Kategori: TV

Kulturkonsumtion: vecka 13 2012

Sett: De första avsnitten av Mad Men säsong 5
Efter en lång tid borta från TV-rutan så har Mad Men äntligen kommit tillbaka. I säsongens första dubbelavsnitt får vi återstifta bekantskapen med Don, som fyller fyrtio år och verkar känna sig lite deppig över detta. Nya frugan Megan, spelad av Jessica Paré, anordnar en överraskningsfest och sjunger en minnesvärd sång för Don inför alla. Vi fick också följa Joan som är nybliven mamma. Pete som jagar ännu mer framgång och status och faktiskt verkar ha fått det på byrån. Trots att jag alltid ogillat Pete, så gillar jag karaktären och uppskattar denna utveckling. Roger däremot verkar mest vara i vägen och gör föga nytta.

Det var en bra start på säsongen, inget mästerverk men inget bottennapp utan helt enkelt ett avsnitt som kommer sätta upp förutsättningarna för de kommande avsnitten. Lite synd var dock att man inte fick se något av Betty, men det kommer säkerligen längre fram.

Sett: Colombiana
”Det här är en film för riktigt korkade killar” konstaterade Tove en bit in i filmen. Zoe Saldana, mest känd som blå Na’vi från Avatar spelar huvudrollen i en snurrig hämnarsåpa som innehåller stora logiska luckor lite här och där och en hel del klyschia skurkar. Colombiana är en film man kan överleva av att inte ha sett.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Som stort Kentfan så är jag givetvis intresserad när bandet ska släppa nytt. Nya singeln 999 är bra, men känns som en tillbakagång från de tre förra skivornas mer elektroniska sound. När Markus Larsson i Aftonbladet frågar sig ”Varför har inte Kent låtit så här förut” så förstår jag ingenting. Kent har väl verkligen låtit så här förut?

Sett (klart): Första säsongen av Boss
Boss visade sig vara en riktigt vass serie med djup och mörker. Kelsey Grammer är helt lysande i huvudrollen och i Boss får vi se det politiska spelet när det är som skitigast och mest korumperat. Åtta avsnitt kändes som en lagom längd och jag ser verkligen fram emot säsong två.

Kulturkonsumtion: vecka 12 2012

Spelat (klart): Mass Effect 3
Sedan jag köpte Mass Effect 3 så har praktiskt taget allt ”kulturkonsumtionstid” gått åt till att spela detta underbara spel. Snyggt, engagerande och fantastiskt på de flesta sätt. Men istället för att tjata om detta än en gång så tycker jag att du ska ta en titt på mitt lång inlägg om spelet. Det hittar du här.

Jeff Hephner i Boss.
Sett: De två första avsnittet av Boss
Denna serie hade helt gått förbi mig. När Jan Gradvall (och han brukar vara vettig) hyllade den i det senaste numret av Café med orden ”Det bästa jag sett på tv de två senaste åren vid sidan av Homeland.” så blev jag nyfiken och givetvis tvungen att kolla upp serien. Homeland var ju en riktig höjdare och en serie som slukades i rask takt.

Kelsey Grammer, känd från Skål och Frasier, två serier jag inte har sett spelar huvudrollen som borgmästare i Chicago, Tom Kane. Hans fru som han har ett iskallt och till synes dött förhållande med spelas av Connie Nielsen, mest känd från Gladiator och Djävulens advokat.

I de två första avsnitten fick vi se lite av en ung karismatisk politiker spelad av skådis med Ryan Gosling-vibb, Jeff Hephner. En karaktär jag väntar mig att se mer av längre fram i serien. Assistenten Kitty likaså, spelad av Kathleen Robertson.

De första avsnitten lovar gott. Ett snyggt och samtidigt skitigt ”Maktens korridorer”-drama, en genre jag har kommit att bli förtjust i på senare år.

Sett: The Grey
Betyget på IMDB var högt vilket gjorde mig nyfiken. Helt i onödan skulle det visa sig då det var en rätt usel film.

Ett plan kraschar i vildmarken och en liten grupp överlevare ska klara sig i kylan och mot de vargar som anfaller gruppen med jämna mellanrum. Liam Neeson gör huvudrollen som en sargad man som plågas av minnen av sin ljuva fru (att dessa fruar alltid tycks vara 15-20 år yngre och så sinnessjukt ljuva är ett mysterium).

Sedan dör karaktärer till höger och vänster och det hela blir en väldigt förutsägbar historia. Inget att ödsla sin tid på med andra ord.

Journey är riktigt ögongodis. Ett vackert och stämingsfullt spel.
Spelat: Journey
Journey är ett otroligt hyllat spel som har fått idel toppbetyg i spelpublikationer. Samtidigt så har hyllningstexterna varit väldigt vaga kring vad det är som gör Journey så bra. Och det är nog bra, då poängen i spelet är just att man ska kunna skapa sin egen bild av den värld man befinner sig i, vad som händer och vad som har hänt.

Man vaknar mitt i en gnistrande öken. Mängder av sand breder ut sig framför fötterna. Långt borta syns ett berg. Det berget tar man sikte på. Sedan börjar resan. På vägen träffar man andra medresenärer. Dessa är spelare, precis som du. Du vet dock varken namn, nationalitet, kön eller liknande. Och det går bara att kommunicera genom att ”sjunga” toner till medspelaren.

Det gick snabbt att spela klart Journey. I efterhand så kan jag konstatera att jag nog spelade det ”fel”. Jag spelade Journey som ett vanligt, traditionellt spel där den enda vägen är framåt. Istället så borde jag ha tagit mig tid, utforskat mer och samarbete mer med de medresenärer som jag träffade på vägens gång.

Visuellt är Journey helt otroligt vackert, men en otroligt säker stilism och fantastiska miljöer som lämnar ledtrådar om en civilisation. Musiken är sätter stämningen klockrent också och rent spelmekaniskt lämnar spelet föga att önska. Jag är redan nu, i skrivande stund cirka två timmar efter att jag klarat av det, sugen på att spela om spelet för att få veta mer om världen. Förstå mer. Det om något är ett bra betyg.

Lyssnat på: Catching Fire
Bok två i trilogin om Hungerspelen var bra, om än inte lika vass som den första. Vi bjuds på lite mer av samma i denna bok samtidigt som den bygger upp inför vad som bör bli en sprakande final.

Lite samma tematik som i första boken med en kärlekstrinangel vilket känns mer riktat till en yngre publik. I övrigt så kan denna bok vara intressant för vem som helst, oavsett ålder. Lite mer udd skulle jag dock önska.

I morgon påbörjar jag den sista boken, Mockingjay.

Next time… on Kulturkonsumtion
Jag vill avsluta med en brasklapp om att nästa veckas inlägg kan bli försenat eller utebli helt. Jag och Tove flyttar nästa söndag till ett litet hus. Vilket givetvis är ruskigt kul! Dock kan det bli tajt med tid att skriva ett inlägg denna vecka. Jag tror dock att jag kommer att hinna med det, men om det uteblir så beror det på att flyttbestyren kvävt mig.

Kulturkonsumtion: vecka 11 2012

Sett: The Descendants
Alexander Paynes senaste film som har fått en hel del uppmärksamhet och nominerades till fem Oscars (varav den vann en, bästa manus baserad på en förlaga). George Clooney spelar en man vars fru hamnar i koma efter en båtolycka och som samtidigt som han försöker bearbeta sina känslor gällandes det får veta att hon dessutom har haft en affär med en annan man. Jag blev inte helt såld på denna film. Helt ok, men jag förstår inte riktigt varför den har fått så mycket uppmärksamhet som den har fått.

Skådespelarmässigt så gör alla inblandade en bra insats och lite extra förtjust blev jag i dotterns pojkvän Sid, spelad av Nick Krause. Filmen är värd att se, men absolut inte fantastisk.

Gabriel Macht och Patrick J. Adams i Suits.
Sett (klart): Första säsongen av Suits
Både jag och Tove fastnade för Suits och har i ett rasande tempo sett klart på hela den första säsongen. Gabriel Macht är snygg och svinskarp som ena huvudkaraktären Harvey Specter. Patrick J. Adams gör också en bra roll som Harveys adept Mike Ross. Hela serien är snygg och engagerande, samtidigt som den kanske inte är speciellt utmanande. Man vet lite vad man får, men i bland räcker det.

Det finns absolut en del väldigt klichéartade inslag som en förutsägbar kärlekstriangel och ”will they, won’t they”-frågeställning. Detta kan jag leva med och det gör ju inte direkt ont att titta på Meghan Markle och Vanessa Ray.

Suits är ingen ny Mad Men, men riktigt bra ögongodis.

Sett: The Artist
Jamen GIVETVIS så vinner en film som The Artist en Oscar för bästa film. Det har ojats och höjts på ögonbryn över att en stumfilm blir en Oscarsuccé, men det är väl rätt väntat att en film som denna gillas av Oscarsjuryn. Den är alldeles för charmig och för mycket en hyllning till ”den gamla goda tiden” för att inte göra succé.

Så, hur var filmen då? Rätt bra faktiskt. Storyn om den firade stumfilmsstjärnan som faller från sin forna tids storhet är engagerande och välspelad. Bérénice Bejo är ljuvlig som Peppy Miller och lyser i varenda scen. Jean Dujardin är härligt ”larger than life” som stumfilmsstjärnan George Valentin. The Artist bjuder på en härlig filmglädje.

Mad Men är snart tillbaka

Poster till femte säsongen av Mad Men.
Efter ett långt uppehåll närmar det sig äntligen för Mad Mens retur i rutan. Det förra avsnittet sändes den 17 oktober 2010 i amerikansk tv. Ett och ett halvt år senare, den 25 mars 2012, så återvänder Don, Betty och gänget till amerikansk tv.

Matthew Weiner som är högsta hönset och ”showrunner” för Mad Men kom till slut överens med AMC vilket nu innebär att vi tack och lov får se en ny säsong av Mad Men.

Vi kan vänta oss fler drinkar på kontor, fler cigaretter mellan Betty Drapers fingrar, fler kvinnor i Don Drapers armar. Fler snygga kostymer och kontorsintriger. Vad kan man inte gilla med detta?!

AMC har släppt en poster för den nya säsongen samt några trailers för att pumpa upp peppen inför sin mest framgångsrika tv-serie. Som vanligt när det gäller säsongsposters tillhörande Mad Men så är den riktigt snygg och just denna säsongs poster är nog min favorit hittills. Hoppas detta även gäller för den kommande säsongen.

Don Draper är tillbaka!

http://www.youtube.com/watch?v=hAfcYuLbMa8

Kulturkonsumtion: vecka 8 2012

Jag konsumerar en hel del populärkultur och trots att det inte alltid motiverar hela blogginlägg finns det saker jag vill skriva av mig om i bloggen. Därför tänker jag nu, försöka i alla fall, starta med lite popkulturella sammanfattningar titt som tätt. Tanken är att det ska komma en sammanfattning varje vecka. Detta kommer jag givetvis att misslyckas med, men hey, vi gör ett försök i alla fall!

20-26 februari 2012

Filip Hammar på Cafés omslag.
Läst: Intervju med Filip Hammar
Senaste numret av Café landade på hallmattan och på omslaget stod en lycklig Filip Hammar och log. Per Bjurman hade åkt till Los Angeles för att träffa Filip och ge oss en inblick i hans liv därborta. Jag tycker dock att det inte direkt framgick vad det var Filip gör i USA. Bara att han var där för att försöka ”lyckas i tv-branschen”.

Utdrag ur intervjun finns här.

Lyssnat på: John Ajvide Lindqvists ’Tjärven’
John Ajvide Lindqvist som har skrivit böcker som Låt den rätte komma in, Människohamn och Hanteringen av odöda släppte sin senaste bok Tjärven helt digitalt. Antingen som ljudbok eller som e-bok. Jag har lyssnat på boken, uppläst av författaren själv, och är riktigt besviken. Platta karaktärer som man känner noll och intet för, äckligt zombislafsande och en uppläsning av författaren som inte heller är något vidare. Förra boken, Lilla stjärna, var inte heller den bra. Mycket synd då jag älskade Människohamn som jag håller som hans bästa bok hittills.

Jennifer Lawrence som Katniss Everdeen i The Hunger Games.
Lyssnat på: The Hunger Games
Efter två rekommendationer så har jag börjat att lyssna på The Hunger Games (Hungerspelen på svenska) som ljudbok. Jag är lite skeptisk till det faktum att detta är ungdomslitteratur och blir orolig för att det ska bli Twilight över det hela. Däremot så är jag ju förtjust i både The Running Man och Battle Royale som böckerna brukar nämnas tillsammans med. Jennifer Lawrence är jag också förtjust i (se den mycket bra filmen The Burning Plain med Jennifer Lawrence och Charlize Theron!) och hon ska ju spela huvudrollen som Katniss Everdeen i filmatiseringen som kommer i mars. Hittills så verkar boken bra, och den kan nog bli ännu bättre när jag kommer till just själva spelen som titeln syftar till.

Sett: Dubbelavsnitt av The River
Jag har blivit tipsad om nya serien The River som handlar om sökandet efter en populär dokumentärfilmare. Tänk dig att David Attenborough skulle försvinna i Amazonas. Denna dokumentärfilmare spelas av Bruce Greenwood och hans fru och vuxna son ger sig i väg för att hitta honom när de lyckas få upp en signal från hans båt. Med sig har de ett filmteam som ska dokumentera allt. På plats på båten börja obehagliga händelser ske, lite åt Lost-hållet med andra ord. Dock ett larvigt grepp att allt ska vara filmat som om det är filmat av dokumentärkameror eller kameror på båten. Dessutom totalt onödigt. Serien hade tjänat så mycket på att vara filmat på ett vanligt sätt. Dessutom så kan man förutse att detta kommer att mjölkas oändligt mycket och det kommer att vara ett jäkla kameraskakande och springande genom djungeln. Jag kommer inte att titta vidare.

Elizabeth Olsen och Sarah Paulson i Martha Marcy May Marlene.
Sett: Martha Marcy May Marlene
Martha Marcy May Marlene handlar om Martha som flyr till sin syster från en sekt ledd av karismatiske aset Patrick, spelad av John Hawkes. Hos sin syster blir det uppenbart att hon lider av tiden i sekten och nutid varvas med dåtid. Tempot är rätt stilla och filmen kunde mått gått av att skruvats upp några snäpp. Elizabeth Olsen är riktigt bra i huvudrollen som den plågade Martha, oväntat av en Olsen-syster (hennes storasystrar är de mer kända tvillingarna Mary-Kate och Ashley)!

Sett: J. Edgar
Clint Eastwoods senaste film handlar om FBI:s legendariske chef J. Edgar Hoover, spelad av Leonardo DiCaprio. Filmen var lite för seg och händelsefattig. Sminkningen var under kritik också där de tre huvudskådisarna, DiCaprio, Armie Hammer och Naomi Watts fick spela sina karaktärer både som unga och gamla. Leo Di Caprios sminkning är ok, men Naomi Watts och speciellt Armie Hammers sminkning som gamla ser inte alls bra ut. Armie Hammer ser ut som att han har en gummimask på sig.

J. Edgar var tyvärr en besvikelse.

Spelat: Killzone 3
Killzone 3 för 99 kronor lät som ett fynd och då jag gillade Killzone 2 så slog jag till. I skrivande läge så har jag spelat ungefär två timmar. Jag gillar det, även om jag börjar bli lite mätt på First person shooters. Storyn har jag inte heller riktigt bra koll på känner jag, men likadant var det med Killzone 2. Det känns som att storyn är rätt sekundär också, man vill ju mest skjuta i snygga miljöer. Jag längtar dock till Mass Effect 3, där story i allra högsta grad är väsentlig.

Så, detta var min första sammanfattning av min kulturkonsumtion. Återkom gärna med synpunkter i kommentarerna!

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Jag ger nog upp nu. Det började så ruskigt bra med ödelagda gator i tomma storstäder. Och sedan en massa zombies. The Walking Dead andades kvalitet rakt igenom. Men sedan började det glida sakta utför och varningsklockorna började ringa i sista avsnittet av första säsongen när en urusel explosionseffekt fick synas i vad som ska vara en påkostad kvalitetsserie.

Om första säsongen var ett långsamt glidande utför så är säsong två ett hopp utan fallskärm. Två hela avsnitt har fokuserat på ett skjutet barn och huruvida han kommer att klara sig (jamen GIVETVIS så kommer han att klara sig!) kryddat med lite religion samt oro över ett annat barn som har försvunnit. Ständigt med den moraliska undertonen ”man ska hålla ihop”. Manusförfattarna har börjat slira i att skriva trovärdigt agerande för karaktärerna och trovärdiga händelser. Scenen där T-Dog (kom igen, T-DOG?!) skär upp sin arm av misstag fick mig att skratta högt på grund av att både händelseförloppet och effekten var otrovärdig och usel.

"Nu kommer inte så mycket att hända i två avsnitt. Lite gråtande, lite moralkakor."

Så, efter att nu genomlidit två avsnitt som handlar om en unge som har blivit skjuten och att serien således har stått helt still så ger jag upp. Tack och hej The Walking Dead.

Nu är ju inte The Walking Dead den enda serien som började lysande men sedan utvecklats till något, om inte uselt, så ändå mindre bra.

Den som känner mig och har läst min blogg vet att jag med stort nöje följde Battlestar Galactica när serien sändes. Det var en helt fantastisk TV-serie där mänskligheten slogs för sin överlevnad mot onda robotar. I rymden! Med bra specialeffekter! Så var det i ungefär två och en halv säsong, sedan började Battlestar Galactica att glida utför. Från häftiga fajter mot onda robotar gled fokus mer över på new age och flumfilosoferande. Dessutom så fick Edward James Olmos börja regissera. Tyvärr tyckte han lite väl mycket om sin karaktär Adama, vilket innebar några tråkiga avsnitt centrerade kring Adama och hans kamp mot sina inre demoner. Allt medan man bara vill se häftiga fajter i rymden!

Just Edward James Olmos är med i senaste säsongen av en serie som också varit på glid ett bra tag. Nämligen Dexter. De två första säsongerna var riktigt bra med fantastiske Michael C. Hall i rollen som Dexter. Dexter var kall och kalkylerande när han mördade de som ”förtjänade” det. Dessutom så var det riktigt två starka ”arcs” med anknytning till Dexter själv och starka karaktärer som Doakes. Sedan började det balla ur. Varenda seriemördare i Miami verkade korsa vägar med Dexter. Dessutom så blev det mer fokus på Dexters familjeliv och förhållande med Rita. Formeln för hur avsnitten var också ofta upprepande. Det började med att Dexter beskrev något med dramatisk stämma alternativt att vi som tittare fick intrycket av att han höll på att mörda någon/något spännande höll på att hända. Sedan visade det sig att det bara var en alldeles vanlig vardagssituation. Sedan lite handling på stationen där latinokaraktärerna (och detta har varit genomgående i hela serien) porträtteras på ett otroligt klichéartat och nästan rasistiskt sätt. Det vill säga att när de blir ”passionerade” så tar de till spanskan. Så från att prata engelska så kan det helt plötsligt komma ett ”tranquilo Oscár!”. Ett otroligt tröttsamt grepp använt till leda.

I senaste säsongen så är som bekant Edward James Olmos med och spelar någon sorts religiös undergångstokstolle. Tillsammans med sin lärjunge, som spelas Colin Hanks, har han plattitydfyllda konversationer och säger löjligt dramatiska saker som ”it has begun”. För något avsnitt sedan stod han i en dörröppning och tittade ogillande på när Colin Hanks karaktär hade sex med en kvinna. Det är inte precis Six Feet Under vi snackar om som ni märker.

Jag kommer inte att ge upp Dexter än, utan förmodligen se klart säsong 6. Jag hoppas dock verkligen att det snart blir ett slut på serien. Ett värdigt slut. Där allt går åt skogen för Dexter. Tror jag att det kommer att ske? Nej, tyvärr inte.

Slutspurt för Entourage

Här står Jeremy Piven och ser ut som Chevy Chase inför den sista säsongen av Entourage.

Allting har ett slut. Så även Entourage. Serien som jag följt i flera år går nu in på sin sista säsong. Det har varit lite upp och ned kvalitetsmässigt men jag har alltid trivts i sällskap av Entourage. Att se Entourage har varit lite som att äta en god karamell: Utsökt och läckert, men man blir mätt och vill inte leva på enbart sötsaker.

Miljöerna och alla cameos har varit ögongodis för en filmnörd som jag. Samtidigt har det varit intressant att följa Ari och speciellt Eric. Så mycket karaktärsutveckling finns dock inte att tala om.

Inför den sista säsongen, som börjar den 24 juli och består av åtta avsnitt, har det släppts en trailer. Ta en titt på den nedan.

Så, när kommer blu-rayboxen med hela serien?

Mad Noire

"Jag heter Cole Cosg... eh... Phelps."

För ungefär en månad sedan spelade jag klart L.A. Noire som jag skrivit om tidigare. Det har skrivits en del om att det finns många skådisar från briljanta serien Mad Men i spelet och jag kan inte annat än konstatera att det kryllar av dem! Ett antal som flitigt återgivits är fem stycken, men snabbt kunde jag konstatera att det var mycket fler än så. Så varje gång jag stötte på någon jag kände igen från Mad Men antecknade jag detta.

Så, håll till godo med min lista med savantvibbar.

Skådespelare – Karaktär i L.A. Noire – Karaktär i Mad Men

  • Aaron Staton – Cole Phelps – Ken Cosgrove
  • Rich Sommer – John Cunningham – Harry Crane
  • Michael Gladis – Dudley Lynch – Paul Kinsey
  • Andy Umberger – Dr. Malcolm Carruthers – Dr. Arnold Wayne (Bettys psykolog i säsong 1)
  • Kate Connor – Margret Black – Stacey Wallace (1 avsnitt)
  • Patrick Fischler – Mickey Cohen – Jimmy Barrett (4 avsnitt)
  • Carla Gallo – Gloria Bishop – Karen Ericson (Peggys rumskompis, 2 avsnitt)
  • Alexa Alemanni – Elisabeth Eberly – Allison
  • Kate Norby – Lorna Pattison – Carol McCardy (Joans väninna som stöter på henne, 2 avsnitt)
  • Vincent Kartheiser – Walter Clemens – Pete Campbell
  • Julie McNiven – Sekreterare på InstaHeat – Hildy (Petes sekreterare)
  • Myra Turley – Barbara Lapenti – Katherine Olson (Peggy Olsons mamma, 6 avsnitt)
  • Andy Hoff – Löjtnant Taylor – Charlie Fiddich (Pete Campbells frus första pojkvän, 1 avsnitt)
  • Brian Krause – Clem Feeney – Kess (1 avsnitt)
  • Katherine Boecher – Audrey Gill (Hotellreceptionist på Aleve Motel) – Annie (Gör en audition i säsong ett, 1 avsnitt)
  • Jim Abele – Curtis Benson – Jack Konig (1 avsnitt)
  • Lonnie Hughes – Terrance Chilton – Budbärare (1 avsnitt)

Jag har säkerligen missat någon. Kommentera gärna!

The Walking Dead

På väg mot Atlanta.

Jamen ni ser ju! Ta en titt på bilden ovan, och fundera sedan på huruvida jag gillar sådana vyer. Svaret är: Naturligtvis!

Bilden kommer alltså från AMC:s (bolaget bakom fantastiska Mad Men t.ex.) nya storsatsning The Walking Dead. En tv-serie baserad på serieböcker om en zombieapocalyps. Själv är jag ju som bekant väldigt svag för mänsklighetens undergång och allt elände som följer med det, så mitt intresse väcktes när jag (rätt nyligen) fick kännedom om The Walking Dead.

Inledningen till serien delar vissa likheter med fantastiska Danny Boyle-zombierullen 28 dagar senare. Vår protagonist vaknar skitig, skäggig och bortglömd på ett sjukhus och inser snart att det har gått åt skogen för civilisationen. Hans första tankar går till familjen, sin fru och son och han börjar genast bege sig hemåt för att upptäcka att de inte längre finns där. En gissning efter att ha sett första avsnittet är att serien kommer bygga på att Rick Grimes, huvudkaraktären spelad av Andrew Lincoln, letar efter familjen.

Det syns verkligen att serien är påkostad och den osar kvalitet. Zombierna är väldigt välgjorda och hyfsat läskiga. Scenen där Rick kommer till Atlanta (bilden ovan) är mycket mäktig och avslutningen i första avsnittet gör att jag blir sugen på mer! Första säsongen kommer bestå av sex avsnitt och AMC har redan gett klartecken för en andra säsong.

Äntligen en postapokalyptisk serie i TV. Den senaste jag kan minnas är Pestens tid. Det har med andra ord varit alldeles för lite mänsklig undergång i TV. Nu blir det ändring på det!

The Tonight Show with Conan O’Brien

Conan O'Brien, med en whiskeyflaska i handen, kör på en bibelförsäljare!
Conan O'Brien, med en whiskeyflaska i handen, kör på en bibelförsäljare!

Conan O’Brien tog i måndags över The Tonight Show som Jay Leno varit värd för i sjutton års tid. Conan har ju haft sin Late Night i New York i sexton års tid men har nu alltså tagit sitt pick och pack och flyttat till Los Angeles för större utmaningar. Själv är jag stort Conan-fan och har tidigare tyckt att han sopat banan med både Letterman och framför allt Leno. Jay Lenos tilltal är alltför tydligt riktad till ”dumskalle-USA”. David Letterman verkar inte tycka sitt jobb är roligt förutom när han intervjuar politiker och då är han istället lysande.

Så nu har alltså Conans premiärvecka genomförts och vad är bra och vad är dåligt? Först och främst gläds jag åt att han inte verkar ha anpassat sig alltför mycket till det faktum att han har en större och äldre publik nu. Istället fortsätter Conan med galna inslag i samma stil som i Late Night. I första programmet tog Conan över en guidad rundtur med bussar på Universal och tog dessutom ut de bussarna i den vanliga trafiken. Gäst var Will Ferrell som gjorde en storslagen entré på en tron buren av fyra män likt en egyptisk farao. Tyvärr kändes Ferrell inte helt klockren denna kväll utan att för den delen vara direkt dålig och han klickade inte hundraprocentigt med Conan. Det var underligt då han är en ständigt återkommande gäst som alltid brukar vara ruskigt bra.

Det var en lyckad shoppingtur på Rodeo Road.
Det var en lyckad shoppingtur på Rodeo Road.

I andra avsnittet fick vi se Conan shoppa outfits på Rodeo Road, inte Rodeo Drive som är förmodligen den största och mest kända shoppinggatan i Los Angeles. Conan flippade ut, provade peruker och det slutade med outfiten ni kan se ovan. Tom Hanks var gäst och kombinerade jättetrevlig med bra komisk timing och humor. Hanks har alltid varit en favorit, han verkar helt enkelt genomgod, och hans aktier sjönk inte precis efter sitt medverkande i programmet. Dessutom hade han och Conan riktigt bra kemi.

Mitt blivande favoritsegment känns det som Conan’s tabloid moment kan bli. Det går helt enkelt ut på att nu när Conan bor i Los Angeles och leder den största talkshowen så löper han större risk att bli jagad av paparazzis. Dessa paparazzis är ute efter att fånga honom i ett så pinsamt ögonblick som möjligt då dessa bilder genererar mest pengar. Men istället så iscensätter Conan bilder som visar honom i pinsamma situationer och kan på så sätt håva in pengar för bilderna på egen hand! I det första Conan’s tabloid moment körde han på en bibelförsäljare samtidigt som han höll en whiskeyflaska i handen. Briljant och mycket roligt!

I premiärveckans sista program besöktes han av Ryan Seacrest och Patton Oswalt. Mina förväntningar på Ryan Seacrest var minimala men det visade sig bli en riktigt bra gäst, rolig, trevlig och med bra kemi tillsammans med Conan. Hans brutala sågning av American Idol-jurymedlemmen Simon Cowells fåfänga kändes helt spot on! Patton Oswalt var också en riktigt bra gäst som inledde med att prata om sina testiklar och lite senare gick vidare till att beskriva sin galopperande övervikt.

Chad Smith är inte Will Ferrell. Han heter förresten, på riktigt, Gaylord i mellannamn. Stackars.
Chad Smith är inte Will Ferrell. Han heter förresten, på riktigt, Gaylord i mellannamn. Stackars.
När det gäller musiken har det inte riktigt varit några sensationella band. Green Day är förmodligen det största bandet som varit där, men eftersom jag gillar Green Day lika mycket som Hugh Hefner gillar feta gamla brunetter var det verkligen inget för mig. John Mayer gjorde en vidrig cover på California Dreaming samtidigt som han var så övertänd att jag trodde han skulle vibrera sönder. Veckans sista band, Chickenfoot, var ett ihopplock av musiker från andra stora band. Bakom trummorna satt Chad Smith från Red Hot Chili Peppers med den briljanta t-shirten som bar trycket ”I’m not Will Ferrell” (Chad Smith är ruskigt lik Will Ferrell utseendemässigt). Pearl Jam spelade i första programmet och gjorde rätt bra ifrån sig och Sheryl Crow sjöng i ett av programmen, även hon med en övertänd musiker i bandet.

The Tonight Show with Conan O’Brien verkar helt enkelt bli en höjdare som fortsätter i samma anda som Late Night. Det märks att praktiskt taget alla manusförfattare och alla andra som jobbat med Late Night flyttat med till Los Angeles och The Tonight Show. Allt andas kvalitet, studion är snygg och äntligen (!) slipper vi den skitfula soffan som gästerna suttit i hos Conan under Late Night-tiden. Jag hoppas och tror Conan kommer göra dundersuccé med The Tonight Show. Det har han verkligen förtjänat!