Semesterhalvmaran – fjärdeplats på Närkes finaste halvmara

Sommarens tredje halvmaraton blev precis som de tidigare två en het historia. Men LK Gränslösts fina lopp Semesterhalvmaran brukar alltid vara det, så det var ju knappast en chock. Nu var jag mer mentalt och fysiskt beredd än någonsin. Och det gick bra!

Starten går, full fart framåt!

Efter en inledning på lördagen som bestått av att bada i Vättern och läsa bok vid vattnet körde jag till Torp mellan Kumla och Fjugesta. Här var aktiviteterna i full gång när jag kom dit. Tidigare hade ett barnlopp sprungits och en halvtimme innan starten till Semesterhalvmaran så skulle milloppet Sommarmilen springas. Det var som bekant varmt, men tack och lov blåste det en del vilket gjorde att det fläktade.

På grund av värmen och småknepig bana (rätt mycket grus och en del backar) så hade jag än en gång skippat tidsmålet på att ta mig under 80 minuter. Tove frågade tidigare under dagen vad jag siktade på och jag kom på att jag åtminstone ville slå min tid från Läckövarvet som var ett lopp under liknande förhållanden.

Jag värmde upp en kort sväng tillsammans med Fanny Schulstad, Josefin Gerdevåg och Oskar Larsson innan vi tog oss fram till starten på gräsmattan. Känslan innan var att jag var rätt bra återhämtad efter SM på Anderstorp och de två löppass jag fått till mellan SM och Semesterhalvmaran hade känts bra. Men de hade å andra sidan bara varit lugna, så det var svårt att dra några slutsatser från dem.

Fyra från start

När starten gick drog Per Arvidsson, Erik Anfält och Jimmy Axelsson i väg i en trioklunga där Per hela tiden utökade. Efter dem anförde jag en liten klunga med Oskar Larsson, Martin Duberg och Kevin Henriksson. Och strax bakom oss sprang Fanny Schulstad och Josefin Gerdevåg. Det är oklart om några fler hakade på i början då jag inte tittade bakåt. Efter några fler kilometer var det jag, Oskar, Martin och Kevin fram till cirka en mil. Vid varvning var det bara jag och Kevin (som jag trodde var Oskar, men efter att ha tittat på video från loppet såg jag att det inte var Oskar jag hade i hälarna). Jag hörde att Kevin hade det tufft. Jag höll jämnt tempo och kände mig fortsatt stark. Vid cirka 13 kilometer, typ när jag sprang igenom duschen i någon typ av livsbejakande glädje försvann Kevin. Det visade sig efteråt att han måste väggat rejält. Han tog sig i mål över fyra minuter efter mig och fick sedan hämtas av ambulans!

Björn Engqvist
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.
Jag duschade inte bara under loppet. Jag drack även vatten! Foto: Jimmy Glinnerås.

Vid 17 kilometer och efter den jobbiga sista backen hörde jag Martin bakom mig. Han hade jobbat sig ikapp! Bakom honom låg Fanny. Vid 19 kilometer låg jag och Martin helt jämsides med Fanny cirka 15 sekunder bakom. Tack och lov var Martin trött efter att ha kämpat sig ikapp mig och det blev kanske inte den snärtigaste spurtuppgörelsen som någonsin skådat. Men vi tog oss i mål. Båda två.

Med tre sekunder lyckades jag ta mig in före. Jag kom fyra på 1:22:19 och tvåa i veteranklass bakom Erik Anfält. Fanny blev bästa dam på 1:22:33.

Mina halvmaror hittills måste ändå anses som väldigt lyckade. Jag har inte gjort en tid under 80 minuter officiellt än, men jag har sprungit bra och placerat mig väldigt fint med bättre och bättre placering för varje gång. På Kungsbackaloppet slutade jag på plats åtta, Läckövarvet gav mig en femteplats och nu Semesterhalvmaran och en fjärdeplats.

Efter målgång blev det öl, hamburgare och prisutdelning. Jag fick sex fina whiskeyglas och åkte glatt hem efter vad som kan vara ett av mina bästa lopp någonsin.

Sedan är det värt att nämna arrangemanget också. Jag har flera gånger sagt att Semesterhalvmaran är Närkes finas halvmara och kanske finaste lopp oavsett distans. Det tycker jag verkligen! En perfekt balans i känslan mellan proffslopp och familjär stämning. Suveränt jobbat, än en gång, alla i LK Gränslöst!

Video från mitt lopp

Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner har jag klippt ihop rörliga bilder från mitt lopp.

Andra artiklar om Semesterhalvmaran

Stekhet SM-mil på Anderstorps motorbana

Väljer man att tävla mitt i sommaren så får man räkna med att det är varmt! Tisdagens SM på 10 km landsväg blev precis som tidigare lopp i sommar (bortsett från klubbmästerskapet) en riktigt varm historia!

Dagen innan tävlingen tog jag en fin roadtrip ner mot de småländska skogarna. Det var en fantastiskt fin sommardag och jag hade inga planer på att stressa ner. Istället hade jag sett till att packa med mig badkläder och planerat in att stanna på fina ställen på vägen. Jag tog till och med den ”långa” vägen ner till Gislaved, vilket innebar att jag skulle åka förbi Karlsborg och Hjo.

Badstopp och glasspaus

Vid Djäknesundet gjorde jag första stoppet. I värmen kändes det perfekt med ett badstopp vilket jag tog där. Tove hade tipsat om att det såg fint ut (hon har själv inte varit där) så planen var att undersöka saken på egen hand. Och mycket riktigt, det var superfint i Djäknesundet! Vattnet var kallt och jag låg inte i och plaskade länge utan nöjde mig med att bara doppa mig och åka vidare.

Karlsborg passerade jag bara, men tyckte såg ut som en jättefin stad. Nästa stopp skulle ske i Hjo. Väl framme i Hjo strosade jag runt. Jag letade upp ett jättefint glasställe med tillhörande park och köpte mig en enorm strutglass och satte mig och njöt av livet. I Hjo blev jag kvar i någon timme och konstaterade att det var en stad jag ville återvända till med min bättre hälft. Otroligt fin stad! Jag har varit i Hjo tidigare, men det var nästan 20 år sedan.

Efter glasstoppet i Hjo blev det raka spåret till stugan jag hade hyrt. Skönt att vara framme! Kvällen blev lugn och ägnades åt att äta, foamrolla och stretcha samt titta på film innan det var dags att sova.

Varm tävlingsdag

Lagbild efter damernas heat. Liduina, jag och Erica var de löpare från Örebro AIK som krigade sig i mål denna dag! Foto: Fredrik Hartman.

Jag var påverkad av värmen redan när jag vaknade. Det var pressande luft och huvudet kändes tungt och trögt. Det är ju inte en känsla man vill ha när man ska tävla. Tiden fram till tävlingsstart gick ut på att få i sig vätska, men inte för mycket så att jag blev tung och knepig i kroppen.

När jag kom till Anderstorps motorbana stekte solen rejält och det var riktigt varmt. Jag upplevde det varmare än de två tidigare varma halvmarorna jag sprungit och insåg att alla ambitioner om en bra tid var bara att glömma. Loppet skulle gå ut på att springa så bra som möjligt och inte knäckas av värmen.

Efter uppvärmning och uppskjuten start tog jag plats på den heta asfalten. När startskottet gick positionerade jag mig hyfsat långt bak. Det var ett betydligt större startfält än under fjolårets tävling och det var lite tajt med platser inledningsvis, men jag tycker inte att jag stördes så mycket av det utan hittade en hyfsat bra rytm. På min klocka gick de två första kilometerna på 3:29 och 3:29. Sedan kom värmen verkligen ikapp mig och tempot sänktes med cirka 10-15 sekunder.

Det är sällan jag tar vätska under ett millopp, men under detta lopp behövdes det och framförallt behövde jag kylas ner genom att hälla vatten på mig själv. Det var brutalt! Av den ”trio” av värmelopp jag har sprungit i år (Kungsbackaloppet, Läckövarvet och nu detta) så var SM-milen den tuffaste av dem. Det kändes som det varmaste loppet samt att tempot var högre (iom att det var ett kortare lopp) vilket ju gjorde att det var riktigt jobbigt.

Mot slutet kunde jag ändå plocka några placeringar från löpare som väggat totalt eller halvt. Tack och lov klarade jag mig igenom loppet utan att krascha och sprang in på 37:37. En habil tid i värmen. Jag hade inte riktigt mentala styrkan att pressa mig hårdare än så. Kroppen hade kanske kunnat fixa en tid under 37 minuter, men pannbenet fanns inte riktigt för det. Men jag tog det ju inte lugnt, piskade på där jag kände att det gick och där jag kunde det och försökte hänga mig kvar i klungor och ta lite ryggar.

Jag blev varken nöjd eller missnöjd med min prestation.

Möte med legendar och mingel efteråt

Svettig och varm men glad efter mitt lopp fick jag ta en bild med Musse! Jättekul!

Efter mitt eget lopp stannade jag kvar för att titta på damernas heat. Men innan damheatet träffade jag på en legendar inom svensk långdistanslöpning! Mustafa ”Musse” Mohamed! Så fort jag såg Musse stegade jag fram och frågade om jag fick ta en bild med honom och tvingade en darrig ung kille som sprungit samma heat som jag (och såg smått döende ut) att fotografera oss. Musse var jättetrevlig och ställde glatt upp på bild inne i Anderstorps depå.

Han frågade om det varit ett jobbigt lopp vilket jag bekräftade: ”Gör det inte, det är inte värt det” upplyste jag honom om med ett leende. Sedan tackade jag för att han ställde upp på bild och önskade honom ett lycka till med uppmaningen att köra hårt.

Musse kom femma totalt och etta i min åldersklass M40. Inte direkt oväntat.

Efter fotot med Musse rusade jag iväg till bilen och hämtade en enorm räkmacka och en öl för att sedan bege mig tillbaka till banan och titta på damerna. I detta heat sprang ju flera kvinnor jag känner. Liduina van Sitteren och Erica Lech från min egen klubb, Fanny Schulstad från KFUM Örebro, Marie Dasler och Maria Nagle från IF Start. Och sedan massa andra elitdamer som jag ”känner” (nåja) från sociala medier. Innan loppet pratade jag lite med Jessie Ross Skärvad som jag bara haft kontakt med via Instagram tidigare. Jättetrevlig och någon jag unnar all framgång. Så extra kul var det när hon anförde en klunga med Liduina och Fanny (och Lena Eliasson Lööf från Hässelby, som jag inte hade koll på innan).

Framför denna klunga ångade Erica på. Formstark som tusan och med en imponerande hastighet. Erica blev den snabbaste av oss Örebro AIK-löpare denna dag när hon gick i mål på 36:58. Liduina gick i mål på 37:41, fyra sekunder bakom min tid på 37:37. I ”Jessie-klungan” var Lena Eliasson Lööf den snabbaste på 36:48 (hon måste sprungit väldigt smart denna dag som kunnat dra ifrån de andra så mycket) och Fanny tog sig i mål på 37:07 och Jessie på 37:45.

Anastasia Denisova, Hanna Lindholm, Samrawit Mengsteab, Sara Christiansson och Sanna Mustonen i tätklungan. Vann gjorde Anastasia Denisova, Sanna Mustonen kom tvåa och Sara Christiansson trea. Hanna Lindholm kom fyra och Samrawit Mengsteab bröt loppet.
Erica Lech ångade på tidigt i loppet. Hon såg stenhård och urstark ut. Något hon kanske inte direkt skrev under på att hon varit när jag pratade med henne efter målgång.
Jessie Ross Skärvad, Liduina van Sitteren, Lena Eliasson Lööf och Fanny Schulstad låg i en klunga tillsammans inledningsvis. Ur denna klunga gjorde senare Lena ett rejält ryck då hon sprang snabbare än till och med Erica Lech. Liddi och Jessie gick i mål med fyra sekunders mellanrum medan Fanny var över en halv minut för de två i mål.

När damerna gått i mål tog jag mig in i målgången. Dels för att få ta ett lagfoto (jag hade tydliga direktiv från klubbordföranden innan tävlingen att han förväntade sig att jag skulle lösa ett lagfoto på oss tre) och dels för att få prata med och gratulera alla duktiga löpare.

Precis som tidigare målgångar var det ett slagfält efter att alla hade tagit sig i mål. Erica var den första jag högg tag i och gratulerade. Tiden var ju svår att uttala sig om, eftersom hennes tid liksom min var så långt ifrån maxkapacitet (hennes personbästa är från fjolårets SM och är på 35:18). Men hon verkade nöjd och lättad över att persen är över.

Liduina har haft en så knepig säsong med skadeproblem och skavanker så även hon verkade ha svårt att ”tycka” något om sin prestation. Men hon verkade inte missnöjd i alla fall. Egentligen samma med Jessie som tyckte det var en pina från kilometer två och ville bryta men inte tillät sig eftersom hon nu skaffat barnvakt, fått skjuts till tävlingen och sett till att ställa sig på startlinjen. Helt rätt!

Någon som däremot var riktigt nöjd var Sanna Mustonen. Jag bjöd in Sanna tidigare i sommar till vårt öppna klubbmästerskap. En inbjudan hon nappade på och som slutade med att hon blev bästa dam (väntat) och slipade sitt personbästa (kanske inte väntat?). Sanna sprang in som tvåa och tog därmed ett SM-silver! Jag gratulerade henne efteråt och hon var strålande glad över sin placering som hon tagit i en spurtduell mot Sävedalens Sara Christiansson. Ödmjukt nog frågade hon hur det gått för mig varav jag svarade ”Jag vet inte vad jag ska tycka. 37:37 är ’en tid’, men jag är inte missnöjd.”

Sanna Mustonen kramas om efter sin silverprestation av Team Mundt-kompisen (och långlöparoraklet) Victor Dahlgren.
Det här tyckte jag var ett så fint ögonblick, när Sanna fick en kram av vad jag gissar är familjemedlemmar i publiken.

Efter att vi konstaterat det uppenbara, att det varit varmt och jävligt var det dags att lämna målgången för en lätt nedjogg med Liddi och Karl innan herrarnas A-heat.

Till herrarnas A-heat tog jag mig till målgången för att få se hur landets bästa löpare dundrade i mål. Först in i mål blev Jonas Glans, tätt följd av Sami Russom och David Nilsson. Och det var galet att se hur snabbt det gick när de spurtade in. Precis som tidigare var det fullt av utslagna löpare direkt efter målgång. Något man märker på elitlöpare är att förutom att de uppenbarligen springer snabbare (no shit) så är de dessutom bättre på att verkligen ta ut sig. Att pressa ut det lilla sista!

Jonas Glans tar SM-guld.
David Nilsson sprang in som trea.
John Kingstedt med ännu en maxprestation. Starkt krigat i värmen.

Än en gång var det oavsett tid och resultat helt fantastiskt kul att få tävla och träffa likasinnade galningar som tycker om denna plåga till sport! Hög på energi åkte jag hem och landade i Örebro igen vid midnatt.

Löpning, vad vidrigt och härligt det är!

Läckövarvet – femteplats i svettig halvmara

Årets andra halvmara skulle avklaras utanför Lidköping, på vackra Kållandsö och förbi Läckö slott. Läckövarvet är Västergötlands distriktsmästerkskap, och det var ett varmt lopp som väntade mig!

Liduina och jag innan loppet. Foto: Karl Wilenius.

Tillsammans med Liduina och hennes syster Eleonora lämnade jag Örebro vid lunchtid. Det var varmt redan då och jag insåg att detta precis som Kungsbackaloppet skulle bli ett tufft lopp. På plats vid Hagavallen blåste det rätt bra också, samtidigt som solen gassade. Jag värmde upp tillsammans med Liddi och Karl som båda skulle springa den lite mer humana distansen 8,55 km. Efter en liten försening på tio minuter på grund av tekniska problem kunde starten gå.

Start från mittlinjen på fotbollsplanen

Jag tog position långt fram. Starten gick gemensamt med de som skulle springa den kortare distansen, så man fick passa sig för att inte gå ut alldeles för hårt. Liddi och Karl drog iväg i bra speed, jag låg i en liten klunga strax bakom. Efter en kilometer vek löparna i den kortare distansen av. Kvar var bara vi halvmaratonlöpare. Inledningsvis var känslan bra och farten lite väl snabb. De två första kilometerna gick på 3:37 samt 3:39. Efter det började det bli lite backigare och värmen började ta ordentligt.

Jag anförde en liten klunga på fyra löpare (jag kollade inte så noga bakåt, framåt skulle jag)! Efter cirka fyra kilometer hade jag bara med mig en av dessa löpare vad jag kunde höra, och sedan blev det tyst bakom mig efter ytterligare några kilometer.

Innan loppet hade jag tänkt försöka springa första milen strax under 38 minuter, men det var ett för tufft mål insåg jag efter cirka fem-sex kilometer. Men jag gnetade på. Milen avklarades på 38:21 och framförallt så tappade jag inga placeringar så ingen kom ikapp mig. Istället började ta in på löpare som tidigare varit långt framför mig, trots att mitt eget tempo mattats lite!

Magproblem efter passerad mil

Vid elva kilometer började magen göra lite ont. Tyvärr var detta en känsla som bara blev sämre. Men jag fortsatte kämpa på. Alla typer av tidsmål hade jag släppt, nu var det bara att försöka springa med ett bra flyt som gällde och överleva i värmen. Jag tog en mun vatten vid varje vattenstation samt hällde vatten över huvudet. På grund av min krånglande mage valde jag att inte ta min gel halvvägs.

Det fanns ändå någon typ av charm att kunna släppa tanken på tid och kilometersplittar och bara springa på så fort man klarar. Liknande känsla infann sig mot slutet av Kungsbackaloppet.

På andra halvan plockade jag kanske fyra-fem placeringar. Jag hade ingen koll på hur många jag hade framför mig. Med ungefär en kilometer kvar och med kraftigt protesterande mage som ansåg att ett toalettbesök var en mer lämplig sysselsättning än löpning så dök Liddi och Karl upp och hejade på. De höll på att jogga ner efter sitt lopp (Karl vann, Liddi blev trea och bästa dam). Jag kämpade mig i mål på ett soldränkt Hagavallen.

Tiden blev 1:22:43.

Målgång och fin placering

Efter målgång var jag rejält trött! Foto: Liduina van Sitteren.

Efter målgången rasade jag ihop i allmänt ovärdigt beteende. Efter att ha blivit servad med vatten av Liddi spekulerade jag i att det kanske kunde räcka till en topp tio-placering. Hon räknade de som gått i mål innan och meddelade att jag blivit femma! I M40 kom jag tvåa, efter totalvinnaren av loppet.

Det går det inte att vara annat än nöjd med. En officiell sub 80-tid kommer, men inte på supervarma och blåsiga lopp, det är ett som är säkert. Nästa inplanerade halvmara är Semesterhalvmaran den 17 juli. Semesterhalvmaran har jag sprungit två gånger tidigare, 2018 och 2019 och det är ett lopp som är väldigt liknande detta, men kanske lite plattare och snabbare. Det brukar alltid vara varmt på Semesterhalvmaran så jag räknar inte med någon fantastiskt tid där.

Det var ju jättekul att jag kunde placera mig så bra att jag fick vara med på prisutdelningen. De fem bästa löparna fick sina namn upplästa och komma fram och ta emot priser. Mina priser blev en brandvarnare, brandfilt samt ett presentkort på Intersport.

Efter prisutdelning åkte jag, Liddi, Elli och Karl till Läckö slott, hade picknick och badade. Sedan styrde jag kosan hem till Örebro igen.

Andra artiklar om Läckövarvet

Öppet klubbmästerskap på milen och nytt personbästa

Att det här var möjligt trodde jag inte! Med bara två dagars återhämtning sedan halvmaran i Kungsbacka sprang jag klubbmästerskap på 10 km. Och smäller in ett nytt personbästa på distansen! 35:21 är tiden som gäller numer.

Sjukt nog blev det, precis som på halvmaran, också en spurtduell mot Martin Duberg på slutet. Som jag förlorade med en sekund!

Men nu går jag händelserna i förväg.

Förväntningarna inför loppet var… konstiga. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Formen och träningen har varit strålande, men jag hade ju sprungit en otroligt slitig halvmara på lördagen och visste därför inte hur det skulle kännas väl när startskottet gick. Väderförutsättningarna var däremot rätt ultimata. Det blåste inte jättemycket och det regnade lätt. Skitväder tycker de flesta, men inte långdistanslöpare.

Ungefär 500 meter efter startskottet har gått. Första två kilometerna gick snabbt! Foto: Jimmy Glinnerås.

När startskottet gick dundrade jag i väg på känsla. Det gick snabbt i början och enligt klockan gjorde jag de två första kilometerna på 3:24 samt 3:27. Sedan började det ”normalisera” sig runt 3:33-tempo.

I klunga tillsammans med Liduina van Sitteren, Erica Lech och Oskar Hansson höll vi detta tempo rätt jämnt. Efter cirka 5 kilometer tappade Liddi lite. Jag, Oskar och Erica jobbade oss ikapp Martin. Efter sex kilometer drog Oskar i från lite medan jag, Erica och Martin avslutade loppet i liten klunga. Sista kilometern gick jag och Martin upp lite före Erica och avslutade jämnsides fram till slutspurten som Martin knep än en gång.

Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.

Jag är så klart GALET nöjd med loppet och min insats. Det var massa starka insatser överlag och att både jag och Martin kunde prestera detta så tätt inpå halvmaran känns overkligt bra. Ericas stenhårda pannbensinsats som gjorde henne till klubbmästare är också galet imponerande. Och att Liddi kunde smälla in en tid under 36 minuter med ett halvår som kantats av skadeproblem är också imponerande. Dessutom gjorde Villem Raudsepp en fantastisk insats när han slipade sitt personbästa med nästan en minut och gick i mål på 34:49.

Sanna Mustonen och Simon Schagerström var snabbast

I och med att det var ett öppet klubbmästerskap kunde löpare från andra klubbar delta. Detta gjorde att startfältet blev riktigt starkt. Jag hörde av mig till Sanna Mustonen någon vecka innan loppet och tipsade henne. Kul nog nappade hon och kom till Örebro, blev bästa dam och fick till ett personbästa (33:31)! Erik och Johan från podcasten Maratonlabbet var också på plats och stod för två strålande insatser och två personbästatider (33:16 respektive 34:42).

Sanna blev som bekant bästa dam. I herrklassen vann före detta Örebro AIK-löparen, men numer i Hälle IF, Simon Schagerström på 32:36. Det är jag rätt övertygad om också är personbästa!

Klubbmästare dam blev Erica Lech på 35:28 och klubbmästare herr blev Jonas Nilsson på 32:56.

Jag kom på sjunde plats i klubben, plats 15 i herrklass (alltså med löpare från alla klubbar) och plats 16 om vi även räknar med damerna (bara Sanna Mustonen var ju som bekant rejält mycket snabbare än jag, föga förvånande).

Mina kilometertider (enligt klockan)

  1. 3:24
  2. 3:27
  3. 3:32
  4. 3:34
  5. 3:33
  6. 3:33
  7. 3:32
  8. 3:35
  9. 3:32
  10. 3:27

Klockan mätte distansen till 10,04 km. De sista 40 meterna gick på sju sekunder vilket är 2:46-tempo.

Jag och Martin på målrakan. Ännu en spurtduell som Martin vann med en sekund! Foto: Jimmy Glinnerås.

Kungsbackaloppet bjöd på värme och topp tio-placering

Precis som vanligt firade jag och Tove vår bröllopsdag genom att åka till västkusten och leva gott. Vi hade fantastiska dagar i Kyrkesund och ville inte åka hem. Men, man får ju inte alltid som man vill. Innan vi åkte hem åkte vi dock till Kungsbacka där jag var anmäld till halvmaran Kungsbackaloppet. För första gången på jättelänge skulle jag få springa ett riktigt stadslopp!

Jag och Martin innan loppet. Foto: Moa Holmberg.

Kungsbackaloppet bestod av två varv i ett stekhett Kungsbacka och med rejäl motvind. Målet på halvmaran är att sätta en officiell sub 80 tid (jag har redan sprungit snabbare än 80 minuter, men alltså inte i en sanktionerad tävling). Men med tanke på värmen (runt 28 grader) och den kraftiga motvinden så hade jag ”slappnat av” i mitt mål att göra en officiell sub 80-halvmara och gick på känsla denna dag.

Hur det gick?

Jag sprang i mål på 1:20:36 och kom på plats åtta! Avslutningen blev dramatisk då jag och klubbkompisen Martin spurtade mot mål samtidigt. Martin slog mig med en sekund och kom således på plats sju.

Lopp är jag galet nöjd med! Att jag under dessa förhållanden kunde få till en så bra tid och placera mig så bra, och utan att kollapsa halvvägs, är ett styrkebesked. Detta bådar otroligt gott inför halvmaror med mer normal väderlek.

Första milen avklarades på precis under 38 minuter (37:58 tror jag det blev, när jag kikade på klockan vid markeringen). Halvvägs låg jag på nittonde plats, meddelade en cyklist. Så trots att andra halvan gick lite långsammare plockade jag ett gäng placeringar. Detta var en fantastisk känsla, att gå förbi löpare efter löpare som led i värmen.

Med en kilometer kvar var Martin ikapp och gjorde några småryck för att gå förbi. Jag svarade upp vilket bäddade för en dramatisk avslutning då vi gick in på målrakan inne på torget helt sida vid sida. Speakern tjoade om spurtduell och folk tittade intresserat på. Här lyckades Martin gå förbi och ta sig i mål sekunden före, men det kände jag ingen bitterhet över. Det var bara så kul att vi kunde knipa plats sju och åtta och placera oss före massa starka lokala löpare!

Jämsides på väg in mot mål! Foto: Tove Engqvist.

Vad säger nu detta om framtiden? Det känns lovande! Jag har tränat klokt och bra och är stolt över min insats. En halvmara ner på låga 1:18 (och kanske under) känns möjlig. Kul!

Andra artiklar om Kungsbackaloppet

Motivationsserien 10 km, femte plats med tufft motstånd

Tillsammans med ett starkt gäng joggade jag från Södra Lindhult på lördagmorgonen för att smälla in en snabb mil i Motivationsseriens tredje deltävling. På Milseriens bana blev det en batalj om platserna bakom suveränerna Per Arvidsson och Andreas Ingberg.

Per och Andreas försvann i väg med bra fart, så det fanns inte någon tanke om att orka hänga med där överhuvudtaget.

Planen var att sätta första fem kilometerna runt 18 minuter blankt för att sedan se hur det utvecklade sig och hur mycket ork som fanns kvar.

Jag, Villem Raudsepp, Martin Duberg och Pontus Linderoth, alla från Örebro AIK höll ihop i den första femman som avklarades på cirka 18:02. Sedan tappade Pontus oss. Enligt plan hittills alltså, men det slet att springa fem kilometer i 3:36-tempo denna dag.

Efter att Pontus tappat oss hängde jag med Villem och Martin i cirka 7 kilometer innan jag fick släppa en lucka till dem. Här sjönk tempot lite för min del och några kilometrar började ticka in på cirka 3:42. Villem och Martin höll ihop fram till cirka 8,5 kilometer där Villem lade in ännu en växel och sprang i mål före Martin.

För egen del stannade klockan på 36:21. Det är jag rätt nöjd med! Innan loppet hade jag mycket mängd i benen och dessutom sprungit en hård halvmara på måndagen. Jag hade inte heller formtoppat inför loppet.

Glatt gäng efter loppet: Jag, Villem Raudsepp, Andreas Ingberg och Martin Duberg. Foto: Siri Englund.

Resultatlista

Detta är de tider jag lyckats skrapa ihop från den officiella resultatlistan samt Strava.

  1. Per Arvidsson, IF Start – 33:14
  2. Andreas Ingberg, Örebro AIK – 34:17
  3. Villem Raudsepp, Örebro AIK – 35:45
  4. Martin Duberg, Örebro AIK – 35:57
  5. Björn Engqvist, Örebro AIK – 36:21
  6. Pontus Linderoth, Örebro AIK – 37:07
  7. Hugo Örn, IF Start – 37:41
  8. Pär Englund, IF Start – 37:50
  9. Johan Ingjald, IF Start – 39:47
  10. Ulf Blixt, LK Gränslöst – 40:46
  11. Marie Dasler, IF Start – 41:03
  12. Siri Englund, Örebro AIK – 41:38
  13. Thomas Stenius, LK Gränslöst – 42:02
  14. Antje Wiksten, IF Start – 42:42
  15. Maria Nagle, IF Start – 42:45
  16. Daniel Brånn, KFUM Örebro – 42:45 (farthållare åt Maria Nagle)
  17. Roger Sköldkvist, IF Start – 44:54
  18. Linda Stenius, LK Gränslöst – 1:02:00

Nu återstår en deltävling i Motivationsserien, men jag tror inte att jag kommer att delta i den. Istället väntar träning inför att de riktiga och sanktionerade tävlingarna kommer igång!

Innan vår start hann jag kika på starten i heat 2.

Tredjeplats i Motivationsserien 5 km

I brist på sanktionerade tävlingar har IF Start anordnat en träningstävlingsserie under namnet Motivationsserien. Fyra tävlingar under maj, två stycken på fem kilometer som går på Hostrusets bana (jag stör mig innerligt på att loppet inte heter Höstruset) och två på Milseriens bana. Den första tävlingen gick av stapeln i går, och jag var med på startlinjen.

Inför loppet fick man anmäla sin förväntade sluttid för att få indelning i passande heat. Jag hade anmält 17:40 som tid, något jag definitivt tyckte att jag borde ha kapacitet för då jag på måndagen sprungit en snabb mil på egen hand på banvallen på 35:48, där andra halvan måste gått på cirka 17:50.

Det blåste lite mer än väntat. Annars var förutsättningarna kanon. David Klasson som springer för LK Gränslöst hade anmält den bästa förväntade sluttiden och dunkade iväg i ruskigt tempo, så den ryggen hade jag ingen nytta av. Jag och IF Starts Hugo Örn sprang tillsammans och tätt bakom låg LK Gränslösts Patrik Nilvér.

Startskottet har gått och första heatet med sex löpare är i väg. Foto: Siri Englund.

Efter cirka 1,5 km kom han ikapp och förbi. Resten av loppet såg det ut så. David Klasson längst fram, sedan Patrik Nilvér några sekunder framför mig och Hugo Örn tätt i hälarna på mig. Så höll det sig ända till målgång.

Jag tog mig i mål på 17:37, vilket alltså var tre sekunder bättre än anmäld förväntad tid och 18 sekunder från mott personbästa. Det var jag nöjd med. Denna träningstävling kom i fjärde veckan av mitt mängdblock på just fyra veckor, så jag hade många mil i benen och var rätt sliten. Med lite bättre förberedning och formtoppning hade jag kanske kunnat nosa på min personbästatid.

Sett till hur jag ”lade upp” loppet så var det inte ett perfekt genomfört lopp alls. Kilometertiderna gick på 3:26, 3:30, 3:37, 3:37, 3:22. Tredje och fjärde kilometern tappade jag tempot lite för mycket, men visst, det var inte en katastrof.

Någon typ av resultatlista

Efter loppet fick man rapportera in sina tider då ingen officiell tidtagning fanns. Det har inte alla gjort, men jag har även letat upp lite tider på Strava och Instagram så detta är nog den mest kompletta resultatlistan som går att få till.

  1. David Klasson, LK Gränslöst – 16:48
  2. Patrik Nilvér, LK Gränslöst – 17:29
  3. Björn Engqvist, Örebro AIK – 17:37
  4. Hugo Örn, IF Start – 17:40
  5. Tony Ehrnström, IF Start – 18:57
  6. Rasmus Doering, IF Start – 19:02
  7. Marie Dasler, IF Start – 19:52
  8. David Berg, IF Start – 19:52
  9. Johan Ingjald, IF Start – 19:53
  10. Kristalina Smårs – 20:00
  11. Mikael Hansson, IF Start – 20:04
  12. Siri Englund, Örebro AIK – 20:08
  13. Maria Nagle, IF Start – 20:16
  14. Antje Wiksten, IF Start – 20:53
  15. Roger Sköldkvist, IF Start – 21:34
  16. Rose Marie Enmalm, IF Start – 23:35
  17. Susanne Malmqvist, IF Start – 24:00

Nästa tävling är kommande lördag, men då är jag bortrest och missar därmed den. Därefter är det två millopp som gäller kommande helgerna.

Full koncentration efter att startskottet gått. Foto: Siri Englund.

Snygga löparkläder från Adidas inför sommaren

Inlägget görs i samarbete med Runningshop.se – allt inom löpning och träning!

Det börjar äntligen att se ljusare ut och värmen är på väg. Kort och gott har vi strålande löparväder framför oss! När jag fick möjlighet att välja ut några schyssta plagg från Runningshop efter helt eget tycke började jag genast kika på Adidas utbud. Det är ingen slump att jag kutat runt i Adidas-tajts och jacka under hela våren. De gör verkligen helt fantastiskt läckra kläder just nu!

Så, lätta och snygga Adidas-kläder inför sommaren var planen! Var detta svårt att hitta? Inte alls!

Vit löpartröja

Jag njuter av solen och värmen i nya löparkläder från Adidas. Foto: Tove Engqvist

Valet hamnade på den vita löpartröjan, Adidas Terrex Agravic Shirt, av Primeblue som delvis är tillverkad av återvunnen plast ur haven. Den finns i flera färger, men jag är svag för vita tröjor och jackor valde därmed en vit. En del löpartröjor är ”bara” gjorda i funktionsmaterial, men utan att de kan andas. Detta brukar göra att de ligger klibbiga och slickade mot kroppen när de blir blöta av svett. Så är inte fallet med denna tröja som har nätpaneler bak i ryggen och andas väldigt bra. Dessutom är tröjan superlätt och har inga skavande sömmar. Sånt gillar jag!

Terrex är Adidas terrängmärke, men hör och häpna: det går alldeles utmärkt att springa på asfalt i tröjan också! Eller på tartan (även om jag inte testat just detta. Om du har sprungit i Terrex-kläder på tartan och det gått fel, hör av dig!)

Marinblå tajts

Nedtill blev det ett par marinblå tajts: Adidas Techfit Short Tight. De sitter kanonbra med ett rejält midjeband som håller dem på plats. Jag var lite orolig att midjebandet skulle trycka på för hårt, men det var inga problem. Dessutom andas tajtsen bra genom nätpaneler. Dessa nätpaneler syns knappt, så man får kika nära för att se att det faktiskt är ett litet nät. Man behöver alltså inte oroa sig för att det ser genomskinligt ut.

Inte heller dessa tajts har någon skavande söm, precis som tröjan.

Om du vill shoppa något på runningshop.se så tycker jag att du ska passa på att använda dig av en kod för att spara in lite slantar!

Koden BJORN10 ger dig 10 procent rabatt på hela sortimentet förutom produkter från Garmin och Polar. Koden gäller t.o.m. fredag den 30 april.

Du behöver inte köpa just snygga Adidas-kläder, om det inte är din grej. Solglajorna jag har på bilderna, Goodr, köpte jag från just Runningshop. Det finns givetvis massa mer löpargrejer att fynda där också!

Både tajtsen och tröjan andas bra. Foto: Tove Engqvist.

Recension: Asics Metaspeed Sky

I några år var Nike ensam om att ha en riktig supersko med lätt skum och kolfiberplatta. Med Vaporfly har rekord krossats och under 2019 och 2020 var det nästan en utmaning att hitta andra skor på startlinjen till långdistanslopp. Men nu har flera andra skotillverkare kommit ikapp och den senaste superskon har jag lyckats få tag på. Asics Metaspeed Sky! Här kommer mina tankar och åsikter om skon.

Hur jag har sprungit i skon

Metaspeed Sky köpte jag med intentionen att endast använda som tävlingssko. Men innan jag börjar ”spara” på den så har jag sprungit ett träningspass samt två träningstävlingar med skon. Totalt har jag kommit upp i 60 kilometer.

De två träningstävlingarna jag sprungit med Metaspeed Sky på fötterna var dels en mil på Milserien här i Örebro, där jag tog mig i mål på 36:14 (detta har jag bloggat om här) och dels en halvmara på samma bana, där jag sprang in på 1:19:37 (blogginlägg finns här). Mitt första träningspass med skon blev sju stycken tusingar med en minuts ståvila, de gick progressivt från 3:27 till 3:17 med ett snittempo på 3:23 i intervallerna (passet finns att se på Strava).

Överdel i ”engineered mesh”

Överdelen är gjord i vad som Asics kallar för ”engineered mesh” (kallar inte alla sina tillverkare sina överdelar för typ det?). Det är ett strävt material som känns lite mindre plastigt än överdelen på Vaporfly Next%. Jag trodde att vi skulle få en liknande överdel som på Metaracer, då det är så prototyperna för Metaspeed Sky har sett ut. Båda överdelarna är riktigt bra, och överdelen på Metaspeed Sky känns lite mer som supersko än på Metaracer, även om jag verkligen tycker om överdelen på Metaracer också.

Mellansula och yttersula

Mellasulans skum är precis som Vaporfly Next% och Saucony Endorphin Pro gjord av pebaskum. Vilket är ett otroligt lätt skum med rejäl energiåtergivning. Man får samma ”klapp-klapp”-ljud som i Vaporfly. Något som inte är lika påtagligt i Endorphin Pro, som har en Boost-liknande lösning där skummet är ihopsatt av pellets.

Givetvis innehåller skon en kolfiberplatta, precis som alla superskor nuförtiden. Till skillnad från Metaracer så går plattan nu genom hela skon. En del löpare tycker verkligen att de känner av plattorna i skorna. Jag har tydligen inte den finkänsligheten i fötterna då jag mer simpelt tycker att det bara är bra ”fjong” i skorna.

Yttersulan är gjord av något Asics kallar för Asicsgrip. Ett svart gummi med små svarta hål. Mest skydd i framfoten, men även två gummiremsor i hälen finns. Här skulle gummit kanske behöva vara lite högre, för jag landade på det vita pebaskummet redan på första passet. Den svarta yttersula verkar vara riktigt slitstark och ha bra grepp. Än så länge har jag inte testat det på blött underlag, men på torrt är det verkligen inga problem med greppet.

Känslan

Metaspeed Sky påminner väldigt mycket om Vaporfly Next% i känslan. Metaspeed Sky känns möjligtvis aningen hårdare jämfört Vaporfly, men det är ju ändå väldämpade och fina skor och jag ser inga problem alls att springa längre distanser som en halvmara eller en mara i dem. Dämpningskänslan placerar sig någonstans mellan Vaporfly och Endorphin Pro. Närmare Vaporfly, men Metaspeed Sky har bättre löpkänsla än Vaporfly som kan upplevas lite för dämpad, så att man tappar känslan av vägen.

Vid uppvärmning så känns skorna inte särskilt speciella. Men när man kommer upp i lite hastighet händer det grejer! Det går det undan, och känns bra! Metaspeed Sky känns lite mer stabila än Vaporfly Next% och säkrare i tvära svängar, även om jag inte direkt haft några problem med Vaporfly vid svängar.

Vad jag hade väntat mig var en mer aggressiv framåtdrivande känsla även när det går långsammare, men den känslan saknas. Droppet (höjdskillnaden mellan framfot och häl) är 5 mm vilket är lägre än både Vaporfly Next% och Saucony Endorphin Pro som båda har 8 mm drop.

Viktmässigt är Metaspeed Sky också praktiskt taget identisk med Vaporfly. Det skiljer ett gram i vikt på dem i samma storlek! I jämförelse är Saucony Endorphin Pro lite tyngre med en skillnad på 24 gram. Asics Metaracer väger ett gram mer, alltså lika mycket (lite!) som Vaporfly, men har betydligt mindre och hårdare skum.

Något jag gärna skulle sett att både Vaporfly och Metaspeed Sky skulle ha är samma ”framrullning” som Saucony Endorphin Pro har (Saucony kallar det för ”Speedroll technology”). Då skulle känslan vara perfekt för min del. Det ska bli mycket spännande att se hur nästa version av Endorphin Pro kommer att bli!

Passform

Här tycker jag att Asics faktiskt har misslyckats. Inte katastrofalt, men det kunde varit så mycket bättre. Jag har full förståelse för att olika skomärken kan vara olika i storleken jämfört med varandra, men det bör vara konsekvent när det kommer till skomärkets egna storlekar. Om jag har storlek 44 i Nikes Pegasus-skor tycker jag att jag ska kunna köpa storlek 44 även när jag köper Vaporfly (och när det gäller Nike funkar det precis så för mig). Metaspeed Sky köpte jag i storlek 44 (US 10). Jag har tidigare alltid haft storlek 44 när det kommer till Asics. Men Metaspeed Sky är tajt, eller snarare smalnar av rätt ”aggressivt” vid lilltån! Jag har fått det att funka, och töjt ut dem lite lätt med ett skoblock, men att gå upp eh halv storlek skulle nog varit det absolut bästa. Det är ju underligt när Asics första kolfibersko, Metaracer, istället var lite luftig i precis samma storlek.

Underligt är att YouTubern Seth James DeMoor varnade för att man kunde behöva gå ner en halv storlek mot sin normala storlek. Det fattar jag verkligen inte hur han kan tycka. Konstigt nog tycker recensenten på Running Shoes Guru samma sak. Sedan har jag även läst recensioner som tycker att de är ”true to size” medan andra tycker man kan gå upp en halv storlek. Jag tycker alltså det senare.

Utseende

Ja ni ser ju själva! Asics Metaspeed Sky är en otroligt snygg sko som dessutom ser ut som en ”normal” sko, mer än Vaporfly Next%. Färgerna går helt i orange, svart och vitt. Förra kolfiberskon från Asics, Metaracer, var också galet läcker och det är skor man blir glad av att bara titta ner och se på fötterna. Det är ju inget för de som gillar monotona skor i svart eller grått, men själv tycker jag att en supersko ska stå ut!

Hur länge kommer den att hålla?

Jag gissar att Asics Metaspeed Sky kommer att hålla i cirka 50-70 mil. Kanske mer. Det beror givetvis på hur man springer och på vilket underlag. Pebaskum är inte så slitstarkt, men att få ut cirka 60 mil ur ett par tävlingsskor skulle vara riktigt bra. Mina Saucony Endorphin Pro har jag använt på både tävling och träning och är nu uppe i 55 mil med flera mil ”kvar” i skorna. Jag hoppas på något liknande med Metaspeed Sky.

Testlopp och ett försök på halvmaran under 80 minuter

En vecka efter det förra testloppet på Milserien, då jag kutade 10 kilometer på 36:14, var det dags för ännu ett löppass med loppkänsla. Tillsammans med ett gäng andra löpare skulle nu halvmaratondistansen avklaras på samma bana. För egen del var målet glasklart. Under 80 minuter var det som gällde!

Jag hade pratat ihop mig med duktiga triatleten och klubbkamraten Oskar Larsson någon dag innan. Han hade också sub 80 som mål. Och precis innan jag skulle åka i väg till Karlslunds motionscentral hörde Jonathan Kandelin av sig och berättade att han hängde på och också hade som mål att springa under 80 minuter. Jonathan har en högre kapacitet än så, men ”nöjde” sig med under 80 i dag alltså. Det skulle visa sig att han var mycket bra draghjälp!

Efter en lite längre uppvärmningsjogg med Oskar och Jonathan i det härliga vårvädret tog vi oss till mållinjen. Det var lite blandat med folk som dels sprang halvmaran och som dels sprang milen. Innan start gick vi alla igenom lite snabbt vilka tidsmål vi hade och då jag, Jonathan och Oskar hade det snabbaste tempot på tidsmålet startade vi längst fram. Efter nedräkning var vi iväg!

Jämnt och bra tempo från start

Just starten på Milseriens bana är lätt att alltid gå ut för hårt i. Den är knixig och svängig och har dessutom en rätt jobbig uppförsbacke efter bara några hundra meter. Men vi var kloka i dag och bombade inte på för hårt här. Målet var att göra den första milen strax under 38 min och sedan hålla jämnt tempo till det var bara några kilometer kvar. Om krafter fanns kvar då skulle vi kunna öka lite.

Vi höll oss till planen helt suveränt och sprang den första kontrollmätta femman på 18:56 (enligt Strava-segmentet). Den biten är helt klart den svårare biten av banan, men efter den delen fick vi jobba lite mer i motvind, om än utan backar och cykelbroar. Vi höll dock tempo som en klocka och den första milen avklarades på 37:45 (också enligt Strava-segmentet). Vid milpasseringen klämde jag i mig min andra Maurten-gel. Den första hade jag tagit cirka 20 minuter innan start. Allt för att inte få slut på energi. Oskars sambo och deras tio månader gamla dotter dök upp på några ställen runt banan och försedde honom med energi och hejade på.

Björn Engqvist, Örebro AIK.
Nöjd och glad efter avklarat lopp! Foto: Stefan Sager.

Slitigt men fortsatt fint tempo på andra varvet

Tempot kändes rätt behagligt, även om vi så klart fick jobba på och inte kunde slappna av. Det var på andra halvan som slitet verkligen skulle börja. Vi tillät oss att ta det lite lugnare i uppförsbackarna och inte slita ut oss för mycket där. Efter cirka 12-13 kilometer började Oskar få det lite tuffare kunde jag höra, och det började bildas en liten lucka mellan honom och mig och Jonathan. Vi två kunde dock köra på i samma tempo och Jonathan var oerhört stark och jämn. En perfekt rygg att hålla denna dag. På andra varvet klarade vi av den första femman på precis samma tid som det första varvet, 18:56.

Sedan började det dock bli riktigt slitigt. Motvind och 15 kilometer i benen gjorde sitt. Jag kände att jag fortfarande kunde ha kontrollerat tempo, men att någon fartökning var tveksam. När jag passerade 18 kilometer kände jag mig stark och började känna att sub 80 faktiskt var möjligt och till och med troligt! Vilken känsla! Det fanns en liten lucka fram till Jonathan på cirka fem-sex sekunder. Oskar hade dock tyvärr tappat oss två. Det andra varvet på Milserien gick på 37:51, alltså sex sekunder långsammare, men absolut ingen katastrof!

Lycka efter målgång och nytt personbästa

Med bara en kilometer kvar piskade jag på rejält. Det blev inte en fartökning att tala om, men den där tuffa uppförsbacken i starten gick ju helt klart snabbare detta sista varv än i jämförelse med det första varvet. Sedan var det bara att trycka på utför och springa över mållinjen, två sekunder bakom Jonathan.

Klockan stannade på 1:19:37 och glädjen var stor över ett lyckat lopp! Det var inte bara tiden jag kände glädje över utan även för sättet loppet sprangs på. Klokt, kontrollerat och starkt. Och i och med att jag ökade på slutet blev det faktiskt också ett lopp med en negativ split, även om andra milen på Milserien gick sex sekunder långsammare.

Efter att jag och Jonathan pustat ut lite sprang Oskar i mål på 1:20:50. Sedan väntade vi in Stefan Sager som hade som mål att springa en halvmara i sub 4-tempo, vilket skulle innebära en tid på 1:24:23. Det blev 1:24:24 för honom! En sekund ifrån! Men givetvis en ruskigt fin prestation, och mer finns helt klart att hämta.

Efter Stefan droppade lite fler löpare in. Sedan blev det nedjogg och en väldigt nöjd Björn som cyklade hem med årets första mål avklarat och ett nytt personbästa i bagaget.

Mina kilometertider enligt klockan

Klocka som visar 1:19:37
Vilken fantastisk känsla att få titta ner på klockan och se denna tid. Målet avklarat!
  1. 3:47
  2. 3:45
  3. 3:47
  4. 3:48
  5. 3:42
  6. 3:47
  7. 3:45
  8. 3:46
  9. 3:45
  10. 3:41
  11. 3:48
  12. 3:42
  13. 3:38
  14. 3:53
  15. 3:47
  16. 3:51
  17. 3:48
  18. 3:42
  19. 3:46
  20. 3:39
  21. 3:44

Klockan mätte distansen till 21,19 km och den sista 190 metersdelen gick på 37 sekunder vilket är 3:15-tempo.

Navigation