Dovra Trailrun: äntligen ett lopp som kändes bra

Helgens andra tävling var av en helt annan typ än den första. Dagen efter DM åkte jag till Östansjö för att springa Dovra Trailrun. Min pepp var minimal och i bilen funderade jag på vad det var jag höll på med.

Viss pepp började ändå infinna sig när jag träffade gänget på bilden, mina klubbkamrater.

Bra gäng, innan loppet startar. Från vänster: Erica Lech, Martin Duberg, Fredrik Härdfeldt, jag, Erik Anfält.

Planen för loppet blev att inte springa på max, bara träna på att springa teknisk terräng och hitta ett skönt flyt. På klockan såg jag varken tid eller tempo, bara distans. Jag gick ut rätt försiktigt i någon typ av ”skön ansträngning”. Flåset kändes bra även om det så klart var jobbigt och backigt på sina ställen. När jag hade rundat de tre Dovrasjöarna och började vända tillbaka och efter de allra tekniska och svåra sektionerna kunde jag öka upp ansträngningen lite.

Mot slutet av sjöarna började jag plocka lite placeringar och jag spurtade i mål med massor av kraft kvar. Enligt Strava gick de sista 130 meterna i 2:56-tempo. Det tyder ju på att kraft fanns kvar.

Känslan var suverän efter loppet. Jag fick ut precis vad jag ville av det. Ett bra träningspass, utan att bli helt slut.

Den officiella tiden på den lite mer än 18 kilometer långa banan blev 1:34:46. Det säger inte så mycket, men jag blev rejält överraskad av att få veta när jag kommit hem att jag sprungit in på sjunde plats! Bakom mig fanns flera duktiga terränglöpare, så det är jag supernöjd med. När jag gått i mål visste jag faktiskt inte hur bra jag placerat mig.

Det sprangs ett andraheat på eftermiddagen. Chansen fanns ju att någon annan löpare skulle kunnat dykt upp där och petat ner mig, men tack och lov blev det inte så. Jag slutade totalt på plats 7 av 72, båda heaten herr och dam (bästa dam blev min klubbkamrat Erica Lech som sprang i mål fyra sekunder efter mig).

Navigation