Musikbyrån firade 10 år med buller och bång och sände konsertklipp, intervjuer och tillbakablickar under fredagkvällen. Jag hade i all min senilitet missat det om det inte varit för att jag fått ett SMS när jag låg i soffan med chipssmulor på magen och tittade på The Black Dahlia med Josh Hartnett och Scarlett Johansson. SMSet var från min eminenta flickvän som skrev “Jocke Berg på 2an!”. Tack vare hennes SMS missade jag bara dom 20 inledande minuterna av firandet.
Hela kvällen var helt underbar med massa bra musik. Äntligen fick jag se delar ur Ebbot the Movie. Det var en sann upplevelse att få se Ebbot resa sig upp ur mossa! Sen fick man se en grym liveversion av Confrontation Camp från Slussens Pensionat i Orust.
Andra höjdare från kvällen:
Depeche Modes tåganekdot om hur Andy Fletcher och Anton Corbijn blev jagade av punkare i Holland.
Intervjun med Håkan Hellström. Stackaren fick höra The Soundtrack of Our Lives sitta och snacka skit om honom i studion när han spelade in första skivan.
Min namne Björn Olsson, konstig kille i trasiga jeans.
Sami Sirviö blödandes näsblod på kinarestaurang i Eskilstuna.
The Hives helt fantastiska hitmedley. Imponerande att punkrockarna gav sig på att tolka Outkasts Hey Ya! och Three 6 Mafias Stay Fly. Bäst var dock Seven Nation Army.
Antony and the Johnsons på Södra Teatern. Antony har en helt otrolig röst, otroligt stämningsfullt!
Howlin’ Pelle river av ett medley.
SVT avslutade hela kvällen med en bob hund-konsert. Om jag ska vara ärlig så såg jag bara dom två första låtarna innan jag gick och lade mig. Jag var väldigt trött vid det här laget.
Det som var extra kul med att se en sådan här tillbakablick är att jag kommer ihåg tio år bakåt i tiden (tack och lov). Det är svårt att känna samma grej om jag skulle sett en tillbakablick över Beatles karriär eller någon gamla spelning från sjuttiotalet med Springsteen (Hammersmith Odeon 1975 är ju grym förvisso) eftersom jag inte kan koppla mitt liv till just dessa händelser. Många av artisterna i detta program kommer jag ju ihåg när dom breakade t.ex. Tänkte göra en lite genomgång över vissa artister och mina första alternativt starkaste minnen av dom.
Håkan Hellström
Min mormor ägde en antikaffär i Hudiksvall som hon lade ner för cirka fem år sedan. Första gången jag hörde Håkan var i just denna affär. Jag hoppade in en dag och jobbade extra där några få gånger. Det brukade vara väldigt lugnt med bara ett fåtal kunder så vad man kunde göra var att sitta inne i fikarummet och halvsova och lyssna på musik. Det var då jag hörde Känn ingen sorg för mig Göteborg för första gången. Jag skulle gissa att det var år 2000.
Har aldrig sett Håkan live.
The Sounds
När jag åkte ner till Elgiganten i Valbo för att köpa min TV år 2002 spelade radion Hit Me! och det var första gången jag hörde The Sounds. Dom hade bara släppt en EP och Hit Me! var singelspåret från den plattan. Det lät riktigt bra tyckte jag och jag trodde att detta bandet kunde bli något stort. Nu är jag väl inte lika entusiastisk över The Sounds men jag tycker för den delen inte att dom är dåliga. Det är väldigt simpel radiorock som fyller sin funktion.
Missade The Sounds när Kent spelade i Globen och har därmed aldrig sett dom live.
Marit Bergman
Jag kommer faktiskt inte ihåg första gången jag hörde Marit men det var väldigt tidigt och jag tyckte det var skitbra från första början. Jag var Marit-fan redan från första singeln (This is the Year). Syrran var väldigt tidig med att upptäcka Marit också och såg henne live jättetidigt på ungdomsgården Brandgaraget i Hudiksvall. Marit hade hög feber men var en trooper och genomförde spelningen riktigt bra ändå rapporterade Julia. Lite avis är jag så här i efterhand (då också för den delen) för att Julia fick snacka med Marit efter spelningen.
Jag har sett Marit live en gång. På Storsjöyran 2004. Det var ruskigt bra, jag minns hur jag stod och fånlog lyckligt i publiken och att hon hade en helt fantastisk energi på scenen.
The Soundtrack of Our Lives
Några som jag var väldigt sen med däremot var The Soundtrack of Our Lives. Första gången jag hörde dom var när Jocke körde Instant Repeater ’99 på en fest hemma hos mig i Bollnäs. Det måste varit 2002. Jag fastnade inte då utan det var när jag flyttade ner till Gävle jag började lyssna på dom mer då Pär är ett stort fan. Dock kände jag till bandet tidigt genom att jag sökte på mitt namn på Altavista och kom fram till att det fanns en gitarrist med samma namn som lirat i detta band.
Jag har sett dom live två gånger. Första gången på Slick City 28 april 2005. Andra gången var i somras i Örebro på Where the Action Is. Den gången då Tove tog Ebbot i skägget och jag höll hans hand. Otroligt mäktigt.
Kent
Mitt första riktigt starka minne av Kent var efter att mitt lag åkt ur en nattcup i fotboll. I bilen på väg hem satt jag och var eländig (vi åkte ur i semifinalen) och såg solen gå upp. Jag var sedan tidigare negativt inställd till Kent på grund av två poptjejer i klassen som älskade dom. Tjejerna i klassen var sådana riktiga Jarvis Cocker dyrkande indie-klichéer med svartmålade kajalögon och bob hund-tröjor. Denna morgon efter cupförlusten premiärspelade radion Kents nya singel Musik non stop. Jag hatade det och ville bara hem och sova. Tre år senare vid släppet av Vapen & Ammunition började jag älska bandet och gör det fortfarande.
Jag har sett Kent live fyra gånger. I Gävle (2002), Globen (2002), Stockholm Stadion (2003) och Borlänge (2005). Sen har jag ett vagt minne av att jag kan sett dom någon gång sent 90-tal då jag var jätteslirig och plankade in på Stadsfesten i Hudiksvall. Jag kan inte räkna den gången för det kan lika gärna varit Smalare än Thord, E-Type eller Guns N’ Roses för den delen (mja, kanske inte Guns).
Mando Diao
Det känns som 2002 var året jag vidgade mina musikvyer från fabriksproducerad pojkbandspop till mainstreamrock och pop. På Kalasturnén i Gävle stiftade jag bekantskap med Mando Diao för första gången. Det lät så där. Det låter fortfarande så där.
Sophie Zelmani
Sophie Zelmani hörde jag för första gången hemma hos ett ex 2001. Gillade plattan (Precious Burden tror jag det var. Kan också varit Time to Kill.) på en gång men lyssnade inget mer på Sophie förrän året efter då hon släppte Sing and Dance.
Jag har sett henne live två gånger.