Det må ha varit sämsta tiden på 10 km på tre år när jag sprang i mål på Blodomloppet i Västerås på 38:04. Men faktum är att detta var ett bättre lopp än Blodomloppet Örebro (37:50) och Startmilen (37:26). Katrineholmsloppet, där jag sprang på 36:49, rankar jag högre. Men annars så var detta årets näst bästa millopp för året.
Varför? Känslan! Intensiteten!
Banan var mycket knepig och helt hopplös för att springa snabba tider. Den var knixig, grusig, lerig, gräsig, backig och blöt. En dag som denna fick jag gå på hur det kändes och kolla positionerna runtomkring mig.
Starten gick på en mjuk och blöt gräsmatta. Cirka 600 meter, innan vi kom ut på cykelväg. Inledningsvis låg jag på runt plats 20–25 gissar jag. Jag tryckte på och hittade rätt intensitet kändes det som. Plockade någon placering efter 2 km.
Sedan blev det löpning genom ett koloniområde på grusväg. Och längs med Svartån. Efter 4 km plockade jag några placeringar till innan det kom uppförsbackar och rätt svängig löpning. Vid fem kilometer hade jag jobbat mig ikapp ledande dam och vid 6 km passerade jag henne.
Kilometer 8–9,5 gick lätt uppför på asfalterad cykelbana innan det var dags för målgång och de sista 500 meterna på mjuk och blöt gräsmatta igen.
Jag gav det jag hade för dagen, bra mental styrka, hyggligt bra tryck i benen. Urusel tid, men jag tror att alla gjorde rätt dåliga tider i dag. Nu blir det killgiss och ursäkter, men under mer normala förhållanden och plattare bana skulle detta kunnat vara en tid runt 36:30 kanske?
Hyfsad placering
Det blev plats 16 (först hävdade resultatlistan plats 14, sedan plats 20). Och i min gubbklass M40 blev det en andraplats.
Hur man än vrider och vänder på det: jag hade 15 löpare framför mig och 1000 löpare bakom mig.
Så uselt kan det ju inte vara med noll formtoppning, fokus på halvmaran och veckan innan med tre benstyrkepass? Bättre tider finns där, även om jag är långt från toppform.
Next up: Helsingborg halvmaraton och Köpenhamn halvmaraton.