Detta inlägg innehåller spoilers kring hur Infamous 2 slutade.
Det har helt klart varit lite skralt med spel till Playstation 4 sedan konsolen lanserades i november. FIFA 14 har gått varm hemma hos mig och Killzone Shadow Fall har jag spelat igenom (nästan, till det blev supersvårt på slutet).
När nu Infamous: Second Son har släppts till Playstation 4 så står det klart för mig att den nya generationens konsoler har fått sitt vackraste spel.
Lekfull sandlåda
De två första spelen var riktigt trevliga spel som utspelade sig i en öppen värld. Själva storyn var kanske inte alltid så mycket att hänga i julgranen, men det gjorde inte särskilt mycket när det var så fantastiskt kul att flänga runt i fiktionella städer och leka med sina superkrafter. Om man som jag gillade de två första spelen för just denna lekfullhet så kommer man även att gilla Second Son. Som Delsin Rowe spenderade jag majoriteten av mina första tio-femton timmar med att bara fara runt i vackra, vackra Seattle och utföra diverse sidouppdrag. Att det är just Delsin Rowe, och inte de två tidigare spelens protagonist Cole McGrath som jag styr gör ingenting. Då Cole dog i slutet av Infamous 2 om man valde det “goda” slutet, vilket majoriteten av spelarna gjorde, så känns det bara vettigt att vi nu har en annan huvudprotagonist.
Delsin Rowe funkar bra som karaktär även om det inte känns som att det finns särskilt mycket djup där. Det är inte direkt Joel från The Last of Us som vi pratar om, även om Delsin delar röst med Joel i form av spelvärldens älskling Troy Baker. Det är dock kul att Sucker Punch har gjort Delsin till en indian, tillhörandes Akomishstammen. Detta innebär tack och lov inte indianklichéer med fjädrar och ylande dans, utan det är en mer modern gestaltning av livet som indian i dagens USA som vi får se i spelets inledning.
Delsin är från början en vanlig snubbe som glider runt i kondommössa och sprayar graffiti. En dag kommer han i kontakt med en conduit och får dennes krafter överförda till sig vilket innebär att han kan skjuta rök ur sina händer och förflytta sig mycket snabbt. Bland annat. Delsin blir tillfångatagen och utslagen av D.U.P., Department of Unified Protection, som har gjort det till sin uppgift här i världen att tillfångata, eller döda, “bioterrorister”. “Bioterrorister” är dock inte är sådana som kollar sin mobiltelefon under filmen, en myndighet som jagade sådana skulle jag helhjärtad stödja. Nej D.U.P. ser alla conduits som just bioterrorister. När D.U.P. dessutom ger sig på Delsins stam, så är det kokta fläsket stekt för D.U.P. och Delsin beger sig till Seattle för att försöka absorbera D.U.P.:s ledares krafter. Brooke Augustine som leder D.U.P. är, tro det eller ej, en conduit (dubbelmoral!). Då hon har skadat stammen med sina betongkrafter vill Delsin lägga beslag på dessa krafter för att kunna omvända skadan som hon har åsamkat stammen.
Fantastiska krafter
Nu är inte rökkraften den enda kraft man får leka med i spelet utan ett tag in i berättelsen så får man även möjlighet att använda sig av neon. Neon kan man dra från neonskyltar i staden och med den kraften så går det att springa upp för husväggar, skjuta projektiler och pricksskjuta på fienderna. Tack och lov så är Seattle nerlusat med D.U.P.-soldater som bara ber om att bli attackerade av en superhjälte med kondommössa och sprayflaska. Att från taket av ett högt hus attackera D.U.P. med dina superhäftiga neonkrafter är galet tillfredsställande! Senare i spelet tillkommer även fler krafter, men dessa går jag inte in på nu. Neon är dock min stora favorit.
Huvudstory? Men det finns ju massa annat kul?!
Precis som i de tidigare spelen så finns det gott om sidouppgifter. Bland annat att leta efter spårardrönare, vilket är ungefär som vad blast shards var i de två första spelen. Dessa drönare kan dock flyga, vilket gör det till en lite större utmaning att hitta alla. Seattle är uppdelat i olika stadsdelar på två öar och när spelet börjar så kontrollerar D.U.P. varje stadsdel. Om du förstör tillräckligt mycket av D.U.P.:s utrustning, deras skanningsstationer där de kontrollerar “bioterrorister”, friger fångar, sprayar graffiti, och skjuter ner och samlar på dig spårardrönare så kan du till slut utmana D.U.P. till en konfrontation. Om du vinner det mötet så körs de bort från stadsdelen.
En vacker stad
Den absoluta huvudrollen tycker jag till sist ändå att Seattle spelar i detta Infamous Second Son. Allt är så otroligt snyggt och det känns som en enhetlig stad. Visst, Seattle känns inte levande som Los Santos gör i GTA V, men oj så vackert det ändå är här. Att se solen spegla sig i vattenpölar, eller att se hur Space Needle tornar upp sig bland husen är en mäktig känsla. Sedan så går det inte att låta bli att tänka vad det betyder att ett så tidigt spel till Playstation 4 ser så bra ut. Hur kommer spelen se ut om några år när utvecklarna verkligen blivigt duktiga på att tygla kraften i maskinen? Hur bra kommer Naughty Dogs nästa spel att se ut? Förmodligen helt fantastiskt!
En avslutande hyllning till Playstation 4:s share-knapp
Alla bilder i detta inlägg har jag själv tagit inne i spelet med den eminenta share-knappen. Det är ju helt fantastiskt att jag när jag vill, var jag vill, kan ta en bild och dela med av den till omvärlden. Även videoklipp går att fånga och trots att jag mest har sparat ner snygga mål i FIFA 14 med share-knappen så har jag även en del klipp från InFamous. Än en gång, en helt ljuvlig funktion!
När det gäller att dela med sig av bilder ur InFamous: Second Son så kommer Sucker Punch inom en snar framtid att uppdatera spelet så att det går att stänga av alla visuella hjälpmedel (som kartan, styrkorset och liknande) samt att manipulera dagscykeln. Detta innebär med andra ord att det kommer gå att ta ännu vackrare bilder. Dessa funktioner ska bli upplåsta för den som klarat av spelet. Allt detta enligt PlayStation.Blog.