Kategori: Sport

Lidköpings stadslopp, nytt personbästa och under 40 på milen

Efter de tre inledande millopp som startade min säsong var det, efter ett uppehåll för Örebro AIK halvmarathon och Gävle halvmarathon, dags att fortsätta jaga sub 40. I vackra Lidköping gick Lidköpings stadslopp av stapeln och formen kändes bra och peppen var stor när jag åkte dit en fin lördagförmiddag.

Jag var tidigt på plats i Lidköping och kunde konstatera att vädret var mer eller mindre exemplariskt. Solen sken och temperaturen låg runt 14 grader. Det blåste dock en del, vilket oroade mig lite. Eftersom jag var så tidigt på plats hade jag gått om tid att granska banan. Det blev en fin promenad runt nästan hela banan på fem kilometer och jag kunde konstatera tidigt att det var en platt och lättlöpt bana. Utmärkta förutsättningar med andra ord!

Det var ju inte direkt en ful bana att springa på! Vackert och lättlöpt. En riktig höjdare!
Det var ett jämnt och bra startnummer jag sprang med.

När startskottet gick på Framnäs IP klockan halv två gick jag ut rätt hårt och sprang med ett gäng snabba löpare som egentligen höll högre utgångsfart än jag hade tänkt inleda loppet i. Trots den höga farten ”bet” jag mig kvar och gnetade på. Sedan började en del löpare i gruppen tappa tempo och då tryckte jag och två andra på lite extra. En man drog i väg lite för snabbt för att jag skulle hänga med, men den andra sprang jag med ett bra tag innan jag lyckades dra i från honom och skapa en lucka och sedan fick dra de sista tre kilometrarna för egen hand, men med honom kanske 20 sekunder bakom.

Det var tungt på slutet, men jag kände egentligen redan tidigt på varv två att jag borde fixa mitt mål med sub 40. De första fem kilometrarna sprang jag på 19:39 och hade därmed lite marginal och råd att tappa lite tid på andra varvet. Tack och lov tappade jag inte allt för mycket utan höll tempot riktigt disciplinerat och kunde rusa in på Framnäs IP och målgången med den fantastiska känslan: ”jag har fixat det!”

Jag gick i mål på 39:37!

Efter loppet var jag galet nöjd med min prestation!
Inte nog med att jag satte personbästa och sprang under 40 minuter för första gången någonsin. Jag kom på plats ett i motionsklass! Så ruskigt kul att inte bara knipa en ”pallplats” utan dessutom plocka förstaplatsen! Det är min första förstaplacering. Tidigare har jag kommit tvåa i motionsklass på Semesterhalvmaran och trea på ett parkrunlopp.

Lycklig och trött sjönk jag ihop i gräset på Framnäs idrottsplats, med en medalj runt halsen och målet för milen för 2019 i bagaget. Innan jag åkte hem firade jag på Rörstrand med en fantastisk räkmacka (jag och Tove brukar alltid stanna där och äta den mackan när vi varit på västkusten). Sedan styrde jag kosan hemåt igen. Mission accomplished!

Här ser du mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiell resultatlista

Gävle halvmarathon och jakten på sub 90

Efter säsongens inledande halvmara där jag sprang på 1:31:15 gick jakten på halvmaran under 90 minuter vidare i Gävle. Tillsammans med Tove åkte jag upp till Kattis och Pär för att springa Gävle halvmarathon. Pär skulle springa milen och Tove och Kattis agerade hejaklack.

Pär och jag innan starten. Det ser för övrigt ut som att Kattis står och klämmer sin kollega Jessica på bröstet bakom oss. Så var inte fallet. Hoppas jag. Foto: Tove Engqvist.

Jag hade planerat loppet bra tycker jag och genomförde det enligt plan. Denna gång tänkte jag ”ta höjd” för en positiv split (att man springer andra halvan långsammare än första) då jag vet att jag har svårt att växla upp halvvägs i lopp. För att ge mig själv marginal att tappa tid så hade jag planerat att göra den första milen snabbare än 42 minuter. På klockan blev det 41:19. Helt enligt plan alltså.

Efter några hundra meter. So far so good! Foto: Tove Engqvist.

Sedan försökte jag hålla alla kilometrar runt 4:10-4:12, med reservation för den jobbiga uppförsbacken på slutet där jag förstod att jag skulle tappa tid på båda varven. Så när jag spurtade i mål på 1:29:08 kunde jag inte vara annat än galet nöjd. Jag hade planerat loppet bra och uppnått mitt mål!

Min tid gav mig plats 10 av 116 i motionsklass. Det var helt klart tuffare i toppen än i fjol då min tid hade räckt till en andraplats.

Efter loppet var jag galet nöjd. Och medalj fick man. Viktigt! Foto: Tove Engqvist.
Mitt förra personbästa, från Örebro AIK halvmarathon, var alltså 1:31:15. Tiden i Gävle innebar en förbättring med 2:07 och alltså första gången jag sprang en halvmara under 90 minuter. Att göra just sub 90 var ju mitt årsmål för halvmaran och det känns fantastiskt bra att fixa detta under mitt andra halvmaralopp för säsongen!

Vädret var rätt perfekt för löpning denna dag. Det var kyligt men soligt och samtidigt ganska vindstilla. Det var bara på en raksträcka inne på andra varvet det blåste rejäl motvind och var ruskigt kallt, men det får man leva med. Banan var kul och lite småknepig. Man sprang genom Boulognern, förbi kyrkogården, Valls hage och norra delarna av Gävle. Det var inte direkt någon folkfest, utan går att jämföra med Örebro AIK halvmarathon publikmässigt.

För att inte gå in i väggen hade jag två energigels med mig. Enervit, båda två. En utan koffein och en med. Den utan koffein tog jag vid 30 minuter och den med koffein tog jag vid cirka 70 minuter. Jag kan inte påstå att jag direkt kände någon påtaglig skillnad, men jag var mycket piggare och fräschare vid målgång nu än vid Örebro AIK halvmarathon.

Stort tack till påhejandet från Tove, Kattis och Pär. Det gör mycket att ha folk som hejar på en och tar emot när man gått i mål!

Här ser du mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiell resultatlista

Årets första halvmara och årets första personbästa

Örebro AIK halvmaraton blev årets första halvmara. Känslan hade varit bra efter de säsongsinledande milloppen, men uppladdningen inför loppet blev en besvikelse. Veckan innan blev jag krasslig och hängig och lyckades bara få in ett enda dåligt löppass, där jag dessutom hade skyhög puls, så det kändes ju inte hoppfullt. Men trots detta gick loppet över all förväntan!

Vädret var vackert och perfekt för löpning när startskottet gick klockan 18 på en cykelväg på väster. Min plan var att försöka hålla tempo för att gå under 1:30:00 och sedan se hur länge detta skulle hålla. Med mig hade jag också två energigels så att jag inte skulle ta helt slut orkesmässigt, som det blev på Å-stadsloppet när jag slog personbästa i halvmaraton.

Tempot lyckades jag hålla i cirka 16-17 kilometer innan det blev riktigt jobbigt och jag fick krampkänning i vänster vad. Här tappade jag tempo och så fort jag försökte öka tempot till cirka 4:20 så började det hugga i vaden. På slutet ökade jag dock och sista halvkilometern slog krampen till med full kraft. Det var en känsla jag aldrig upplevt tidigare under ett lopp, men jag bet ihop och lyckades på ren vilja stappla mig i mål utan att sakta ner!

Här är det cirka 200 meter till mål och jag har kramp i vänsterbenet. Det gällde att bara lida sig igenom skiten! Foto: Jimmy Glinnerås.

Sluttiden blev 1:31:15, vilket innebar att jag slipade mitt personbästa med en minut och 19 sekunder! Jag kom på plats 6 av 45 i motionsklass.

Precis som i fjol var det ett supertrevligt lopp och jag blev påhejad av min kollega Ullis efter cirka 14 kilometer. Sedan känns det ju lite speciellt att länets, och en av landets, vassaste löpare, Erik Anfält, langar vatten åt en. Kul!

Målet på halvmaran är alltså att ta sig under 1:30:00. Jag trodde inte att jag skulle vara i närheten i dag, så detta bådar ju sannerligen gott!

Nästa lopp blir Gävle halvmarathon den 4 maj. Vågar vi hoppas att jag klarar en tid under 1:30:00 då?

Här ser du mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiella resultat

Tre lopp på tre helger startade säsongen

Nu är själva inledningen på löparsäsongen avklarad, och för min del blev det en rivstart med tre millopp på lika många helger.

Varvetmilen, Örebro, tid 41:15

Jag jagar Örebro AIKs Julia Johnsson under Varvetmilen 2019. Till slut lyckades jag gå om, men det var tufft. Foto: Carin Calleberg.
Precis som i fjol blev Varvetmilen årets första tävling. Jag kände av att jag ätit en för tung frukost och två vidriga rödbetskakor innan då känslan var ”vill kräkas” under större delen av loppet.

Annars var jag nöjd med säsongens första lopp. Jag gick i mål på officiella tiden 41:15 vilket sannerligen inte är kattpiss. I fjol sprang jag på 42:52, så det är ju tveklöst en förbättring mot fjolårstiden.

Något som är kul är att jag i och med denna tid klarade 41:32 och därmed seedat in mig i startgrupp 2 på Göteborgsvarvet. Nu tänker jag inte springa Göteborgsvarvet, men det är ju ändå kul att veta vilken startgrupp man skulle få i världens största halvmaraton.

I herrklass blev det plats 36 av 194 och när det gäller herr+dam blev det plats 39 av 308. De första fem kilometrarna sprang jag på 20:23 (4:04-tempo) och de sista fem kilometrarna gjorde jag på 20:52 (4:10-tempo). Total tid var 41:15 vilket innebar ett snittempo på 4:07.

Loppet finns att se här

Strava | Garmin Connect | Officiell tidmätning

Premiärmilen, Stockholm, tid 40:47

Mitt mål var för Premiärmilen var att ta mig under 41 minuter vilket jag lyckades med då sluttiden blev officiellt 40:47. Detta för att seeda in mig i startgrupp C på Stockholm marathon, annars var det att ta sig under 45 minuter som gällde.

Det var en rätt tuff bana och dessutom väldigt blåsigt. När jag pratade med min före detta kollega Edita efter loppet (hon var farthållare för 42 minuter och springer vanligtvis galet mycket snabbare) menade hon på att jag under mer normala förhållanden borde kunna fixa sub 40.

Det kändes som det också under vissa delar av loppet, men sedan kom backarna och motvinden, så sub 40 fick jag glömma. Det kändes väldigt tungt efter åtta kilometer och ett tag trodde jag inte att jag skulle fixa 41 minuter då en riktigt jobbig backe gav mig en käftsmäll. Men sedan grävde jag inombords och aktiverade pannbenet. En riktig kämpaavslutning fick det bli!

Det blev plats 318 av 2111 i herrklass. Första 5 km gjorde jag på 20:19, sista 5 km på 20:28. Snabbaste kilometern enligt klockan var den sista, på 3:50. Klockan mätte ju banan lite längre i dag så efter detta fick jag spurta 110 meter till. Detta gjorde jag i 3:09-tempo.

Jag gjorde en liten video om loppet. Kika här!

Loppet finns att se här

Strava | Garmin Connect | Officiell tidmätning

Startmilen, Örebro, tid 40:47

Mindre än en kilometer till målgång kostar jag på mig att fejka pigghet för fotografen. Foto: Jimmy Glinnerås.
Inför Startmilen kände jag mig riktigt sliten. Jag sprang ett femtonkilometerspass på torsdagen och kände mig tung, trög och trött. När jag kom hem låg jag däckad i soffan. På fredagen kände jag mig rent av sjuk och på lördagen, då loppet var kände jag mig bättre men inte helt återställd.

Trots detta gick loppet sensationellt bra efter omständigheterna! Jag sprang i mål på 40:47, exakt samma tid som på Premiärmilen.

Det var så klart svårt att att göra sub 40, som är mitt mål för året, men jobbar jag bara på och får lite bättre förhållanden i uppladdningen så kommer det nog så småningom.

Loppet finns att se här

Strava | Garmin Connect | Resultatlista

Planerade lopp under 2019

På söndag den 24 mars inleds tävlingssäsongen för min del med Varvetmilen i Örebro. Just det loppet inledde säsongen 2018 också, och det var en rätt kylig och blöt dag vill jag minnas. Nu hoppas jag på bättre väder i år, även om det i skrivande stund ser dystert ut!

Under 2019 planerar jag att delta i följande lopp:

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

November

Vad jag skulle vilja komplettera med är några snabba millopp under maj, juni och juli. Viby marathon deltar jag nog bara i om Stockholm Marathon blir misslyckat. Tyvärr utgår Rallarrundan för min del i år då det ligger så tätt inpå Stockholm Marathon. Rallarrundan var annars ett mycket trevligt lopp som jag gärna hade deltagit i.

Har jag missat något roligt lopp (i närheten av mig)?

Vilka lopp planerar du att delta i?

Detta inlägg kommer att uppdateras under säsongen.

Du kan läsa om mitt löparår 2018 och mina mål inför detta år i blogginlägget Löparåret 2018.

Uppdateringar

18 mars 2019: Lade till Karlstad Stadslopp och Lidköpings Stadslopp.
4 april 2019: Lade till Stockholm halvmarathon.
10 april 2019: Lade till Hammaröloppet

Löparåret 2018

Vilket fantastiskt löparår 2018 har varit för mig. 2017 var året jag verkligen kom igång på allvar med löpningen, men 2018 tog jag ännu fler steg framåt och blev en hyfsat snabb löpare!

Här kan du läsa om 2017 års löpning och de mål jag satte inför 2018.

Under det gångna året har jag sprungit betydligt mer än tidigare och ett otroligt lustigt sammanträffande var att jag nådde milstolpen på 2000 kilometer på precis samma datum som jag hade sprungit 1000 kilometer året innan. Just det datumet, 5 oktober, hade jag alltså sprungit exakt dubbelt så långt jämfört med 2017. I slutet av 2017 trappade jag upp och sprang rätt mycket, så totalen för 2018 är inte dubbelt så mycket som 2017, men det blev en rejäl ökning i alla fall. Under 2018 sprang jag 2433 kilometer fördelat på 213 löppass.

Personbästa under 2018

Inför 2018 satte jag ett gäng mål för diverse distanser, nämligen dessa:

  • 5 km under 20:30
  • 10 km under 42:00
  • 15 km under 1:08:00
  • 21,1 km under 1:42:00

Alla mål har jag slagit under det gångna året, och vissa tider har jag till och med slagit rejält.

5 km på 19:18 – 4 juni

2017 års personbästa var 21:13.

Under sommaren kändes formen kanon och när jag sprang Rallarrundan i Hallsberg gjorde jag ett alldeles strålande lopp och gick i mål på 19:18. Det fanns inte mycket jag kunde ha gjort annorlunda utan jag gick ut hårt och höll sedan tempot bra, förutom en split där jag tappade lite tempo. Det kändes dock som att det berodde på att klockan var ”snål” snarare än att jag sprang långsammare.

Inför Rallarrundan hade jag slipat mitt personbästa några gånger på Örebro parkrun samt Gubbracet. Känslan på Gubbracet var att jag hade denna tid i mig, men inte kunde springa så snabbt som jag ville på grund av trängsel. På Gubbracet gick jag istället i mål på 19:57, vilket inte var fy skam, men det fanns som sagt potential för bättre tider!

Loppet finns att se på följande ställen

Strava | Garmin Connect | Officiell tidmätning

10 km på 40:33 – 12 juni

2017 års personbästa var 42:22.

När jag sprang min bästa 10 kilometerstid kände jag mig lite frustrerad över att jag inte hade några millopp inbokade. Formen var kanon och jag ville testa benen. Därför blev det ett stenhårt träningspass som innebar en ny bästatid på milen. Efter detta lyckade formbesked kändes helt plötsligt inte längre att göra milen på under 40 minuter som en omöjlighet, även om att slipa bort 34 sekunder givetvis inte är det lättaste!

Passet finns att se på följande ställen

Strava | Garmin Connect

15 kilometer på 1:03:59 – 5 oktober

2017 års personbästa var 1:08:54.

Inför Å-stadsloppet ville jag testa om det fanns krut i benen. Vilket det gjorde, och 15 kilometer på 1:03:59 var ett styrkebesked! Dock är just 15 kilometer en knepig distans att försöka slå personbästa i så inför 2019 tänker jag inte sätta något mål i den distansen. Det finns ju knappt några lopp på 15 kilometer!

Passet finns att se på följande ställen

Strava | Garmin Connect

21,1 kilometer på 1:32:34 – 13 oktober

Jag fejkar pigghet när jag får syn på fotografen. Foto: Jimmy Glinnerås.

2017 års personbästa var 1:45:30.

På halvmaratondistansen blev det en helt fantastisk slipning av mitt personbästa. 2017 års Å-stadsloppet blev min debut i tävlingssammanhang när det kom till halvmaraton. Jag gick ut alldeles för hårt och trots att jag slog nytt personbästa då var jag lite besviken då jag sprang ”korkat”. 1:46:02 sprang jag på 2017, en tid jag slipade lite senare under året.

Under 2018 slipade jag mitt personbästa några fler gånger och det största lyftet blev i juli när jag sprang Semesterhalvmaran på 1:34:36 i stekande sol och 29-gradig värme. Den tiden stod sig fram till oktober då det var dags för finfina Å-stadsloppet och min chans till revansch kom!

Även denna gång gick jag ut hårt, men inte på ett korkat sätt. Nu gick jag ut medvetet hårt och hade med i beräkningarna att jag skulle kunna hålla högt tempo rätt länge och om jag tappade skulle det bli mot slutet av loppet och att det tappet inte skulle göra så mycket på sluttiden jämfört med om jag sprungit i ett långsammare tempo från början.

Jag höll mitt höga tempo, runt 4:14, i cirka 13 kilometer innan jag började tappa. Mitt ”supermål” att göra halvmaran under 1:30:00 försvann och jag gick i mål på 1:32:34, men mycket nöjd med mitt lopp och min slipning av personbästatiden med över två minuter!

Loppet finns att se på följande ställen

Strava | Garmin Connect | Officiell tidmätning

Mål inför 2019

Nu blir det lite svårare med målen. Det stora målet inför 2019 är att göra en bra tid på Stockholm maraton, vilket är första gången jag tävlar i maratondistansen. Men givetvis siktar jag på några tydliga mål även i mina andra distanser.

5 km under 19:00

Fem kilometer är nog den distans, och det mål, jag kommer att bry mig ”minst” om under 2019. Nuvarande personbästa på 19:18 är riktigt bra och jag kan nog slipa tiden litegrann, men inte jättemycket. För att klara mig under 19 minuter och susa i mål på 18:59 kräver det att jag håller ett tempo på 3:48. Vilket är tufft!

10 km under 40:00

Detta känns som en ”magisk” gräns för löpare. Sub 40! Tränar jag bra och håller mig frisk och skadefri ska det gå. Givetvis kommer det att bli supertufft, men jag hoppas verkligen att jag kan klara av att springa i mål på 39:59 (eller snabbare) under något lopp nästa år. Det kräver ett tempo på 3:59.

21,1 km under 1:30:00

Målet för halvmaran blir också en väldigt ”jämn” tid, precis som målet för milen. Jag ska försöka göra en halvmara på under 1:29:59, eller snabbare. Under Å-stadsloppet i år höll jag ”rätt” tempo i cirka 13 kilometer innan jag började att tappa. Förhoppningsvis kan jag hålla 4:16-tempo hela distansen i år och därmed klara mitt mål.

42,2 km under 3:20:00

I och med att jag kommer tävla i maratondistansen för första gången någonsin, och att jag bara har sprungit 42,2 kilometer en enda gång tidigare och då på träning så är det svårt att sätta ett mål.

När jag sprang 42,2 kilometer i höstas gjorde jag det på 3:34:17. Jag höll ett jämnt och fint tempo i 38 kilometer innan jag klappade ihop totalt på slutet och fick stappla mig fram de sista kilometrarna. Att fixa över fyra mil på önskad tid kommer kräva disciplin och planering. Förhoppningsvis klarar jag av att hålla ett snittempo på 4:44 och får till allt med näring och vätska under loppet. Det kan ju lika gärna också bli katastrof och att jag får bryta, eller stappla mig igenom större delen av loppet.

Lopp under 2018

Under 2018 sprang jag dessa lopp, officiell tid inom parentes.

Januari

Jag startade tävlingsåret med att göra mitt första parkrun sedan det allra första parkrunloppet i Örebro. Tiden från parkrun #1 slipades så spektakulärt mycket att jag nämndes i en run report på parkruns webbplats. Jag låg på andraplats praktiskt taget hela tiden, men tappade på slutet och slutade som fyra.

Februari

Under februari blev det inga lopp.

Mars

I mars satte tävlingssäsongen igång på riktigt och jag gjorde ett hyfsat resultat på Varvetmilen.

På slutet av första varvet i Varvetmilen. Foto: Jimmy Glinnerås.

April

I april satte jag ett gäng nya personbästa. På 10 kilometer förbättrade jag mitt personbästa med sex sekunder under Startmilen. På Örebro AIK halvmaraton satte jag nytt personbästa på just halvmaratondistansen, ett lopp jag var galet nöjd med då jag höll mig helt och hållet till planen och sprang taktiskt och klokt.

Sedan slog jag till igen på 10 kilometer när jag med kort varsel anmälde mig till Kumla stadslopp och sprang under 42 minuter för första gången någonsin: 41:37. På en rätt tuff bana dessutom. Formen var god!

Maj

I maj var det femkilometerslopp som gällde för hela slanten, med tre stycken parkrun och ett Gubbrace. Nytt personbästa slog jag också. Två gånger och jag gick under 20 minuter för första gången. Sedan upprepade jag detta när jag sprang Gubbracet på 19:57. Gubbracet kände jag att jag hade kunnat springa snabbare på om det inte var för all trängsel.

Juni

I juni åkte jag till Hallsberg och sprang Rallarrundan på 19:18 och fick utlopp för känslan jag haft under Gubbracet. Nu fick jag springa på maxfart och det resulterade i ett nytt personbästa, som står sig fortfarande.

Juli

Efter flera fjärdeplatser blev det äntligen en ”pallplacering” när jag på Örebro parkrun tog rygg på en av länets bästa damlöpare (vinnare av långloppscupen 2018), Liduina van Sitteren, och försökte hänga med. Det gick nästan. Hon drog ifrån på slutet och slutade tvåa, men jag var i mål som trea på tiden 19:31.

Min första pallplacering. Här jagar jag Liduina van Sitteren och är samtidigt jagad av Rihards Darzins i svenska färger (det spelades landskamp i fotbolls-vm samma dag. Mot England tror jag). Foto: Jimmy Glinnerås.

Det blev även ett nytt personbästa på halvmaratondistansen när jag i 29 graders värme sprang Semesterhalvmaran. Det var otroligt jobbigt, men jag var målmedveten och slet som ett djur och slutade på andraplats i motionsklassen.

På väg mot mål i Semesterhalvmaran. Foto: Jimmy Glinnerås.

Augusti

Efter att jag varit krasslig och vilat sprang jag Blodomloppet på 41:48, något jag var rätt nöjd med efter omständigheterna. Annars var det stora denna månad att jag sprang Icebug Xperience West Coast Trail under tre dagar. Något som går att läsa om här.

September

På väg mot mål i Norasjön runt. Foto: Carin Calleberg.

Sliten och med ömmande fot efter Icebug Xperience West Coast Trail åkte jag till Nora och sprang Norasjön runt. Otroligt fint lopp, bra arrangemang, härlig bana och mycket trevlig målgång på Noras gator där glada människor hejade på.

Oktober

I oktober smällde jag till med ett nytt personbästa på halvmaratondistansen och tog revansch på fjolårets misslyckade Å-stadsloppet. Jag spände bågen högt och försökte gå under 1:30:00, men tappade på slutet. Trots detta var det ett mycket bra genomfört lopp där jag sprang på toppen av min förmåga.

November

Tävlingssäsongen avslutades med Kilsbergsleden och en rejäl slipning av fjolårstiden. Hela 7:31 snabbare snabbare än fjolårstiden och jag slutade på plats fyra i motionsklass.

December

Inget lopp. Denna månad fokuserade jag på att vara förkyld så länge jag det gick. Årsbästa med två veckors förkylning. Medalj!

Till sist

Vilket år detta har varit. Jag hoppas på ett ännu vassare 2019 så klart. Följ gärna mina framsteg (eller bakslag!) på Strava.

Icebug Xperience West Coast Trail

Jag har kommit hem efter den största löparutmaningen jag har utsatt mig själv för. 75 kilometer i terräng över tre dagars tid: Icebug Xperience West Coast Trail.

För två år sedan bodde jag och Tove i en jättefin lägenhet utanför Hamburgsund, något som jag har skrivit om tidigare. När jag nu skulle åka själv till Bohuslän för att delta i detta lopp bokade jag in mig i samma lägenhet igen, en perfekt utgångsplats för loppet och cirka en halvtimmes bilfärd från varje startplats.

Dagen innan loppet började åkt jag till Ramsviks camping & stugby för att hämta ut nummerlapp och ”goodiebag”. Det var den enda topplacering jag gjorde, bland de första att hämta ut nummerlapp!

Efter att jag varit i Ramsvik åkte jag till lägenheten, lastade av mig all min packning och åkte in till Hamburgsund för att handla lite mat inför min vistelse. Det kändes konstigt att vara i Hamburgsund när det var så lugnt och lågsäsong. Och det kändes skumt att vara där utan Tove. Det är ju ju alltid tillsammans vi åker till västkusten.

Vackert vid Ramsvik.
Jag kom dit när allt höll på att sättas upp inför loppet.
Lite smått och gott i startkitet.

Efter att jag handlat installerade jag mig ordentligt i lägenheten, förberedde mig inför morgondagen och kopplade av.

Dag 1: Ramsvik Rocks

I början av loppet var allt frid och fröjd. Sedan vrickade jag foten!

Första dagen var något av det jobbigaste jag har gjort! Banan var superfin, men blöt och hal. Jag halkade och skrapade knäet efter cirka fem kilometer. Vid sju kilometer vrickade jag foten. Sedan vrickade jag den igen, och denna gång fick jag rejält ont men lyckades springa vidare. Sedan klev jag snett en tredje gång vilket innebar mer smärta. Jag bet ihop och fortsatte slita.

De jobbigaste partierna var dock inte klipporna, utan de jätteblöta skogspartierna. Vid vissa ställen var det bara att gilla läget och kliva rätt ner i en kall vattenpöl och ”svalka fötterna”. När jag närmade mig målgången på Smögenbryggan var jag en sliten man med blöta och kalla skor. Båda ljumskarna värkte, inte bara min ”vanliga” högerljumske, låren protesterade och fotleden ömmade.

Efter den första dagen åkte jag till apoteket i Bovallstrand och handlade tejp för att kunna tejpa min fot ordentligt. Av Peder som jag hyrde lägenheten av fick jag is att lägga på foten. Det verkade fungera rätt bra, då foten inte svällde särskilt mycket. Men den gjorde ont!

I början av loppet sprang vi över klippor, med en fantastisk utsikt.
Den första dagen var det mulet, kallt och blåsigt. Men när man väl kom igång och sprang så var det ingen större fara.
Målgången var på den välkända Smögenbryggan. Här var jag väldigt trött och sliten, men otroligt nöjd med min prestation.

Statistik och mätning

Tid: 2:05:43

Plats Tid Tempo Split Split, tempo
Sotekanalen 54:13 5:31 min/km 54:13 5:31 min/km
Väjern 1:27:59 5:30 min/km 33:45 5:26 min/km
Bryggan 2:01:58 5:43 min/km 33:58 6:24 min/km
Mål 2:05:43 5:42 min/km 3:45 5:21 min/km

Dag 2: Woods and Islands

Som vanligt blyg och introvert när jag får syn på en kamera.

Dag två bjöd på den längsta banan, finare väder och mer omväxlande miljöer. Efter 11 kilometer av klippor och lite skog på Bohus-Malmön pausades tidtagningen och alla löpare tog färjan över till fastlandet. Här var det konstant uppförsbacke kändes det som, men väldigt vackert med skog, hagar och fantastisk utsikt över Kungshamn.

Mitt lopp handlade till störst del om min fot som jag skadade dagen innan. Den kändes inte alls bra när jag vaknade och under hela loppet fick jag vara superförsiktig var jag satte ner den. Foten hade jag tejpat hårt, men lyckades ändå med två vrickningar. En liten vrickning, som snabbt gick över och en lite större som gjorde ont i kanske fyra kilometer innan smärtan klingade av.

Den jobbigaste terrängen var i början av loppet, men det gick utan större problem. Det var den sista milen som höll på att slita ihjäl mig och glädjen jag kände när jag efter 29 kilometer fick gå i mål var enorm. Tidsmässigt och placeringsmässigt var detta en mycket sämre dag, men jag är nöjd att jag fixade nästan tre mil med en skadad fot i tuff terräng.

Det var förövrigt det första loppet där jag blivit påhejad av ”cheerleaders” med pom-poms. Ungefär tre kilometer innan mål. Oväntat!

Starten gick på vackra Bohus-Malmön. Det var väldigt trångt i början.
Dag två var längst och jobbigast, men bjöd på väldigt vackra miljöer.
Vi korsade en liten sandstrand på Bohus-Malmön.
En del av banan var väldigt stenig, där gällde det att verkligen hålla tungan rätt i munnen så att jag inte skadade foten ännu mer.
Jag försökte njuta så mycket jag kunde av vyerna, men det gällde att inte tappa koncentrationen heller.
Det var lite överraskande att träffa på två peppiga tjejer med pom-poms uppe på ett berg, efter att man sprungit 25 kilometer. Men kul!

Statistik och mätning

Tid: 3:16:26

Plats Tid Tempo Split Split, tempo
Tullbodarna 1:10:10 6:19 min/km 1:10:10 6:19 min/km
Hovenäset 2:44:17 6:33 min/km 1:34:06 6:43 min/km
Mål 3:16:26 6:46 min/km 32:09 8:15 min/km

Dag 3: Hunnebo Haute Route

Känslan var skön med cirka fyra kilometer kvar till mål!

Dag tre sprang jag med en skön känsla och bra flås under hela loppet. Miljöerna var varierande och vackra och utsikten över Hunnebostrand var fantastisk.

Låren kändes stela och ömma under hela tiden, men det var bara att bita ihop och ta sig igenom. Foten höll och jag sprang mycket försiktigt där terrängen var som svårast.

Dagens tuffaste action stod en svärm av jordgetingar för. När jag kom springade i en liten klunga på fyra personer mötte vi helt plötsligt en löpare i full fart. Åt fel håll! Han flydde helt enkelt från getingarna. Tack och lov var ju detta en liten förvarning och jag bet ihop, höll tummarna och spurtade rakt igenom svärmen. Tack och lov klarade jag mig utan stick. En annan deltagare som jag pratade lite med efter loppet klarade sig sämre, och fick klara av loppet med tre getingstick på benet.

Det var härligt att kunna avsluta loppet med en bra känsla, även om jag så klart var rejält sliten. När jag hade korsat Sotekanalen och bara hade några kilometer kvar på Ramsvikslandet innan målgång kändes det fantastiskt. Egentligen visste jag att jag hade ”klarat” det redan dagen innan när jag gick i mål, 22 kilometer till kändes helt klart överkomligt, men nu var det så nära. Kilometrarna gick utan större problem och jag höll ett hyfsat tempo. Efter en spurt på sandstranden fick jag till slut passera mållinjen, underbart!

Efter lite jobbig klättring så blev man belönad med en fantastisk utsikt över Hunnebostrand.
Terrängen var riktigt varierad. Från höga klippor, till bergsklyftor och skog.
Vädret var strålande, och denna dag kunde jag njuta mer av omgivningen än de tidigare dagarna.

Statistik och mätning

Tid: 2:25:56

Plats Tid Tempo Split Split, tempo
Stenhuggeri 1:11:44 7:10 min/km 1:11:44 7:10 min/km
Före bron 1:48:55 6:43 min/km 37:11 6:00 min/km
FV 2:24:57 6:39 min/km 36:01 6:29 min/km
Mål 2:25:56 6:37 min/km 00:58 3:54 min/km

Sammanfattningsvis

Jag slutade på plats 52 av 164 i herrklassen (i kategorin ”Run”, men min tid hade räckt till seger i kategorierna Run/walk samt Walk). Detta var verkligen ett äventyr och jag är mycket nöjd över hur jag presterade. Jag har aldrig tävlat i trail tidigare och praktiskt taget aldrig sprungit trail, så med tanke på det gjorde jag bra ifrån mig. Konditionen kändes bra, så på så sätt var jag bra tränad inför detta, men rent taktiskt var det svårare då jag är van att utgå från att jag på vissa sträckor klarar av vissa tider. Sådant kan man bara glömma när man springer på detta sätt!

Vi får se om jag kommer att vara med nästa år. Direkt efter loppet tänkte jag ”aldrig att jag utsätter mig för detta igen”, men känner jag mig själv rätt kommer suget att komma tillbaka när de kalla vintermånaderna är här.

Om du är sugen på traillöpning kan jag varmt rekommendera Icebug Xperience West Coast Trail!

Placering Etapp Tempo Tid
49 Ramsvik Rocks, 22 km 5:42 min/km 2:05:43
71 Woods and Islands, 29 km 6:46 min/km 3:16:26
77 Hunnebo Haute Route, 22 km 6:37 min/km 2:25:56
Total: 7:48:05

Löparåret 2017

2017 var året jag återupptog min löpning och har sprungit mer än jag någonsin har sprungit tidigare. Här sammanfattar jag löpningen, och blickar framåt mot 2018.

Exakt hur det gick till när jag återupptog löpningen går att läsa om i detta blogginlägg. Sedan jag skrev det inlägget har jag utvecklats ännu mer i min löpning, sprungit snabbare, längre och fått allmänt ännu bättre flås.

En stor motivation till att jag började med löpning igen var för att gå ner i vikt inför bröllopet. Det har jag lyckats med och från början av 2017 till nu har jag tappat ungefär 10 kilo i vikt. Det känns givetvis fantastiskt bra, med den enda negativa bieffekten att alla mina byxor är för stora nuförtiden!

Under 2017 blev det 1577 kilometer, fördelat på 128 löppass. Mina personbästa finns nedtill, och jag är väldigt nöjd med varenda tid som finns där. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle utvecklas så här mycket på ett år. Speciellt inte med tanke på att jag hade ont i knäet och dåligt flås när jag påbörjade mina försiktiga löpförsök.

Utöver mina personbästatider har jag även fem stycken ”course records” på Strava. Just att kunna mäta sig mot andra och ”tävla”, om än på väldigt korta segment eller sträckor, är väldigt motiverande. Jag är verkligen en person som gillar det mätbara med löpning. Alla löppass loggas med min Apple Watch. Tidigare i år genom Runkeepers egen app, men efter att WatchOS 4 släpptes visade det sig att det går att exportera data från Apples inbyggda app vilket gör att jag numer loggar med den och sedan laddar upp till diverse sajter. Strava är dock mitt ”nav” numer.

På så här gott humör var jag när jag sprang Kilsbergsleden i november. Foto: Carin Calleberg.

Lopp under 2017

Under 2017 sprang jag dessa lopp (officiell tid inom parentes):

  • Örebro Parkrun #1 – 5 km (25:39), 8 april
  • Blodomloppet – 10 km (45:07), 24 augusti
  • Å-stadsloppet – 21,1 km (1:46:02), 14 oktober
  • Kilsbergsleden – 14,7 km (1:14:00), 4 november

Personbästa under 2017

5 km på 21:13

13 augusti. Snittempo 4:14.

När jag slog mitt förra personbästa på 5 kilometer hade jag under lång tid bara sprungit pass runt 10 kilometer och längre. Sen fick jag ett ryck en morgon och bestämde mig för att ge mig ut och slipa tiden. Det gick galant då mitt personbästa på distansen var flera månader gammalt och jag hade utvecklats mycket sedan jag slagit det.

Runkeeper

10 km på 42:22

25 december. Snittempo 4:14.

Dagen efter julafton, fortfarande mätt efter all mat, gav jag mig ut och kämpade till mig ett nytt personbästa på 10 kilometer. Under december slog jag faktiskt personbästa på denna distans hela två gånger, första gången den andra december när jag sprang på 43:17 och sedan den 25 december när klockan stannade på 42:22. Det är en tid jag är vansinnigt nöjd med och det visar verkligen vilken utveckling jag har gjort i löpningen. När året började var min bästa miltid runt 60 minuter. Den 11 maj kom jag under 50 minuter för första gången, vilket var en rejäl milstolpe för mig, sedan slipade jag mer och mer på tiden och har nu alltså vid årets slut landat på 42:22.

Strava

15 km på 1:08:54

20 december. Snittempo 4:35.

Fem dagar innan mitt personbästa på 10 kilometer slog jag personbästa på 15 kilometer. Jag inledde inte passet i något rasande tempo, utan blev förvånad när jag halvvägs in insåg att det gick hyfsat bra och att jag hade mycket kvar att ge. Löppasset avslutades därmed i rasande tempo och mitt mål jag hade inför 2018, att springa 15 kilometer under 1:10:00 klarades av utan problem.

Strava

21,1 km på 1:45:30

27 november. Snittempo 5:00.

Halvmarathondistansen är den distans jag har mest ”problem” med. Det är en lite för lång distans för att bara kunna springa på ren vilja och känsla. Det kräver att man planerar sitt lopp. Detta fick jag erfara när jag sprang Å-stadsloppet och gick ut alldeles för hårt och sedan ”föll igenom” den sista milen. Då klockade jag in på den officiella tiden 1:46:02. Det är absolut ingen skittid, men jag har mycket bättre tider i mig. Efter Å-stadsloppet har jag slipat lite på tiden, men ingen större sensation. Det är inte så ofta jag springer halvmarathon, så därför blir tillfällena till att bättra tiden inte så många. 1:45:30 är en helt ok tid, men jag kan bättre!

Strava

Mål för 2018

Alla mina mål för 2017 fullständigt krossade jag då det visade sig att mitt knä höll, jag tyckte det var kul att springa och jag utvecklades snabbt ju mer mil jag fick i benen. Förmodligen kommer jag inte att utvecklas lika mycket under 2018, utan har nog nu hittat min nivå. Men, självklart ska jag sätta några mål ändå. Utmaningen är att inte sätta för lätta, eller för svåra, mål.

När jag började att skriva detta inlägg så började just med målen för 2018. De första utkasten skrev jag under november 2017. En månad senare hade jag lyckats slå två av målen för 2018. Så, det var bara att sätta nya mål. Jag lämnar kvar den text jag skrev om mina mål, som jag senare lyckades slå. Målen var för 10 och 15 kilometer.

5 km under 20:30

Mitt nuvarande personbästa, 21:13, kommer inte bli superlätt att slå, men jag bör kunna klara av 20:30. Om jag ska springa 5 kilometer under 20 minuter och 30 sekunder måste jag hålla ett tempo på minst 4:06. Det är jobbigt, men inte omöjligt.

10 km under 42:00

Att springa 10 kilometer under 42 minuter känns jobbigt att bara tänka på, men bör gå om jag jobbar på att hålla ett jämnt tempo. Jag är 22 sekunder ”off” just nu. För att fixa tiden behöver jag springa milen med 4:12-tempo.

Tidigare mål var 10 km under 43:00.

På 10 kilometer har jag som mål att slipa bort 51 sekunder från mitt nuvarande personbästa på 43:50. Det kommer att krävas ett tempo på 4:18. Jag tror att jag kan göra det, men det kan bli kämpigt.

15 km under 1:08:00

Att fixa 15 kilometer under 1:08:00 ska inte vara jättesvårt. 15 kilometer är den distans jag springer oftast så på något pass när det känns bra ska jag säkert lyckas med att slipa mitt personbästa. Tempot som krävs för att fixa nytt personbästa är 4:32.

Tidigare mål var 15 km under 1:10:00

Här har vi ett personbästa jag bara måste kunna slå. När jag har sprungit mina bästa tider hittills på 15 kilometer har jag inte haft som mål att just slå personbästa. Med rätt uppladdning och inställning ska jag absolut fixa att springa 15 kilometer i en snitthastighet av 4:40.

21,1 km under 1:42:00

Halvmarathondistansen springer jag inte särskilt ofta, och skulle behöva träna på den betydligt mer. När jag sprang Å-stadsloppet gick jag ut alldeles, alldeles för hårt och orkade inte springa så bra som jag hoppats på. Jag hade förvisso varit krasslig dagen innan, men på själva dagen för loppet kände jag mig ändå runt 90 procent av min kapacitet. Sluttiden blev 1:46:02 vilket är en bra tid för ett första halvmarathon, men jag kände mig besviken samtidigt då jag har kapaciteten för att springa bättre och klokare. Sedan har jag slipat lite mer på tiden, men inte mycket. Om jag ska slå 2018 års mål på 1:42:00 innebär det att jag måste hålla ett snittempo på 4:50, och det tycker jag att jag bör klara.

Här kan du följa mig

Om du vill följa min löpning så finns jag på flera ställen, men just nu är det alltså framförallt Strava som är mitt huvudställe för att logga min löpning.

Strava
Jogg
Runkeeper

Löpning och jag, del två

Efter flera års uppehåll har jag tagit upp löpningen. Det känns otroligt kul att vara i gång igen och det går riktigt bra.

När jag började springa senast, 2011, höll jag på fram till tidig sommar 2012. Sedan fick jag problem med smärta på mitt högra knäs insida. Denna smärta har hållit i sig och spökat när jag har tränat. Efter besök hos sjukgymnast konstaterades att det inte var något mekaniskt fel med mitt knä (inget skadat med andra ord) och att jag skulle behöva träna upp stabiliteten i det.

Hösten 2016 började mitt löpsug att smyga sig på igen och jag tänkte att jag denna gång skulle kolla upp lite noggrannare hur mitt löpsteg såg ut när jag landade med foten. På Löpex filmades jag när jag sprang på löpband och trots att jag tyckte att det såg helt katastrofalt ut så verkade inte killen i butiken särskilt oroad utan hjälpte mig att hitta ett par skor med bra stöd. Jag började jogga korta pass och när jag fick ont i knäet gick jag hem. De första passen var ingen höjdare. Kondisen och hastigheten var inget vidare men jag fick lära mig själv att inte pressa mig för hårt och att lyssna på kroppen.

Under ett tidigt löppass med min nya Apple Watch, i december 2016.

Efter några månader av sådana skitpass kändes det bättre och bättre. Styrkan i knäet verkade tillta och jag fick inte längre lika ont. Inför bröllopet trappade jag upp min träning för att gå ner i vikt och känna mig piggare. Det gav resultat. När jag ställde mig på vågen någon vecka inför bröllopet hade jag gått ner sex kilo och nått min målvikt med ett kilos marginal. Det kändes på kläderna också. Jag blev dessutom snabbare och snabbare märkte jag när jag kollade mina tider på Runkeeper.

Nu när augusti har passerat och jag summerar sommarmånadernas löpning ser det ruskigt bra ut. Just i augusti har jag slagit alla mina personbästarekord, sprungit mitt första riktiga lopp, Blodomloppet, och i framtiden väntar mitt första halvmaraton. Jag trodde verkligen inte att löpningen skulle gå så himla bra som den har gjort och detta vill jag fortsätta med så länge knäet håller.

Var och hur löper jag

Jag återupptog löpningen när vi bodde i vår förra lägenhet och det blev ett gäng korta rundor i närheten av golfbanan. Sedan flyttade vi och då började jag springa i det korta, men fina, spåret i närheten av mig som heter Sanatoriespåret. Att springa hemifrån till spåret, ett varv (på 2,4 km) och hem igen blir 5 kilometer totalt. Efter ett gäng sådana pass började jag öka distansen och sprang istället för ett varv tre varv och hem igen. Detta blir en mil totalt. Det har blivit många rundor i Sanatoriespåret, dels för att det är nära och dels för att det är bra underlag för ett knä som lätt börjar ömma.

Men, efter ett tag börjar man ju ledsna på att springa samma spår hela tiden. Min kollega Lena tipsade mig istället om Karlslundsspåret, vilket visade sig vara en riktig succé. Det är ett helt fantastiskt fint spår och efter tipset har jag sprungit 10 kilometer och 15 kilometer rätt många gånger. Att cykla dit från mig går hyfsat snabbt och det är dessutom jättemysig väg där man passerar otroligt fin natur, hästar och allmän idyll. Karlslundsspåret hamnade på plats 80 i listan över Sveriges bästa motionsspår. Författarna verkar dock inte ha sprungit 10 och 15 kilometer, som är betydligt roligare än de kortare distanserna i spåret.

Efter att mitt knä känns starkare och starkare har jag börjat variera underlaget och det verkar tack och lov som att knäet håller vid löpning på asfalt! Det har öppnat upp möjligheterna ordentligt och ett vanligt pass jag brukar tar går från Södra Lindhult till Marieberg, Sommarro, Rosängen, Gustavsvik, Adolfsberg, nästan ett helt varv i Sanatoriespåret och till slut hem igen. Det blir nästan 15 kilometer löpning (ibland irrar jag runt i Södra Lindhult för att ”utöka” sträckan) med varierad löpning.

Tillsammans med Kattis och Pär i Hemlingbyspåret.

Det har även blivit några pass i fina Markaspåret som vi tidigare bodde nära till. Det är ett rätt tufft spår med en del backar, men väldigt trevligt att springa i. Under semestern i Danmark sprang jag flera pass varav ett längre på två mil längs med vackra Hou Engvej där jag bland annat blev jagad av två hundar, vilket i sig var ett litet äventyr (de gav upp när de ansåg att de ”jagat bort” mig). När jag och Tove hälsade på Kattis och Pär i Gävle fick jag också ett rejält löppass på 18,44 kilometer tillsammans med dem i Hemlingby. På listan över Sveriges bästa motionsspår hamnade Hemlingby på en riktigt bra åttondeplats och det är ett jättefint spår.

Publik vid Hou Engvej.

Lopp

Jag springer Blodomloppet och vinkar glatt till Tove som filmar och hejar på mig.

Det är hittills bara ett riktigt lopp jag har deltagit i, Blodomloppets 10 kilometer den 24 augusti. Vid Trängens IP samlades enormt många löpare, det var uppvärmning, underhållning och allmänt hålligång. Jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan jag höll på med då löpning är en sysselsättning för att få vara i fred och ha lugn och ro för mig. När loppet kom igång var det dock riktigt kul. Det regnade, var lite kyligt och mulet. Med andra ord: helt perfekt löparväder! Alla mina bästa tider har kommit när det har varit dåligt väder och redan innan starten tänkte jag att det skulle kunna bli en bra tid.

Med min medalj efter mitt nya personbästa, 45:07.
Jag startade rätt långt fram och började i ett för mig riktigt snabbt tempo. De första två kilometerna hade jag en lätt känsla av håll, men lyckades hålla det i schack. Tove hade tagit sig ut för att heja på mig och stod vid två-kilometersmarkeringen och hejade och sedan vid femkilometersmarkeringen. Lena från jobbet och maken Ola stod vid fyra kilometer och hejade och min webbkollega Ullis stod vid nio kilometer ungefär. Att se bekanta ansikten medan jag slet på var riktigt kul och mycket uppskattat! Det gav lite extra kraft och gjorde mig helt enkelt glad!

Innan Blodomloppet var mitt personbästa på 10 kilometer 47:48. Målet inför Blodomloppet var att springa under 50 minuter, men jag kände rätt tidigt att det skulle vara noll problem att slå det. Jag kände till och med att mitt personbästa skulle slipas ordentligt.

När jag gick i mål visade Runkeeper 10,20 kilometer på 45:03. Vid milmarkeringen enligt Runkeeper så var min tid 44:25, sub 45, vilket är en milstolpe. Den officiella tiden blev dock 45:07, något jag är otroligt nöjd med. Det hade ju varit kul att få en officiell sub 45-tid dock!

Nertill har jag sammanställt mina bästa tider hittills samt löpningen under sommarmånaderna.

Personbästa

Distans Tid Tempo Datum
5 km 21:14 4:14 min/km 13 augusti 2017
10 km (10,2 km enligt Runkeeper) 45:07 (45:03 enligt Runkeeper) 4:25 min/km 24 augusti 2017
15 km 1:13:12 4:53 min/km 26 augusti 2017
21,1 km 1:46:51 5:04 min/km 2 september 2017

Tillägg: Jag lade till min tid för halvmaraton, 21,1 kilometer, några dagar efter jag skrev detta inlägg. Den tiden sprang jag ändå så tätt efter att jag publicerat att jag tyckte att tiden platsade här (och jag ville gärna ha med halvmaraton i sammanfattningen).

Sommarens löpning

Månad Antal pass Distans Snittempo
Maj 15 168,2 km 5:27 min/km
Juni 14 165,2 km 5:21 min/km
Juli 17 224,1 km 5:23 min/km
Augusti 14 179,4 km 5:04 min/km

Utrustning och prylar

Jag drivs mycket av att ha utrustning och prylar. Givetvis har jag en klocka som mäter alla mina tider, för sex år sedan var det en Garmin Forerunner 305 men nu har den fått gå i pension till förmån för en Apple Watch Series 2 och i den mäter jag min löpning med Runkeeper som jag tycker har den bästa Apple Watch-appen för löpning.

På fötterna har jag inte helt förvånande löparskor. De skor jag fick hjälp med att köpa på Löpex är Adidas Supernova Sequence Boost 7. När jag började springa så mycket som jag gjorde nu i våras insåg jag inte att det räckte med ett par, då skorna började lukta som att ett helt hockeylag lagt sig och dött i dem så då köpte jag ett till par skor, Nike Air Zoom Structure 20.

Det är rätt stor skillnad mellan skorna. Både ger mig bra support och det gillar knäet. Adidas-skorna är dock mycket mer luftiga och öppna medan Nike-skorna sitter tajtare på foten. Jag upplevde att Nike-skorna tog lite längre att ”springa in” också. I början fick jag lite ont i fötterna av dem, men efter kanske fem mil så är detta inget problem.

Mina nuvarande bluetoothlurar, Jaybird X3.
I öronen har jag bluetooth-lurar. Först köpte jag Beats Powerbeats3 som marknadsförs som träningslurar med LeBron James som affischnamn. De satt skönt, lät bra och var allmänt trevliga. Den lilla nackdelen var dock att de inte tål svett. Alls! Efter att ha svettats sönder tre par och bråkat och krånglat med Elgigantens support fick jag äntligen byta till ett par Jaybird X3 istället. Ljudet i dessa är ännu bättre än i Beats och de sitter riktigt bra efter att man pillat med tillhörande vingar och proppar. Det negativa med dem är att signalen är jättemycket svagare än i Powerbeats. Har man telefonen i ett bälte och kroppen täcker telefonen lite så blir det stora störningar. Det ordnade sig dock när jag istället hade telefonen på höften.

Framtiden

Med tanke på hur kort tid jag sprungit sedan jag återupptog löpningen är jag väldigt nöjd över min utveckling. Jag tappar i vikt, springer snabbare och snabbare och framför allt så håller knäet hittills och jag trivs riktigt bra med löpningen!

Den 14 oktober springer jag mitt första halvmaraton då Å-stadsloppet går i Örebro. Jag har satt målet att komma under två timmar, men med tanke på att jag har blivit hyfsat (för att vara jag) snabb så kanske jag får revidera det målet. Utöver Å-stadsloppet är jag väldigt nära att anmäla mig till Göteborgsvarvet också. Med stor sannolikhet, och om jag får vara skadefri, springer jag det nästa år.

Följ min löpning

Jag loggar min träning på Runkeeper och jogg.se. Följ mig gärna där!

Manchester Uniteds säsong 2014/2015

Förra säsongen var den största bedrövelse jag upplevt under mina tjugo år som Manchester United-supporter. Sir Alex Ferguson gick som bekant i pension och som hans ersättare kom David Moyes in. Det gick käpprätt åt skogen och bristerna i truppen och hos Moyes blev smärtsamt uppenbara. Men Moyes fick sparken och denna säsong kom karismatiska Louis van Gaal in. Nu skulle det väl ändå bli bättre?

Visst har det blivit bättre. Manchester United slutade på en fjärdeplats och ska till sensommaren kvalspela om en plats i Champions League. Rent spelmässigt har det också sett bättre ut. Men, det har också under långa stunder sett lika tråkigt ut som under David Moyes. Det har varit en rätt konstig säsong. Under en längre period vann Manchester United match efter match utan att riktigt förtjäna det. Spelet såg statiskt och fantasilöst ut. Det var dock skönt att ha van Gaal vid sidan av planen och han kunde till skillnad från David Moyes göra försök till att förändra spelbilden. Louis van Gaal har inte heller haft ovanan som Moyes hade att påstå att spelet såg bra ut eller att spelarna var bra när alla med någorlunda syn och fotbollsintresse kunnat se att så inte är fallet.

Skadeproblemen var inledningsvis enorma för Manchester United vilket ledde till laguppställningar i formationer som var mer anpassade efter vilka som inte återfanns i sjukstugan än hur Louis van Gaal ville spela fotboll. Särskilt backlinjen var extra hårt drabbad och i början av säsongen spelade United med en fembackslinje där Ashley Young och Antonio Valencia var wingbacks. Det såg inte alls bra ut.

Louis van Gaal tog över efter Sir Alex Ferguson.
Louis van Gaal tog över efter Sir Alex Ferguson.

Efter en lång period med tråkigt spel lossnade det till sist när Manchester United gick in i den absolut svåraste perioden av matcher på vårkanten. Tottenham blev krossat av ett spelglatt, kvickt och spelförande Manchester United. De ljusblå grannarna och fjolårsmästarna, Manchester City, fick rejält på däng också och likaså Liverpool där Juan Mata gjorde vad som förmodligen är årets mål (i konkurrens med Ángel Di Marías lobbmål mot Leicester.) Äntligen kände jag vi igen det gamla Manchester United och även om det har funnits problem i slutet av säsongen, som att koncentrationen tycks tappas i slutet av matcherna, och att allt verkar falla ihop utan Michael Carrick, så ger detta oss en ledtråd om var Manchester United är på väg.

Målvakt

För andra säsongen i rad så var Manchester Uniteds bästa spelare målvakten. David De Gea var helt fenomenal och nu ser det ut som att han, som väntat, försvinner till den spanska huvudstaden. Det är otroligt tråkigt att ligans bästa målvakt och Uniteds bästa spelare försvinner men det går det absolut att ha förståelse för. De Gea är född i Madrid, han har sin familj där och inte allra minst sin popstjärneflickvän Edurne bor där.

David De Gea har varit spektakulär för Manchester United de senaste två-tre säsongerna. Någon målvakt med vassare reflexer än honom har inte gått att hitta på de brittiska öarna och utan De Gea hade Manchester United inte haft någon möjlighet att spela i Champions League den kommande säsongen. Han har utan tvekan stått för en hel del av de poäng som Manchester United plockat denna säsong. Ett sent exempel är den fantastiska räddningen i friläget mot Crystal Palaces Glenn Murray. David De Gea kan mycket väl vara den bäste reflexmålvakten i världen för tillfället. Samtidigt som De Gea hyllas med all rätt så är jag lite mindre övertygad om hans förmåga att styra en backlinje. Det är ingen hemlighet att Manchester Uniteds backlinje har sett minst sagt svajig ut denna säsong. Det är inte heller speciellt konstigt med tanke på hur många ordinarie spelare som bytts ut i den backlinjen samt hur stora skadebekymmer backlinjen haft. Samtidigt tror jag att att backlinjen har kunnat ”satt” sig snabbare med en mer rutinerad målvakt som kunnat stötta och styra sina backar mer. Motsatsen till De Geas förutsättningar denna säsong måste vara Thibaut Courtois som kommit in i ett Chelsea med ligans tveklöst mest stabila backlinje. Courtois lär inte behöva säga varken hit eller dit till sin backlinje som är ett självspelande piano. Dessutom utan de skadeproblem som Manchester United har haft.

David De Gea har varit ligans bästa målvakt för andra året i rad.
David De Gea har varit ligans bästa målvakt för andra året i rad.

Vad finns bakom David De Gea då? Víctor Valdés avslutade sin karriär i Barcelona med en svår knäskada och stod helt plötsligt utan klubb och utan bra förhandlingsutgångspunkt. Louis van Gaal bjöd in honom att träna med klubben och i januari kritade han på ett artonmånaderskontrakt för Manchester United. Det är svårt att uttala sig om Valdés form då vi knappt fått se honom spela för Manchester United. Det blev ett inhopp när De Gea skadade sig och där kunde Valdés inte göra mycket åt det mål som Blackett styrde förbi honom. I säsongens sista match, Mot Hull, fick Valdés spela hela matchen och varvade hårresande misstag (som ledde till två mål som tack och lov dömdes bort), med fantastiska reaktionsräddningar. Min spontana reaktion på Victor Valdés är att han inte bör få chansen som förstemålvakt utan att klubben bör satsa på någon mer säker och dominant i luftrummet.

Chelseas Petr Čech, det bästa alternativet om De Gea lämnar United.
Chelseas Petr Čech, det bästa alternativet om De Gea lämnar United.

Det har pratats en hel del om Tottenhams Hugo Lloris. Det gjorde det även innan David De Gea kom till klubben och Lloris spelade i Frankrike. Lloris skulle kunna vara en mycket bra ersättare, men min favorit att se istället för De Gea är Petr Čech. Čech är en av ligans, och kanske världens, bästa målvakter. Tyvärr har han sett sig petad av Thibaut Courtois hela säsongen. Inte på grund av bristande form utan helt enkelt för att Courtois är mycket yngre och helt klart Chelseas nummer ett för minst tio år framöver. Petr Čech har spelat i Premier League under lång tid, är ruskigt bra och kan dessutom ha många bra år framför sig. Han är 33 år nu och håller han sig i bra form kan han spela fram till kanske 38-39 år. I jämförelse så var Edwin van der Sar 35 år när han kom till Manchester United och anses nog efter sin tid i klubben vara modern tids näst bästa målvakt i Manchester United. Jag har ett vagt minne av att van der Sar till och med blev framröstad som den bäste någonsin i klubben, men det handlar ju om historielöshet då det givetvis är Peter Schmeichel som är ohotad etta.

En till anledning till att jag är svag för Čech är att jag gillar spelare som visar sig ha andra intressen än fotboll (eller annan sport, tv-spel eller att boxas i köket). Petr Čech är trummis, lägger upp videoklipp på sin YouTube-kanal när han trummar till andra låtar och verkar överlag mycket sympatisk. Han har själv sagt att han aldrig varit så nervös som när uppträdde live med sitt band Eddie Stoilow på en stor tjeckisk musikfestival. Detta kommer alltså från en målvakt som spelat två Champions League-finaler. Det är nästan lite gulligt.

Backlinje

Det har varit otroligt svajigt i Manchester Uniteds backlinje och det är väldigt tydligt att erfarenheten och ledarskapet som försvann med Nemanja Vidić, Rio Ferdinand och Patrice Evra saknas enormt. Om jag inte är helt ute och cyklar så är den mest erfarne och äldste backen Jonny Evans och han har inte varit något annat än katastrofal, skadad och avstängd. Varenda gång Evans har varit nära bollen har jag varit nervös och väntat mig misstag. Den där avstängningen för att han ska ha spottat mot en motspelare, som det faktiskt verkar att han är skyldig till, kom ganska välkommet. Det krävs inte alltför mycket gissning för att tro att han försvinner till nästa säsong. Det har pratats om att både Tottenham och Everton ska vara intresserade av Evans. Varför vet jag inte, men varsågoda, ta honom!

Just skador har varit ett genomgående tema i Manchester Uniteds backlinje. Nyförvärvet från Southampton, Luke Shaw, har haft stora problem med skador under säsongen och det har varit ojämnt med speltid för honom. Under försäsongen anklagades dessutom Shaw för att vara i dålig form av van Gaal. Det kändes lite hårt att välkomna Shaw på det sättet, men det kan också ha varit ett sätt att få ner honom på jorden och att inse att det är hårt arbete som gäller för att ta plats i Manchester United. I en början var jag lite orolig att Shaw skulle visa samma dåliga attityd som Wilfried Zaha gjorde när han kom till klubben. Det är något oroande med engelska spelare som slår igenom tidigt och vad detta gör med deras attityd. Efter denna säsong så är jag inte det minsta orolig. Visst, Shaw har spelat lite och plågats av skador, men när han har spelat har det sett riktigt bra ut. Luke Shaw är snabb, bollsäker, och dessutom en fröjd att se när han ångar på nerför vänsterkanten i anfall. Om det blir bukt med skadorna så kommer han att vara en kanonspelare för Manchester United under en lång, lång tid. Och i det engelska landslaget också.

Luke Shaw har tampats med skador, men sett mycket bra ut när han har spelat.
Luke Shaw har tampats med skador, men sett mycket bra ut när han har spelat.

Backlinjens andra nyförvärv, Marcos Rojo, bråkade i Benfica för att få göra flytten till Manchesters röda lag. Under VM spelade han vänsterback för det argentiska landslaget, men fungerar lika bra som mittback. Även Rojo är en härlig spelartyp med full fart framåt. Det är dock den typ av mittback som skulle behöva en mer rutinerad och ”klok” mittbackskollega intill sig. I bland har han varit ute och vimsat och gått bort sig, men han är samtidigt riktigt bra på att kämpa sig tillbaka och försöka gottgöra sina eventuella positionsmissar. Även Rojo har varit skadedrabbad under säsongen vilket har varit mycket tråkigt. Han skulle ha behövt att få spela mer regelbundet. När (om?) Manchester Uniteds backlinje får in lite fler backar och får bukt med skadeproblemen så kan Rojo mer agera backup för vänsterbacksplatsen, eller rent av konkurrera med Shaw om den. Helt plötsligt skulle då den positionen kunna bli en av klubbens starkaste!

Någon som verkligen inte ska spela ytterback är Chris Smalling. Vi har under de gångna säsongerna fått se honom vikariera på en högerbacksplats, men där hör han verkligen inte hemma. Smalling är en mittback, men känns inte för min del som en given startspelare. Det har varit en konstig säsong för Chris Smalling. Verkligen upp och ner. På slutet av säsongen har han varit helt lysande, mycket positionssäker och stark i dueller. Dessutom har han lyckats att göra fyra mål denna säsong (och två i samma match)! Kul för den gode Chris. Det fanns dock en tid då jag gärna givit bort honom för ett Happy Meal. Innan sin lysande säsongsavslutning har han varit rentav korkad på planen. Det absolut mest lysande exemplet på detta är givetvis utvisning mot Manchester City som med stor sannolikhet kostade Manchester United segern. Först hoppar han i vägen för målvakten som ska försöka skicka i väg bollen och sedan står han för en huvudlös (speciellt om man redan har ett gult kort) tackling som genererar gult kort nummer två. Tack och hej Smalling. Där och då ville jag aldrig mer se honom spela för Manchester United. Smalling har dessutom vad som kan vara ligans sämsta passningsspel (nej, jag har inte tittat på någon statistik för detta). Det är nästan fascinerande hur en välbetald fotbollsspelare i en proffsklubb kan vara så dålig på att med foten skicka i väg en boll som ska nå en medspelare. Det usla passningsspelet ser fortfarande uselt ut trots uppsvinget i spelet överlag på sistone. Ska Smalling vara kvar i klubben då? Ja, det tycker jag, men bara som backup eller med hård konkurrens från andra backar.

Chris Smalling har spelat riktigt bra mot slutet av säsongen.
Chris Smalling har spelat riktigt bra mot slutet av säsongen.

En annan back som tyvärr inte lyft sig särskilt mycket och under hela sin Manchester United-karriär har haft problem med skador är Phil Jones. Det såg så lovande ut när han kom till klubben. Ung, lovande, stort hjärta, lite ointelligent och oslipad i kanterna men nog skulle det bli en världsback av honom. Efter ett gäng säsonger under bältet ser det ungefär likadant ut. Det är inget jättefel på Phil Jones, men han är fortfarande oslipad och står för korkade satsningar som ofta leder till att han skadar sig själv. Förhoppningsvis kan han få ett uppsving likt det sena uppsving som Smalling fått och förhoppningsvis kan det bli bättre med skadeproblemen som han har brottats med under hela sin United-karriär. Jones bidrag till klubben känns nuförtiden mer som att den är av den humoristiska karaktären. Det är ett otal roliga miner som han stått för under åren och ett av de senaste roliga exempel är på det sätt han halkade fram över planen mot Arsenal och avslutade med att liggande tackla Giroud och bollen med huvudet. Stor komik!

Phil Jones gör allt vad han kan för att nå bollen.
Phil Jones gör allt vad han kan för att nå bollen.

Som backuper till mittbackarna har Paddy McNair och Tyler Blackett fungerat under säsongen. De två ungdomarna har blandat bra insatser med mindre bra, men det känns som att de båda kan ha en bra framtid inom toppfotbollen. Inledningsvis trodde nog de flesta att det var Blackett som var den stora talangen av de två. Han spelade många matcher under försäsongen och den tidiga säsongen när Manchester United hade en skadelista av modell väldigt lång. Blackett var riktigt bra emellanåt men efter ett misstag mot Leicester där han blev utvisad och orsakade en straff hade han svårt att komma tillbaka in i laget på samma sätt igen. Istället fick Paddy McNair chansen och tog den bra. McNair har för sin ringa ålder spelat riktigt bra, vinner dueller och tycks vara mer spelintelligent än både Blackett och Phil Jones. Han gjorde dessutom en strålande insats som högerback mot Cambridge och var likt Luke Shaw en fara offensivt där han rusade upp och ner längs med högerkanten. Annars så har högerbackspositionen mest varit en sorglig historia denna säsong.

Klubbens mest (enda?) naturliga högerback Rafael har precis som nästan alltid varit skadad. Det håller helt enkelt inte med att bara ha honom tillgänglig för den positionen och han aldrig är i tillräcklig form för att kunna spela. När han väl har spelat har han blandat bra med dåligt. Rafael kan göra fantastiska mål och har fart i benen men står samtidigt för korkade tacklingar som leder till skador, kort och straffar. Den här säsongen har istället Antonio Valencia spelat som högerback. Han har varit allt annat än bra. Dels har Valencia verkligen ingen känsla för positionsspel, dels har han ett uruselt inläggsspel och är dessutom feg när han springer upp i anfall. Hur många gånger har vi inte behövt titta på den tragedi som varit att se Valencia rusa upp för kanten, sedan dunka en inlägg på närmaste försvarande back? Eller, kanske ännu oftare, Valencia rusar nerför kanten, gör en tam fint, försöker se ut som att han vill spela bollen offensivt och slår sedan en alibipassning hemåt igen. Och så får Manchester United börja om. Högerbacksplatsen är verkligen en av de positioner som känns mest akut att förstärka inför den kommande säsongen.

Det har pratas en del om Nathaniel Clyne från Southampton. Det blir givetvis en förbättring mot de alternativ som finns på den positionen just nu. Även Dani Alves från Barcelona har nämnts. Det är givetvis inget framtidsnamn med sina 32 år, men det är en kvalitetsspelare helt klart. Jag har dock ruskigt svårt för Alves och hans teatraliska sida. Detta ständiga hånleende mot domare när domslut går mot honom avskyr jag också. Vi kan dock vara säkra på att högerbackspositionen är en position som van Gaal kommer att prioritera under sommarens övergångsperiod. Ett möjligt alternativ är att ge Reece James från klubbens ungdomsakademi fler chanser. Under försäsongen i USA var James riktigt bra, men sedan gick det inte riktigt lika bra när säsongen väl kom i gång. Han får nog i slutändan rikta in sig på en plats på bänken bakom ett mer rutinerat alternativ.

Mittfält

Det har varit en rätt konstig säsong för mittfältarna i Manchester United. Michael Carrick har varit tillbaka i gammal god form efter att under fjolårets misslyckade säsong varit utskälld och sedd som föredetting. I år har han styrt mittfältet och spelat klokt och passningssäkert. Carrick har från sin defensiva mittfältsposition hållit ihop Manchester United. Givetvis har han drabbats av skador också och skillnaden har varit påtaglig när han har varit borta. Spelet har genast blivit lidande och det är tydligt att detta är en position som behöver stärkas upp.

Inför den här säsongen kom Daley Blind från Ajax till United och han fungerar som en defensiv mittfältare också. Jag gillar Blind, men det är skillnad på Blind och Carrick helt klart. Blind kan komma att vara nyttig i Manchester United många säsonger framöver, men i ett United tillbaka i toppen har jag svårt att se att han skulle ta en plats i startelvan. Daley Blind kan dock också spela som vänsterback och har faktiskt gjort det riktigt bra de matcher han har fått spela där. Det finns kritik mot Blinds brist på snabbhet och denna kritik är ständigt återkommande. Jag kanske är blind (pun intended), men jag håller faktiskt inte med. Givetvis är han inte lika snabb som klubbens snabbaste spelare. Långtifrån. Men jag tycker inte han är så långsam som kritiker vill göra gällande.

Klubbens spanska mittfältskompanjoner Ander Herrera och Juan Mata har också haft en underlig säsong. Ander Herrera har hyllats, med all rätt, väldigt mycket på sistone. Han är otroligt effektiv i sina skott på mål, galet passningssäker och verkar dessutom vara sympatisk och brinna för klubben. När man tänker tillbaka på början av säsongen är det rätt anmärkningsvärt att Herrera var mer eller mindre utfryst av Louis van Gaal. Tack och lov har Herrera tagit chansen storstilat när han kommit tillbaka i laget. Samarbetet med Mata har också fungerat mycket fint.

Juan Mata har spelat en hel del som högerytter och trots att det inte alls fungerade förra säsongen så har det klickat betydligt bättre denna säsong. En stor anledning till det är nog samarbetet med Herrera. Båda spelarna hittar varandra mycket fint och van Gaals spelidé tycks passa betydligt bättre än Moyes spelidé (vad det nu var för spelidé? Mycket inlägg?). Visst, Mata har inte varit lysande hela säsongen, men det har varit stor skillnad mot den förra säsongen. Inledningen på Juan Matas säsong var dock svag och han var petad under perioder. Det pratades till och med om att han skulle säljas. Tack och lov är det rykten som har tystnat. Juan Mata är definitivt en av mina favoritspelare i klubben och det beror inte enbart på spelet på planen utan på att han dessutom verkar vara en trevlig och intelligent person. En anti-Rooney. Gör man dessutom ett superläckert cykelsparksmål mot Liverpool så är det ett extra plus.

Juan Mata gör säsongens mål mot Liverpool.
Juan Mata gör säsongens mål mot Liverpool.

Två av fjolårssäsongens mest utskällda spelare har verkligen lyft sig denna säsong: Ashley Young och Marouane Fellaini.

Fellaini blev David Moyes enda nyförvärv under det första övergångsfönstret och något mer utskällt nyförvärv får man leta efter. Dels blev Fellaini dyr. Onödigt dyr då det visade sig att klubben hade kunnat få honom för en betydligt billigare peng om de hade agerat tidigare. David Moyes försökte spela Fellaini i rollen som defensiv mittfältare vilket inte alls fungerade då Fellaini var alldeles för osäker med bollen och dessutom förlorade praktiskt tagit alla närkampsdueller han ställdes inför. Denna säsong har van Gaal spelat Fellaini i en mycket mer offensiv roll. Nästan som en släpade anfallare. Det har fungerat mycket bättre. Fellaini är fortfarande en klumpeduns utan finess och det enda som egentligen utmärker honom spelmässigt är hans fantastiska förmåga att ta ner bollen på bröstet. Han har vunnit betydligt fler dueller den här säsongen och har blivit en targetspelare mycket mer som man kan tjonga bollar på när man letar ett sent mål. Det har dessutom blivit en del mål från den store belgaren vilket är kul. Innan övergångsfönstret stängdes var det tydligt mycket nära att Fellaini skulle försvinna till Napoli, men en skada satte stopp för det. Tack och lov utnyttjade Fellaini sin sista livslina och höjde sitt spel. Jag tror däremot inte att Fellaini går en särskilt ljus framtid till mötes i United och när van Gaal fått den startelva han vill ha kommer nog inte Marouane Fellaini finnas kvar i den. Men som en komplementspelare och något att byta in i slutet av matcher kan han absolut fungera som.

Ashley Young har också tagit sin förmodade sista chans i Manchester United. I början av säsongen spelade Young vänsterwingback på grund av skador i backlinjen. Det var ingen vidare syn om sanningen ska fram. Särskilt om man ser till defensiven. Då har det tack och lov sett betydligt bättre ut när Young har fått spela i sin naturliga position som vänsteryttermittfältare. I slutet av säsongen har Young till och med varit bland de absolut bästa spelarna i truppen med vassa inlägg och passningar. Vem hade trott på denna utveckling vid samma period i fjol? Och vem hade trott att Ashley Young skulle peta (med all rätt) Ángel Di María vid denna period i fjol? För exakt så är det.

Ángel Di María har haft en tung säsong.
Ángel Di María har haft en tung säsong.

Di María köptes in i början av säsongen och blev Premier Leagues dyraste spelare någonsin. I ett trögt och idéfattigt Manchester United kom Di María in med fart och spellust. I sina första matcher var han lagets bästa spelare och stod dessutom för några vassa mål och massa viktiga assist. Lobben över Schmeichel (det känns underligt att skriva så, men det är alltså sonen jag syftar på) i Leicester var ett helt superbt mål och det verkade vara klokt investerade pengar att köpa in den tunne argentinaren. Sedan hände något och Di María tappade praktiskt taget allt. En del menar att han inte trivs med klimatet i Manchester och att inbrottet i hans hus påverkade honom så pass att han helt tappade formen. Själv har jag ingen aning om varför det gått så mycket utför. Klart är i alla fall att Di María har haft svårt mot tuffare försvarare, tappat mycket boll och dessutom slagit många felpassningar. Om man helt och hållet förlitar sig på statistik så har det varit en bra säsong för Ángel Di María, men ingen som sett honom spela kan påstå detta på riktigt. På slutet har han nästan helt och hållet fått nöja sig med inhopp, och han har inte briljerat i dessa inhopp. Röster höjs för att Manchester United ska göra sig av med honom och försöka tjäna in de pengar som de pungat ut med. Paris Saint-Germain nämns som ett möjligt alternativ. Eller en retur till spanska ligan. Det är svårt att svara på vad som är bästa lösningen. Kvalitén finns helt klart i Di María och han har ju till och med visat upp den för Manchester United. Allt hänger på hans inställning och om han har möjlighet att höja sig igen. Jag hoppas att Ángel Di María finns kvar i Manchester United den kommande säsongen och att vi kan få se den skicklighet han besitter. Om Di María hittar formen kan det göra skillnaden mellan en tredje- och en förstaplats.

En annan kvick ytter som har haft det svårt denna säsong är Adnan Januzaj. Efter att ha varit fjolårets praktiskt taget enda ljusglimt har han inte kunnat följa upp den succén. Förväntningarna var helt annorlunda när han denna säsong, med Ryan Giggs ikoniska nummer 11 på ryggen, skulle fortsätta sin succé. Det har blivit några inhopp och enbart små anledningar till glädje här och där. I säsongens sista match fick han komma in tidigt då Di María gick ut skadad, men Januzaj kunde inte påverka matchen nämnvärt. Det har pratats om en eventuell utlåning den kommande säsongen, och det kan nog vara klokt. Kontrasterna mot den förra säsongen är dock talande då det ryktades om att Manchester United tackade nej till ett monsterbud från Paris Saint-Germain. Nu kanske det blir en utlåning till ett lag som Southampton eller Sunderland för Januzaj.

En mittfältare och klubblegendar som försvann redan i Januari är Darren Fletcher. Efter att i början av säsongen blivit utsedd till vicekapten gjorde inte Fletcher någon United-fan särskilt glad med sitt spel under säsongens första halva. Darren Fletcher var långsam och felplacerad under praktiskt taget alla matcher sorgligt nog och det var tydligt att hans tid i Manchester United var räknad. Så gode Darren försvann till West Bromwich Albion, blev direkt utsedd till lagkapten och verkar hittat tillbaka till ett bättre spel igen. Det mest imponerande och glädjande med Fletcher är att han kommit tillbaka efter sin sjukdom som hållit honom borta från fotbollsplanen så länge. Jag tror att de flesta Manchester United-fansen kommer att ha ett positivt minne av Darren Fletcher.

Anfall

Vem hade trott att anfallet skulle vara Manchester Uniteds svagaste lagdel denna säsong. Kvar från fjolåret fanns Robin van Persie, som förvisso svalnat sedan sin fantastiska debutsäsong. Wayne Rooney, som när han är på spelhumör har varit en målgaranti, fanns också givetvis kvar. Och denna duo toppades med en tidigare mycket vass Radamel Falcao, som nu var tillbaka efter en knäskada. Bakom dessa tre superanfallare fanns mycket lovande James Wilson som på sin debut för Manchester United (tack Ryan Giggs), gjorde två mål.

Danny Welbeck försvann till Arsenal på övergångsfönstrets sista dag (i samma veva som Falcao blev klar) och Chicharito blev utlånad till Real Madrids bänk istället för Manchester Uniteds dito. Så här i efterhand, då det är lätt att vara efterklok, kan man fråga sig om inte Welbeck och Chicharito skulle ha gjort mer nytta i Manchester United än Robin van Persie och Radamel Falcao. Om det är något som anfallet har saknat denna säsong så är det hastighet och skärpa framför målet. Falcao mäktade bara med fyra mål på hela säsongen och det är tydligt att skadan har satt sina spår i honom. Tack och lov så var Falcao bara en utlåning och Manchester United kommer inte att göra det lånet till en permanent övergång. Falcao verkar dock vara sympatisk och all lycka till honom, men det är uppenbart att han inte är svaret på Manchester Uniteds anfallsproblem.

Det blev bara en säsong och fyra mål i Manchester United för Falcao.
Det blev bara en säsong och fyra mål i Manchester United för Falcao.

Ungefär samma sak kan sägas om Robin van Persie. Han har glimrat till några fåtal gånger under säsongen, men klart är även där att han inte är samma spelare som sir Alex köpte från Arsenal. Det har surrats en hel del kring van Persie på sistone där Juventus har nämnts som en möjlig klubb att gå till. Det känns dock tveksamt då en van Persie på dekis borde få svårt att ta en plats där. De mest troliga alternativen torde vara en flytt till ett land som Qatar för att håva in de sista, stora, slantarna. Eller så stannar han en säsong till och ställer in sig på att agera komplementspelare till eventuella nyförvärv.

Kapten Rooney har inte heller gjort många glada, särskilt inte i slutet av säsongen. Vad som är klart är dock att han är klubbens bäste anfallare, men i den formsvaga konkurrensen säger inte det särskilt mycket. Under perioder av säsongen fick Rooney spela som mittfältare och gjorde det smärtsamt tydligt att det inte var en position vi bör se honom på igen. Anfallets uselhet tydliggjordes av att Rooney vann klubbens interna skytteliga med 14 mål. Det är den lägsta siffran för en ”skyttekung” i Manchester United sedan säsongen 1981-82. Om en klubb vill vara med och hota i toppen av Premier League så duger det inte med så tandlösa anfallare som Manchester United har haft denna säsong. Det håller inte att Wayne Rooney ska vara den enda anfallaren av någorlunda kvalitet. Det behövs helt klart en ny toppanfallare in i klubben och vem denna person är känns inte solklart. Vilka finns tillgängliga och villiga att flytta? Ingen aning. Tottenhams Harry Kane? Kommer aldrig att ske.

Framtiden

Hur det kommer att gå nästa säsong hänger väldigt mycket på vilka spelare som kommer in samt vilka som försvinner. Det känns ytterst tveksamt att United kommer att vinna ligatiteln nästa år då det är ett rejält nybygge av truppen som, fortfarande, ligger framför Louis van Gaal. Det räcker inte bara med att köpa in stora namn, det har Ángel Di María och Falcao visat, utan det behövs spelare som kan förstå och anpassa sig till Louis van Gaals filosofi.

Ett nyförvärv som redan är klart till nästa säsong är Memphis Depay. Den gångna säsongen ska den unge holländaren totalt dominerat den holländska ligan och är både målfarlig, han vann skytteligan på 22 mål, samt snabb som en vind. Jag är väldigt exalterad över att få se Memphis i Manchester United, även om van Gaal försöker lugna förväntningarna på honom genom att säga att han behöver tid. Visst kan han behöva tid, men oj vad lovande han verkar!

Memphis Depay efter ett mål i förra sommarens VM.
Memphis Depay efter ett mål i förra sommarens VM.

En annan snabb ytter det pratats en hel del om på sistone är Gareth Bale. Det verkar som att en övergång till Manchester United var hyfsat nära den sommaren han istället valde att gå till Real Madrid. Nu har walesaren spenderat två säsonger i den spanska huvudstadsklubben och på sistone har han inte varit en populär spelare hos Madrid-fansen. Tongångarna skulle med stor sannolikhet vara annorlunda i Manchester och det vore riktigt kul att se Bale i den röda tröjan nästa säsong. Kommer det att ske då? Ja kanske. Det är givetvis en enorm övergångssumma som skulle krävas, men om någon klubb har råd att köpa loss Bale så är det Manchester United.

Mer prioriterade positioner på planen bör vara backlinjen och det defensiva mittfältet. En tidig följetong under säsongen har varit Mats Hummels vara eller inte vara i Borussia Dortmund. Den sista svängen kring den tyske backen ska nu vara att han ska stanna i Dortmund. Det vore väldigt synd då det behövs en rutinerad världsback i Manchester United. Om det nu inte blir Hummels så är jag övertygad om att någon annan ersättare kommer in. Det finns dock inte ett överflöd av världsbackar, men förhoppningsvis kan herr Woodward gräva fram någon ur bakfickan. Nicolas Otamendi har det ryktats en del kring. Jag kan inte påstå att jag sett Valencia-backen spela, men folk verkar vara positivt inställd till honom.

İlkay Gündoğan, skadedrabbad mittfältare från Borussia Dortmund.
İlkay Gündoğan, skadedrabbad mittfältare från Borussia Dortmund.

Hummels lagkamrat i Borussia Dortmund, İlkay Gündoğan, har ryktats vara på väg till Manchester Uniteds mittfält. Det känns långtifrån som en klockren lösning med tanke på Gündoğan har varit borta en lång tid på grund av skada och under denna period dessutom gick upp massor i vikt och fick en riktig kanonkula. Röster från Tyskland (lösryckt citat från ”experter” som jag snappat upp på Redcafe.net) gör gällande att Gündoğan inte är den spelare han en gång varit och långtifrån är en värdig ersättare till Michael Carrick. Om det nu är så att İlkay Gündoğan går till United hoppas jag givetvis på det bästa, men helst av allt vill jag se någon annan mittfältare i klubben.

En eller två nya anfallare behövs också. Men där är jag som sagt osäker på vem som kan vara aktuell. Alexandre Lacazette från Lyon kanske? Ingen aning, men viktigt är att någon kommer in!

Säsongen var ett fall framåt, med långa perioder av tråkigt och statiskt spel men även en del positiva detaljer att ta med sig mot nästa säsong. En fjärdeplats innebär en chans att få spela Champions League, förutsatt att man vinner kvalet (och det finns det inga garantier för), vilket i sin tur borde innebära att det lättare går att locka till sig världsspelare. Det är med viss försiktig positivitet jag ser fram mot nästa säsong.

Till sist (lösryckt svammel som kanske inte har så mycket med fotboll att göra)

  • Till varje match har Manchester United släppt en stilistisk illustration. Mycket, mycket snyggt. Alla finns samlade på klubbens Pinterest-sida.
  • En full Louis van Gaal är en mycket rolig Louis van Gaal. Hans tal på klubbens avslutningsfest var fantastiskt. ”I have seen. A lady. Who plays the saxophone… Fantastically!”
  • Hur många hårimplantat kommer Wayne Rooney att behöva egentligen?
  • Visst var det fågelbajs som landade i Ashley Youngs mun?
  • Hur många gånger per match blåser van Persie snor ur sin näsa? 40? Äcklig ovana.

Ett urval av klubbens stilistiska illustrationer