Jag lägger ner tävlingssäsongen 2023 efter Å-stadsloppet. Detta var bara förnedrande och knäckande. Nu har jag tränat och kämpat så länge och bara stått still eller gått bakåt. Att då få spendera ett lopp med att se praktiskt taget varenda löpare jag tidigare har varit jämn med, eller bättre än, springa i mål före mig tar kål på all min motivation.
Det var soligt men väldigt blåsigt denna dag i Örebro. Så förväntningarna var inte fantastiska. När startskottet gick så kom jag ändå i väg i bra fart. Men sedan började det bli tufft efter cirka 6–7 kilometer. Milen passerades på runt 38:25. Hela loppet blåstes sönder. För mig. Inte för någon annan verkar det som. Jag blev passerad av löpare efter löpare. Det kändes förnedrande. Det var otroligt bra tider av alla löpare som jag varit hyfsat jämn med någonsin. Men inte för mig. Inte den här gången heller.
1:22:15 gick jag i mål på. Tre och en halv minut från personbästatiden. Nästan två minuter sämre än i fjol. Säsongssämsta på halvmaran. Den långsammaste halvmaran på nästan två och ett halvt år.
Jag tror inte ens att jag stannade efter att jag passerat mållinjen utan fortsatte gåendes till chippinlämningen och lämnade direkt Tybblelundshallen efter det. Jag ville spendera exakt noll sekunder i en målzon med alla som gått i mål före mig. Det fick vara nog nu. Jag kunde inte uppbåda någon glädje för någon annan, och då hade jag inget där att göra.
När får jag glädjas åt mig själv?
Mycket av de senaste åren har gått åt att vara glad över andras prestationer. Men när är det dags att få glädjas över den egna prestationen och att känna sig helt nöjd utan ett ”tillägg”? ”Det var bra, under dessa förutsättningar”. ”Det var bra, med tanke på banan”. ”En ok tid, med tanke på att jag varit sjuk” etc. När kan det bara få vara bra? När får jag gå i mål och vara nöjd med tiden och prestationen rakt av? Att få prestera nära det som åtminstone har varit ett max?
Den där platån alla pratar om verkar inte vara en platå. Den är ett tak.
Framtiden
Planen var att springa Täljemilen eller Höstrusket samt ytterligare en halvmara. Det blir det inget med nu. Nu vet jag inte nästa gång jag ställer mig på en startlinje. Kommer jag ens att göra det?
Efter all den tid och energi jag lägger ner på detta förväntar jag mig mer. Jag kräver mer glädje och bättre prestationer för att det ska vara värt det. Håller man på med prestationsinriktad träning så tycker jag att man ska kunna förvänta sig att prestationen förbättras. Inte att man går bakåt.
Ett problem tycker jag är att det är så här jag vill hålla på med löpning. Genom att försöka utvecklas och pressa mig själv till bra tider. Men när dessa tider och prestationer inte kommer är det bara ett enda mörker.
Det är så länge jag har slitit och kämpat nu utan att få ut något eller ta ett till steg. Istället är jag sämre än jag var 2021 och 2022. Det känns rent ut sagt orättvist och jag är bitter på löpningen. Jag förtjänar bättre.
Fortsättningen (om det blir någon) utan tränare
Givetvis kommer jag inte att ha tränare fortsättningsvis. Finns det inga prestationer och lopp att sikta på är det ingen idé att ha en tränare. Jag och Karin hade bestämt att oktober skulle bli sista månaden som hon tränade mig redan innan loppet, så det var inte Å-stadsloppet som avgjorde detta. Men jag hade så gärna velat få en bättre avslutning.
Den bestående känslan efter detta är sorg. Sorg över att jag och Karin inte fick avsluta säsongen med glädje. Sorg över att det nu inte finns något lopp att se framemot och rikta träningen mot. Sorg över att jag inte kan känna stolthet efter vad som brukar vara en höjdpunkt på säsongen. Sorg över att inte bli det minsta bättre trots all tid och energi jag har lagt ner löpningen de senaste ett och ett halvt åren.