Författare: Björn Engqvist

Om Björn Engqvist

Envåldshärskare över Björns blogg. Nörd som gillar löpning, spel och film. Bor i hop med två mörkhåriga skönheter. Andra ställen du kan hitta mig på: Twitter | Facebook | Instagram

Kilsbergsleden blev en fin avslutning på säsongen 2020

Säsongsavslutningen är avklarad i och med mitt deltagande i Kilsbergsleden. Vädret var rätt perfekt för löpning i Karls­lundsspåret med lite kyla i luften och syrerikt efter regn. Det innebar dock att marken var mjuk och blöt på sina ställen. En del löpare sprang i platta ”vanliga” löparskor, men jag insåg att det var ett klokt val att jag sprang i terrängskor denna dag.

När startskottet gick blev det en ruskig rusning från början. I efterhand såg jag att första kilometern gick på 3:40, vilket överraskade mig. Så snabbt trodde jag inte att det gick. Jag hade inga planer på att hålla några ryggar eller ett visst tempo. Känslan var det viktiga. Och känslan var ”detta är jobbigt”. Efter några kilometer hade jag en rätt stor lucka fram till gruppen framför och bakom mig låg min namne och klubbkamrat Björn Eriksson och pressade på. Efter cirka sex kilometer gick han om och lite senare gick även LK Gränslösts Patrik Nilvér förbi och såg ruskigt stark och pigg ut (betydligt piggare än de två björnarna som tillhör Örebro AIK).

I början av loppet låg jag före Björn Eriksson innan han gick om och jag fick se hans rygg hela resterande delen av loppet. Foto: Jimmy Glinnerås.

Nu var jag rätt ensam och fick gneta på en bra bit bakom Björns rygg. Vid cirka åtta kilometer kom vi ikapp en löpare som jag inte kände igen, men som såg ut att ha kroknat rejält. Det kändes bra att kunna passera någon!

Coachad, piskad och peppad sista biten in i mål

Vid milen och vätskebordet stod bland andra Andreas Ingberg och peppade på och här fick jag sällskap av Andreas resten av loppet. Han sprang med, peppade och piskade på mig rejält. Vilket så klart var stressande, men bra stressande. Jag tror att jag hade blivit mer bekväm om jag inte hade haft hans piska vinande över mig. Nu började jag även få känning Björn Erikssons rygg och en ytterligare löpare jag inte kände igen.

Full koncentration i terrängen. Det var tufft hela loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.

Med piskan vinande över mig och tårar i ögonen tog jag mig ikapp och förbi löparen jag inte kände igen. Björn hann jag inte upp och jag hade praktiskt tagit inte något kvar att ge alls på spurten. Jag tog mig i mål på 58:28 vilket gav mig placering 17 i herrklassen. Det är en slipning av mitt föregående personbästa på Kilsbergsleden från 2018 med åtta minuter och en sekund.

Detta är jag supernöjd med, men tror faktiskt att jag hade kunnat gjort en ännu bättre tid om jag haft en bättre dag. Hursomhelst, vilken kanonavslutning på säsongen!

Vinnare i herrklass blev Per Arvidsson från IF Start (på tiden 50:32) och vinnare i damklass blev Liduina van Sitteren (på tiden 55:46), min klubbkompis.

Kul också att se Siri Englund debutera i Örebro AIK-linnet med en mycket fin tid på 1:02:54.

Efteråt joggade jag ner med Liduina. Det säger en hel del om hur hård den kvinnan är när hon valde att springa ett helt varv till som nedjogg, medan jag nöjde mig med mer modesta tre kilometer.

Video från mitt lopp

Som vanligt filmade IF Starts Johan Ingjald tillsammans med sin far Håkan. Här har jag klippt ihop ett ”supercut” från mitt lopp. Videomaterialet alltså från Johans YouTube-kanal HugRunner.

Fler blogginlägg om loppet

Glädje efter en lyckad SM-mil

I någon form av hybris och önskemål om att få springa ett millopp på något annat än en tartanbana anmälde jag mig till SM på 10 km landsväg för någon månad sedan. ”Landsväg” blev i detta fall motorbanan i Anderstorp.

Tillsammans med Liduina och Maria Eriksson från IF Start rullade vi mot Småland under fredagen, dagen innan loppet. Jag hade hyrt en liten stuga via Airbnb några mil utanför Anderstorp, Liduina skulle hoppa av i Skara hos pojkvännen Karl och Maria bodde på hotell i Värnamo. Det kändes som ett klokt val att inte åka samma dag som loppet gick av stapeln. Trettio mil i en bil innan man ska springa ett lopp är inte den bästa uppladdningen.

Humöret var på topp efter loppet! Foto: Liduina van Sitteren.

Det blev ett snabbt depåstopp i Skara innan jag och Maria rullade vidare utan Liddi. Strax efter klockan 19 var vi framme i Värnamo och jag laddade klokt upp med kolhydrater efter att vi skiljts åt. Det blev en pizza i Värnamo innan jag tog mig ut på landsbygden och till min hyrda stuga. En fin liten stuga, perfekt för övernattning.

Tack och lov sov jag gott och kände mig pigg på morgonen. Det var blött och kallt i Småland denna morgon. När jag anlände till Anderstorps motorbana vräkte regnet ner! Temperaturen var runt nio-tio grader. Det var inte direkt löparglädje man kände, men rent intellektuellt visste jag att detta var bra väder att springa i.

Jag checkade in mig, hämtade ut nummerlapp, pratade lite med Mathias Viktorsson från LK Gränslöst och såg Sami Russom strosa förbi. Sedan såg jag honom inte mer annars hade jag jagat ikapp honom för en selfie (han plockade förövrigt silvermedaljen senare den dagen).

Benen kändes rätt fräscha på uppvärmningen, efter två dagars helvila. Det blev ingen tuff uppvärmning med spurter eller stegringslopp, bara rätt lugn jogg. Inför loppet hade jag ingen plan på ett specifikt tempo att hålla eller en särskild tid jag skulle slå. Formen har varit svajig på sensommaren och tidiga hösten och förväntningarna var därför nedskruvade. Däremot tänkte jag springa på känsla och hitta rätt nivå på ansträningen, utan att haka upp mig på tempo. Om jag hade gått i mål på hög 36 eller låga 37 hade jag varit mycket nöjd.

Tack och lov blev det så mycket bättre än så. När startskottet gick lät jag benen pinna på med bra känsla och ansträngning. Jag kände mig stark genom hela loppet, hittade precis rätt nivå för att hålla hela loppet och sprang otroligt jämnt. Alla kilometertider låg mellan 3:30 och 3:37. Jag tittade på klockan vid femkilometersmarkeringen och femmorna gjorde jag på 18:01/17:59 alternativt 18:00/18:00 beroende hur exakt jag lyckades titta på klockan. Jag brydde mig inte så mycket om eventuella klungor och andra löpare. Jag hamnade ett tag i någon typ av klunga, men hade inga problem att gå upp och dra på när jag tyckte att de sprang för långsamt. Från denna klunga fick jag med mig en annan löpare som fixade att hålla samma tempo. Tillsammans med honom (Henrik Sahl, från Lidköpings VSK) avslutade jag loppet och vi växeldrog innan jag den sista kilometern gick upp och ökade tempot lite till.

Full fart mot mål! Foto: Liduina van Sitteren.

Sista två kilometerna var de jobbigaste, men jag lyckades hålla tempo även här. Sista kilometern gick på 3:30 och sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15) i 2:54-tempo.

Givetvis hade det varit fint att springa under 36 minuter istället för 36 minuter blankt men jag kände bara hundra procent glädje efter målgång och den här tiden var över all förväntan. Det kanske hade varit annorlunda om jag inte sprungit under 36 tidigare, men nu har jag ju ändå gjort det (om än inofficiellt) så därför var jag bara glad över detta. Jag hade faktiskt ingen aning om hur nära jag var när jag spurtade och hade noll koll på tiden då.

Det är mitt bäst genomförda millopp. Bättre än det där 35:47-loppet då jag tappade en hel del i andra halvan (17:40/18:07 var fördelningen på femmorna då).

Jag sammanfattar känslan under loppet. Foto: Hasse Sjöberg, Deca text och bild / www.decabild.se.
Klockan sade 35:59. 35:59.2 närmare bestämt. Officiell tid blev 36:00.

Passerings­tider enligt tidtagnings­systemet

  • 2,166 km: 7:42 (3:33-tempo)
  • 6,083 km: 21:57 (3:37-tempo)
  • 10 km: 36:00 (3:36-tempo)

Kilometer­tider enligt klockan

  1. 3:30
  2. 3:33
  3. 3:34
  4. 3:32
  5. 3:36
  6. 3:34
  7. 3:35
  8. 3:29
  9. 3:37
  10. 3:30

Och de sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15 kilometer) på 26 sekunder vilket är 2:54-tempo.

Liduina och jag, efter mitt lopp och före hennes. Foto: Fredrik Hartman.

Liduina och Erica

Det var inte bara jag från klubben som sprang denna dag utan våra två just nu starkaste damer sprang också. Liduina som jag nämnt många gånger tidigare och som numer tillhör den absoluta sverigeeliten var där och hade kanske inga jätteförhoppningar om en dunderprestation. Hon har haft det tufft på sistone under lopp och inte riktigt fått det att stämma. Och Erica Lech, som måste vara en av landets just nu formstarkaste löpare, var också på plats. Båda sprang i damernas A-heat.

Erica hade innan loppet en halvmaravinst i Kalmar i bagaget med grymma tiden 1:18:42 samt en silvermedalj i Lidingöloppets långa distans.

Både Liduina och Erica fick till två kanonlopp! Liduina gick i mål precis före Erica med tiden 35:15 och kom på tionde plats i SM. Över förväntan! Klubbrekord och distriktsrekord! Erica gick i mål på 35:18 vilket gav henne bronsmedalj i K40 efter Hanna Lindholm och Johanna Salminen.

Vilken otroligt fin prestation och kul när alla tre från Örebro AIK får lämna SM och vara jättenöjda!

Liduina och Erica fick båda till två kanonlopp och var, givetvis, nöjda och glada efteråt! Foto: Karl Wilenius.

Två medaljer i Närkes korta terräng-DM

Ännu en helg med DM-tävling och denna gång var det Vretstorp som stod för värdskapet. Fyra kilometer terräng skulle rusas igenom i Närkes korta terräng-DM.

Det hade regnat under natten och banan var lite småblöt och lerig på sina ställen men inte det minsta teknisk. Jag tog ett uppvärmningsvarv, men fattade inte riktigt att det var på praktiskt taget hela banan jag värmde upp. Känslan var helt ok. Fräsch kropp och absolut ingen prestationsångest då jag inte hade några tider att sikta på eller mäta mig mot.

Målet för dagen var en silvermedalj i min åldersklass. Efter att ha skannat av startlistan tänkte jag att det skulle vara ett realistiskt mål. Av de löpare som fanns i M35 rankade jag mig själv som tvåa, efter LK Gränslösts Mathias Viktorsson.

Precis som jag gjort på tidigare terränglopp sprang jag utan att ha koll på klockan. Det enda som visades var distansen (det kan ju vara bra att veta hur långt man har kvar) och pulsen (den brydde jag mig inte om alls).

Det var jobbigt redan från början. Bara att bita ihop och slita på! Foto: Jimmy Glinnerås.

När startskottet gick rusade jag i väg i full fart. Tog inte direkt någon rygg utan dundrade på i det tempo jag trodde jag skulle klara. Det var oroväckande jobbigt på en gång, men jag fick bita ihop och gneta på i min egen takt. Direkt bakom mig hade jag IF Starts Johan Ingjald. Han verkade rätt pigg efter sina tidigare skadebekymmer under säsongen. Innan vändningen gick han om mig och jag hängde med halvhyfsat en bit bakom.

Terrängen var inte det minsta teknisk, däremot var det mjukt underlag och riktigt backigt och segt. Det är nästan så att jag hade föredragit mer teknisk terräng!

Efter Johan gått om hade jag två andra löpare i ryggen, tätt intill. Med cirka en kilometer kvar gick de förbi men här såg jag till att hålla ryggarna och inte släppa i väg dem!

Vid den sista jobbiga backen stod en hejarklack med några av damerna som sprungit tidigare. Här var jag trött, men roades ändå av min klubbkamrat Thereses visdomsord till mig ”Du är inte trött, du bara tror det!”.

När vi närmade oss upploppet efter den sista backen satte jag in min stöt. Spurtade furiöst och tog mig förbi de två. Skönt att jag har en riktigt bra ”kick” i slutet av loppen.

Jag var ungefär så pigg som jag såg ut mot slutet av loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.

Min officiella tid i mål blev 15:40 och jag knep silvermedaljen i M35 med bra marginal. När det kom till chans på guldet var jag långt bakom Mathias Viktorsson som gick i mål hela 54 sekunder före mig. Och inte nog med att det blev silvermedalj i M35. När jag gick mot bilen blev jag uppsprungen av Fredrik Hartman som räckte över guldmedalj för lagtävlingen. Jag hade ingen koll på att någon sådan skulle delas ut. Tydligen vann Örebro AIK guld i veteranklasserna. Kul!

Totalplaceringen bland herrar (junior, senior och veteran) blev 13 av 45. Totalplaceringen, herr och dam alla klasser, blev 13 av 61. Eftersom Liduina inte sprang detta lopp hade jag ingen dam framför mig i resultatlistan. Jag var precis en minut snabbare än bästa dam, Frida Nilsson från IF Start.

Video från loppet

Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner klippte jag ihop denna video från mitt lopp.

Äntligen en bättre insats på bana när jag sprang DM på 5000 meter

Jag har återvänt till tartan igen. Denna gång när distriktsmästerskapet i 5000 meter avgjordes på Transtensvallen i Hallsberg. Tack och lov slapp jag starta i ett för starkt heat denna gång och var seedad som etta i B-heatet. Inför loppet satte jag 18 minuter som mål. Om jag tog mig i mål under 18 minuter skulle jag vara nöjd.

Vädret var rätt perfekt denna dag i Hallsberg. Det var lite mulet, småkallt och inte särskilt stark vind. Jag hade missat att starttiderna förskjutits så jag var på plats i väldigt god tid i Hallsberg. Det gjorde inget då jag fick tid att träffa andra löpare innan och socialisera.

Jag värmde upp med tre kilometer jogg runt i Hallsberg tillsammans med SuperSören som också sprang i mitt heat. Sedan blev det dags att ta sin plats på startlinjen. Känslan var helt ok under uppvärmningen och hade även känts bra under mitt fartlekspass dagen innan!

I början av loppet tog jag täten. Foto: Jimmy Glinnerås.

När startskottet gick tog jag täten, tätt följd av IF Starts Elias Zika och David Berg. Efter några varv gick Elias upp och drog i täten medan jag låg med precis bakom. Med cirka två kilometer kvar gick istället David upp och drog och fick med sig Elias. Här tappade jag en liten lucka, men det kändes ändå bra. Jag hade ingen koll på tiden i dag och tog inga varvtider på klockan. Den fick bara rulla på och jag sprang helt på känsla.

Vid de sista varven hade jag någon i ryggen. Det visade sig vara Hagaby GoIF:s Ulf Hallmén. Jag såg till att öka på sista varvet och dessutom ha krafter kvar till spurten. Det blev en spurtuppgörelse mellan mig och Ulf och jag tog mig i mål en sekund före honom.

Min tid blev 17:57.78 och jag kom på tredjeplats i heatet och blev fyra i M35. Det är jag nöjd med. Jag är ingen vidare löpare när det kommer till bana, så detta var helt i linje med vad jag trodde att jag skulle fixa.

Efter några varv gick Elias Zika upp och drog toppklungan. Foto: Jimmy Glinnerås.

Eftersom jag inte tog varvtider på klockan visste jag som bekant inte hur snabbt jag sprang varje varv, men om vi tittar på Strava-segmentet för Transtensvallen ser mina tider ut så här:

  1. 1:25
  2. 1:28
  3. 1:28
  4. 1:27
  5. 1:26
  6. 1:26
  7. 1:27
  8. 1:28
  9. 1:28
  10. 1:27
  11. 1:27
  12. 1:14

En bra och jämn fördelning och där det sista varvet är absolut snabbast av de alla.

Kilometertiderna såg ut så här enligt min klocka som mätte distansen till 5,05 kilometer.

  1. 3:34
  2. 3:35
  3. 3:37
  4. 3:38
  5. 3:27

Sista 50-metersspurten gick enligt strava i 2:22-tempo. Det låter lite för bra för att vara sant, men det gick i alla fall snabbt.

Se hela mitt lopp

Loppet filmades och finns att se på Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner.

Trist avslutning med skodiskussion

Innan jag åkte från Hallsberg hann jag bli irriterad. Liduina, min kompis och de senaste årens suverän på damsidan, vann inte helt oväntat damklassen och tog sitt nionde raka DM-guld. De skor hon sprang i mättes av tävlingsledningen innan loppet och skomätaren hävdade att de inte var tillåtna på grund av för hög sulhöjd. Skorna mätte 27 mm i hälen enligt honom. Skorna hon sprang i var Asics Metaracer, precis samma sko som jag sprang i, och som finns med på World Athletics lista över godkända skor.

Varför ska ens godkända skor kontrollmätas och varför tycker den person som mätte skorna att ”det är verkligheten som gäller” när Liduina (och fler personer runt henne) påpekade att skorna var med på listan över godkända skor och dessutom löpare på SM sprungit i skorna och fått dem godkända. Gäller andra regler i sydnärke än vad World Athletics fastslagit?

Jag mätte inte ens mina skor då jag utgick från att de var godkända och då jag dessutom springer med en storlek som är större än den där 25 mm-gränsen gäller (vilket är storlek 42. Jag springer i storlek 44).

I efterhand hörde jag att det även pratats om mig och mina skor under loppet, men att jag ”klarat” mig på grund av att jag är veteran och att under vissa förutsättningar (egentligen renodlade veterantävlingar) tillåts veteraner springa i skor upp till 40 mm. Om skorna inte innehåller en kolfiberplatta. Det gör Asics Metaracer, men tävlingsledningen verkade inte ha koll på detta.

I slutändan blev inte Liduina (eller jag, för den delen) diskad. Det lät som att det var på ren nåder från skomätaren. Men varför ska ens diskussionen behöva uppstå när hon sprang i skor som var godkända? Trams.

Icebug Xperience West Coast Trail 2020

För två år sedan sprang jag Icebug Xperience West Coast Trail i Bohuslän. Jag skadade mig tidigt, men genomförde loppet rejält sliten. I år var jag tillbaka igen. Som en mycket bättre löpare, mer vältränad och dessutom med större vana av terränglöpning. Det var dags att försöka ta revansch.

I år hade jag med mig Tove och vi hade hyrt ett hus i Hunnebostrand. Vi åkte iväg med destination Bohuslän på torsdagseftermiddagen och tog oss raka vägen till Ramsvik för att hämta ut nummerlapp och goodie bag. Efter det tog vi bilen till huset vi hyrt via Airbnb. Ett superfint boende och känslan var bra. Det kändes verkligen som ett hem. Perfekt för att återhämta sig mellan de olika etapperna.

På grund av pandemin var det ett annat upplägg på tävlingen detta år jämfört med tidigare år. Herrklass och damklass sprang inte samma dagar på samma etapp och dessutom var det uppdelat i olika startgrupper, med tre startgrupper varje dag. Min startgrupp, den första, startade varje dag klockan 9 på morgonen.

Dag 1: Woods & Islands (24 km)

Det var ett gäng på strax under femtio löpare som startade på Bohus-Malmön den första dagen. Det var stenigt, klippigt och rätt tekniskt. Jag sökte flyt och löparglädje med rätt nivå av ansträngning. Det gick bra. Tid och tempo hade jag ingen koll på, men ett litet mål fanns och det var att hinna fram till färjan så att jag slapp vänta en halvtimme extra på nästa färja (här stoppades givetvis tidtagningen). Förra gången jag sprang loppet hann jag med färjan och i och med att jag är en betydligt bättre löpare 2020 än 2018 var jag egentligen aldrig orolig.

Vackert och stenigt på Bohus-Malmön.

Jag hann med färjan även i år, med god marginal, och kunde unna mig att pusta ut och ta lite energi innan vi åkte över till fastlandet. Nu återstod lite mer än hälften av banan. Jag låg bakom en schweizisk löpare och såg till att inte börja hetsa och jaga alltför mycket. Lagom nivå av ansträngning var även den fortsatta melodin på andra delen av etappen. Efter Bohus-Malmön blev det mer skogslöpning och lite mer backigt. Det var inga större problem och jag lade mitt krut på de partier där det faktiskt gick att springa snabbare.

Jag höll mig i rygg på schweiziske Eric Wyss den första dagen.

Med cirka tre kilometer kvar började jag och Eric, som den schweiziske löparen hette, att plocka placeringar. Sedan kunde vi springa i mål i Hovenäset. Känslan var mycket bra och jag var nöjd med mitt upplägg. Vilken skillnad det var mot senast jag sprang. Då minns jag att jag tänkte ”Hur ska jag klara två dagar till av det här?!”. Så kände jag inte efter den första dagen. Kroppen var fräsch. Och ingen skada.

Vi gratulerade varandra med ett ”well done!” innan jag gick och hämtade ut min lunchlåda och mumsade i mig vid vattnet.

Resultat

  • Tid: 2:02:53
  • Placering, herrklass: 23 av 117
  • Placering, totalt: 25 av 210

Dag 2: Hunnebo Hidden Woods (20 km)

Den andra etappen var betydligt mer tekniskt och grisigt än föregående. Det regnade och var galet halt samtidigt som det var en hel del löpning på klippor. Tack och lov tog jag mig igenom denna etapp utan att skada mig och precis som föregående dag gick jag på känsla och fokuserade inte på tempo eller placeringar.

Inledningsvis var det mest klipplöpning. Sedan sprang vi in i skogen med en hel del backar, rötter och lera. Det var lite svårnavigerat på sina ställen, men tack och lov hade jag banan inlagd i klockan och en pil som visade åt vilket håll jag skulle. Det hade jag nytta av några gånger när jag hade problem att hitta snitslarna.

En annan skillnad från föregående etapp var att det blev mer sololöpning. Jag hade sällskap vissa sträckor, men majoriteten av loppet genomförde jag på egen hand.

Vid ett tillfälle blev man ledd av snitslarna in på en väg med skylten ”Varning för hunden”. Här gnetade jag på i uppförsbacke. Sedan hörde jag andetag nere vid högerbenet. Jag hade fått sällskap. Av hunden som skylten varnade för. Det piggade upp. Jag visste inte riktigt hur seriöst jag skulle tolka skylten, men jag kunde inte göra så mycket mer än att säga ”Nämen hej, följer du med mig en sväng?” med min snällaste stämma samtidigt som jag sprang vidare i samma tempo. Jag ville ju inte bli ryckig och spattig och skrämma upp hunden så att den fick för sig att jag var ett hot. Jag hade sällskap av min fyrbenta vän i några hundra meter innan vovven fick nog och vände tillbaka. Förmodligen för att senare upprepa proceduren med någon annan löpare.

Efter hundsällskapet sprang jag några kilometer med en trevlig löpare som hette Martin. Av honom fick jag restaurangtips i Kungshamn och ett bra snack innan jag fick släppa iväg honom då han var lite för stark för mig.

Blåsigt, regnigt och halt. Det var bara att kämpa på de sista kilometerna på andra etappen.
Nöjd och glad efter målgången och en riktigt tuff teknisk etapp. Foto: Tove Engqvist.

Mot slutet av etappen blev det klippigt och brant igen. Och rätt halt. Det blåste dessutom väldigt mycket, så det var bara att bita ihop och tänka på målgången som väntade. Utsikten var det inget fel på, men på grund av självbevarelsedrift och en vilja att överleva lät jag bli att fotografera. På väg ner mot Hunnebostrand mötte jag flera deltagare som tillhörde vandringsgrupperna (det fanns även sådana, inte bara löpare) och de peppade och hejade på med stor entusiasm. Det var jättekul, ett tag sedan man fick pepp på ett lopp nu!

Det var även halt när jag sprang ner mot målgången, i de flera trappor jag var tvungen att springa ner för. Jag halkade till någon gång, men utan någon fara. Det resulterade i ett förskräckt skrik från deltagare i vandringsgruppen i alla fall!

De sista kilometerna hade jag häng på två löpare framför mig. Jag hade nog kunnat ta mig förbi om jag spurtade på, men jag valde att springa i rätt jämnt tempo, utan att tokspurta. Det är ju totalresultatet som är det viktiga.

Vid mål stod Tove och hejade och filmade! Nu öste regnet ner igen och det var riktigt skönt att få springa i mål!

Resultat

  • Tid: 1:55:40
  • Placering, herrklass: 25 av 114
  • Placering, totalt: 30 av 207

Dag 3: Ramsvik Rocks (23 km)

Den sista etappen startade i ett väldigt blåsigt och kallt Smögen. Loppet gick genom Kungshamn och Väjern innan avslutningen där hela Ramsvikslandet rundades.

Jag inledde väldigt försiktigt, och började tänka att jag kanske fegade för mycket. Inledningsvis sprang vi upp för Smögenbron. Det var enkel asfaltslöpning, sett till underlaget, men en rejäl backe. Sedan svängde vi in i skogen. Det var lerigt och blött på sina ställen och jag lyckades trampa igenom sankmark och fick lerigt vatten upp till låret. Uppfriskande! På fullaste allvar tycker jag att det piggade upp. Terränglöpning på riktigt. Lerig, blöt och lycklig sprang jag vidare.

Denna fick jag slita för. Men så värt det. Superfin medalj!

När vi kom till Ramsvikslandet visade det sig vara en klok taktik att inleda försiktigt. Här blåste det vansinnigt mycket och det var riktigt knepig terräng och jobbig klättring. Lårmusklerna och vadmusklerna fick jobba rejält!

Vilken otroligt härlig natur den sista delen gick i! Vinden piskade ansiktet, havet slog mot klipporna, kossor betade intill och tittade på löparna som sprang förbi.

Jag kände mig rätt stark. Krafter fanns kvar och jag slet på och räknade ner kilometerna. De sista kilometerna gick på asfalterad väg innan slutspurten gick på en sandstrand. På den asfalterade vägen kunde jag passera några löpare. Det är rätt tydligt i att min styrka som löpare inte är i terräng, utan på landsväg.

Med full fart genom målbågen pustade jag ut och tog emot den riktigt häftiga trämedaljen. Pratade med några andra löpare och plockade med mig min välförtjänta matlåda.

Resultat

  • Tid: 1:58:04
  • Placering, herrklass: 22 av 114
  • Placering, totalt: 24 av 210

Sammanfattning, med totalt resultat

Jag var riktigt nöjd efter målgången!

Min totaltid blev 5:56:37.

Det gav mig plats 21 av 112 i herrklass och plats 23 av 202 i totalklass (herr+dam).

De två damer som placerade sig före mig höll galet hög nivå. Det var världens bästa orienterare Tove Alexandersson och trefaldiga OS-skidåkaren (och guldmedaljören) Anna Jönsson Haag. Tove Alexandersson kom dessutom tvåa totalt, efter herrvinnaren. Makalöst imponerande. När jag sett klipp på hur hon sprang dessa etapper ser det ut som att hon svävar fram. Skulle man se klipp på mig får man förmodligen inte samma illusion av tyngdlöshet.

Detta är resultat jag är väldigt nöjd med och visar på att jag sprang jämnt under hela tävlingen. Jag är ingen höjdare till terränglöpare, men har under några månader sprungit ett terrängpass ungefär en gång i veckan. Det har gjort skillnad, och för någon månad sedan märkte jag verkligen att jag började hitta ett annat flyt än tidigare.

Vad jag skulle behöva förbättra är att bli muskulärt starkare, så att jag kan ta backar och klippor med högre fart. Med lite mer träning i teknisk terräng, backar och med starkare ben hade jag kanske kunnat nosa på topp tio.

Så man kan sammanfatta det med ”hade jag varit bättre hade jag placerat mig bättre”. En slutsats som visar på min starka analysförmåga!

Senaste gången jag sprang Icebug Xperience West Coast Trail kände jag ”aldrig mer” direkt efter. Så känner jag verkligen inte nu. Detta är ett kanontrevligt lopp, otroligt bra organiserat med massa glada och trevliga funktionärer, fantastisk terränglöpning, jättegod lunch och fin stämning. Jag kan varmt rekommendera alla som är sugna på att delta att göra det.

Se dock till att vara rätt bra tränad, för det är riktigt teknisk terräng och att springa nästan sju mil under tre dagar och med en bra bit över 1000 höjdmeter sliter!

Andra artiklar och inlägg om Icebug Xperience West Coast Trail

Inför tävlingen

Under/efter tävlingen

Klubbmästerskap på 5 kilometer och nytt personbästa

Efter några misslyckade lopp på bana var det dags att försöka hitta en bra känsla tillsammans med mina klubbkamrater i Örebro AIK:s klubbmästerskap på 5 kilometer.

Dagen innan tävlingen sprang jag ett lunchpass med inslag av spurter för att väcka benen. Så här skrev jag om det passet: ”Känslan var inget vidare alls. Hela höger sida är ett problem. Under foten har jag ont efter ett enormt skavsår som jag fick på Dovra Trailrun, men det kommer inte att vara några problem under själva loppet. Möjligtvis vid den skarpa svängen när vi vänder tillbaka. Vaden var stel som en nobelmiddag. Ljumsken var lika öm som Karl-Bertil Jonssons moder.”

Detta i kombination med min usla form på bana gjorde väl inte att det bådade särskilt gott inför loppet. Tack och lov kändes kroppen bättre på själva tävlingsdagen och dessutom var vädret helt exemplariskt, till skillnad från när vi sprang klubbmästerskap på 10 kilometer. Vindstilla och svalt.

Efter målgång visade klockan 17:18. Nytt personbästa!

Jag cyklade i väg till klubbstugan från Södra Lindhult tillsammans med Martin. Aktiviteten var i full gång med nummerlappsutdelning och massa peppade klubbkompisar. Supertrevligt att träffa flera andra löpare och prata och peppa varandra inför loppet.

Det blev en uppvärmning på fyra kilometer innan loppet för att verkligen få igång kroppen i och med att det känts dåligt dagen innan. Det kändes helt ok nu. Lite småstel i högervaden, men annars bra.

När starten gick var vi en klunga på tolv personer (tror jag) som rusade i väg mot Lindbacka. Fem kilometer är brutalt och det var nästan max hela tiden. Utan att ha koll på klockan särskilt mycket (jag sneglade ner vid några av kilometerpipen på klockan) så sprang jag på känsla. De första tre kilometerna i kanske 95 procent av max, för att kunna ha lite kvar att trycka på slutet. Dessa tre kilometer hade jag Fredrik Johnsson (inte Frippe, utan hans två år yngre namne) i ryggen. Han lät rätt flåsig, men ”åkte med”. Efter tre kilometer gjorde han ett litet ryck och gick om, men han fick inte dra särskilt länge och efter bara några hundra meter piskade jag på tempot ytterligare lite till och gick om igen. Han hängde på hyfsat, men ändå med en liten lucka mellan oss.

När jag kom till den sista grusvägen till målgång såg jag duktiga triatleten Oskar Larsson framför mig. Oskar hade legat med den större förstaklungan ett bra tag, men nu såg han trött ut och jag ”vittrade blod” och tänkte ”honom ska jag slå!”. Jag tryckte ut det sista, passerade honom, och med tunnelseende och hundra procent fokus rusade jag i mål.

Min officiella tid blev 17:18.7. På klockan hade jag 17:18.7. Exakt samma tid med andra ord och nytt personbästa då jag fick slå min inofficiella tid jag satte på bana i mars.

Jag kom på plats 8 av 33 i herrklass och 9 av 40 totalt (den enda kvinnan som kom före mig var en ljushårig kvinna med holländskt namn. Hon såg ruskigt stark ut. Det kommer nog bli något av henne!).

Tunnelseende vid målgång

Slitigt, men bra tryck i steget. Här var det ungefär två kilometer kvar till målet! Foto: Javad Aghili.

Fokuset på att ta mig i mål var så totalt att jag inte alls noterade vilka som stod och hejade på mig vid målgången. Först efter att jag säckat ihop, druckit lite vatten och återhämtat mig noterade jag att min kollega och kontorskompanjon (nog för att det var längesedan vi var på kontoret tillsammans nu) Ullis stått och hejat på mig! Jag kanske inte är den mest tacksamma att heja på när målgång hägrar. Men visst, då ska man ta i så mycket att man inte tar in omvärlden!

Min klocka mätte distansen till 5,01 kilometer och när jag i efterhand granskar kilometertiderna kan jag konstatera att det inte alls var illa pinkat i fördelningen. Första och sista kilometerna var de snabbaste. Så här såg det ut:

  1. 3:22.3
  2. 3:32.5
  3. 3:32.4
  4. 3:26.6
  5. 3:22.6

Den sista ”,01-snutten” av 5,01 gick på 0:02.4.

Detta innebär att jag disponerade krafterna bra och faktiskt fick till en negativ split. Kul!

Efter att jag nu fått till ett fint och snabbt lopp efter några misslyckade banlopp ställer jag om fokuset till Icebug Xperience West Coast Trail. Det ska bli ruskigt kul att få springa fin terräng och jag tycker att jag har utvecklats som terränglöpare under det gångna året. Tack vare att jag sprungit terräng minst en gång i veckan i kanske fyra månader. Det ska bli så kul att än en gång få åka till västkusten. Och denna gång ska jag njuta ännu mer än vad jag gjorde senast. Dessutom får jag Tove med mig denna gång!

Så här nöjd ser man ut med ett nytt personbästa i bagaget! Foto: Martin Duberg.

Dovra Trailrun: äntligen ett lopp som kändes bra

Helgens andra tävling var av en helt annan typ än den första. Dagen efter DM åkte jag till Östansjö för att springa Dovra Trailrun. Min pepp var minimal och i bilen funderade jag på vad det var jag höll på med.

Viss pepp började ändå infinna sig när jag träffade gänget på bilden, mina klubbkamrater.

Bra gäng, innan loppet startar. Från vänster: Erica Lech, Martin Duberg, Fredrik Härdfeldt, jag, Erik Anfält.

Planen för loppet blev att inte springa på max, bara träna på att springa teknisk terräng och hitta ett skönt flyt. På klockan såg jag varken tid eller tempo, bara distans. Jag gick ut rätt försiktigt i någon typ av ”skön ansträngning”. Flåset kändes bra även om det så klart var jobbigt och backigt på sina ställen. När jag hade rundat de tre Dovrasjöarna och började vända tillbaka och efter de allra tekniska och svåra sektionerna kunde jag öka upp ansträngningen lite.

Mot slutet av sjöarna började jag plocka lite placeringar och jag spurtade i mål med massor av kraft kvar. Enligt Strava gick de sista 130 meterna i 2:56-tempo. Det tyder ju på att kraft fanns kvar.

Känslan var suverän efter loppet. Jag fick ut precis vad jag ville av det. Ett bra träningspass, utan att bli helt slut.

Den officiella tiden på den lite mer än 18 kilometer långa banan blev 1:34:46. Det säger inte så mycket, men jag blev rejält överraskad av att få veta när jag kommit hem att jag sprungit in på sjunde plats! Bakom mig fanns flera duktiga terränglöpare, så det är jag supernöjd med. När jag gått i mål visste jag faktiskt inte hur bra jag placerat mig.

Det sprangs ett andraheat på eftermiddagen. Chansen fanns ju att någon annan löpare skulle kunnat dykt upp där och petat ner mig, men tack och lov blev det inte så. Jag slutade totalt på plats 7 av 72, båda heaten herr och dam (bästa dam blev min klubbkamrat Erica Lech som sprang i mål fyra sekunder efter mig).

Genomklappningen på bana fortsätter med ett uselt DM i Hallsberg

Utvecklingen på milen denna säsong har varit fritt fall. Från några fina insatser under våren, ett bra genomfört lopp på Stockholms stadion (den första gången) till några usla insatser i augusti i och med lördagens DM i Hallsberg.

Den här bilden gillar jag. Här har jag ställt av Tim Sundström och Markus Bohman fint. Elaka tungor (och folk som faktiskt såg loppet) kommer säkerligen hävda att jag var på väg att bli varvad för kanske andra/tredje gången. Men ni ser ju själva! Jag leder! Foto: Marie Dasler.

Det enda positiva med distriktsmästerskapet på 10000 meter är att jag kunde titulera mig själv silvermedaljör. Förvisso hade jag kunnat släpa mig i mål på vilken tid som helst (om det inte finns någon typ av maxtid) och blivit silvermedaljör.

Förväntningarna var bottenlåga och prestationen blev som väntat dålig. Det var svårare förhållanden på lördagen i Hallsberg jämfört med stadion med både blåst och värme så jag bedömer att ”prestationen” var typ i klass med den på stadion, trots sämre tid.

Jag gick i mål på 38:17.57.

Det är så klart en bedrövlig tid med tanke på att jag sprungit milen på 35:47 tidigare i år. De flesta sprang dock på betydligt sämre tider än vad kapacitet fanns för, så det är en liten tröst.

Hela loppet var rätt segt och tufft. Precis som vanligt, kan jag konstatera numer, så började jag tappa efter fem-sex varv. Och denna gång höll jag ändå ett ännu lägre tempo de första varven än vad jag gjort tidigare. Inledningsvis så gick varven mellan 1:26 och 1:29. Sedan sladdade jag ner på ännu långsammare varv. Första fem kilometerna gjorde jag på 18:50 tror jag, om jag inte minns fel. Efter det slutade jag att titta på klockan, surade, och tog bara varven för att kunna titta efteråt. Varven landade på mellan 1:32 och 1:36 här. Riktigt dåligt.

De två sista varven ökade jag lite igen, men sannerligen inte med mycket. De gick på 1:27 respektive 1:26. Jag gjorde alltså inget snabbare varv än 1:26.

Om dessutom Liduina hade ökat lite de sista varven hade hon varvat mig och jag hade därmed, än en gång, blivit varvad av precis alla löpare. Nu blev det ju inte så, men hon hade definitivt kunde ha kapaciteten för att göra det (trots att hon också inte hade något bra lopp). Hon sade att hon inte ville varva mig på slutet. Jag vet inte om det är snällt eller ännu mer förnedrande. Kanske en kombination.

Eftersom mina förväntningar så låga som de var så var besvikelsen inte särskilt stor efteråt. Jag var omotiverad och besviken redan innan. Jag åkte till Hallsberg, sprang mig igenom eländet, och hade efter nedjoggen en trevlig fika med mina klubbkamrater.

Jag blev åtminstone silvermedaljör i M35.

Misslyckad kväll på stadion i loppet Vi som inte fick plats på SM

Senast jag lämnade Stockholms stadion var det med en positiv känsla, trots missat tidsmål. Efter gårdagens lopp kändes verkligen allt bedrövligt.

Jag hade justerat mitt mål inför gårdagens lopp. Nu ville jag gå i mål på under 36 minuter, istället för att som senast sikta på under 35 minuter och misslyckas. Under 36 minuter borde jag kunnat ordna utan större bekymmer. Jag ville ha ett lopp där jag fick tillbaka lite löpglädje och kunde gå därifrån med en positiv känsla.

Laddad på startlinjen. Sedan gick det utför.

Det blev raka motsatsen. Heatet jag blev placerad i var alldeles för starkt för mig, jag hade hoppats på att få springa i C-heatet där jag hade varit en av de snabbare löparna. Dessutom sprang Fredrik Uhrbom som farthållare för en tid under 36 minuter i det heatet. Det hade alltså varit perfekt för mig. Istället blev det B-heatet där jag på pappret var en av de långsammaste löparna och i verkligheten var så bedrövligt usel att jag kom sist och blev varvad av precis alla andra löpare, bortsett från de som bröt loppet (tre löpare). Jag gick i mål på officiella tiden 37:34.81, över en och en halv minut från det mål jag satte innan loppet och alltså borde klarat av utan större problem.

Min tänkta varvtid på 1:26 höll jag bara i fem varv innan jag började tappa. Och sedan låg jag sist och luckan ökade bara till de andra löparna.

Jag har ungefär lika kul som det ser ut.

Både mental och fysisk styrka för att tvinga mig själv att springa snabbare fanns inte. Det var bara nedbrytande att bli passerad av löpare efter löpare. Jag är riktigt less på detta, att bli placerad i för bra heat och sedan få stryk.

Vad gör jag nu?

Sammanbiten, besviken, men helt inställd på att avsluta loppet.

Nu måste jag få tillbaka löpglädjen och lyckas göra lopp som jag känner glädje och stolthet över efteråt. Hur det ska gå till vet jag inte riktigt.

Är det något fel på träningen? Det tror jag verkligen inte. Jag tror starkt på min träning, både mängd och upplägg. Träningen har ju gjort att jag utvecklats galet bra, och dessutom har ju Liduina som jag tränar praktiskt taget alla kvalitetspass tillsammans med sopat hem en femteplats i SM och utvecklats galet mycket. Så jag tror att jag tränar rätt, det finns det liksom ”kvitto” på. Allt tydde på att kapaciteten för ett bättre lopp fanns där. Det var något annat som inte stämde.

Förmodligen är en stor del mentalt. Det är riktigt slitigt att springa på bana, och dessutom tvingas göra det mot löpare som är mycket snabbare än en själv. Det i sig kan knäcka löparglädjen riktigt ordentligt. Motivationen och löparglädjen är som bortblåst. Det är helt enkelt inte kul.

Tyvärr är mitt nästa lopp också 10000 meter på bana. Men då behöver jag bara bege mig till Hallsberg i alla fall och inte bege mig till Stockholm för att få däng av massa halvelitlöpare. Förväntningarna inför loppet är bottenlåga och jag tänker inte sätta något tidsmål alls. Förmodligen blir det inte mycket till kvalitetsträning innan dess heller. Bara lugn löpning för att hitta glädjen.

Jag tog manuella varv på klockan och började tappa tänkt tempo redan efter fem varv.

Jag leker elitlöpare på Stockholms stadion och springer Långlöparnas kväll

Vilken kväll på det blev på stadion. Tänk att jag fått vara med om detta. Att jag på tre och ett halvt år gått från att lufsa tre-fyra kilometer i 6:30-tempo till att springa A-heat på en olympisk stadion med fantastiska löpare. Långlöparnas kväll innebar min officiella debut i tävlingssammanhang på 10 000 meter banlöpning.

På Stockholms stadion sprangs denna kväll fyra heat. Jag hade med nöd och näppe hamnat i A-heatet och var seedad sist där. Det kändes rätt absurt att jag skulle springa tillsammans med elitlöpare som Fredrik Uhrbom, Johanna Salminen och Louise Wiker. Med mig i heatet fanns också mina två klubbkompisar Fredrik Johnsson och Liduina van Sitteren, som jag åkte upp till Stockholm tillsammans med från Örebro.

Vi var på plats i god tid på stadion, och hann se slutet på C-heatet samt delar av B-heatet. Nu började nervositeten smyga sig på. Efter att vi prickat av oss och fått nummerlapp pratade vi med lite andra löpare som var där och sedan värmde vi upp. Vädret var kanon då det regnat under dagen, men nu var uppehåll.

B-heatet, en vacker kväll på Stockholms stadion.

Tio minuter innan loppet fick vi samlas i en zon för upprop, där våra namn ropades upp och vi fick sedan bege oss till startlinjen. Precis när vi joggade i väg till startlinjen började det spöregna. Snopet.

Min plats blev i ett andraled bakom startlinjen. Något jag inte hade några invändningar mot. Jag var helt klart en av de långsammaste löparna i detta heat och det var mest skönt att jag inte skulle vara i vägen för snabbare löpare från start.

Långt bak när startskottet gick

Ödmjuk inför uppgiften och motståndet gick jag ut lite försiktigt och lade mig långt bak. Inledningsvis låg jag i en liten klunga tillsammans med bland andra Louise Wiker. Planen var att spänna bågen för en tid under 35 minuter, men jag kände mig mycket tveksam till att den kapaciteten fanns överhuvudtaget, med tanke på den senaste tävlingen.

De sex första varven låg jag i precis rätt tempo för en tid under 35 minuter, men sedan började jag tappa några sekunder per varv. Efter kanske tio varv låg jag näst sist och insåg att en tid under 35 minuter inte fanns i mig. Nu handlade det om att bara göra ett så bra lopp som möjligt och ha mental styrka. Efter några ytterligare varv hörde jag inte längre löparen bakom mig och tänkte att han brutit och att jag därmed låg sist.

Det var inget att deppa ihop över utan bara fortsätta nöta på. Jag hade inte kommit till Stockholms stadion för att tycka synd om mig själv eller ännu värre bryta!

Jag blev varvad några gånger av de absolut snabbaste löparna. Det är ju så klart inte kul att bli varvad, men detta var inte det minsta oväntat. Den snabbaste löparen gick i mål på en tid under 31 minuter!

Varje man passerade start/mållinjen hörde man hejarop från läktaren. I mitt lopp fanns en annan kille som hette Björn som publiken skrek på.

Fast. Det blev ju konstigt när jag sprang rätt själv andra halvan av loppet och det skreks på ”Björn” när jag passerade varvningen varje gång. I efterhand insåg jag att jag faktiskt var den enda som hette Björn i heatet och att det var varvräknarna (man hade ju en egen varvräknare som höll koll på en) som hade hejat och ropat på mig. Detta blev jag lite rörd av att inse i efterhand och uppskattade jättemycket. Vad fint gjort av varvräknarna, det hade de ju inte behövt göra!

Det blev mycket sololöpning som sagt, men jag gnetade på och försökte hålla varven inte alltför katastrofala. De flesta varven gick på 1:26-1:27. Det var alltså inte en total kollaps. Lorenzo Nesi kommenterade loppet och jag både såg och hörde att Frippe, med lånade Vaporfly-skor från mig, gjorde ett kanonlopp. Det jag lyssnade mest efter var hur det gick för damerna. Sanna Mustonen ledde stort, men jag såg och hörde att det var en rätt hård kamp mellan Liddi och Louise Wiker. De låg nära en tid på 35 minuter blankt. En tid Liddi givetvis ville under, och precis under den tiden fanns distriktsrekordet på 34:56.72. Men mer om Liddi lite längre ner i detta inlägg!

Det sista varvet lyckades jag öka och det blev faktiskt mitt snabbaste varv på 1:18. Tack och lov var jag inte sist heller i mitt heat då den sista löparen tog sig i mål 35 sekunder efter mig. Den officiella tiden blev 36:05.52. En bra bit från 35 minuter med andra ord och faktum är att jag inte har den tiden i mig just nu. Förhoppningsvis kommer det, men det behövs helt klart mer träning för att fixa detta!

Frippe sprang in på ett fantastiskt fin personbästa, 34:08.30 och var strålande nöjd med sin insats.

När jag gått i mål, pustat ut och kramat om Liddi var det svårt att summera hur jag kände. Det var ju ett nytt officiellt personbästa, men synd att jag inte hade fixat att gå under 36 minuter eller gjort en bättre tid än mitt inofficiella personbästa på landsväg, 35:47, som jag satte i Mikael Kroons testlopp.

Det var en fantastiskt häftig känsla att få springa på stadion och dessutom veta att det satt folk hemma och följde loppet och hejade på mig i och med att det livesändes på Facebook. Att jag kom näst sist gjorde inte något, men jag var lättad över att jag åtminstone inte var sist. Det är ju aldrig kul, oavsett motstånd.

Frippe, Liddi och jag efter en kanonkväll på Stockholms stadion. Foto: Thomas Stevens.

Loppet finns att se här

Strava | Garmin Connect | Officiell resultatlista

Artiklar om loppet

Några rader om Liduina

”Björn, kan du peka på en nyckel till din fina utveckling denna säsong?”

Jag tycker att hon förtjänar ett eget stycke, min otroligt duktiga träningskompis Liduina. Hon blev tvåa i loppet, endast slagen av Sanna Mustonen, och sprang i mål på 35:05.68, två sekunder före Louise Wiker.

Vi har nött på en hel del tillsammans sedan början av året. Tröskelintervaller i mörker, backintervaller i ruskväder, banintervaller i stekande sol, långpass och distanspass. Gnetat och ”gjort jobbet”.

Och jag kan avslöja något: man blir inte en sämre löpare av att träna med en av landets bästa damer. Att hon dessutom är trevlig, positiv och ödmjuk gör ju inte saken sämre. Kort och gott: jag är ett fan.

Liddis utveckling denna säsong har varit helt otrolig. I fjol var hon bästa länslöpare i alla tävlingar i länet och plockade hem vinsten i långloppscupen på maximalt antal möjliga poäng.

I år är hon ännu bättre och har nått en ännu högre nivå. Tisdagens lopp gjorde henne till tvåa i distriktet genom tiderna på 10 000 meter bana, nio sekunder efter Karin Forsbergs (då Sennvall) tio år gamla distriktsrekord. Hon blev även nia i landet i år på distansen efter gårdagens resultat, efter galet starka elitlöpare som Mikaela Arfwedson, Johanna Salminen och Carolina Wikström.

Jag tror inte att detta är slutstationen heller. Det kommer att komma ännu bättre resultat och tider. SM i Uppsala i augusti kommer att bli mycket spännande att följa!

Navigation