Igår var det inte bara ett speciellt datum på grund av Sveriges nationaldag. Det var den sjätte juni, 2006. I siffror blir det 060606. Om man tar bort nollorna blir det 666, djävulens nummer. En kvinna som väntade att föda barn det datumet var rädd för att hennes barn kunde vara antikrist. Aftonbladet skriver att kvinnan sagt till The Sun “Jag är skräckslagen. Barn som föds den dagen är märkta för livet. Mitt vackra barn skulle kunna vara djävulen själv, antikrist.”
Jag som jobbat i butik i flera år vet att rollen som antikrist innehas förmodligen inte av en unge utan flera. Det är skrikande, gråtande, gnällandes, pillandes och allmänt bråkande som många av dagens ungar spenderar sina butiksvisiter.
Äh, naturligtvis vet jag att barn inte är antikrist. Jag är bara bitter över att matats med detta dagligen sedan jag var nitton år gammal.
Antikrist är i själva verket något helt annat. Jag såg antikrist flera gånger igår. Antikrist satt på folks fötter och verkar ha lurat sig in i mångas själar.
Ren ondska?
Jag talar givetvis om flipfloptofflorna. Sällan har mänskligheten sett sådan ondska men ändå bara tagit den åt sig. Jag måste erkänna att jag själv lurats av flipfloppornas sirensång bara för att sedan insett att under den sköna ytan väntar ren smärta. Jag kan inte förstå hur folk kan ta på sig dessa skor sommar efter sommar.
De få som hittar flipflops som är sköna och inte ger skavsår brukar vara pigga med att påpeka detta “Jojo, men DOM HÄR är sköna! Inga skavsår!” Som att det är en prestation att ha tofflor som inte gör ont på sig. Själv har jag gett upp. Det går bara inte. Inte nog med att med den skavsåren som verkar vara obligatoriska på mina (och 90% av alla andras) fötter så får jag skitont i vaderna. Tacka vet jag vanliga sandaler, utan det där eländet mellan tårna!