För andra året var det dags att styra färden mot Helsingborg och springa det fantastiskt fina loppet Helsingborg halvmaraton. I år med ännu fler anmälda än någonsin tidigare. Dessutom var det dags att säsongsdebutera på halvmaratondistansen för min del. Så sent som i september!
Fokus i början av 2023 har legat på maratondistansen. Tanken var att jag skulle springa Semesterhalvmaran i juli, men krasslighet satte stopp för den planen. Men det finns ju sämre ställen att springa årets första halvmaraton på än i Helsingborg och på Helsingborg halvmaraton!
Från ett regnigt Örebro till ett soligt Helsingborg
Efter en lång bilfärd från ett regnigt Örebro anlände jag till ett soligt och vackert Helsingborg. Jag lämnade mina grejer i stugan som jag hyrde (samma som i fjol) och hoppade på en buss in till stan. Att kliva in i bussen var som att ställa sig i en bastu, så jag hoppade av efter ett tag och promenerade sedan till hotellet och nummerlappsutdelningen.
På expot shoppade jag lite rödbetsdopning från Umara (det gällde att passa på när Löplabbet körde rea) och på väg ut träffade jag Queen of Helsingborg Half Marathon (nåväl, hon går inte runt och kallar sig det och bär inte en krona): Anna Bjurman, flerfaldig vinnare och banrekordhållare, och den löpare jag jagade under hela fjolårsloppet. Efter att vi surrat lite strosade jag längs med strandpromenaden och njöt av livet. Doften av hav, salt och tång gjorde mig nästan gråtfärdig av lycka. Fattar helsingborgarna hur härligt de har det, eller är de avtrubbade? Det var ljuvligt att promenera i sommarsolen och äta mjukglass.
Jag promenerade hela vägen tillbaka till stugan, cirka fyra kilometer, och resten av dagen blev lugn. Det blev middag i stugan, lite bokläsning och att titta på F1 Drive to Survive innan jag lade mig för att sova. Uppladdningen inför loppet blev faktiskt lite småskakig då jag dagarna innan, och även denna kväll hade ont i halsen. Inte helt oväntat kom halsontet dagen efter jag klämt ihop mig med hela Örebro kommuns kommunikationsavdelning på City konferenscenter och pratat kriskommunikation under en halvdag. Halsontet hängde i och det blev varken bättre eller sämre. Jag somnade med en Bafucin i munnen och förhoppningen om att vakna fräsch.
Bra förutsättningar på loppdagen
På loppdagen vaknade jag, utsövd, och bra i halsen! Strålande! Det var nog klokt att jag släpat med mig mitt tyngdtäcke också, och fick en riktigt fin natts sömn. När jag sedan mötte dagen kunde jag konstatera att det var jättefint väder och bättre förutsättningar för snabba tider än i året innan. Då blåste det rejält.
Dagen inleddes med frukost innan jag joggade i väg mot startlinjen. Perfekt avstånd att bo på och lagom för att jogga in till starten. Det var dags att inviga mina nya tävlingsdojor på riktigt också. På fötterna satt Adidas Adios Pro 3. Endast använda ett pass innan loppet.
Utrustningen
Utöver det körde jag på solglasögon från EQPE (det kom faktiskt fram en löpare efter loppet och frågade hur de var då han själv var sugen på ett par). Modellen heter “Athletic Frameless”. Strumporna var mina knallrosa från Compressport, modellen heter “Pro Racing Socks V4.0 Run Low”.
Klubbkläderna från Fusion, klocka från Garmin (Fenix 5) och pulsband från Garmin.
Med mig hade jag också tre gels att ta under loppet var femte kilometer. Jag körde vidare på Umara som jag använt mig av på både Marathon Rotterdam och Stockholm Marathon.
Folkfest innan start
Nere längs med banan var det full fart. Folk värmde upp, vimplarna vajade i den lätta vinden och solen sken. Vilken underbar dag för att springa igenom ett vackert Helsingborg! Jag joggade runt lite och morsade på folk. Pratade lite med Marcus Åberg, elitlöparen som jag delar coach med och som kom trea året innan. Sedan tog jag plats i startfållan.
Inför loppet hade jag inte satt något mål då jag inte visste vad statusen var på mig. Men jag tänkte att någonstans mellan 1:21 och 1:23 var rimligt och en tid däromkring skulle jag vara nöjd med. Att som året innan jaga ledande dam trodde jag skulle vara lönlöst då jag kände mig sämre i år och visste att Anna sprungit riktigt bra under året.
Mitt lopp
Inledningen kändes klen. Jag kände mig inte stark för fem öre och första backen var tuff. Fram till den backen hade jag farthållarna för en tid under 1:20 med mig men här drog de i från mig. Det var trist och jag kände att jag inte hade en bra dag. Men jag gnetade på trots klen känsla. När man har jobbat sig upp så planar det ut och blir sedan lite lättare löpning sett till höjdmeter. Banan är fortsatt lite knixig, men inte alltför backig. Jag försökte hitta rytm och bra känsla, men kände mig som bekant klen och började tidigt faktiskt undra om jag skulle klara en tid snabbare än 4:00-tempo (vilket är en halvmaratontid på 1:24:23).
Efter ungefär sju kilometer fick jag sällskap av en annan löpare som berömde mina snygga dojor (han hade likadana) och tyckte att jag höll bra tempo och sade att han kunde försöka hålla samma och haka på. En jättetrevlig kille som jag givetvis svarade vettigt och vänligt. Ärligt svarade jag att jag tyckte att tempot var för lågt men att man inte kunde springa med mer än det man hade för dagen. Inombords tänkte jag att det var ett tecken på att jag skulle öka och försöka se till så att han inte kunde haka på. Småaktigt, men en bra morot och motivation för att öka takten. Vilket var jättebra, för nu kände jag att jag kom in i en bättre rytm och det fanns dessutom några raka platta cykelvägar att komma in i rytmen på och få bra tryck i benen.
Första milen avklaras
Första milen gick på 38:50 officiellt och 38:53 på klockan.
Jag vet inte om tempot egentligen ökade supermycket efter att jag fått sällskap, men kilometer 8 t.o.m. 11 gick på mellan 3:49 och 3:51 (enligt klockan), vilket ju var bättre än de cirka 3:55 jag legat på tidigare. Så ok då, jag kanske skulle fixa en halvmara snabbare än 4:00-tempo även denna gång insåg jag!
När vi nådde Pålsjö skog vid cirka 13 kilometer började jag känna mig sliten men tänkte att jag skulle hålla ut nu, att slutet närmade sig. “Det är bara lite mer knix och grusspring innan du får dunka på nedför Tinkarpsbacken och mötas av strandpromenaden” intalade jag mig själv. Runt kilometer 16 är det alltid jobbigt på halvmaraton, så även denna gång. Här sprang vi genom ett bostadsområde på cykelvägar, så det var ju helt ok underlag att kuta på. Och nu är jag så pass rutinerad halvmaratonlöpare att jag vet att det bara är att genomlida eländet och inte tappa alltför mycket. Jag hade en bra lucka bakåt nu och väldigt långt till löparna framför mig kändes det som.
Jakt på löparna framför mig
I Tinkarpsbacken började jag kolla in löparna framför mig. Det var två killar som låg en bra bit framför. Men nu hade jag något att fokusera på så att jag slapp att tänka på hur jobbigt det var de sista tre kilometerna! Jag dunkade på ordentligt nedför Tinkarpsbacken och gick in i ett mentalt vakuum med tunnelseende. Nu var det bara att mata på. Ut på strandpromenaden och mot målet. Och tack och lov utan att springa in i en vägg av motvind detta år! Det var givetvis oerhört jobbigt, som det ska vara, men i år gick denna del snabbare än under fjolårsloppet. Men i fjol hade jag som bekant motvinden att fajtas mot.
Med 300 meter kvar till mål kom jag ikapp en av killarna som jag jagade. Han var sliten och jag hade ju pressat som en galning för att jaga ikapp. Men sedan fick han lite nytt liv, började spurta även han och slet sig förbi mig! Han slog mig med en sekund i mål, men det var en spurt som kostade då det första han gjorde efter målgång var att kräkas! Spurtförlusten gjorde inte mig något alls. Jag var nöjd ändå och glad att jag haft en rygg att jaga på slutet!
Tid, placering och splittar
1:21:21 blev min tid. Det är jag jättenöjd med då jag inte är lika stark som i fjol, men det är fortfarande en jättebra tid. Det är 44 sekunder långsammare än i fjol, men i år var det bättre förutsättningar för löpning. Hade “fjolårs-Björn” sprungit årets lopp tror jag det hade blivit en tid under 1:20.
Jag kom på plats 7 i M40, plats 31 i herrklass och plats 32 totalt.
Första milen gick på 38:50, andra milen gick på 38:35. Exakt hur halvorna såg ut vet jag inte, men det blev ju en negativ split i och med att jag ökade ytterligare efter 20 km-passeringen.
Energiplanen
Det finns inte så mycket att säga om energiplanen. Jag tog en gel var femte kilometer. Magen protesterade inte och det var absolut inga konstigheter med att ta Umara U Gel. Däremot tog jag inte vatten under loppet. Det kanske hade behövts, men jag ville inte riskera uppröra magen alltför mycket. Under Stockholm Marathon tog jag både energi och vatten och då hamnade magen i uppror. Det behöver inte bero på det, men dumt att riskera något. Och det kändes som att jag klarade mig bra utan att ta vatten.
Mingel efteråt
Efter målgången pratade jag med Anna som vunnit och satt nytt banrekord, jag pratade också med Marcus som kommit femma denna dag och inte var lika nöjd som i fjol. Sedan kom Andreas, som jag spurtat mot, fram och pratade en del. Vi strosade i väg och tog oss en varsin öl, skålade för ett bra lopp och pratade lite mer om kommande lopp. Marcus gjorde oss sällskap och det blev en fin stund tillsammans i solen. Vilken strålande avslutning på ett lopp. Precis som det ska vara!
Efter det gick jag i väg för att leta efter ytterligare en löpare och en målgång!
Min “adept”(!) sprang också
Jag har typ en adept! Jag är ingen löpcoach. Men faktum är att jag har stöttat och varit bollplank i löpträningen med någon under några månader. Nämligen Stina från Eslöv!
Hon kommer från gymhållet men har blivit biten av löpningen och sprungit några lopp. Det som började med lite träningstips på Instagram blev sedan diskussion kring strukturerad löpträning. Dessutom hade hon ett tydligt mål, vilket var att springa halvmaran under två timmar.
När någon är ny inom löpning brukar tipsen vara mest ”spring mer så utvecklas du” (vilket förvisso stämmer). Men hur kul är det?! Jag skickade först över ett exempel på hur ett träningsblock skulle kunna se ut för henne, med pass och farter anpassade till henne. Detta exempel följde hon disciplinerat. För att det inte skulle vara samma pass om och om igen fick hon sedan ett nytt upplägg som sträcker sig fram till Köpenhamn halvmaraton, med Helsingborg halvmaraton givetvis inkluderat i upplägget. Så Stina har kutat on/off-intervaller, intervaller i överfart, progressiva långpass och tröskelintervaller.
Ett bakslag blev en känning i ett ben. Det är ju en risk att man går på lite för hårt när man börjar köra kvalitetspass i sin träning. Det har dock gjort att hon fått uppleva en ljuvliga maskinen ”crosstrainer”. Även den har hon ställt sig på och gnetat disciplinerat.
Så efter en lite knackig uppladdning med sitt ben så ställde hon sig på startlinjen på Helsingborg halvmaraton. Och dänger in 1:51:14! Personbästa med lite mer än nio minuter!
PB-bad med flamingo
Det innebar att hon fick ta på sig PB-solskärmen (den hon har på bilden) och sedan skickas ut på en rosa flamingo i vad Helsingborg halvmaraton kallade för ”PB-doppet”. (Jo, jag fiskade in henne sedan också, men flamingon ville verkligen till Danmark).
Jag är som sagt ingen coach, men jag tänker ändå vara stolt!
Efter loppet
Efter loppet blev det en väldigt lugn dag. Jag joggade tillbaka till stugan. Bara 2,5 kilometer från målgången, åt lunch och hällde i mig lite alkoholfri öl. Vi är inne i en alkoholfri period, så inget vilt firande för min del. Sedan redigerade jag lite bilder till Instagram, duschade och tog igen mig. När jag hade vilat upp mig lite packade jag ner en bok, badbrallor och handduk och promenerade ner mot strandpromenaden igen. Där satte jag mig i solen och läste innan jag tog ett dopp i havet. Det var rejält vågigt och hade börjat blåsa lite mer nu än under loppet, men det var jätteskönt i vattnet!
Mot kvällen blev det en suveränt god pizza Primo Il Forno innan jag avrundade dagen med att kolla på film och vräka i mig godis.
Jag vaknade tidigt dagen efter, joggade en mil på stela ben i ett nu mer grått och mulet Helsingborg. Sedan gick färden hem mot Örebro.