Recension: Black Swan

Darren Aronofsky kan inte direkt anklagas för att göra lättsmälta filmer. Långfilmsdebuten kom med filmen Pi, en svartvit film om en paranoid matematiker. Genombrottet kan sägas att ha kommit med blytunga drogskildringen Requiem for a Dream, där Jared Leto, Jennifer Connelly och Ellen Burstyn går in i olika former av drogberoende i en film helt utan ljusning. Efter det kom vackra och filosofiska The Fountain (som jag har recenserat tidigare) som behandlar ämnena liv, död och kärlek. I 2008 års The Wrestler fick vi se Mickey Rourke kämpa med att tiden och populariteten som framgångsrik amerikansk wrestler sprungit i från honom.

Aronofskys senaste film handlar om en balettdansös som på grund av omgivningens och sin egen press börjar att tappa greppet om verkligheten. Ni märker kanske att det inte är Cameron Diaz samlade verk vi har att göra med.

Natalie Portman spelar Nina, en balettdansös i New York som lever ett väldigt skyddat och oskuldsfullt liv. Hon bor i ett rosa flickrum, överbelamrat med dockor, tillsammans med sin överbeskyddande mamma (Barbara Hershey), en tidigare balettdansös som nu lever ut sina drömmar genom sin dotter. När balettensemblen ska sätta upp Svansjön vinner Nina rollen som Odette och ska dansa både den oskuldsfulla, vita svanen och den svarta och onda svanen. Hur ska Nina klara av detta, när hon till sin personlighet är den vita svanen och det knappt finns ett spår av den svarta svanen i henne? Pressen från balettens sprättige och pretentiöse ledare Thomas Leroy (lysande gestaltad av Vincent Cassel) tynger Nina och pressen från hennes kvävande mor och sig själv hjälper inte till. För att göra det värre dyker så Lily upp (spelad av Mila Kunis) som är perfekt för rollen som den svarta svanen. Allt detta gör att Ninas grepp om tillvaron börjar att släppa.

Black Swan förskönar verkligen inte. Kontrasten mellan det vackra i balettdans och den hårda verklighet som dansarna genomlider varje dag, med stenhård träning och skador, är stark. Naglar bryts av, leder stukas och det knakar och gör ont i varenda balettkropp. Kameran är handhållen och filmen är kornig så det hela känns nästan dokumentärt. Det är ingen “snygg” film, och ändå är den så fantastiskt vacker i all sin hårda realism.

Natalie Portman gör en otrolig rollgestaltning som den oskuldsfulla Nina och filmens sista del är ren skådespelarbriljans. Black Swan är jobbig att se, nästan på ett fysiskt sätt, men samtidigt alldeles förtrollande. Efter att jag sett klart filmen satt jag utmattad. Och jag ville se den igen!

Black Swan får det högsta betyget. Detta är Darren Aronofskys bästa film hittills.

Betyg:

Black Swan
År: 2010
Längd: 108 min
Regissör: Darren Aronofsky
Genre: Drama
Skådespelare: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey