Dishonored är ett spel som jag fick upp ögonen för rätt tidigt, men inte köpte omgående. Det hann hamna på årsbästalistor, hissas och hyllas innan jag fick tummen ur och köpte spelet begagnat.
Spelet inleds med att huvudprotagonisten, livvakten Corvo Attano, blir felaktigt anklagad för mordet på kejsarinnan som han är satt att försvara. Som lök på laxen blir även hennes dotter och tronarvinge, prinsessan Emily, kidnappad. Corvo sätts i fängelse i väntan på sin avrättning. Kort innan avrättningen så lyckas Corvo fly från fängelset och nu väntar en jakt på att rentvå sitt namn och att sätta dit de skyldiga.
Det har gjorts paralleller till både Half-Life 2 och Bioshock när det gäller Dishonored. Precis som jag skrev i min text om Singularity så är det en sorts garanti för att få mitt intresse. Utvecklarna till Dishonored, Arkane Studios, ligger även bakom ruskigt bra Bioshock 2, ett spel som inte alls fick den uppskattning som det förtjänade. Det syns att det är samma utvecklare som ligger bakom Dishonored. Estetiken är lite i Bioshock-anda med lätt överdrivna karäktärsutseenden, men som ändå fungerar. Miljöerna är mörka och dystra där militärer vaktar gatorna, känslan av totalitarism är ständigt påtaglig. Och här finner vi kopplingen till Half-Life 2.
Berättelsen utspelas i Dunwall som baseras på London och Edinburgh under sent 1800-tal. Kuststaden Dunwall har invaderats av smittade råttor som förpestar (pun intended) staden med närvaro. Det är en skitig och sjuk, men samtidigt väldigt kittlande och lockande värld, som visas upp för oss.
Det finns flera sätt att ta sig an uppdragen i Dishonored. Du kan som Corvo smyga dig fram i skuggorna utan att upptäckas och det går faktiskt att spela spelet utan att mörda någon. Detta är dock ruskigt svårt och i händerna på mig så är Corvo så klumpig på smygande att han borde heta Corvo Mos istället för Corvo Attano. Jag lyckas alltid smyga i början för att sedan bli upptäckt och sedan förvandlas tillvaron till ett inferno.
Misslyckas man med smygandet så gör det inte så mycket dock. Det är otroligt tillfredsställande att hugga ner fiender med svärd eller att skjuta sig igenom spelet. I slutändan så blir utgången av spelet mörkare, men det är något i alla fall jag kan leva med.
Till sin hjälp har inte Corvo enbart svärd och vapen utan även några färdigheter som han kan uppgradera under spelets lopp. Det du kommer att använda dig mest av är något som heter “Blink” och som helt enkelt är teleportering. Att “blinka” sig fram precis bakom en fiende och sätta svärdet i denne är en ren fröjd. Det finns även färdigheter för att frysa tiden under korta ögonblick, att styra fiender, även det under korta ögonblick, samt några andra färdigheter. Balansen mellan färdigheter och vapensvingandet var alldeles utmärkt avvägt för min del.
Om du inte har spelat Dishonored så kan jag rekommendera det varmt. Bioshock-spelen och Half-Life 2 är vassare, men Dishonored är ett spel som förtjänar jämförelsen.