Två veckor efter säsongsdebuten på halvmaraton i vackra Helsingborg var det dags att styra färden till andra sidan sundet. En av världens snabbaste halvmaror skulle springas, nämligen Köpenhamns halvmaraton – CPH Half.
Förväntningar inför loppet
I Helsingborg överraskade jag lite positivt kände jag och 1:21:21 var lite i överkant mot vad jag kunde förväntat mig. Dessutom var ju inte känslan kanonbra inledningsvis vilket hade jag med mig i åtanke inför Köpenhamn, vars bana så klart är snabbare än Helsingborgs. Geoffrey Kamworor satte världsrekord på distansen 2019 när han sprang i mål på 58:01 men sedan dess har rekordet slagits (i Valencia, av Jacob Kiplimo). Det innebar dock att jag tänkte att jag borde kunna springa snabbare än i Helsingborg, men något specifikt mål hade jag inte satt.
Loppet
Jag sov gott natten innan loppet. Tyvärr blev det alldeles för många steg dagen innan, så jag hade gärna haft mer utvilade ben än vad jag hade. Jag skyller på Köpenhamns otydliga busshållplatser och en buss som inte dök upp.
På loppdagen tog jag i alla fall bussen in till startplatsen. Trodde jag. Givetvis körde inte bussen som den skulle enligt tidtabellen (förmodligen just på grund av loppet) och därför fick jag kliva av två kilometer från starten. Men det gjorde ingenting då det bara var en kort jogg till starten och då jag skulle ändå värma upp. Väl på plats lämnade jag in min väska med överdragskläder, telefon och annat bös som jag hade med mig.
Det fanns rätt klent med bajamajor och det var dessutom otydligt med startgrupperna. När jag tog mig mot startlinjen fanns det ingen struktur på startgrupperna bortsett från elitgrupperna. Annars fick man klämma sig fram så långt man kunde och så mycket som samvetet tillät. Jag ska erkänna att jag blev irriterad av att se löpare från startgruppen 1:25 försöka klämma sig fram med oss från startgrupp under 1:20. Det var trångt och mycket armbågar. Här kan danskarna lära sig av svenska arrangemang!
Det var en mäktig inramning i alla fall på den trånga gatan! Först en presentation av åtta elitlöpare med bland andra Henrik Ingebrigtsen och Karoline Bjerkeli Grøvdal. Det var de två namnen som lockade fram högst jubel bland deltagarna och publiken.
Starten
Startskottet gick och jag trängde mig fram till startlinjen efter cirka 30 sekunder. Det var ju där tidmätningen startade för min del så det var först då det var viktigt att få upp farten. Det kändes bra där i början. Varmt, men bra och banan var platt! Det var så klart lite trångt med sicksackande löpare och någon armbåge fick man här och var men jag kan faktiskt inte klaga på tempot eller att detta påverkades av detta. Jag kände att jag kunde springa på rätt obehindrat ändå.
Känslan var dessutom betydligt bättre än i Helsingborg inledningsvis. Tempot kände jag att jag kunde justera på ett bra sätt. Efter ett tag insåg jag dock att min klocka visade för optimistiska tider. Mina kilometersplittar låg jämnt och fint runt 3:41-tempo ungefär, men det var en diff mellan när klockan pep för distanserna och när jag passerade dem på banan. Det är ju egentligen inga konstigheter, utan något man måste hålla koll på. Vad kilometersplittarna indikerade, hoppades jag, var att jag sprang ett jämnt tempo i alla fall.
Första femman under 19 minuter och första milen under 38 minuter
Första femman passerades på 18:31 enligt klockan, men passeringen på banan kom sexton sekunder senare, alltså vid 18:47. Det var ingen jättestor skillnad och en tid under 19 minuter på fem kilometer innebär en tid under 38 minuter på milen. Och det i sin tur är en strålande förutsättning för en tid under 80 minuter på halvmaran. Och det kändes ju bra! Men jag svettades rätt mycket i värmen.
Det jämna tempot fortsatte. Enligt klockan fortsatte jag att göra kilometertider på runt 3:41. Milen passerades på 36:59. Tyvärr stämde det inte riktigt lika bra i verkligheten där nu milpasseringen kom först vid 37:46. Men det var en mil under 38 minuter och jag låg bra i fas för en tid under 80 minuter och trodde fortfarande att det var möjligt.
Långsammare avslutning
Men sedan började det gå lite långsammare. Klockans kilometertider landade runt 3:45–3:50 och det bådade ju inte gott sett till att det inte riktigt stämde med verkligheten. Jag trodde ändå rätt länge på att jag skulle kunna gå under 80 minuter men att det skulle kunna bli tufft.
Jag tog lite placeringar vid 15–17 kilometer och det gav ju styrka. Några Hällelöpare passerades och även Örgrytes Hanna Kumlin som såg ut att ha det tufft i värmen passerades precis vid kamerorna vid 15 kilometer. Men jag hade det ju inte heller superlätt nu. Även om tempot fortfarande kändes hyfsat jämnt och bra så fick jag jobba mer för det!
Sedan började jag räkna lite på det och vid 18 kilometersmarkeringen insåg jag att sub 80 var helt borta. Det fanns inte i benen att piska upp farten i den hastighet som behövdes. Det var en besvikelse. Jag jagade lite danska elitdamer som kutade danska mästerskapen och var nu på väg mot målet. Den kick och sista motivation till fart jag haft i Helsingborg var borta. Visst, jag ökade tempot något precis på slutet, men besvikelsen över missad sub 80 gjorde det svårt att hitta den riktiga skärpan.
Jag gick i mål på 1:20:44. Först rapporterades tiden till 1:20:45, men sedan justerades den ner en sekund.
Känslan efter målgång
Känslan efter målgång var besvikelse. Jag trodde ju verkligen att jag ”hade” sub 80. Det kändes väldigt bra inledningsvis. Så väldigt trist, när det kändes så bra inledningsvis!
Med tunga steg traskade jag i väg och fick min medalj, lite vatten, banan och gifflar. Sedan stannade jag inte och socialiserade i målområdet utan styrde kosan direkt mot väskutlämningen som låg en rätt lång bit bort. Njutbart var det inte med ett skavsår som smugit sig på de sista kilometerna.
Vid väskutlämningen träffade jag Fredrik och Elias från Örebro som båda hade slagit till med finfina personbästatider. Synd att jag inte kunde säga detsamma. Efter att vi pratat lite tog jag bussen tillbaka till bilen och åkte därefter hem. 55 mil enkel färd. Det var med rätt stela ben jag landade i Örebro igen på söndagkvällen!
Positivt att ta med sig
1:20:44 en väldigt bra tid. På båda halvmarorna i år har jag presterat väldigt bra på sett till vad jag kan förvänta mig av mig själv. Jag tycker inte att jag ”borde” gjort snabbare tider. Tvärtom kanske jag t.o.m. överpresterat lite.
Bara det faktum att jag är där och nosar på sub 80 är också riktigt bra. Att göra sub 80 är ingen omöjlighet eller ens att slipa mitt personbästa (1:18:46).
Det jag tar med mig som positivt är också den inledande milen. Det kändes som att jag låg helt rätt i ansträngning med bra fokus och tryck. Jag kunde justera tempot upp och ned och låg en bra bit från max. En miltid under 37 minuter hade jag helt klart fixat med denna känsla.
Splittar och placeringar
| Distans | 5 km | 10 km | Totaltid |
|---|---|---|---|
| 5 km | 18:47 (3:46) | 18:47 (3:46) | |
| 10 km | 19:00 (3:48) | 37:46 (3:47) | 37:46 (3:47) |
| 15 km | 19:21 (3:52) | 57:07 (3:49) | |
| 20 km | 19:23 (3:53) | 38:44 (3:52) | 1:16:30 (3:49) |
| Mål | 1:20:44 (3:50) |
Placeringar
- 703 av 24 978 – totalt
- 643 av 15 273 – herrklass
- 69 av 1 604 – M40
Planer framåt
Nu är det dags att tagga om inför nästa lopp. Först blir det lite återhämtningslöpning i början och sedan kvalitet igen i slutet av veckan. Jag hade en plan på att springa Hässelbyloppet den 1 oktober, men väljer att inte springa och istället försöka få till lite mer bra träning och att återhämta mig mentalt.
Den 7 oktober står jag (förhoppningsvis, om jag är frisk och skadefri) på startlinjen till Å-stadsloppet och ska än en gång ta mig an min favoritdistans. Det blir årets tredje halvmaraton. Förhoppningsvis med en ännu bättre tid och prestation än i Köpenhamn!