Testlopp på Milserien och en hyfsad insats

Man kan inte påstå att det kryllar av lopp att springa just nu, så när ett testlopp (osanktionerat, givetvis) anordnades på kontrollmätta Milserien-banan var det ett ypperligt tillfälle att få testa formen. 10 kilometer skulle rusas igenom denna lördagförmiddag.

Min uppladdning hade inte varit optimal. Veckan hade börjat bra då jag på måndagen hade satt ett helt galet pass med sju tusingar och en minuts gåvila mellan varje. Snittempot på tusingarna var 3:23. Förvisso i medvind och på otrolig platta banvallen, men ändå. Men sedan började jag känna mig småkrasslig på onsdagen. På torsdagen kände jag mig fortsatt sliten och gav mig ut för en lätt jogg. Men nu kändes det så bedrövligt att jag kortade av det tänkta passet som gick i långsamt tempo. Dessutom hade jag ont i ena fotleden.

Tanken efter passet var att jag förväntade mig att bli direkt sjuk under kvällen och därmed inte skulle kunna springa testloppet. Men tack och lov blev det inte så. På fredagen kändes det mycket bättre, men jag valde att vila helt från löpningen denna dag. När det så var dags för att springa på lördagen kände jag mig kry och ”normal”. Jag åkte iväg mot Karlslunds motionscentral och joggade upp med några andra löpare. Även fotleden kändes helt ok.

Innan loppet hade jag pratat med IF Starts Elias Zika om att försöka hålla ihop för att göra en tid under 35 minuter. Jag visste att sub 35 var ett otroligt tufft mål, men när det är ett testlopp kan man ju testa!

Björn Engqvist, Örebro AIK.
Jag var glad och nöjd efter avklarat lopp! Foto: Björn Eriksson.

Startskottet gick och ett gäng löpsugna hjältar gav sig iväg som kor på grönbete. Jag och Elias höll ihop i cirka 2,5 kilometer men jag kände att sub 35 inte fanns i mig. Elias var stark och fick dra iväg själv. Resten av loppet blev sololöpning! Bakom mig hade jag en klunga med Erik Anfält, Fanny Schulstad, Björn Eriksson och Oskar Hansson. Erik var farthållare åt Fanny denna dag och skulle hålla 3:40-tempo. Även om mitt tempo sjunkit så bestämde jag mig för att försöka fortsätta hålla denna kvartett bakom mig.

Första fem kilometerna satte jag på 17:55 (kontrollmätt, jag kikade på markeringen precis då). Sedan blev det faktiskt ännu tuffare. Milserien-banan är egentligen som jobbigast den första halvan, men på den andra halvan blev det jobbigare med motvind. Och givetvis var jag trött efter inledningen också.

Efter att ha krigat mig igenom den sista halvan tog jag mig i mål på 36:14. 27 sekunder från mitt personbästa och inte i närheten sub 35. Men det gjorde inget en dag som denna. Jag var bara glad och nöjd över att få spänna bågen tillsammans med duktiga vänner! Och vad jag har saknat att få pusta ut med löparkompisar efter tuffa lopp!

Jag tycker ändå att det bådar hyfsat gott att jag sätter denna tid i april, utan superkänsla och med tveksam uppladdning. Jag lämnade cykelbanorna på väster med en bra känsla!

Tack till alla de som passerade och hejade på! Jag var kanske inte den mest verbala människan i dag, men noterade och uppskattade de glada tillropen!

Mina kilometertider enligt klockan

  1. 3:25
  2. 3:32
  3. 3:32
  4. 3:39
  5. 3:40
  6. 3:38
  7. 3:45
  8. 3:42
  9. 3:46
  10. 3:27

Och klockan mätte distansen till 10,02. Den sista ”0,2”-delen gjorde jag på 4 sekunder.

Resultatlista

  1. Wilhelm Bergentz, KFUM Örebro – 31:37
  2. Noha Olsson, KFUM Örebro – 31:57
  3. Axel Sandberg, KFUM Örebro – 32:06
  4. Michael Weldai, Stocksäters IF – 32:11
  5. Jonas Nilsson, Örebro AIK – 32:20
  6. Cimmie Wignell, KFUM Örebro – 32:22
  7. Jack Karlsson, KFUM Örebro – 33:33
  8. Per Sjögren, KFUM Örebro – 34:29
  9. Fredrik Johnsson, Örebro AIK – 34:34
  10. Elias Zika, IF Start – 35:22
  11. Björn Engqvist, Örebro AIK – 36:14
  12. Björn Eriksson, Örebro AIK – 36:34
  13. Fanny Schulstad, KFUM Örebro – 36:40 (och Erik Anfält, Örebro AIK, farthållare åt Fanny)
  14. Oskar Hansson, KFUM Örebro – 37:03
  15. Jonas Rosengren, KFUM Örebro – 38:17
  16. Nicklas Källmén, LK Gränslöst – 38:17

Löparåret 2020

Ännu ett år som löpare har passerat och detta har ju varit ett mycket speciellt år med tanke på den globala pandemi som har drabbat oss. Trots pandemin har jag kunnat både träna och tävla riktigt bra i år och när jag ser tillbaka på det passerade året kan jag inte vara annat än nöjd!

Under 2020 satte jag ett mängdrekord på antal löpta kilometer. Jag sprang totalt 4363,9 kilometer under 2020, fördelat på 314 pass och med ett snittempo på 4:41. Det är vansinnigt mycket mer än vad jag någonsin har sprungit under ett år då jag tidigare inte har passerat 3000 kilometer.

Men, fokus ska inte vara på mängd. Och målet för nästa år är inte att slå 2020 års mängd, utan att bli snabbare och bättre.

Sammanfattning av löparåret 2019 finns att läsa här.

Personbästa under 2020

Inför 2019 satte jag ett gäng mål för diverse distanser, nämligen dessa:

  • 5 km under 19:00
  • 10 km under 37:00
  • 21,1 km under 1:25:00
  • Och jag kan konstatera att mina mål har KROSSATS med marginal. Superkul!

    5 km på 17:19

    Det lättaste målet för 2020 var att fixa fem kilometer under 19 minuter. Jag fixade det först i mars när jag sprang virtuella Länge leve loppet på bana och tog mig i mål på 17:34. Den nuvarande personbästatiden kom på Örebro AIK:s klubbmästerskap där jag efter några dåliga tävlingar tog mig i mål på 17:19 och var supernöjd och överraskad.

    10 km på 35:47

    Målet att springa milen under 37 minuter är något jag klarade av hela sju gånger under 2020. Första gången 5 april när jag sprang 25 varv på GIH:s slitna löparbana och klarade det på 36:40. I maj kom personbästatiden på Milseriens kontrollmätta bana där jag gjorde 35:47. Det var ju inte ett sanktionerat lopp, men det är ju det snabbaste jag har sprungit en mil.

    21,1 km på 1:21:31

    Jag har faktiskt bara sprungit två halvmaratonlopp under 2020. Målet att fixa en tid under 1:25 klarade jag på första försöket i mars i Nora då jag sprang i mål på 1:23:36. Sedan slipade jag den tiden i april på Örebro AIK:s halvmarabana då jag kom i mål på 1:21:31. Efter det blev det inga fler halvmaralopp.

    Mål inför 2021

    Givetvis vill jag fortsätta utvecklas och göra ännu bättre tider, nu som fyrtioåring, under 2021. Dessa är målen jag siktar på under 2021. Sedan får vi se hur stor möjlighet till tävlingar vi kommer att ha, men jag hoppas att jag får tävlingsmöjligheter på alla distanser. Framförallt är målet att vara frisk och skadefri, precis som det har varit under 2020.

    5 km under 17:00

    Jag är 19 sekunder från denna tid. Det kommer att bli ett svårt mål att nå och det är definitivt inte det jag kommer att satsa mest på. Men får jag möjlighet att tävla och formen är god skulle det kunna bli ett nytt personbästa på distansen!

    10 km under 35:00

    Detta är det mål jag skulle värdera högst om jag lyckades! Milen under 35 vore fantastiskt fint att klara av. Mitt personbästa ligger alltså 47 sekunder från denna tid och detta kommer att bli mycket svårt att slå. Men jag tror inte att det är helt omöjligt.

    Halvmaraton under 1:20:00

    Halvmaratondistansen fick jag alldeles för få tävlingsmöjligheter inom under 2020. Det blev bara två halvmaror. Denna tid borde jag kunna fixa under året tycker jag. Givetvis måste allt klaffa, men jag bör ha det i mig.

    Maraton under 3:00:00

    Detta är ett knepigt mål. Jag borde alla gånger kunna springa ett maraton under tre timmar, det är inte det, utan det handlar snarare om det kommer bli några maraton som jag dessutom har tid att träna inför under 2021. Jag kommer att ha svårt att gå in i maratonträning utan att veta att det kommer bli några lopp. Så detta mål känns osäkert. Men om jag får känna mig säker på att delta i ett maraton som blir av och har tid att träna kommer jag troligen att fixa detta mål.

    Lopp under 2020

    Under 2020 sprang jag dessa lopp.

    Januari

    Året började rätt lugnt med en enda tävling. En mile inomhus.

    Februari

    I februari blev det också bara en tävling. 2000 meter på bana inomhus.

    • Inneserien – 2000 m (6:57.44) | Strava

    Mars

    I mars började det på riktigt. Tyvärr slog också coronapandemin till då. Tanken var att inleda året med några snabba millopp. Istället blev det 3000 meter på bana samt halvmaraton i Nora. Båda var över förväntan och jag var jättenöjd. Dessutom vann jag ett virtuellt 5k-lopp.

    April

    Jag inledde april med nytt personbästa på milen och att vinna det virtuella loppet ”Länge leve loppet”. Det blev en terrängtävling också. Dessutom putsade jag mitt personbästa från mars på halvmaran när jag sprang en inofficiell variant av Örebro AIK halvmaraton.

  • Rusakulan Vertikal – 8 km (39:32.6) | Blogginlägg | Strava
  • Full fart och full koncentration. Foto: Andreas Andersson, eaphotography.se.

    Maj

    Andraplats i ett testlopp på milen och nytt personbästa inledde supermånaden maj. Sedan följde jag upp det med att slipa min miltid ytterligare till den personbästatiden som gäller fortfarande, 35:47, i ett testlopp på Milserien-banan. Jag var också snabbast i halvklassen på #diabeteshjältar VK trail.

    Juni

    I juni fortsatte jag att försöka slipa min miltid ytterligare men lyckades inte, dels på klubbmästerskapet och dels på bana på Stockholms stadion. Det var dock en fantastisk upplevelse att få springa i A-heatet på stadion med massa otroligt duktiga löpare. Ett minne för livet!

    Frippe, Liddi och jag efter en kanonkväll på Stockholms stadion. Foto: Thomas Stevens.

    Augusti

    I augusti hade jag en supersvacka och tappade totalt sugen på löpning under en period när jag presterade uselt på Stockholms stadion samt gjorde ett bedrövligt DM i Hallsberg. Ledsen och deppig åkte jag till Östansjö dagen efter DM och sprang terräng och fick tillbaka lite löpglädje igen och kom överraskande nog sjua.

    Det blev också över all förväntan i klubbmästerskapet på 5 kilometer landsväg och nytt personbästa på distansen.

    September

    September blev en fin månad löpmässigt. Icebug Xperience West Coast Trail var en härlig upplevelse med löpning som fungerade bra i fina miljöer. I DM på 5000 meter på bana fick jag äntligen ett banlopp där jag inte kände mig knäckt efteråt och sprang en tid helt enligt förväntan. I Närkes korta terräng-DM lyckades jag plocka ett individuellt silver och ett lag-guld.

    Nöjd och glad efter målgången och en riktigt tuff teknisk etapp på Icebug Xperience West Coast Trail. Foto: Tove Engqvist.

    Oktober

    Utan större förväntningar fick jag till ett kanonlopp med fantastisk känsla i SM på Anderstorp i 10 kilometer landsväg. Dessutom ett mycket bra genomfört Kilsbergsleden.

    November

    I november blev det virtuella lopp för hela slanten då jag seedade in mig i startgrupp 1 på Göteborgsvarvet samt sprang en Ekiden-stafett med duktiga kompisar.

    December

    I december blev det inget lopp.

    Min ”runstreak”

    Jag är väldigt skeptisk till fenomenet ”runstreak” vilket innebär att man ska springa varje dag i så många dagar i rad som möjligt. Tränar man prestationsinriktat bör man vila! Men, jag har i alla fall haft en väldigt speciell variant på runstreak. Nämligen att jag bestämde mig för att springa en sub 40-mil varje månad. Vissa månader blev det flera, men åtminstone en per månad. Därför att sub 40 är en milstolpe som löpare och när man väl klarat den ska man fortsätta springa snabbare än så, så att man tappar ”respekten” för tiden.

    Så här sprang jag sub 40:

    Januari

    15: Löpband (38:34)

    Februari

    25: Snabb mil på banvallen (39:42)

    Mars

    3: Breaking 40 – farthållare #nostefanislimited (39:06)

    April

    3: Kvalitetslunch (38:43)
    5: Virtual Race: Länge leve loppet 10k (36:40)

    Maj

    1: Boglundsängen 10k (36:20)
    11: Sub 40 – ettårsjubileum (38:59)
    23: KFUM Örebros testlopp 10k (35:47)

    Juni

    24: Örebro AIK klubbmästerskap (36:29)
    30: Långlöparnas kväll (36:05.52)

    Juli

    27: En snabb mil helt enkelt (37:40)

    Augusti

    12: Vi som inte fick plats på SM (37:34.81)
    22: Närkes DM 10 000 m (38:17.57)

    September

    11: Fredagsfys: en sub 40-mil, rakt av (38:58)

    Oktober

    10: SM 10 km landsväg (36:00)

    November

    9: Snabb mil över Bondsätter (37:53)
    20: Virtuella Varvetmilen (36:40)

    December

    14: Snabblunch (37:42)

    Till sist

    Vilket år jag har haft! Efter mitt första år som medlem i Örebro AIK kan jag bara konstatera att det var ett bra beslut att gå med i klubben. Genom den har jag fått möjlighet att lära känna så många bra och inspirerande löpare och alla har varit så vänliga och välkomnande. Jag ångrar inte att jag inte gått med tidigare, det har varit nyttigt att träna på egen hand och bli bra på egen hand. Det har gjort mig disciplinerad och bra. Dessutom är det kul att jag kunde börja som klubblöpare på en hyfsat bra nivå, och inte som ”nybörjare”. Men nu, när jag har sprungit några år är det superkul att få vara del av en större gemenskap.

    Så stort tack till alla mina klubbkamrater!

    Vilken ära att få vara en del av det här gänget. Från vänster: Andreas Ingberg, Fredrik Johnsson, Martin Duberg, Jonathan Kandelin, Jag, Liduina van Sitteren. Foto: Karl Wilenius.

    Men, precis som i fjol, vill jag även passa på att nämna ett gäng löpare som inspirerat eller utmärkt sig på särskilt sätt under året:

    Liduina van Sitteren

    Det går inte riktigt att summera mitt år och utelämna Liduinas påverkan på min utveckling.

    Innan jag blev medlem i Örebro AIK och lärde känna Liddi så var hon en löpare jag var imponerad av och nyfiken på. Det fanns inte ett spår av hur hon tränade eller eller hur hon var som person i sociala medier. Den enda bilden jag hade av henne var att hon verkade ödmjuk och lite blyg. Utan att göra stort väsen av sig dök hon upp på tävlingar och piskade motståndet rejält.

    Jag tog tillfället i akt att lära känna henne när möjlighet gavs och det visade sig att hon är väldigt ödmjuk (och kanske även lite blyg). Dessutom är hon en helt otroligt duktig löpare, vilket jag så klart redan visste. Hon är sjukt jämn när det kommer till träning och har väldigt sällan dåliga dagar. Har hon en dålig dag så är hon fortfarande riktigt bra. Hög lägstanivå, minst sagt! Det är inte bara jag av oss två som har utvecklats denna säsong, Liddi har nått en ännu högre nivå och tillhör numer sverigeelit. Jag är så tacksam och stolt över att få träna med Liddi och ha henne som vän.

    Fredrik Johnsson

    Frippe har tidigare inspirerat genom sociala medier. Det var så jag lärde känna honom. I år har jag fått möjlighet att lära känna honom på riktigt och han har fortsatt peppa och inspirera. Dessutom har han haft en otroligt fin säsong i år och satt nya personbästa på både 5 000 m och 10 000 meter.

    Martin Duberg

    Martin är en löpare jag kan tjuvkika på när det kommer till utveckling. Vi har haft ungefär en liknande kurva, där Martin ligger lite före mig och är snabbare. Han har tagit stora steg på några år (precis som jag) och är en inspiration till att fortsätta utvecklas.

    Andreas Ingberg

    Efter att ha känt till Andreas Ingberg i några år, och med jämna mellanrum sett honom springa förbi (vi bor ju nära varandra), är det kul att till sist ha fått lära känna honom. Han är väldigt duktig och bjussig när det kommer till träningsupplägg och bollar gärna tankar och idéer kring hur man kan bli bättre!

    Mikaela Kemppi

    Mickan är social, pratglad och jättetrevlig. Dessutom är hon en stor inspiration med tjockt pannben som jobbat sig tillbaka efter två fotoperationer och springer igen med glädje och pepp inför framtiden.

    Jonas Brännmyr

    Jag skrev om Jonas även i fjol och faktum är att den bevakning av lokal konditionsidrott som Jonas bjuder på i Konditionsbloggen är helt fantastisk för de som är intresserade av lokal löpning!

    Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning

    IngMarie Johansson, Siri Englund, Erik Anfält, Fanny Schulstad, Jessie Ross Skärvad, Gustav Grek, Helena Bjälkemo, Jessica Virgin, Alexander Ågren, Linda Take, Ola Backlund, Therese Persson, Helena Sjöberg, Erica Lech, Victor Smångs, Carolina Wikström, Linda Karlsson, Johannes Hases, Manne Forssberg, Staffan Dahlgren, John Kingstedt, Josefin Gerdevåg, Maria Eriksson, Charlotta Fougberg, Karl Wilenius, Gustaf Leonardsson, Sören Forsberg, Stefan Sager, Johan Ingjald, Petra Hanaeus, Markus Liljenroth, Jonas Nilsson, Marie Dasler, Jonathan Kandelin.

Virtuella lopp i november

Jag trodde att tävlingssäsongen var slut i och med Kilsbergsleden. Och det var den väl egentligen också. Men i november blev det ändå tävlingskänsla för min del när jag sprang två virtuella lopp på kontrollmätta banor.

ASICS World Ekiden 2020

Först ut var fem kilometer på Milseriens bana. Detta var min insats i lagtävlingen ASICS World Ekiden där jag tillsammans med fem löparkompisar utgjorde ett lag som tillsammans sprang maratondistansen. En virtuell stafett där resultatet registrerades via Runkeeper.

Tipset från Runkeeper var att springa lite längre än den sträcka man skulle springa så att GPS:en hade lite marginal. Fem kilometer på Milserien blev 5,04 km i klockan och tiden 18:03 i klockan blev istället 17:54 i Runkeeper, vilket därmed blev mitt officiella resultat. Det är var nöjd med. Det var ju inte så att jag jublade och dansade runt i vild glädje, men ändå nöjd. Jag sprang första femman på 17:40 när jag gjorde mitt mil-PB på samma bana. Detta var vad jag hade i mig för dagen och jag gav det jag hade! Då får man vara nöjd.

Jag gick ut hårt! Första kilometern på 3:26. Sedan tappade jag genom hela loppet med kilometersplittarna 3:35, 3:38, 3:39 innan jag lyckades skärpa mig lite och göra sista på 3:37. Banan är knixigare och jobbigare än vad man kan tro och det var dessutom rätt blött och halkigt i svängarna. Det hade kanske kunna gå lite snabbare på en annan bana som t.ex. banvallen. Men den är ju rätt själadödande tråkig istället, och innehåller 180-graders sväng om man vill springa den kontrollmätt.

Hur blev då sluttiderna för vårt lag?

Tyvärr fick vi inte ett komplett resultat då vi inte lyckades synka upp Karls miltid på 36:58 så att den kopplades till Ekiden-loppet. Trots att vi lyckades ladda upp filen från Polar-klockan till Runkeeper.

Jag tycker att vi kan vara stolta och nöjda över vår insats! Så här sprang vi (jag dubblerade på grund av sjukdom i laget och synkade min tid från Virtuella Varvetmilen, mer om det loppet nedan, som ett resultat också). Tider plus placeringar på våra respektive sträckor jämfört med svenska lag samt internationella lag:

  1. Björn Engqvist: 5 km – 17:54 (2 i Sverige, 204 i världen)
  2. Fredrik Johnsson: 5 km – 17:46 (3 i Sverige, 173 i världen)
  3. Karl Wilenius: 10 km – 36:58 (men alltså inte officiellt medräknat)
  4. Liduina van Sitteren: 5 km – 18:19 (4 i Sverige, bästa dam, 240 i världen)
  5. Björn Engqvist: 10 km – 36:35 (4 i Sverige, 295 i världen)
  6. Gustav Grek: 7,195 km – 26:04 (1 i Sverige, 197 i världen)

Inofficiell totaltid: 2:33:36. Det får man ändå säga är en rätt bra maratontid!

Officiell totaltid blev 1:56:36, men då fattas alltså en mil.

Hade vi lyckats synka upp Karls tid hade vi slutat på en andraplats i Sverige samt en förstaplats i mixed-klassen. Liduina gjorde dessutom en otrolig tid med tanke på att hon varit sjuk och inte sprungit på några veckor och hade ryggont. När hon är i form har hon kapacitet för en ännu bättre tid så klart, men 18:19 med den ”uppladdningen” är anmärkningsvärt.

Ekiden
Hela gänget i ”Örebro AIK mixed lag 1” med tillhörande tider.

Virtuella Varvetmilen

Sex dagar efter den snabba femman på Milserien var det dags för mig att bege mig till en gammal banvall, springa 5,5 kilometer i två plusgrader och vidrig motvind innan jag vänder tillbaka och springer 4,5 kilometer till. Då får man ihop 10 kilometer på en kontrollmätt bana.

Klockan stannade på 36:40. En tid att vara nöjd med!

Detta blev min insats i Virtuella Varvetmilen. Målet var att jag skulle ta mig under 37:57 vilket skulle innebära plats i startgrupp 1 på Göteborgsvarvet. Det var iskall motvind första halvan av banvallen och riktigt tufft. Jag intalade mig själv att om jag bara höll ett vettigt tempo och inte tappade för mycket skulle det bli njutbart andra halvan. Första femman gjorde jag på 18:47 (på klockan, glömde titta på markeringen på banan, men det diffade inte mycket. Kanske 18:50 på kontrollmätta distansen). Detta innebar att jag hade lite marginal till 37:57. Men sedan hade jag ju medvind!

När jag vände var det som att änglar sjöng vackra hymner och bar mig fram. Det var ljuvligt att få slippa motvinden och nu kunde jag börja piska på ordentligt. Benen var med på noterna, flåset vara bra och jag tryckte på rejält.

Mållinjen passerades på 36:40, vilket faktiskt bara är 53 sekunder från mitt personbästa på milen. Inte illa pinkat en kall fredag i november.

Kilometersplittarna såg ut så här:

  1. 3:36
  2. 3:45
  3. 3:44
  4. 3:48
  5. 3:51 (Här var det genomvidrigt. Helt öppet utan vindskydd och stark motvind.)
  6. 3:39 (Jag vände typ halvvägs i denna kilometer.)
  7. 3:33 (Lyssna, hör du änglasång?!)
  8. 3:34
  9. 3:31
  10. 3:24

Och sedan för att springa hela kontrollmätta distansen blev det ytterligare 50 meter. De sprangs på åtta sekunder.

Denna tid innebär att jag är klar för startgrupp 1 på Göteborgsvarvet, vilket är så bra man kan seeda sig genom att springa Varvetmilen. Det finns ju elitstartgrupperna ovanför startgrupp 1, men där hör jag sannerligen inte hemma (då får jag se till att lubba en halvmara under 1:15, och det fixar jag ICKE!).

Den officiella tiden, baserat på GPS:en blev 36:36.

Kilsbergsleden blev en fin avslutning på säsongen 2020

Säsongsavslutningen är avklarad i och med mitt deltagande i Kilsbergsleden. Vädret var rätt perfekt för löpning i Karls­lundsspåret med lite kyla i luften och syrerikt efter regn. Det innebar dock att marken var mjuk och blöt på sina ställen. En del löpare sprang i platta ”vanliga” löparskor, men jag insåg att det var ett klokt val att jag sprang i terrängskor denna dag.

När startskottet gick blev det en ruskig rusning från början. I efterhand såg jag att första kilometern gick på 3:40, vilket överraskade mig. Så snabbt trodde jag inte att det gick. Jag hade inga planer på att hålla några ryggar eller ett visst tempo. Känslan var det viktiga. Och känslan var ”detta är jobbigt”. Efter några kilometer hade jag en rätt stor lucka fram till gruppen framför och bakom mig låg min namne och klubbkamrat Björn Eriksson och pressade på. Efter cirka sex kilometer gick han om och lite senare gick även LK Gränslösts Patrik Nilvér förbi och såg ruskigt stark och pigg ut (betydligt piggare än de två björnarna som tillhör Örebro AIK).

I början av loppet låg jag före Björn Eriksson innan han gick om och jag fick se hans rygg hela resterande delen av loppet. Foto: Jimmy Glinnerås.

Nu var jag rätt ensam och fick gneta på en bra bit bakom Björns rygg. Vid cirka åtta kilometer kom vi ikapp en löpare som jag inte kände igen, men som såg ut att ha kroknat rejält. Det kändes bra att kunna passera någon!

Coachad, piskad och peppad sista biten in i mål

Vid milen och vätskebordet stod bland andra Andreas Ingberg och peppade på och här fick jag sällskap av Andreas resten av loppet. Han sprang med, peppade och piskade på mig rejält. Vilket så klart var stressande, men bra stressande. Jag tror att jag hade blivit mer bekväm om jag inte hade haft hans piska vinande över mig. Nu började jag även få känning Björn Erikssons rygg och en ytterligare löpare jag inte kände igen.

Full koncentration i terrängen. Det var tufft hela loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.

Med piskan vinande över mig och tårar i ögonen tog jag mig ikapp och förbi löparen jag inte kände igen. Björn hann jag inte upp och jag hade praktiskt tagit inte något kvar att ge alls på spurten. Jag tog mig i mål på 58:28 vilket gav mig placering 17 i herrklassen. Det är en slipning av mitt föregående personbästa på Kilsbergsleden från 2018 med åtta minuter och en sekund.

Detta är jag supernöjd med, men tror faktiskt att jag hade kunnat gjort en ännu bättre tid om jag haft en bättre dag. Hursomhelst, vilken kanonavslutning på säsongen!

Vinnare i herrklass blev Per Arvidsson från IF Start (på tiden 50:32) och vinnare i damklass blev Liduina van Sitteren (på tiden 55:46), min klubbkompis.

Kul också att se Siri Englund debutera i Örebro AIK-linnet med en mycket fin tid på 1:02:54.

Efteråt joggade jag ner med Liduina. Det säger en hel del om hur hård den kvinnan är när hon valde att springa ett helt varv till som nedjogg, medan jag nöjde mig med mer modesta tre kilometer.

Video från mitt lopp

Som vanligt filmade IF Starts Johan Ingjald tillsammans med sin far Håkan. Här har jag klippt ihop ett ”supercut” från mitt lopp. Videomaterialet alltså från Johans YouTube-kanal HugRunner.

Fler blogginlägg om loppet

Glädje efter en lyckad SM-mil

I någon form av hybris och önskemål om att få springa ett millopp på något annat än en tartanbana anmälde jag mig till SM på 10 km landsväg för någon månad sedan. ”Landsväg” blev i detta fall motorbanan i Anderstorp.

Tillsammans med Liduina och Maria Eriksson från IF Start rullade vi mot Småland under fredagen, dagen innan loppet. Jag hade hyrt en liten stuga via Airbnb några mil utanför Anderstorp, Liduina skulle hoppa av i Skara hos pojkvännen Karl och Maria bodde på hotell i Värnamo. Det kändes som ett klokt val att inte åka samma dag som loppet gick av stapeln. Trettio mil i en bil innan man ska springa ett lopp är inte den bästa uppladdningen.

Humöret var på topp efter loppet! Foto: Liduina van Sitteren.

Det blev ett snabbt depåstopp i Skara innan jag och Maria rullade vidare utan Liddi. Strax efter klockan 19 var vi framme i Värnamo och jag laddade klokt upp med kolhydrater efter att vi skiljts åt. Det blev en pizza i Värnamo innan jag tog mig ut på landsbygden och till min hyrda stuga. En fin liten stuga, perfekt för övernattning.

Tack och lov sov jag gott och kände mig pigg på morgonen. Det var blött och kallt i Småland denna morgon. När jag anlände till Anderstorps motorbana vräkte regnet ner! Temperaturen var runt nio-tio grader. Det var inte direkt löparglädje man kände, men rent intellektuellt visste jag att detta var bra väder att springa i.

Jag checkade in mig, hämtade ut nummerlapp, pratade lite med Mathias Viktorsson från LK Gränslöst och såg Sami Russom strosa förbi. Sedan såg jag honom inte mer annars hade jag jagat ikapp honom för en selfie (han plockade förövrigt silvermedaljen senare den dagen).

Benen kändes rätt fräscha på uppvärmningen, efter två dagars helvila. Det blev ingen tuff uppvärmning med spurter eller stegringslopp, bara rätt lugn jogg. Inför loppet hade jag ingen plan på ett specifikt tempo att hålla eller en särskild tid jag skulle slå. Formen har varit svajig på sensommaren och tidiga hösten och förväntningarna var därför nedskruvade. Däremot tänkte jag springa på känsla och hitta rätt nivå på ansträningen, utan att haka upp mig på tempo. Om jag hade gått i mål på hög 36 eller låga 37 hade jag varit mycket nöjd.

Tack och lov blev det så mycket bättre än så. När startskottet gick lät jag benen pinna på med bra känsla och ansträngning. Jag kände mig stark genom hela loppet, hittade precis rätt nivå för att hålla hela loppet och sprang otroligt jämnt. Alla kilometertider låg mellan 3:30 och 3:37. Jag tittade på klockan vid femkilometersmarkeringen och femmorna gjorde jag på 18:01/17:59 alternativt 18:00/18:00 beroende hur exakt jag lyckades titta på klockan. Jag brydde mig inte så mycket om eventuella klungor och andra löpare. Jag hamnade ett tag i någon typ av klunga, men hade inga problem att gå upp och dra på när jag tyckte att de sprang för långsamt. Från denna klunga fick jag med mig en annan löpare som fixade att hålla samma tempo. Tillsammans med honom (Henrik Sahl, från Lidköpings VSK) avslutade jag loppet och vi växeldrog innan jag den sista kilometern gick upp och ökade tempot lite till.

Full fart mot mål! Foto: Liduina van Sitteren.

Sista två kilometerna var de jobbigaste, men jag lyckades hålla tempo även här. Sista kilometern gick på 3:30 och sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15) i 2:54-tempo.

Givetvis hade det varit fint att springa under 36 minuter istället för 36 minuter blankt men jag kände bara hundra procent glädje efter målgång och den här tiden var över all förväntan. Det kanske hade varit annorlunda om jag inte sprungit under 36 tidigare, men nu har jag ju ändå gjort det (om än inofficiellt) så därför var jag bara glad över detta. Jag hade faktiskt ingen aning om hur nära jag var när jag spurtade och hade noll koll på tiden då.

Det är mitt bäst genomförda millopp. Bättre än det där 35:47-loppet då jag tappade en hel del i andra halvan (17:40/18:07 var fördelningen på femmorna då).

Jag sammanfattar känslan under loppet. Foto: Hasse Sjöberg, Deca text och bild / www.decabild.se.
Klockan sade 35:59. 35:59.2 närmare bestämt. Officiell tid blev 36:00.

Passerings­tider enligt tidtagnings­systemet

  • 2,166 km: 7:42 (3:33-tempo)
  • 6,083 km: 21:57 (3:37-tempo)
  • 10 km: 36:00 (3:36-tempo)

Kilometer­tider enligt klockan

  1. 3:30
  2. 3:33
  3. 3:34
  4. 3:32
  5. 3:36
  6. 3:34
  7. 3:35
  8. 3:29
  9. 3:37
  10. 3:30

Och de sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15 kilometer) på 26 sekunder vilket är 2:54-tempo.

Liduina och jag, efter mitt lopp och före hennes. Foto: Fredrik Hartman.

Liduina och Erica

Det var inte bara jag från klubben som sprang denna dag utan våra två just nu starkaste damer sprang också. Liduina som jag nämnt många gånger tidigare och som numer tillhör den absoluta sverigeeliten var där och hade kanske inga jätteförhoppningar om en dunderprestation. Hon har haft det tufft på sistone under lopp och inte riktigt fått det att stämma. Och Erica Lech, som måste vara en av landets just nu formstarkaste löpare, var också på plats. Båda sprang i damernas A-heat.

Erica hade innan loppet en halvmaravinst i Kalmar i bagaget med grymma tiden 1:18:42 samt en silvermedalj i Lidingöloppets långa distans.

Både Liduina och Erica fick till två kanonlopp! Liduina gick i mål precis före Erica med tiden 35:15 och kom på tionde plats i SM. Över förväntan! Klubbrekord och distriktsrekord! Erica gick i mål på 35:18 vilket gav henne bronsmedalj i K40 efter Hanna Lindholm och Johanna Salminen.

Vilken otroligt fin prestation och kul när alla tre från Örebro AIK får lämna SM och vara jättenöjda!

Liduina och Erica fick båda till två kanonlopp och var, givetvis, nöjda och glada efteråt! Foto: Karl Wilenius.

Två medaljer i Närkes korta terräng-DM

Ännu en helg med DM-tävling och denna gång var det Vretstorp som stod för värdskapet. Fyra kilometer terräng skulle rusas igenom i Närkes korta terräng-DM.

Det hade regnat under natten och banan var lite småblöt och lerig på sina ställen men inte det minsta teknisk. Jag tog ett uppvärmningsvarv, men fattade inte riktigt att det var på praktiskt taget hela banan jag värmde upp. Känslan var helt ok. Fräsch kropp och absolut ingen prestationsångest då jag inte hade några tider att sikta på eller mäta mig mot.

Målet för dagen var en silvermedalj i min åldersklass. Efter att ha skannat av startlistan tänkte jag att det skulle vara ett realistiskt mål. Av de löpare som fanns i M35 rankade jag mig själv som tvåa, efter LK Gränslösts Mathias Viktorsson.

Precis som jag gjort på tidigare terränglopp sprang jag utan att ha koll på klockan. Det enda som visades var distansen (det kan ju vara bra att veta hur långt man har kvar) och pulsen (den brydde jag mig inte om alls).

Det var jobbigt redan från början. Bara att bita ihop och slita på! Foto: Jimmy Glinnerås.

När startskottet gick rusade jag i väg i full fart. Tog inte direkt någon rygg utan dundrade på i det tempo jag trodde jag skulle klara. Det var oroväckande jobbigt på en gång, men jag fick bita ihop och gneta på i min egen takt. Direkt bakom mig hade jag IF Starts Johan Ingjald. Han verkade rätt pigg efter sina tidigare skadebekymmer under säsongen. Innan vändningen gick han om mig och jag hängde med halvhyfsat en bit bakom.

Terrängen var inte det minsta teknisk, däremot var det mjukt underlag och riktigt backigt och segt. Det är nästan så att jag hade föredragit mer teknisk terräng!

Efter Johan gått om hade jag två andra löpare i ryggen, tätt intill. Med cirka en kilometer kvar gick de förbi men här såg jag till att hålla ryggarna och inte släppa i väg dem!

Vid den sista jobbiga backen stod en hejarklack med några av damerna som sprungit tidigare. Här var jag trött, men roades ändå av min klubbkamrat Thereses visdomsord till mig ”Du är inte trött, du bara tror det!”.

När vi närmade oss upploppet efter den sista backen satte jag in min stöt. Spurtade furiöst och tog mig förbi de två. Skönt att jag har en riktigt bra ”kick” i slutet av loppen.

Jag var ungefär så pigg som jag såg ut mot slutet av loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.

Min officiella tid i mål blev 15:40 och jag knep silvermedaljen i M35 med bra marginal. När det kom till chans på guldet var jag långt bakom Mathias Viktorsson som gick i mål hela 54 sekunder före mig. Och inte nog med att det blev silvermedalj i M35. När jag gick mot bilen blev jag uppsprungen av Fredrik Hartman som räckte över guldmedalj för lagtävlingen. Jag hade ingen koll på att någon sådan skulle delas ut. Tydligen vann Örebro AIK guld i veteranklasserna. Kul!

Totalplaceringen bland herrar (junior, senior och veteran) blev 13 av 45. Totalplaceringen, herr och dam alla klasser, blev 13 av 61. Eftersom Liduina inte sprang detta lopp hade jag ingen dam framför mig i resultatlistan. Jag var precis en minut snabbare än bästa dam, Frida Nilsson från IF Start.

Video från loppet

Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner klippte jag ihop denna video från mitt lopp.

Äntligen en bättre insats på bana när jag sprang DM på 5000 meter

Jag har återvänt till tartan igen. Denna gång när distriktsmästerskapet i 5000 meter avgjordes på Transtensvallen i Hallsberg. Tack och lov slapp jag starta i ett för starkt heat denna gång och var seedad som etta i B-heatet. Inför loppet satte jag 18 minuter som mål. Om jag tog mig i mål under 18 minuter skulle jag vara nöjd.

Vädret var rätt perfekt denna dag i Hallsberg. Det var lite mulet, småkallt och inte särskilt stark vind. Jag hade missat att starttiderna förskjutits så jag var på plats i väldigt god tid i Hallsberg. Det gjorde inget då jag fick tid att träffa andra löpare innan och socialisera.

Jag värmde upp med tre kilometer jogg runt i Hallsberg tillsammans med SuperSören som också sprang i mitt heat. Sedan blev det dags att ta sin plats på startlinjen. Känslan var helt ok under uppvärmningen och hade även känts bra under mitt fartlekspass dagen innan!

I början av loppet tog jag täten. Foto: Jimmy Glinnerås.

När startskottet gick tog jag täten, tätt följd av IF Starts Elias Zika och David Berg. Efter några varv gick Elias upp och drog i täten medan jag låg med precis bakom. Med cirka två kilometer kvar gick istället David upp och drog och fick med sig Elias. Här tappade jag en liten lucka, men det kändes ändå bra. Jag hade ingen koll på tiden i dag och tog inga varvtider på klockan. Den fick bara rulla på och jag sprang helt på känsla.

Vid de sista varven hade jag någon i ryggen. Det visade sig vara Hagaby GoIF:s Ulf Hallmén. Jag såg till att öka på sista varvet och dessutom ha krafter kvar till spurten. Det blev en spurtuppgörelse mellan mig och Ulf och jag tog mig i mål en sekund före honom.

Min tid blev 17:57.78 och jag kom på tredjeplats i heatet och blev fyra i M35. Det är jag nöjd med. Jag är ingen vidare löpare när det kommer till bana, så detta var helt i linje med vad jag trodde att jag skulle fixa.

Efter några varv gick Elias Zika upp och drog toppklungan. Foto: Jimmy Glinnerås.

Eftersom jag inte tog varvtider på klockan visste jag som bekant inte hur snabbt jag sprang varje varv, men om vi tittar på Strava-segmentet för Transtensvallen ser mina tider ut så här:

  1. 1:25
  2. 1:28
  3. 1:28
  4. 1:27
  5. 1:26
  6. 1:26
  7. 1:27
  8. 1:28
  9. 1:28
  10. 1:27
  11. 1:27
  12. 1:14

En bra och jämn fördelning och där det sista varvet är absolut snabbast av de alla.

Kilometertiderna såg ut så här enligt min klocka som mätte distansen till 5,05 kilometer.

  1. 3:34
  2. 3:35
  3. 3:37
  4. 3:38
  5. 3:27

Sista 50-metersspurten gick enligt strava i 2:22-tempo. Det låter lite för bra för att vara sant, men det gick i alla fall snabbt.

Se hela mitt lopp

Loppet filmades och finns att se på Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner.

Trist avslutning med skodiskussion

Innan jag åkte från Hallsberg hann jag bli irriterad. Liduina, min kompis och de senaste årens suverän på damsidan, vann inte helt oväntat damklassen och tog sitt nionde raka DM-guld. De skor hon sprang i mättes av tävlingsledningen innan loppet och skomätaren hävdade att de inte var tillåtna på grund av för hög sulhöjd. Skorna mätte 27 mm i hälen enligt honom. Skorna hon sprang i var Asics Metaracer, precis samma sko som jag sprang i, och som finns med på World Athletics lista över godkända skor.

Varför ska ens godkända skor kontrollmätas och varför tycker den person som mätte skorna att ”det är verkligheten som gäller” när Liduina (och fler personer runt henne) påpekade att skorna var med på listan över godkända skor och dessutom löpare på SM sprungit i skorna och fått dem godkända. Gäller andra regler i sydnärke än vad World Athletics fastslagit?

Jag mätte inte ens mina skor då jag utgick från att de var godkända och då jag dessutom springer med en storlek som är större än den där 25 mm-gränsen gäller (vilket är storlek 42. Jag springer i storlek 44).

I efterhand hörde jag att det även pratats om mig och mina skor under loppet, men att jag ”klarat” mig på grund av att jag är veteran och att under vissa förutsättningar (egentligen renodlade veterantävlingar) tillåts veteraner springa i skor upp till 40 mm. Om skorna inte innehåller en kolfiberplatta. Det gör Asics Metaracer, men tävlingsledningen verkade inte ha koll på detta.

I slutändan blev inte Liduina (eller jag, för den delen) diskad. Det lät som att det var på ren nåder från skomätaren. Men varför ska ens diskussionen behöva uppstå när hon sprang i skor som var godkända? Trams.

Icebug Xperience West Coast Trail 2020

För två år sedan sprang jag Icebug Xperience West Coast Trail i Bohuslän. Jag skadade mig tidigt, men genomförde loppet rejält sliten. I år var jag tillbaka igen. Som en mycket bättre löpare, mer vältränad och dessutom med större vana av terränglöpning. Det var dags att försöka ta revansch.

I år hade jag med mig Tove och vi hade hyrt ett hus i Hunnebostrand. Vi åkte iväg med destination Bohuslän på torsdagseftermiddagen och tog oss raka vägen till Ramsvik för att hämta ut nummerlapp och goodie bag. Efter det tog vi bilen till huset vi hyrt via Airbnb. Ett superfint boende och känslan var bra. Det kändes verkligen som ett hem. Perfekt för att återhämta sig mellan de olika etapperna.

På grund av pandemin var det ett annat upplägg på tävlingen detta år jämfört med tidigare år. Herrklass och damklass sprang inte samma dagar på samma etapp och dessutom var det uppdelat i olika startgrupper, med tre startgrupper varje dag. Min startgrupp, den första, startade varje dag klockan 9 på morgonen.

Dag 1: Woods & Islands (24 km)

Det var ett gäng på strax under femtio löpare som startade på Bohus-Malmön den första dagen. Det var stenigt, klippigt och rätt tekniskt. Jag sökte flyt och löparglädje med rätt nivå av ansträngning. Det gick bra. Tid och tempo hade jag ingen koll på, men ett litet mål fanns och det var att hinna fram till färjan så att jag slapp vänta en halvtimme extra på nästa färja (här stoppades givetvis tidtagningen). Förra gången jag sprang loppet hann jag med färjan och i och med att jag är en betydligt bättre löpare 2020 än 2018 var jag egentligen aldrig orolig.

Vackert och stenigt på Bohus-Malmön.

Jag hann med färjan även i år, med god marginal, och kunde unna mig att pusta ut och ta lite energi innan vi åkte över till fastlandet. Nu återstod lite mer än hälften av banan. Jag låg bakom en schweizisk löpare och såg till att inte börja hetsa och jaga alltför mycket. Lagom nivå av ansträngning var även den fortsatta melodin på andra delen av etappen. Efter Bohus-Malmön blev det mer skogslöpning och lite mer backigt. Det var inga större problem och jag lade mitt krut på de partier där det faktiskt gick att springa snabbare.

Jag höll mig i rygg på schweiziske Eric Wyss den första dagen.

Med cirka tre kilometer kvar började jag och Eric, som den schweiziske löparen hette, att plocka placeringar. Sedan kunde vi springa i mål i Hovenäset. Känslan var mycket bra och jag var nöjd med mitt upplägg. Vilken skillnad det var mot senast jag sprang. Då minns jag att jag tänkte ”Hur ska jag klara två dagar till av det här?!”. Så kände jag inte efter den första dagen. Kroppen var fräsch. Och ingen skada.

Vi gratulerade varandra med ett ”well done!” innan jag gick och hämtade ut min lunchlåda och mumsade i mig vid vattnet.

Resultat

  • Tid: 2:02:53
  • Placering, herrklass: 23 av 117
  • Placering, totalt: 25 av 210

Dag 2: Hunnebo Hidden Woods (20 km)

Den andra etappen var betydligt mer tekniskt och grisigt än föregående. Det regnade och var galet halt samtidigt som det var en hel del löpning på klippor. Tack och lov tog jag mig igenom denna etapp utan att skada mig och precis som föregående dag gick jag på känsla och fokuserade inte på tempo eller placeringar.

Inledningsvis var det mest klipplöpning. Sedan sprang vi in i skogen med en hel del backar, rötter och lera. Det var lite svårnavigerat på sina ställen, men tack och lov hade jag banan inlagd i klockan och en pil som visade åt vilket håll jag skulle. Det hade jag nytta av några gånger när jag hade problem att hitta snitslarna.

En annan skillnad från föregående etapp var att det blev mer sololöpning. Jag hade sällskap vissa sträckor, men majoriteten av loppet genomförde jag på egen hand.

Vid ett tillfälle blev man ledd av snitslarna in på en väg med skylten ”Varning för hunden”. Här gnetade jag på i uppförsbacke. Sedan hörde jag andetag nere vid högerbenet. Jag hade fått sällskap. Av hunden som skylten varnade för. Det piggade upp. Jag visste inte riktigt hur seriöst jag skulle tolka skylten, men jag kunde inte göra så mycket mer än att säga ”Nämen hej, följer du med mig en sväng?” med min snällaste stämma samtidigt som jag sprang vidare i samma tempo. Jag ville ju inte bli ryckig och spattig och skrämma upp hunden så att den fick för sig att jag var ett hot. Jag hade sällskap av min fyrbenta vän i några hundra meter innan vovven fick nog och vände tillbaka. Förmodligen för att senare upprepa proceduren med någon annan löpare.

Efter hundsällskapet sprang jag några kilometer med en trevlig löpare som hette Martin. Av honom fick jag restaurangtips i Kungshamn och ett bra snack innan jag fick släppa iväg honom då han var lite för stark för mig.

Blåsigt, regnigt och halt. Det var bara att kämpa på de sista kilometerna på andra etappen.
Nöjd och glad efter målgången och en riktigt tuff teknisk etapp. Foto: Tove Engqvist.

Mot slutet av etappen blev det klippigt och brant igen. Och rätt halt. Det blåste dessutom väldigt mycket, så det var bara att bita ihop och tänka på målgången som väntade. Utsikten var det inget fel på, men på grund av självbevarelsedrift och en vilja att överleva lät jag bli att fotografera. På väg ner mot Hunnebostrand mötte jag flera deltagare som tillhörde vandringsgrupperna (det fanns även sådana, inte bara löpare) och de peppade och hejade på med stor entusiasm. Det var jättekul, ett tag sedan man fick pepp på ett lopp nu!

Det var även halt när jag sprang ner mot målgången, i de flera trappor jag var tvungen att springa ner för. Jag halkade till någon gång, men utan någon fara. Det resulterade i ett förskräckt skrik från deltagare i vandringsgruppen i alla fall!

De sista kilometerna hade jag häng på två löpare framför mig. Jag hade nog kunnat ta mig förbi om jag spurtade på, men jag valde att springa i rätt jämnt tempo, utan att tokspurta. Det är ju totalresultatet som är det viktiga.

Vid mål stod Tove och hejade och filmade! Nu öste regnet ner igen och det var riktigt skönt att få springa i mål!

Resultat

  • Tid: 1:55:40
  • Placering, herrklass: 25 av 114
  • Placering, totalt: 30 av 207

Dag 3: Ramsvik Rocks (23 km)

Den sista etappen startade i ett väldigt blåsigt och kallt Smögen. Loppet gick genom Kungshamn och Väjern innan avslutningen där hela Ramsvikslandet rundades.

Jag inledde väldigt försiktigt, och började tänka att jag kanske fegade för mycket. Inledningsvis sprang vi upp för Smögenbron. Det var enkel asfaltslöpning, sett till underlaget, men en rejäl backe. Sedan svängde vi in i skogen. Det var lerigt och blött på sina ställen och jag lyckades trampa igenom sankmark och fick lerigt vatten upp till låret. Uppfriskande! På fullaste allvar tycker jag att det piggade upp. Terränglöpning på riktigt. Lerig, blöt och lycklig sprang jag vidare.

Denna fick jag slita för. Men så värt det. Superfin medalj!

När vi kom till Ramsvikslandet visade det sig vara en klok taktik att inleda försiktigt. Här blåste det vansinnigt mycket och det var riktigt knepig terräng och jobbig klättring. Lårmusklerna och vadmusklerna fick jobba rejält!

Vilken otroligt härlig natur den sista delen gick i! Vinden piskade ansiktet, havet slog mot klipporna, kossor betade intill och tittade på löparna som sprang förbi.

Jag kände mig rätt stark. Krafter fanns kvar och jag slet på och räknade ner kilometerna. De sista kilometerna gick på asfalterad väg innan slutspurten gick på en sandstrand. På den asfalterade vägen kunde jag passera några löpare. Det är rätt tydligt i att min styrka som löpare inte är i terräng, utan på landsväg.

Med full fart genom målbågen pustade jag ut och tog emot den riktigt häftiga trämedaljen. Pratade med några andra löpare och plockade med mig min välförtjänta matlåda.

Resultat

  • Tid: 1:58:04
  • Placering, herrklass: 22 av 114
  • Placering, totalt: 24 av 210

Sammanfattning, med totalt resultat

Jag var riktigt nöjd efter målgången!

Min totaltid blev 5:56:37.

Det gav mig plats 21 av 112 i herrklass och plats 23 av 202 i totalklass (herr+dam).

De två damer som placerade sig före mig höll galet hög nivå. Det var världens bästa orienterare Tove Alexandersson och trefaldiga OS-skidåkaren (och guldmedaljören) Anna Jönsson Haag. Tove Alexandersson kom dessutom tvåa totalt, efter herrvinnaren. Makalöst imponerande. När jag sett klipp på hur hon sprang dessa etapper ser det ut som att hon svävar fram. Skulle man se klipp på mig får man förmodligen inte samma illusion av tyngdlöshet.

Detta är resultat jag är väldigt nöjd med och visar på att jag sprang jämnt under hela tävlingen. Jag är ingen höjdare till terränglöpare, men har under några månader sprungit ett terrängpass ungefär en gång i veckan. Det har gjort skillnad, och för någon månad sedan märkte jag verkligen att jag började hitta ett annat flyt än tidigare.

Vad jag skulle behöva förbättra är att bli muskulärt starkare, så att jag kan ta backar och klippor med högre fart. Med lite mer träning i teknisk terräng, backar och med starkare ben hade jag kanske kunnat nosa på topp tio.

Så man kan sammanfatta det med ”hade jag varit bättre hade jag placerat mig bättre”. En slutsats som visar på min starka analysförmåga!

Senaste gången jag sprang Icebug Xperience West Coast Trail kände jag ”aldrig mer” direkt efter. Så känner jag verkligen inte nu. Detta är ett kanontrevligt lopp, otroligt bra organiserat med massa glada och trevliga funktionärer, fantastisk terränglöpning, jättegod lunch och fin stämning. Jag kan varmt rekommendera alla som är sugna på att delta att göra det.

Se dock till att vara rätt bra tränad, för det är riktigt teknisk terräng och att springa nästan sju mil under tre dagar och med en bra bit över 1000 höjdmeter sliter!

Andra artiklar och inlägg om Icebug Xperience West Coast Trail

Inför tävlingen

Under/efter tävlingen

Klubbmästerskap på 5 kilometer och nytt personbästa

Efter några misslyckade lopp på bana var det dags att försöka hitta en bra känsla tillsammans med mina klubbkamrater i Örebro AIK:s klubbmästerskap på 5 kilometer.

Dagen innan tävlingen sprang jag ett lunchpass med inslag av spurter för att väcka benen. Så här skrev jag om det passet: ”Känslan var inget vidare alls. Hela höger sida är ett problem. Under foten har jag ont efter ett enormt skavsår som jag fick på Dovra Trailrun, men det kommer inte att vara några problem under själva loppet. Möjligtvis vid den skarpa svängen när vi vänder tillbaka. Vaden var stel som en nobelmiddag. Ljumsken var lika öm som Karl-Bertil Jonssons moder.”

Detta i kombination med min usla form på bana gjorde väl inte att det bådade särskilt gott inför loppet. Tack och lov kändes kroppen bättre på själva tävlingsdagen och dessutom var vädret helt exemplariskt, till skillnad från när vi sprang klubbmästerskap på 10 kilometer. Vindstilla och svalt.

Efter målgång visade klockan 17:18. Nytt personbästa!

Jag cyklade i väg till klubbstugan från Södra Lindhult tillsammans med Martin. Aktiviteten var i full gång med nummerlappsutdelning och massa peppade klubbkompisar. Supertrevligt att träffa flera andra löpare och prata och peppa varandra inför loppet.

Det blev en uppvärmning på fyra kilometer innan loppet för att verkligen få igång kroppen i och med att det känts dåligt dagen innan. Det kändes helt ok nu. Lite småstel i högervaden, men annars bra.

När starten gick var vi en klunga på tolv personer (tror jag) som rusade i väg mot Lindbacka. Fem kilometer är brutalt och det var nästan max hela tiden. Utan att ha koll på klockan särskilt mycket (jag sneglade ner vid några av kilometerpipen på klockan) så sprang jag på känsla. De första tre kilometerna i kanske 95 procent av max, för att kunna ha lite kvar att trycka på slutet. Dessa tre kilometer hade jag Fredrik Johnsson (inte Frippe, utan hans två år yngre namne) i ryggen. Han lät rätt flåsig, men ”åkte med”. Efter tre kilometer gjorde han ett litet ryck och gick om, men han fick inte dra särskilt länge och efter bara några hundra meter piskade jag på tempot ytterligare lite till och gick om igen. Han hängde på hyfsat, men ändå med en liten lucka mellan oss.

När jag kom till den sista grusvägen till målgång såg jag duktiga triatleten Oskar Larsson framför mig. Oskar hade legat med den större förstaklungan ett bra tag, men nu såg han trött ut och jag ”vittrade blod” och tänkte ”honom ska jag slå!”. Jag tryckte ut det sista, passerade honom, och med tunnelseende och hundra procent fokus rusade jag i mål.

Min officiella tid blev 17:18.7. På klockan hade jag 17:18.7. Exakt samma tid med andra ord och nytt personbästa då jag fick slå min inofficiella tid jag satte på bana i mars.

Jag kom på plats 8 av 33 i herrklass och 9 av 40 totalt (den enda kvinnan som kom före mig var en ljushårig kvinna med holländskt namn. Hon såg ruskigt stark ut. Det kommer nog bli något av henne!).

Tunnelseende vid målgång

Slitigt, men bra tryck i steget. Här var det ungefär två kilometer kvar till målet! Foto: Javad Aghili.

Fokuset på att ta mig i mål var så totalt att jag inte alls noterade vilka som stod och hejade på mig vid målgången. Först efter att jag säckat ihop, druckit lite vatten och återhämtat mig noterade jag att min kollega och kontorskompanjon (nog för att det var längesedan vi var på kontoret tillsammans nu) Ullis stått och hejat på mig! Jag kanske inte är den mest tacksamma att heja på när målgång hägrar. Men visst, då ska man ta i så mycket att man inte tar in omvärlden!

Min klocka mätte distansen till 5,01 kilometer och när jag i efterhand granskar kilometertiderna kan jag konstatera att det inte alls var illa pinkat i fördelningen. Första och sista kilometerna var de snabbaste. Så här såg det ut:

  1. 3:22.3
  2. 3:32.5
  3. 3:32.4
  4. 3:26.6
  5. 3:22.6

Den sista ”,01-snutten” av 5,01 gick på 0:02.4.

Detta innebär att jag disponerade krafterna bra och faktiskt fick till en negativ split. Kul!

Efter att jag nu fått till ett fint och snabbt lopp efter några misslyckade banlopp ställer jag om fokuset till Icebug Xperience West Coast Trail. Det ska bli ruskigt kul att få springa fin terräng och jag tycker att jag har utvecklats som terränglöpare under det gångna året. Tack vare att jag sprungit terräng minst en gång i veckan i kanske fyra månader. Det ska bli så kul att än en gång få åka till västkusten. Och denna gång ska jag njuta ännu mer än vad jag gjorde senast. Dessutom får jag Tove med mig denna gång!

Så här nöjd ser man ut med ett nytt personbästa i bagaget! Foto: Martin Duberg.

Dovra Trailrun: äntligen ett lopp som kändes bra

Helgens andra tävling var av en helt annan typ än den första. Dagen efter DM åkte jag till Östansjö för att springa Dovra Trailrun. Min pepp var minimal och i bilen funderade jag på vad det var jag höll på med.

Viss pepp började ändå infinna sig när jag träffade gänget på bilden, mina klubbkamrater.

Bra gäng, innan loppet startar. Från vänster: Erica Lech, Martin Duberg, Fredrik Härdfeldt, jag, Erik Anfält.

Planen för loppet blev att inte springa på max, bara träna på att springa teknisk terräng och hitta ett skönt flyt. På klockan såg jag varken tid eller tempo, bara distans. Jag gick ut rätt försiktigt i någon typ av ”skön ansträngning”. Flåset kändes bra även om det så klart var jobbigt och backigt på sina ställen. När jag hade rundat de tre Dovrasjöarna och började vända tillbaka och efter de allra tekniska och svåra sektionerna kunde jag öka upp ansträngningen lite.

Mot slutet av sjöarna började jag plocka lite placeringar och jag spurtade i mål med massor av kraft kvar. Enligt Strava gick de sista 130 meterna i 2:56-tempo. Det tyder ju på att kraft fanns kvar.

Känslan var suverän efter loppet. Jag fick ut precis vad jag ville av det. Ett bra träningspass, utan att bli helt slut.

Den officiella tiden på den lite mer än 18 kilometer långa banan blev 1:34:46. Det säger inte så mycket, men jag blev rejält överraskad av att få veta när jag kommit hem att jag sprungit in på sjunde plats! Bakom mig fanns flera duktiga terränglöpare, så det är jag supernöjd med. När jag gått i mål visste jag faktiskt inte hur bra jag placerat mig.

Det sprangs ett andraheat på eftermiddagen. Chansen fanns ju att någon annan löpare skulle kunnat dykt upp där och petat ner mig, men tack och lov blev det inte så. Jag slutade totalt på plats 7 av 72, båda heaten herr och dam (bästa dam blev min klubbkamrat Erica Lech som sprang i mål fyra sekunder efter mig).

Navigation