Kategori: Recensioner

Recension: Coraline och spegelns hemlighet

Coraline hittar en dörr som leder till en till synes bättre parallellvärld.
Coraline hittar en dörr som leder till en till synes bättre parallellvärld.

I Coraline och spegelns hemlighet tar regissören bakom The Nightmare Before Christmas, Henry Selick, med oss på ännu ett dockanimerat äventyr. Coraline har flyttat med sina föräldrar till ett gammalt hus på landet. Medan hennes föräldrar sitter och stirrar in i sina datorskärmar hela dagarna och verkar blinda för sin dotter så gör sig tristessen påmind. Coraline försöker sysselsätta sig och leker i huset när hon en dag hittar en liten dörr som leder till en parallellvärld. Där är hennes föräldrar är kärleksfulla och uppmärksamma. Allt verkar frid och fröjd och Coraline spenderar mer och mer tid i den parallella världen. Efter ett tag börjar dock orosmolnen hopas och det går upp för Coraline att den parallella världen kanske inte är så perfekt ändå.

Coraline och spegelns hemlighet är en otroligt vackert visuell film med en lite kantig men otroligt charmig värld. Dockanimerade Corpse Bride (som jag tycker mycket bra om) är lite snyggare men Coralines handling är mörkare, mer skrämmande och mer engagerande och det är helt enkelt en lite bättre film. Coraline och spegelns hemlighet rör upp gamla känslor från barndomen när jag läste en vackert illustrerad version av Pinocchio. Känslor av en sorts hopplöshet, en tyngd och ett allvar. En känsla av att det inte var säkert att det skulle ordna sig. Känslorna denna bok gav mig har sällan återkommit sedan dess, men nu när jag såg Coraline kom de tillbaka och även om det var känslor av obehag så var det en välkommen återkomst.

Det är väldigt uppfriskande att en film som är tillåten från elva år och handlar om en ung flicka tillåts vara så mörk. Filmen vågar skrämma och det utan comical reliefs. I Coraline och spegelns hemlighet är världen inte är Disneyfierad och istället bjuds vi på ett svart allvar bakom. Filmen är som sagt mörk men det utan att vara för tung. Coraline och spegelns hemlighet är något av det bästa jag sett hittills i år och betyget ges med ett plus i kanten. Se. Nu!

Trailer:

Betyg:

Info:
År: 2009 | Längd: 100 min | Regissör: Henry Selick | Genre: Drama | Röstskådespelare: Dakota Fanning, Teri Hatcher, Jennifer Saunders, Dawn French

Recension: Slumdog Millionaire

Slumdog Millionaire

Jamal Malik är en ung man, uppvuxen i Indiens slum utan föräldrar och utan utbildning. När chansen att vara med i Indiens version av Vem vill bli miljonär ges honom är det nog få som tror att han ska kunna nå framgång i programmet. Jamal tar sig dock hela vägen fram till sista frågan och chansen att vinna 20 miljoner rupees. När programmet bryter för dagen, alldeles innan sista frågan, blir Jamal arresterad av polisen och anklagad för fusk. Hur kan en 18-åring från slummen kunna alla frågor?

Jamal börjar förklara för polisen hur han kan svaret på frågorna. Berättelsen tar avstamp i barndomen och ett ungt livsöde spelas upp för våra ögon. En berättelse om föräldralöshet, brottslighet, syskonkonflikt och framförallt kärleken till en kvinna. Jamal kan inte glömma Latika som han träffat som barn, förälskat sig i och sedan skiljts från.

Danny Boyles film är visuell Indienporr. Det är ett färgsprakande land vi möts av med starka färger, personer och ljud. Under de två timmarna så känner man nästan doften av curry, sopberg och bilavgaser leta sig från bildrutorna in i näsborrarna. Musiken är fantastisk och smälter ihop perfekt med bilderna. Modern klubbmusik blandas med mer traditionell Bollywoodmusik och resultatet blir smittande Indienpop (nej, inte indiepop).

Skådespelarensembeln består av en blandning av debutanter och rutinerade Bollywoodstjärnor. Dev Patel som gör huvudrollen som Jamal Malik har tidigare bara varit med i engelska TV-serien Skins och otroligt vackra Freida Pinto långfilmsdebuterar som Latika. Trots bristen på erfarenhet är detta inget som lyser igenom i prestationerna. Skådespelet är bra, trovärdigt och Jamals livsöde och hans sökande efter Latika är något som verkligen engagerar.

Slumdog Millionaire är en film som drar dig in i handlingen. Trots dystra ämnen blir filmen aldrig tung. Den påminner om Guds stad både visuellt och tematiskt, som vilka livsval man gör. Vig två timmar av ditt liv till denna historia och följ med Jamal Malik på en vacker resa genom hans liv. Du kommer inte ångra dig.

Betyg:

Info:
År: 2008 | Längd: 120 min | Regissör: Danny Boyle | Genre: Drama | Skådespelare: Dev Patel, Freida Pinto, Anil Kapoor, Irrfan Khan

Recension: Madonna – Hard Candy

Madonna är verkligen en artist som haft en fantastisk karriär. Debutplattan som kort och gått heter Madonna släpptes 1983. I år, 25 år senare, är Madonna 50 år gammal (i augusti) och få kan nog bestrida att hon är världens största kvinnliga artist. Hon må inte vara världens bästa sångerska, men hon har hela tiden omgett sig med de bästa producenterna, stylisterna och gästartisterna till sina alster. Madonna tycks alltid haft en osviklig känsla för vad som kan komma att bli ”rätt”.

Förra plattan, Confessions on a Dancefloor, var en härlig diskorökare och enligt mig den näst bästa skivan efter Ray of Light. Givetvis var mina förväntningar höga inför hennes senaste släpp, Hard Candy. På denna skiva har hon samarbetat med bland andra Timbaland, Pharrell Williams, Justin Timberlake och Kanye West. Något som absolut kan verka som ett logiskt val då dessa fyra herrar har haft enorma framgångar nyligen. Dock förvånar mig hennes val av samarbetspartners lite ändå. Från att förutspå vad som kan komma att bli rätt har hon spelat med säkra kort och samarbetat med artister och producenter som redan haft gigantisk framgång och definierat soundet för 2004-2007. Det gör att Hard Candy är en rätt tråkig och förutsägbar skiva med det där typiska Timbaland-soundet som vi hört så mycket och som jag personligen börjar bli rätt less på.

Ett annat problem med låtarna på denna skiva är att de är rätt monotona. Det hela går på i rätt samma tugg och eftersom Madonna inte är en stor sångerska så blir det tråkigt. En annan sak som stör mig med Hard Candy är de banala texterna. Det är mycket möjligt att Madonna alltid har skrivit banala texter men musiken har alltid varit tillräckligt intressant för att jag inte ska ha reflekterat nämnvärt över hennes texter.

Allt är dock inte sorg och elände med denna skiva och efter att ha gett den några lyssningar börjar den faktiskt växa lite. Give It 2 Me har ett skönt gung som för mina tankar till några av låtarna på Lily Allens skiva Alright Still. Avslutande spåret Voices är en annan favorit från denna skiva som känns annorlunda jämfört med de andra låtarna.

Hard Candy är en rätt tråkig skiva, men har som sagt sakta men säkert börjat växa. Det blir ett ljummet betyg, men om ett halvår kanske jag älskar denna skiva. Madonna brukar trots allt veta vad hon sysslar med.

Betyg:

Info:
År: 2008 | Genre: Pop

Låtlista:

  1. Candy Shop – 4:15
  2. 4 Minutes – 4:04
  3. Give It 2 Me – 4:47
  4. Heartbeat – 4:03
  5. Miles Away – 4:48
  6. She’s Not Me – 6:04
  7. Incredible – 6:19
  8. Beat Goes On – 4:26
  9. Dance 2night – 5:03
  10. Spanish Lesson – 3:37
  11. Devil Wouldn’t Recognize You – 5:08
  12. Voices – 3:39

Fler recensioner:

Recension: Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street

Den senaste i raden av Tim Burton och Johnny Depps samarbeten heter Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street. Förra samarbetet resulterade i dockanimerade Corpse Bride. En film som helt klart gick hem hos mig och som jag dessutom rankar som bättre än Burtons största dockhit, A Nightmare Before Christmas. Tim Burton är en rätt hyllad regissör och har sin trogna fanskara. En skara jag inte direkt kan sälla mig till då jag tycker Burton är otroligt ojämn i sina filmer. Av hans filmer är det Big Fish jag tycker står ut som det absoluta mästerverket. Sedan finns det en hel del mycket tveksamma filmer på meritlistan som Batmanfilmerna, Ed Wood, Kalle och chokladfabriken och nyfilmatiseringen av Apornas planet. En sak som är säker när det gäller Burton i alla fall är att hans filmer genererar intresse hos mig och det är alltid med en stor förväntan jag sätter mig för att se hans senaste film. Denna gång var det alltså Sweeney Todd som gällde. Trots min skepsism mot musikaler gick jag även denna gång till biografen med stor nyfikenhet.

Barberaren Benjamin Barker lever lyckligt familjeliv med sin fru och deras nyfödda dotter Johanna. Allt är rosor och solsken till den dagen en mäktig domare får syn på barberarens fru och genast fattar tycke för henne. Domaren åtalar Benjamin Barker för ett brott han inte begått och skickar iväg honom på straffarbete samtidigt som han försöker lägga an på barberarens fru. Femton år senare återvänder Benjamin Barker till ett mörkt och skitigt London. Väl där upptäcker han att hans fru dött och att dottern numer bor hos domaren som dömde honom för brottet han inte hade begått. Uppfylld av hat och revanschlusta har han dessutom bytt namn då Benjamin Barker enligt honom ändå dött. Numer går han under namnet Sweeney Todd och har ett enda mål, att döda domaren som stal hans liv och familj. Han slår sina påsar ihop med änkan Lovett och startar sin salong ovanför hennes konditori samtidigt som de två konspirerar för att kunna komma åt domaren.

Denna film är fantastiskt snygg. Oscarstatyetten som Dante Ferretti och Francesca Lo Schiavo plockade hem för bästa art direction är verkligen välförtjänt. Det är sannerligen en stilistisk uppvisning. Det är tyvärr också det bästa med denna film. Storyn är riktigt tunn, speciellt kärleksspåret som är lika tunt som silkespapper. Sen är det ju detta med musikaler som jag har så svårt för. Varje gång skådespelarna öppnar munnen och börjar sjunga fram dialogen tappar filmen fokus. Det som är extra svagt med just denna musikal är att den inte finns några starka låtar. Att ens kalla det som sjungs för låtar känns väldigt generöst. Jämför man med andra musikaler som Grease, Moulin Rouge och The Sound of Music så har de filmerna musik som verkligen sätter sig i skallen och som man kan gå och nynna på långt efter man sett filmen. I Sweeney Todd är det svaga trudelutter där skådespelarna sjunger samtidigt. Det blir rörigt och det känns verkligen inte som att musiken fyller någon minsta funktion.

Skådespelarna gör i övrigt ett stabilt jobb. Ibland tycker jag att agerande slår över i att bli för teatraliskt, men det brukar vara rätt vanligt med musikaler. Det är svårt att agera naturligt samtidigt som dialog sjungs fram så det teatraliska tillhör mer genren. Är man ett stort fan av Tim Burton och musikaler kan denna film vara värd att se. Om du inte har något speciell emotionell koppling till varken Burton eller musikaler bör du se något annat med en starkare story.

Det blir ett svagt betyg till en snygg film med flortunn story och dåliga sångnummer. Jag väntade mig något mer av den hypade Burton.

Betyg:

Info:
År: 2008 | Längd: 116 min | Regissör: Tim Burton | Genre: Musikal | Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Timothy Spall

Recension: Princess


Lite lugn och ro innan helvetet bryter loss.

Filmens regissör Anders Morgenthaler är nog mer känd för oss svenskar som ena halvan i duon Wulffmorgenthaler som står bakom seriestripparna med samma namn. De som väntat sig något i samma stil som de Farside-liknande stripparna kommer bli ordentligt överraskad. Detta är inte ens i närheten av Wulffmorgenthalers alster. Det här är mörkt. Riktigt mörkt.

Filmen handlar om prästen August vars syster porraktrisen och missbrukaren Christina precis dött. Christina har dessutom lämnat sin femåriga dotter Mia efter sig, vilsen efter en tuff uppväxt och nu utan sin mor. August tar lilla Mia under sina vingar och hon flyttar in hos sin morbror. Det går snabbt upp för August att porrvärlden lämnat djupa spår i den lilla flickan och tillsammans ger de sig ut för att hämnas på porrvärlden som tog Mias mor och August syster.

Princess är en rätt moraliserande svart eller vitt-historia och en rejält ställningstagande mot porrindustrin. August resa från snäll präst till hämndlysten våldsidkare (tänk att få skriva det ordet i en recension, våldsidkare!) går lite väl snabbt i mitt tycke. Från noll till hundra på några sekunder. Mias agerande känns inte så trovärdigt för en femåring också. Dock är det svårt att inte sympatisera med karaktärerna då filmens budskap är att porr är skit och flickor far illa av det. Visuellt är det en riktigt snyggt film också som blandar traditionell tecknad animation med lite live-action samt (väldigt lite) 3D.

Det är en helt ok film, inte fantastisk men om du är svag för animation och hämndberättelser kan detta helt klart vara något för dig. Vänta dig dock inte animationens svar på Old Boy.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 80 min | Regissör: Anders Morgenthaler | Genre: Animerad / Action / Drama | Skådespelare: Thure Lindhardt, Stine Fischer Christensen

Recension: Hot Fuzz


”Arga leken börjar… NU!”

Simon Pegg och Edgar Wright slog igenom riktigt ordentligt med zombiekomedin Shaun of the Dead. Filmen flörtade vilt med andra filmer i genren och lyckades på ett bra sätt balansera mellan fånroligt och spännande. Duons senaste film utspelar sig i polismiljö och efter Shaun of the Dead som jag älskade så var mina förväntningar högt uppskruvade.

Nicholas Angel är Londons bästa, hårdaste och effektivaste polis. Han lever slaviskt efter lagen och ingen brottsling undgår denna superpolis. Nicholas Angel är en så otroligt bra polis att han får alla sina kollegor att framstå som dåliga. Hans överordnade gör sig av med honom genom att placera honom i den lilla byn Sandford som blivit utsedd till årets by flera år i rad. I Sandford kan ju möjligtvis inga brott begås så nu blir det lugn och ro, eller? Han sammanförs med sin nya partner, korkade polischefsonen Danny spelad av Nick Frost som vi även såg i Shaun of the Dead.

Det tar inte lång tid innan skumma saker börja hända i den lilla fredliga byn. Morbida ”olyckor” och skumma bybor gör att supersnuten inom Nicholas snabbt vaknar till liv och det visar sig att om han skrapar lite på ytan så finns det saker i Sandford som inte var meningen skulle se ljuset.


Timothy Dalton är riktigt bra i rollen som skum butiksägare.

För att fatta mig kort: Jag älskar det här. Hot Fuzz är otroligt rolig och lyckas samtidigt att vara riktigt spännande. Gamle Bond-skådisen Timothy Dalton dyker upp som skum och riktigt skön butiksägare. Klippningen är riktigt vass och skådisarna likaså. Simon Pegg gör ett starkt jobb som Nicholas Angel och filmen svämmar över av sköna cameos som en oigenkännlig Cate Blanchett (jag tyckte väl jag kände igen rösten!) och Peter Jackson som våldsam tomte.

Jag rekommenderar filmen det varmaste och gillade du Shaun of the Dead borde denna film gå hem hos dig.

Läs gärna Helenas recension på Bloggywood också.

Betyg:

Info:
År: 2007 | Längd: 121 min | Regissör: Edgar Wright | Genre: Actionkomedi | Skådespelare: Simon Pegg, Nick Frost, Timothy Dalton, Jim Broadbent

Recension: Dreamgirls

Musikaler är inte riktigt min tekopp och om jag ska vara ärlig så var det med rätt kritiska ögon och öron jag satte mig för att se den här filmen. Min favorit från Babel, Rinko Kikuchi, förlorade en Oscar jag tyckte var självklar att hon skulle vinna till Jennifer Hudson från just den här filmen. Beyoncé Knowles är inte heller någon som har imponerat på mig med sitt skådespeleri.

Dreamgirls är berättelsen om den kvinnliga soulgruppen The Dreamettes i 60-talets Detroit. Deena, Effie och Lorrell har sedan barnsben sjungit i tillsammans och ser sin chans till ett break när de får chansen att sjunga bakom den redan etablerade artisten James ”Thunder” Early. Detta blir början på en framgångssaga och efter ett tag står tjejerna på egna ben och kan boka spelningar i eget namn, utan att behöva sjunga backup. Allt är dock inte bara rosor och solsken. När Effie blir petad som frontfigur till förmån för Deena som anses vackrare och mer kommersiellt gångbar, trots en svagare röst, uppstår en konflikt. Konflikten blir inte bättre av ett triangeldrama mellan kvinnorna och deras manager.

Det är riktigt tydligt hur denna film egentligen handlar om The Supremes och skivbolaget Motown. Vi får till och med se ett band som så tydligt ska vara The Jackson Five att det enda som som verkar skilja är namnet (i filmen heter bandet istället The Campbell Connection). Detta är dock inget som känns negativt för filmen utan man sveps gärna med i den engagerande handlingen, speciellt om man som jag är svag för den här sortens framgångshistorier.

Vad jag däremot har svårt med i den här filmen är allt sjungande. Missförstå mig inte, när artisterna står på scenen eller i studion och ger allt så är det härligt och ibland ryser jag till av musiken. Men! När det ska sjungas som en del av handlingen blir det bara pinsamt och jobbigt. Det känns otydligt när Jennifer Hudson börjar sjunga på scenen, men inte som ett sångnummer utan som en del av själva handlingen. När alla sedan fyller i, kramar om varandra samtidigt som de sjunger att de är en familj sträcker jag mig efter skämskudden.

Bland skådespelarna tycker jag Jamie Foxx som bandets manager Curtis Taylor jr. och Eddie Murphy som James ”Thunder” Early utmärker sig tydligast. Beyoncé Knowles och Jennifer Hudson gör inget dåligt jobb, men i de mer dramatiska scenerna tycker jag att de saknar tyngd.

Gillar man soul så är denna film helt klart sevärd då filmen är sprängfylld av musik. Det är dock en väldigt lättsmält historia. Att Hudson skulle förtjänat sin Oscar mer än Kikuchi? Det fnyser jag bara åt.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 131 min | Regissör: Bill Condon | Genre: Musikal | Skådespelare: Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Jennifer Hudson, Eddie Murphy

Recension: Freedom Writers


Absolut Nere Med Kidsen™

Erin, en ung idealist till lärare kommer till en nyligen integrerad skola i Long Beach. Hennes elevers vardag är fylld av våld, skräck och rasism och skolgården är strikt uppdelad i olika territorier mellan eleverna. Personalen på skolan har gett upp för längesedan och tror inte att det går att lära eleverna någonting. Kan Erin engagera eleverna, få dem att vilja lära sig och framför allt kunna trivas med varandra?

Vi har sett den här storyn ett antal gånger nu men tydligen tycker inte filmbranchen att det räcker. Denna gången spelas läraren av Oscarsvinnaren Hilary Swank. Vi får även följa några av elevernas vardag lite närmare, speciellt unga Eva, spelad av April Lee Hernandez. Eva fick som ung se en man skjutas till döds framför sina ögon och fick även se vita polisers omotiverade våld mot sin far, något som förklarligen satt sina spår. Eva är en av dem som motsätter sig sin nya lärare mest och liksom många av sina klasskamrater är hon så förblindad av hat att hon inte kan se likheterna alla har utan dömer människor efter utseende och hudfärg.

Trots allt motstånd kämpar Erin oförtröttligt vidare och samtidigt som personalen på skolan motsätter sig henne så får hon dåligt med stöd hemifrån av sin make, spelad av Patrick Dempsey från Grey’s Anatomy.

Freedom Writers har sina bra och engagerande sidor och är baserad på en sann historia. Dock gör den misstaget att bli för tydlig i sitt budskap att den lite missar att vara en bra film. Är det en bra story så behöver man inte predika för sin publik vad de ska tycka och känna. Ett annat problem för min del är också trovärdigheten. Nu vet jag inte hur det gick till i verkligheten, men jag har svårt att tro att elevernas förvandling från gängmedlemmar till änglar gick så smärtfritt som det verkar. Vad filmen gör är att lägga allt Erins motstånd hos skolpersonalen. Eleverna är egentligen människor med hjärtan av guld som har blivit dem de blivit på grund av hårda omständigheter, snabbt villiga att ändra sitt beteende.

Att dessutom Erin ska vara en sån genomgod människa helt utan fel och brister har jag också svårt att tro på. Sedan kunde mer tid lagts på förhållandet Erin har med sin man. Nu blir hennes make mest en platt karaktär som tjurar lite snyggt under sin vågiga lugg. Allt verkar lite för bra för att vara sant och filmen slår lätt över på den sentimentala och gråtmilda sidan.

Betyg:

Info:
År: 2007 | Längd: 123 min | Regissör: Richard LaGravenese | Genre: Drama | Skådespelare: Hilary Swank, Imelda Staunton, Patrick Dempsey, Scott Glenn, April Lee Hernandez

Recension: Jakten på lycka

Ännu en film som handlar om att ta sig fram trots tuffa odds har sett dagens ljus. Givetvis ackompanjerad av smetiga Hollywood-stråkar och små gulliga barn som är så lillgamla att kväljningsreflexen ligger nära. Denna gång är mannen som tar sig fram mot alla odds Chris Gardner, spelad av Will Smith. Det lillgamla barnet spelas sensationellt inte av Dakota Fanning (hon må vara duktig, men det blir svårt att få henne kännas trovärdig som Will Smiths son) utan av Jaden Smith som i verkliga livet faktiskt är Will Smiths son.

Chris är försäljaren som säljer en maskin ingen vill ha, han ligger efter med hyran och förhållandet knakar i fogarna. Till råga på allt har han en liten son med topz-frisyr han måste försörja. Givetvis går allt åt skogen och det är där stråkarna och de uppenbara försöken till att få publiken tårögd kommer in. Samtidigt som Chris kämpar för att tjäna pengar så att han och sonen kan klara sig så praktiserar han utan lön på en aktiefirma med målet att få fast anställning där. Livet är riktigt hårt för vår huvudperson med andra ord.

Jakten på lycka är baserad på en sann historia vilket på ett sätt gör det Chris gör lite mer imponerande och inspirerande. Dock har jag svårt att känna full sympati med Will Smiths huvudperson då han sitter i klistret på grund av en del korkade val han gjort. Att han envisas att släpa med sig sin son genom allt elände då sonen förmodligen skulle mått bättre av att bo med sin mor kan man ifrågasätta. Envisheten i att han försöker sälja sin eländiga maskin istället för att ta ett annat lågavlönat jobb med fast inkomst är en annan sak jag ifrågasätter.

Tyvärr blir det ett lågt betyg till denna film, allt känns lite väl utstuderat för att kunna beröra djupare. Jaden Smith gör dock ett skapligt jobb som sonen, trots att det är barnroll modell 1A enligt Hollywood-mallen. Nu väntar jag på att få se Will Smith i en riktigt bra film, det skulle kännas uppfriskande för omväxlings skull.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 117 min | Regissör: Gabriele Muccino | Genre: Drama | Skådespelare: Will Smith, Jaden Smith, Thandie Newton, Dan Castallaneta

Recension: The Fountain

Kommer ni ihåg när Brad Pitt hade en björnfitta i ansiktet? I skvallerpressen kunde Jennifer Aniston ses tillsammans med en uteliggare vars ansikte pryddes av ett massivt skägg. Året var 2002 och uteliggaren vid Anistons sida var alltså hennes dåvarande make, Brad Pitt. Med björnfitta i ansiktet. Anledningen till herr Pitts generösa skäggväxt var The Fountain. Filmen var alltså på gång redan för några år sedan med Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna. Darren Aronofsky, regissören bakom 1998 års indiesuccé Pi och 2000 års nattsvarta knarkskildring Requiem for a Dream skulle stå för regin. Samarbetet mellan Pitt och Aronofsky brakade dock ihop på grund av ”konstnärlig konflikt” och Pitt lämnade filmen för att spela in Troja istället. Efter Pitt gått sin väg så lämnade Blanchett också och filmen lades på is.

Tidigt 2004 var filmen tillbaka på spelplanen igen. Denna gången med en budget som var ungefär hälften så stor som tidigare och med Hugh Jackman och Rachel Weisz i huvudrollerna. Så, var det värt väntan och vad handlar egentligen filmen om?

I The Fountain får vi följa tre historier som utspelar sig med femhundra års mellanrum mellan varandra. I 1500-talets Spanien ger sig conquistadoren Tomas iväg, på order av sin drottning Isabel, in i amazonasdjungeln för att söka efter ett träd som ska vara en källa till evigt liv. År 2000 möter vi cancerläkaren Tom som panikslaget söker ett botemedel mot sin fru Izzys cancer men samtidigt är blind för att det Izzy helst av allt vill ha är lite sällskap och ömhet sin sista tid i livet. I framtiden, cirka år 2500, är Tomas en astronaut svävandes i en bubbla i rymden tillsammans med livets träd. Samtidigt som dessa tre historier utspelar sig i olika tider så korsar de varandra och svävar ihop. Låter det komplicerat? Det är det!

Vid en första anblick kan det vara lätt att avfärda The Fountain som svår, pretentiös och flummig. Och visst, sådana aspekter finns det helt klart av denna film. Samtidigt är den otroligt vacker och engagerande. Jag behöver inte få allt förklarat för mig för att kunna ta del av filmen. Fotografin är helt magisk och det är riktigt härligt att se framtidscenerna med Hugh Jackman svävandes i sin bubbla. För att skapa en unik rymdstämning så använde sig Aronofsky inte av datorgrafik utan filmade istället kemiska reaktioner. Resultatet är magnifikt!

Att få kopplingen mellan de tre historierna att fungera är svårt men det är inte där tyngdpunkten ligger i denna film. Själva poängen och vad filmen vill visa är istället människans ständiga kamp mot döden, smärta och sjukdomar. Filmen använder sig en hel del av symbolik och kan till viss del jämföras med sista timmen av År 2001 – en rymdhistoria. Det är konstigt, djupt och väldigt vackert. Rekommenderas.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 96 min | Regissör: Darren Aronofsky | Genre: Drama | Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn, Ethan Suplee