

Filmen är väldigt bra avvägd och blir aldrig för tung trots ett rätt laddat ämne och blir inte heller farsartad i Flanagans scener. Det blir en aldrig en comical relief, tack och lov. Detta är en mycket bra film och jag rekommenderar den starkt. Se den och skräms inte av det tunga ämnet. Visst, det är inte American Pie 18 men det är inte heller Schindlers List.

Betyg:

Info:
År: 2005 | Längd: 103 min | Regissör: Duncan Tucker | Genre: Drama | Skådespelare: Felicity Huffman, Kevin Zegers, Fionnula Flanagan, Elizabeth Peña, Graham Greene