Författare: Björn Engqvist

Om Björn Engqvist

Envåldshärskare över Björns blogg. Nörd som gillar löpning, spel och film. Bor i hop med två mörkhåriga skönheter. Andra ställen du kan hitta mig på: Twitter | Facebook | Instagram

“Har kadensen sjunkit?” – en undersökning av mitt löpsteg

Jag har ett tag haft känslan av att min kadens/stegfrekvens har sjunkit. Kadensen är alltså antal steg man tar per minut när man springer. Från att jag alltid har haft hög kadens, och att den ökat rejält när jag har ökat mitt tempo, så är känslan numer att den är lägre överlag.

I stället för att “ha en känsla” och eftersom jag loggar all min löpning och det finns rejält med data i Garmin Connect så gav jag mig in i plattformen och undersökte saken!

Bondsättermilen, perfekt runda för jämförelse

En av alla gånger jag har sprungit Bondsättermilen, 24 april 2024.

Det finns en runda som jag har sprungit 66 gånger enligt Strava!

Det är en mil som går från mitt hem och runt Bondsätter. En jättefin runda där jag har sprungit både långsamma och snabba pass. Första passet gjordes redan 2018. Och jag springer rundan fortfarande med jämna mellanrum.

För att kunna göra en så rättvis jämförelse som möjligt har jag enbart jämfört de pass jag har sprungit på denna runda. Dessutom inga pass där jag har sprungit intervaller eller haft på mig kolfiberskor.

I mina jämförelser har jag tittat på olika pass i samma tempo under åren, och jämfört kadens, steglängd, genomsnittlig tid för markkontakt. I de pass där kraft har mätts har jag även med det. Nu är detta inte en lika “säker” mätning som de andra värdena, eftersom det inte finns någon regelrätt kraftmätare på löpare till skillnad från vad cyklister har. Men det kan ju ge en indikation på förändringen i steget.

Jämförelser i olika tempon

I de här tabellerna har jag gjort en jämförelse av hur kadens, steglängd och kraft har ändrat sig under åren som gått. Från ett snabbare tempo till ett långsammare tempo.

Det hade ju varit alldeles strålande om det fanns flera pass i dessa tempon och för varje år från 2018 fram till i år, men tyvärr gör det inte det. Men jag tycker ändå att det finns tillräckligt med data för att göra jämförelser och se ett mönster.

4:20–4:23-tempo

År (månad) Kadens Steglängd Markkontakt Kraft
2018 (26 augusti) 191 1,19 m 217 ms
2019 (8 maj) 191 1,19 m 213 ms
2020 (5 november) 187 1,20 m 234 ms
2022 (19 mars) 183 1,20 m 237 ms 383 W

4:31-tempo

År (månad) Kadens Steglängd Markkontakt Kraft
2019 (16 november) 187 1,16 m 235 ms
2021 (13 december) 186 1,17 m 221 ms 353 W
2023 (20 juni) 182 1,18 m 237 ms 392 W
2024 (4 juni) 182 1,22 m 225 ms 401 W

4:37–4:40-tempo

År (månad) Kadens Steglängd Markkontakt Kraft
2018 (26 juni) 187 1,16 m
2019 (2 september) 184 1,15 m 235 ms
2020 (11 juni) 183 1,16 m 236 ms
2021 (23 maj) 178 1,18 m 253 ms 381 W
2022 (3 juli) 180 1,16 m 241 ms 380 W
2023 (18 oktober) 178 1,19 m 238 ms 375 W
2024 (3 juli) 179 1,20 m 236 ms 386 W

5:05–5:06-tempo

År (månad) Kadens Steglängd Markkontakt Kraft
2019 (7 oktober) 179 1,08 m 257 ms
2021 (8 april) 177 1,09 m 263 ms 343 W
2024 (24 april) 178 1,10 m 240 ms 350 W

Kommentarer

När det gäller snabbare tempon så ser jag att kadensen har sjunkit. Lägre kadens ger samma tempo som den högre kadensen gjorde tidigare. Men är det så enkelt då? En annan nyckel att titta på är steglängden. Här blir det intressant om man jämför pass från 2018 och 2019 där det blir tydligt att jag ökar kadensen för att springa snabbare, medan steglängden ser ut att vara rätt oförändrad. Jämför vi istället med senare år, 2023 och 2024, är kadensen mer statisk men där tempot fås genom att ta längre steg.

Fördjupande jämförelse mellan 2018 och 2024

För att verkligen vara säker på detta ville jag göra en fördjupande jämförelse av alla pass på rundan under 2018 jämfört med alla pass (hittills) under 2024.

I tabellerna är de värdena som sticker ut fetmarkerade, både de högsta och lägsta värdena.

2018

Under 2018 höll jag överlag ett rätt högt tempo på mina milpass runt Bondsätter. Den högsta kadensen kom i det snabbaste passet där jag smattrade på i snitt med 194 steg i minuten för tempot 4:15. Här hade jag även längst steg och kortast markkontakttid.

Tabell över löppass under 2018

Datum Tempo Kadens Steglängd Markkontakt Kraft
26 juni 4:37 187 1,16 m
28 juni 4:50 181 1,14 m
30 juli 4:23 190 1,18 m 223 ms
5 augusti 4:45 184 1,11 m 223 ms
16 augusti 4:15 194 1,20 m 213 ms
26 augusti 4:20 191 1,19 m 217 ms
6 september 4:46 184 1,13 m 225 ms
1 oktober 4:43 184 1,13 m 221 ms
11 oktober 4:44 183 1,14 m 225 ms
16 oktober 4:24 186 1,19 m 230 ms
24 oktober 4:25 189 1,19 m 225 ms
9 november 4:33 187 1,17 m 229 ms

2024

De gånger jag sprungit under 2024 har det inte varit särskilt stor skillnad i kadensen mellan passen. Det kan variera i tempo, med kadensen ligger hyfsat jämnt.

Passen är generellt långsammare än 2018 års pass. Högsta kadensen är 182 vilket jag nådde under två pass, ett för tempot 4:31 och ett för tempot 4:48. Här skiljer det däremot rejält i steglängd. Där varje steg i det snabbaste passet var i snitt en decimeter längre än 4:48-passet.

Tabell över löppass under 2024

Datum Tempo Kadens Steglängd Markkontakt Kraft
24 februari 4:48 182 1,12 m 229 ms 359 W
24 april 5:06 178 1,10 m 240 ms 350 W
27 april 5:01 179 1,11 m 230 ms 352 W
5 maj 4:50 176 1,16 m 240 ms 373 W
4 juni 4:31 182 1,22 m 225 ms 401 W
21 juni 4:58 178 1,13 m 243 ms 356 W
3 juli 4:39 179 1,20 m 236 ms 386 W

Slutsatser

Den ökade styrketräningen kan ha påverkat steget. Förmodligen till det bättre!

Det var ingen inbillning, något har hänt med mitt steg! Jag tror också att det är till det positiva som något har hänt med steget. Istället för att som tidigare mest öka stegfrekvensen så tar jag nu ut steget mer och gör det längre när jag ökar tempot. I de fall där kraft har mätts ser jag också ut att ha ett kraftfullare steg. Min slutsats är att jag “får ut” mer av varje steg än tidigare.

Varför har det blivit så här då?

Något jag har fått höra från flera håll är att bra styrketräning för löpekonomi är att att ägna sig åt tung styrketräning. Jag har inte riktigt förstått varför. Men flera kunniga har påstått detta.

Och vad är det jag har hållit på med det senaste året? Tung styrketräning! Från att ha tränat med kettlebells hemma till att numer vara på gymmet några dagar i veckan och ägna mig åt marklyft och knäböj (bland annat). Det verkar som att detta kan ha påverkat mitt löpsteg, gjort det kraftfullare och dessutom gjort mitt steg lite längre. Förmodligen genom att jag får ett kraftigare frånskjut.

Ska man nörda ner sig ännu mer och försöka förbättra löpekonomin ytterligare så finns det annat att jobba med. Markkontakttiden borde jag kunna göra något åt genom att få in mer plyometrisk träning (studs och hopp). Och yoga och rörelseträning finns det också en hel del att göra inom. Något jag förvisso tränar på, men kan bli ytterligare bättre på.

Vackra Lyr för andra året i rad

Varje år i samband med vår bröllopsdag åker jag och Tove till västkusten i ungefär en vecka. Där njuter vi av livet. Äter och dricker gott och vilar upp oss. För andra året i rad åkte vi till den fina lilla ön Lyr som ligger nära Mollösund.

I fjol hade vi supervärme när vi var på Lyr, men i år var det lite svajigare väder. Första kvällen var det dock underbart sommarväder och det blev bad i havet som rundade av den första dagen.

Första kvällen på Lyrön. Det blev en härlig liten kvällspromenad och faktiskt bad!

Vi hyrde samma stuga som i fjol. Ett underbart och avskilt ställe där hyresvärdens mamma bor på samma tomt, men i andra änden där vi uppehåller oss. Soldäcket var där vi hängde när det var soligt. Annars blev det ett gäng utflykter och givetvis både middag och lunch på Bryggvingen, restaurangen på Lyr.

En mer mulen dag tog vi en utflykt till kaféet och bageriet Herr Bröd, fikade och spanade in den enorma muralmålningen intill.

Utflykt till Herr Bröd. Och den enorma väggmålningen intill.

Käringön

Käringön är en ö vi har varit sugna på att besöka ett bra tag nu. I år var det till slut dags! Det var riktigt blåsigt och mulet när vi satte oss i bilen för att åka till Tuvesvik för att därifrån åka till Käringön. Först stannade båten väldigt kort vid först Tvestjärten och sedan Gullholmen på Härmanö. Därefter blev det en cirka halvtimmeslång båtfärd till Käringön innan vi var framme.

På plats var vi hungriga. Tyvärr var mycket stängt, men det fanns en ställe där vi kunde få tag på pizza. Perfekt att det löste sig! När vi ätit kollade vi in lite mer runtomkring i hamnen och besökte en butik som faktiskt hade öppet. Den vaktades av en liten vit vovve som lydigt påkallade husses uppmärksamhet när vi kom på visit.

Efter att vi strosat klart och hade fått mat i magen traskade vi i väg över klipporna. Det var mulet inledningsvis men klarnade upp så småningom. Först tog vi sikte på fyren på Käringön. Långt borta kunde man ana den “något” maffigare fyren Måseskär, men den ligger ju på en egen ö så vi fick nöja oss med den mindre varianten.

Vi traskade runt utan något egentligen mål. Bara att ta in och njuta vyerna och terrängen.

Så spenderade vi någon timme innan vi tog oss tillbaka till hamnen och båten och åkte tillbaka till Tuvesvik.

Tove på väg till Käringöns lilla fyr.
Givetvis traskade vi glatt runt på klipporna på vackra Käringön.
Som de djurvänner vi är blev det givetvis pauser för att hälsa på öns mer domesticerade djurliv!
Inledningsvis var det mulet, men sedan klarnade det upp och blev varmt och härligt i solen.

Skärhamn och konstutställning på Nordiska akvarellmuseet

Skärhamn är ett givet återkommande besöksmål på våra västkustsemestrar. I år var vädret inte på vår sida! Först var det mulet och blåsigt. Det blev en promenad över klipporna i denna veva. Något som inte direkt var planerat då en “ny väg” visade sig bli en rejäl omväg som innebar klippklättring. Men vi fick se maffiga vyer i alla fall. När vi slirad klart över klipporna tog vi oss till Nordiska akvarellmuseet och kikade på Hans op de Beecks fantastiska utställning Vanishing Point. Otroligt läckra monokroma akvareller och detaljerade enorma skulpturer. Väl värt ett besök!

Mollösund

På bröllopsdagen inledde vi med att ta det lugnt vid stugan innan vi åkte till Mollösund. Avståndsmässigt är det inte långt alls. Men det är ju om man kan ta en båt direkt över. Vi övervägde att paddla SUP över, men valde till slut att ta bilen. Vilket kändes som ett klokt beslut i vinden!

På plats tog vi oss till fyren. Här var vi helt ensamma! Det blev inget bad, men vi var båda ut och kände på svikten på trampolinen.

Det blev inget bad i dag. Men vi var båda ut och kände på den sviktande trampolinen.

Nästa år får vi se var det bär av. Men nog känns Lyr som ett bra alternativ även då!

Löparåret 2023

Ännu ett år av löpning ligger bakom mig och därmed är det dags att sammanfatta det gångna året, precis som jag alltid brukar göra.

Sammanfattningen för 2022 hittar du här.

Årssammanfattningen för 2023 blir likt den för 2022 en inte alltför munter historia. Trots träning och hög ambition presterade jag sämre än tidigare år.

10 km och halvmaraton

Mina säsongsbästatider på milen och halvmaran (36:49 och 1:20:44) är t.o.m. sämre än vad jag snittade på distanserna året innan (36:31 och 1:20:35). I snitt sprang jag milen 59 sek och halvmaran 1:01 långsammare än 2022. Det gör mig oerhört besviken och jag kan inte se det som något annat än ett rejält misslyckande. Jag hade inga uttalade mål innan säsongen, men att försämra sig med en minut på båda distanserna var så klart inget jag hade tänkt.

Vad hade jag då varit nöjd med på milen respektive halvmaran, vad hade inte varit ett misslyckande? Milen under 36 minuter och halvmaran under 80 minuter. Då hade jag varit nöjd med de loppen.

Snabbaste miltiden kom i Katrineholmsloppet och den snabbaste halvmaran gjorde jag i Köpenhamn. I Katrineholm trodde jag aldrig att jag var på väg mot en tid under 36. I Köpenhamn däremot trodde jag att sub 80 var aktuellt. Men så blev det alltså inte.

CPH Half och säsongsbästa på halvmaraton.

De övriga tre milloppen, Startmilen, Blodomloppet Örebro och Blodomloppet Västerås var inga höjdarlopp. På Startmilen blev det 37:26. På Blodomloppet Örebro sprang jag under 38 med nöd och näppe och i Västerås blev det en tid över 38 minuter.

Det blev två andra halvmaror utöver den i Köpenhamn. Helsingborg halvmaraton och en hyfsad tid på 1:21:21 och så bottennappet med Å-stadsloppet och tiden 1:22:15. Å-stadsloppet fick mig att avsluta tävlingssäsongen och dödade all sug och motivation till att tävla.

Mot mål längs med strandpromenaden i Helsingborg. Foto: My de Silva.
Å-stadslopet. Ett bottennapp. Foto: Jimmy Glinnerås.

Maraton

Den distans som lyckades bättre, men mycket beroende på att jag bedömer mig själv lite snällare där, är maraton. Två maror blev det. Först Marathon Rotterdam på 2:50:00 och sedan Stockholm Marathon på 2:56:45. Jag är nog mest stolt över Stockholm faktiskt, då det blev ett maghaveri och tuff kamp för att ta sig i mål, och jag löste det. Sett till maximal kapacitet så borde jag ha en bättre tid än 2:50:00 i mig, men maraton är en knepig distans.

Med Erasmusbrug och Rotterdams skyskrapor som fond tar jag revansch på maratondistansen!

Hur gör jag då nästa år?

Jag vet inte när eller om jag ställer mig på en startlinje igen. Aldrig mer vill jag utsätta mig för förnedringen det var att springa Å-stadsloppet så uselt och se alla andra jag varit jämn med tidigare prestera bättre än jag. Så jag tror inte att jag kommer att tävla igen om jag inte känner att jag tydligt gått framåt i träningen.

Vi får se hur det känns när våren och sommaren kommer. För mig är det i prestationen tävlingsglädjen finns. Att bara tävla för att det är ”kul” tycker jag inte är kul. Då kan jag lika gärna låta bli att göra det.

Vill det sig illa så kan jag alltså ha gjort min sista tävling. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att jag kommer att få ett lyft. Det behöver jag. Det förtjänar jag.

Hoppas att 2024 blir ett bättre löparår.

Emilia Brangefält 2002–2023

Emilia Brangefält lever inte längre. Vilken sorg. Vilken förlust.

Jag träffade Emilia några gånger i samband med tävlingar runtom i landet. Första gången vi sågs var 2020 på SM i Anderstorp. Jag slogs av hur öppen och framåt Emilia var och att hon verkade oblyg och sprudlande. Hon stegade glatt fram till mig och pratade då vi bara “hörts” på sociala medier tidigare. Oväntat framåt för att bara vara 18 år gammal.

Efter det träffade jag henne på en del andra tävlingar och den sista tävlingen jag kunde prata med henne ordentligt var efter hon vann milklassen på min klubbs halvmara i mitten av april. Hon gratulerade mig till min insats i Rotterdam några dagar tidigare och vi pratade om hennes lopp som hon precis vunnit.

Hon var så glad över framtiden och de kommande tävlingarna som väntade samt att hon hade fått plats i Adidas elitlag inom terränglöpning.

Sista gången jag såg Emilia var under Blodomloppet i Västerås i slutet av augusti. Jag åkte dit själv och kände ingen på plats. Efter någon kilometer in i loppet såg ett bekant ansikte vid sidan. Det var Emilia som glatt ropade “heja Björn!”.

Den 13 november 2023 dog Emilia. 21 år gammal.

Emilia Brangefält. Foto: Eric Blomqvist.

Å-stadsloppet fick mig att lägga ner säsongen

Jag lägger ner tävlingssäsongen 2023 efter Å-stadsloppet. Detta var bara förnedrande och knäckande. Nu har jag tränat och kämpat så länge och bara stått still eller gått bakåt. Att då få spendera ett lopp med att se praktiskt taget varenda löpare jag tidigare har varit jämn med, eller bättre än, springa i mål före mig tar kål på all min motivation.

Det var soligt men väldigt blåsigt denna dag i Örebro. Så förväntningarna var inte fantastiska. När startskottet gick så kom jag ändå i väg i bra fart. Men sedan började det bli tufft efter cirka 6–7 kilometer. Milen passerades på runt 38:25. Hela loppet blåstes sönder. För mig. Inte för någon annan verkar det som. Jag blev passerad av löpare efter löpare. Det kändes förnedrande. Det var otroligt bra tider av alla löpare som jag varit hyfsat jämn med någonsin. Men inte för mig. Inte den här gången heller.

1:22:15 gick jag i mål på. Tre och en halv minut från personbästatiden. Nästan två minuter sämre än i fjol. Säsongssämsta på halvmaran. Den långsammaste halvmaran på nästan två och ett halvt år.

Jag tror inte ens att jag stannade efter att jag passerat mållinjen utan fortsatte gåendes till chippinlämningen och lämnade direkt Tybblelundshallen efter det. Jag ville spendera exakt noll sekunder i en målzon med alla som gått i mål före mig. Det fick vara nog nu. Jag kunde inte uppbåda någon glädje för någon annan, och då hade jag inget där att göra.

När får jag glädjas åt mig själv?

Mycket av de senaste åren har gått åt att vara glad över andras prestationer. Men när är det dags att få glädjas över den egna prestationen och att känna sig helt nöjd utan ett ”tillägg”? ”Det var bra, under dessa förutsättningar”. ”Det var bra, med tanke på banan”. ”En ok tid, med tanke på att jag varit sjuk” etc. När kan det bara få vara bra? När får jag gå i mål och vara nöjd med tiden och prestationen rakt av? Att få prestera nära det som åtminstone har varit ett max?

Den där platån alla pratar om verkar inte vara en platå. Den är ett tak.

Cirka fem kilometer till målgång. Foto: Jimmy Glinnerås.

Framtiden

Planen var att springa Täljemilen eller Höstrusket samt ytterligare en halvmara. Det blir det inget med nu. Nu vet jag inte nästa gång jag ställer mig på en startlinje. Kommer jag ens att göra det?

Efter all den tid och energi jag lägger ner på detta förväntar jag mig mer. Jag kräver mer glädje och bättre prestationer för att det ska vara värt det. Håller man på med prestationsinriktad träning så tycker jag att man ska kunna förvänta sig att prestationen förbättras. Inte att man går bakåt.

Ett problem tycker jag är att det är så här jag vill hålla på med löpning. Genom att försöka utvecklas och pressa mig själv till bra tider. Men när dessa tider och prestationer inte kommer är det bara ett enda mörker.

Det är så länge jag har slitit och kämpat nu utan att få ut något eller ta ett till steg. Istället är jag sämre än jag var 2021 och 2022. Det känns rent ut sagt orättvist och jag är bitter på löpningen. Jag förtjänar bättre.

Fortsättningen (om det blir någon) utan tränare

Givetvis kommer jag inte att ha tränare fortsättningsvis. Finns det inga prestationer och lopp att sikta på är det ingen idé att ha en tränare. Jag och Karin hade bestämt att oktober skulle bli sista månaden som hon tränade mig redan innan loppet, så det var inte Å-stadsloppet som avgjorde detta. Men jag hade så gärna velat få en bättre avslutning.

Den bestående känslan efter detta är sorg. Sorg över att jag och Karin inte fick avsluta säsongen med glädje. Sorg över att det nu inte finns något lopp att se framemot och rikta träningen mot. Sorg över att jag inte kan känna stolthet efter vad som brukar vara en höjdpunkt på säsongen. Sorg över att inte bli det minsta bättre trots all tid och energi jag har lagt ner löpningen de senaste ett och ett halvt åren.

Andra artiklar om Å-stadsloppet

Jag pratar om min löpning i poddar

Efter att aldrig tidigare ha gästat en podd har jag i år varit med i hela två stycken. Årets andra poddinspelning skedde i oktober när jag blev inbjuden till att gästa Konditionsbloggenpodden om lokal konditionsidrott och prata om min löpning.

Det kändes lätt absurt att mötas av detta på NA:s startsida.
Avsnittet blev tydligen rekordlångt. Pladdra kan jag sannerligen!

Lyssna på avsnittet för att få höra klokheter som ”det är jobbigt att hålla 4:00-tempo i 42,2 km” och förtydligandet ”jag är inte Bianca Ingrosso”.

Fler ämnen som avhandlas är

  • När jag sprang 35:47 på milen, och Jonathan Kandelins för tuffa farthållning.
  • Glädjen över Siri Englunds VM-guld och tårarna varje gång jag ser målgången.
  • Favoritpasset med ”nedjogg” i 3:58-tempo.
  • Glädjande återkomster i startlistan till Å-stadsloppet (Fanny Schulstad och Josefin Gerdevåg!).
  • Sekundärstressen över folk som satsar på Vasaloppet.
  • Det eventuellt magiska som sker när man fyller 43 år (kan dock kräva träning).
  • Liduinas avslappnade inställning till tider och tempo.
  • Hemligheten bakom att förbättra sig med fem minuter på milen på 14 månader.
  • Toves på mig ”något för tajta” jacka.
  • Att Andreas Ingberg är en större inspiration än Eliud Kipchoge.
  • Skogsjogg med coach Karin och Ellie.

Lyssna på Spotify

Avsnittet finns där poddar finns, helt enkelt. Bland annat på Spotify.

Artiklar om Konditionsbloggenpodden

Möt löparen

Konditionsbloggenpodden är ju som sagt inte den enda podden jag gästat i år. Tidigare i år var jag med i Marcus Åbergs podd Möt löparen. Även där fick jag lägga ut texten rejält om min löpning. Många av ämnena går ju igen mellan de olika avsnitten.

CPH Half, ett steg framåt på Köpenhamns halvmaraton

Två veckor efter säsongsdebuten på halvmaraton i vackra Helsingborg var det dags att styra färden till andra sidan sundet. En av världens snabbaste halvmaror skulle springas, nämligen Köpenhamns halvmaraton – CPH Half.

Förväntningar inför loppet

I Helsingborg överraskade jag lite positivt kände jag och 1:21:21 var lite i överkant mot vad jag kunde förväntat mig. Dessutom var ju inte känslan kanonbra inledningsvis vilket hade jag med mig i åtanke inför Köpenhamn, vars bana så klart är snabbare än Helsingborgs. Geoffrey Kamworor satte världsrekord på distansen 2019 när han sprang i mål på 58:01 men sedan dess har rekordet slagits (i Valencia, av Jacob Kiplimo). Det innebar dock att jag tänkte att jag borde kunna springa snabbare än i Helsingborg, men något specifikt mål hade jag inte satt.

Loppet

Jag sov gott natten innan loppet. Tyvärr blev det alldeles för många steg dagen innan, så jag hade gärna haft mer utvilade ben än vad jag hade. Jag skyller på Köpenhamns otydliga busshållplatser och en buss som inte dök upp.

På loppdagen tog jag i alla fall bussen in till startplatsen. Trodde jag. Givetvis körde inte bussen som den skulle enligt tidtabellen (förmodligen just på grund av loppet) och därför fick jag kliva av två kilometer från starten. Men det gjorde ingenting då det bara var en kort jogg till starten och då jag skulle ändå värma upp. Väl på plats lämnade jag in min väska med överdragskläder, telefon och annat bös som jag hade med mig.

Det fanns rätt klent med bajamajor och det var dessutom otydligt med startgrupperna. När jag tog mig mot startlinjen fanns det ingen struktur på startgrupperna bortsett från elitgrupperna. Annars fick man klämma sig fram så långt man kunde och så mycket som samvetet tillät. Jag ska erkänna att jag blev irriterad av att se löpare från startgruppen 1:25 försöka klämma sig fram med oss från startgrupp under 1:20. Det var trångt och mycket armbågar. Här kan danskarna lära sig av svenska arrangemang!

Det var en mäktig inramning i alla fall på den trånga gatan! Först en presentation av åtta elitlöpare med bland andra Henrik Ingebrigtsen och Karoline Bjerkeli Grøvdal. Det var de två namnen som lockade fram högst jubel bland deltagarna och publiken.

Starten

Startskottet gick och jag trängde mig fram till startlinjen efter cirka 30 sekunder. Det var ju där tidmätningen startade för min del så det var först då det var viktigt att få upp farten. Det kändes bra där i början. Varmt, men bra och banan var platt! Det var så klart lite trångt med sicksackande löpare och någon armbåge fick man här och var men jag kan faktiskt inte klaga på tempot eller att detta påverkades av detta. Jag kände att jag kunde springa på rätt obehindrat ändå.

Känslan var dessutom betydligt bättre än i Helsingborg inledningsvis. Tempot kände jag att jag kunde justera på ett bra sätt. Efter ett tag insåg jag dock att min klocka visade för optimistiska tider. Mina kilometersplittar låg jämnt och fint runt 3:41-tempo ungefär, men det var en diff mellan när klockan pep för distanserna och när jag passerade dem på banan. Det är ju egentligen inga konstigheter, utan något man måste hålla koll på. Vad kilometersplittarna indikerade, hoppades jag, var att jag sprang ett jämnt tempo i alla fall.

Mycket folk på och längs med Köpenhamns gator!

Första femman under 19 minuter och första milen under 38 minuter

Första femman passerades på 18:31 enligt klockan, men passeringen på banan kom sexton sekunder senare, alltså vid 18:47. Det var ingen jättestor skillnad och en tid under 19 minuter på fem kilometer innebär en tid under 38 minuter på milen. Och det i sin tur är en strålande förutsättning för en tid under 80 minuter på halvmaran. Och det kändes ju bra! Men jag svettades rätt mycket i värmen.

Det jämna tempot fortsatte. Enligt klockan fortsatte jag att göra kilometertider på runt 3:41. Milen passerades på 36:59. Tyvärr stämde det inte riktigt lika bra i verkligheten där nu milpasseringen kom först vid 37:46. Men det var en mil under 38 minuter och jag låg bra i fas för en tid under 80 minuter och trodde fortfarande att det var möjligt.

Långsammare avslutning

Men sedan började det gå lite långsammare. Klockans kilometertider landade runt 3:45–3:50 och det bådade ju inte gott sett till att det inte riktigt stämde med verkligheten. Jag trodde ändå rätt länge på att jag skulle kunna gå under 80 minuter men att det skulle kunna bli tufft.

Jag tog lite placeringar vid 15–17 kilometer och det gav ju styrka. Några Hällelöpare passerades och även Örgrytes Hanna Kumlin som såg ut att ha det tufft i värmen passerades precis vid kamerorna vid 15 kilometer. Men jag hade det ju inte heller superlätt nu. Även om tempot fortfarande kändes hyfsat jämnt och bra så fick jag jobba mer för det!

På väg mot femtonkilometerspasseringen.
Vid femton kilometer passerade jag svenska Hanna Kumlin.

Sedan började jag räkna lite på det och vid 18 kilometersmarkeringen insåg jag att sub 80 var helt borta. Det fanns inte i benen att piska upp farten i den hastighet som behövdes. Det var en besvikelse. Jag jagade lite danska elitdamer som kutade danska mästerskapen och var nu på väg mot målet. Den kick och sista motivation till fart jag haft i Helsingborg var borta. Visst, jag ökade tempot något precis på slutet, men besvikelsen över missad sub 80 gjorde det svårt att hitta den riktiga skärpan.

Jag gick i mål på 1:20:44. Först rapporterades tiden till 1:20:45, men sedan justerades den ner en sekund.

Jag knäpper av klockan efter målgång och ser kanske inte supernöjd ut.
Medaljen är bärgad.

Känslan efter målgång

Känslan efter målgång var besvikelse. Jag trodde ju verkligen att jag ”hade” sub 80. Det kändes väldigt bra inledningsvis. Så väldigt trist, när det kändes så bra inledningsvis!

Med tunga steg traskade jag i väg och fick min medalj, lite vatten, banan och gifflar. Sedan stannade jag inte och socialiserade i målområdet utan styrde kosan direkt mot väskutlämningen som låg en rätt lång bit bort. Njutbart var det inte med ett skavsår som smugit sig på de sista kilometerna.

Vid väskutlämningen träffade jag Fredrik och Elias från Örebro som båda hade slagit till med finfina personbästatider. Synd att jag inte kunde säga detsamma. Efter att vi pratat lite tog jag bussen tillbaka till bilen och åkte därefter hem. 55 mil enkel färd. Det var med rätt stela ben jag landade i Örebro igen på söndagkvällen!

Positivt att ta med sig

1:20:44 en väldigt bra tid. På båda halvmarorna i år har jag presterat väldigt bra på sett till vad jag kan förvänta mig av mig själv. Jag tycker inte att jag ”borde” gjort snabbare tider. Tvärtom kanske jag t.o.m. överpresterat lite.

Bara det faktum att jag är där och nosar på sub 80 är också riktigt bra. Att göra sub 80 är ingen omöjlighet eller ens att slipa mitt personbästa (1:18:46).

Det jag tar med mig som positivt är också den inledande milen. Det kändes som att jag låg helt rätt i ansträngning med bra fokus och tryck. Jag kunde justera tempot upp och ned och låg en bra bit från max. En miltid under 37 minuter hade jag helt klart fixat med denna känsla.

Splittar och placeringar

Splittider (officiella)

De officiella splittiderna kommer från CPH Halfs app. Jag vet att om man adderar ihop de två första femmorna (18:47+19:00) så får man en miltid på 37:47 och inte 37:46. Men nu står det att första milen gick på 37:46 så då går jag på det. Matematik på hög nivå!

Distans 5 km 10 km Totaltid
5 km 18:47 (3:46) 18:47 (3:46)
10 km 19:00 (3:48) 37:46 (3:47) 37:46 (3:47)
15 km 19:21 (3:52) 57:07 (3:49)
20 km 19:23 (3:53) 38:44 (3:52) 1:16:30 (3:49)
Mål 1:20:44 (3:50)

Placeringar

  • 703 av 24 978 – totalt
  • 643 av 15 273 – herrklass
  • 69 av 1 604 – M40

Planer framåt

Nu är det dags att tagga om inför nästa lopp. Först blir det lite återhämtningslöpning i början och sedan kvalitet igen i slutet av veckan. Jag hade en plan på att springa Hässelbyloppet den 1 oktober, men väljer att inte springa och istället försöka få till lite mer bra träning och att återhämta mig mentalt.

Den 7 oktober står jag (förhoppningsvis, om jag är frisk och skadefri) på startlinjen till Å-stadsloppet och ska än en gång ta mig an min favoritdistans. Det blir årets tredje halvmaraton. Förhoppningsvis med en ännu bättre tid och prestation än i Köpenhamn!

Andra artiklar om CPH Half

Helsingborg halvmaraton, lyckad säsongsdebut på distansen

För andra året var det dags att styra färden mot Helsingborg och springa det fantastiskt fina loppet Helsingborg halvmaraton. I år med ännu fler anmälda än någonsin tidigare. Dessutom var det dags att säsongsdebutera på halvmaratondistansen för min del. Så sent som i september!

Fokus i början av 2023 har legat på maratondistansen. Tanken var att jag skulle springa Semesterhalvmaran i juli, men krasslighet satte stopp för den planen. Men det finns ju sämre ställen att springa årets första halvmaraton på än i Helsingborg och på Helsingborg halvmaraton!

Från ett regnigt Örebro till ett soligt Helsingborg

Efter en lång bilfärd från ett regnigt Örebro anlände jag till ett soligt och vackert Helsingborg. Jag lämnade mina grejer i stugan som jag hyrde (samma som i fjol) och hoppade på en buss in till stan. Att kliva in i bussen var som att ställa sig i en bastu, så jag hoppade av efter ett tag och promenerade sedan till hotellet och nummerlappsutdelningen.

På expot shoppade jag lite rödbetsdopning från Umara (det gällde att passa på när Löplabbet körde rea) och på väg ut träffade jag Queen of Helsingborg Half Marathon (nåväl, hon går inte runt och kallar sig det och bär inte en krona): Anna Bjurman, flerfaldig vinnare och banrekordhållare, och den löpare jag jagade under hela fjolårsloppet. Efter att vi surrat lite strosade jag längs med strandpromenaden och njöt av livet. Doften av hav, salt och tång gjorde mig nästan gråtfärdig av lycka. Fattar helsingborgarna hur härligt de har det, eller är de avtrubbade? Det var ljuvligt att promenera i sommarsolen och äta mjukglass.

Jag promenerade hela vägen tillbaka till stugan, cirka fyra kilometer, och resten av dagen blev lugn. Det blev middag i stugan, lite bokläsning och att titta på F1 Drive to Survive innan jag lade mig för att sova. Uppladdningen inför loppet blev faktiskt lite småskakig då jag dagarna innan, och även denna kväll hade ont i halsen. Inte helt oväntat kom halsontet dagen efter jag klämt ihop mig med hela Örebro kommuns kommunikationsavdelning på City konferenscenter och pratat kriskommunikation under en halvdag. Halsontet hängde i och det blev varken bättre eller sämre. Jag somnade med en Bafucin i munnen och förhoppningen om att vakna fräsch.

Bra förutsättningar på loppdagen

Grejerna som skulle ta mig i mål.

På loppdagen vaknade jag, utsövd, och bra i halsen! Strålande! Det var nog klokt att jag släpat med mig mitt tyngdtäcke också, och fick en riktigt fin natts sömn. När jag sedan mötte dagen kunde jag konstatera att det var jättefint väder och bättre förutsättningar för snabba tider än i året innan. Då blåste det rejält.

Dagen inleddes med frukost innan jag joggade i väg mot startlinjen. Perfekt avstånd att bo på och lagom för att jogga in till starten. Det var dags att inviga mina nya tävlingsdojor på riktigt också. På fötterna satt Adidas Adios Pro 3. Endast använda ett pass innan loppet.

Utrustningen

Utöver det körde jag på solglasögon från EQPE (det kom faktiskt fram en löpare efter loppet och frågade hur de var då han själv var sugen på ett par). Modellen heter “Athletic Frameless”. Strumporna var mina knallrosa från Compressport, modellen heter “Pro Racing Socks V4.0 Run Low”.

Klubbkläderna från Fusion, klocka från Garmin (Fenix 5) och pulsband från Garmin.

Med mig hade jag också tre gels att ta under loppet var femte kilometer. Jag körde vidare på Umara som jag använt mig av på både Marathon Rotterdam och Stockholm Marathon.

Folkfest innan start

Nere längs med banan var det full fart. Folk värmde upp, vimplarna vajade i den lätta vinden och solen sken. Vilken underbar dag för att springa igenom ett vackert Helsingborg! Jag joggade runt lite och morsade på folk. Pratade lite med Marcus Åberg, elitlöparen som jag delar coach med och som kom trea året innan. Sedan tog jag plats i startfållan.

Inför loppet hade jag inte satt något mål då jag inte visste vad statusen var på mig. Men jag tänkte att någonstans mellan 1:21 och 1:23 var rimligt och en tid däromkring skulle jag vara nöjd med. Att som året innan jaga ledande dam trodde jag skulle vara lönlöst då jag kände mig sämre i år och visste att Anna sprungit riktigt bra under året.

Spänd väntan innan start. Vissa är mindre spexigare än andra… Foto: Glenn T Unger.

Mitt lopp

Inledningen kändes klen. Jag kände mig inte stark för fem öre och första backen var tuff. Fram till den backen hade jag farthållarna för en tid under 1:20 med mig men här drog de i från mig. Det var trist och jag kände att jag inte hade en bra dag. Men jag gnetade på trots klen känsla. När man har jobbat sig upp så planar det ut och blir sedan lite lättare löpning sett till höjdmeter. Banan är fortsatt lite knixig, men inte alltför backig. Jag försökte hitta rytm och bra känsla, men kände mig som bekant klen och började tidigt faktiskt undra om jag skulle klara en tid snabbare än 4:00-tempo (vilket är en halvmaratontid på 1:24:23).

Starten går! Stephan Wilson sätter av i en galen fart och ska försöka leda loppet så länge han kan. För välgörenhet. Foto: Glenn T Unger.
Inledningen på Järnvägsgatan. Svårt att veta status än. Banans första, jobbiga, backe kommer snart. Foto: Ulla de Silva.

Efter ungefär sju kilometer fick jag sällskap av en annan löpare som berömde mina snygga dojor (han hade likadana) och tyckte att jag höll bra tempo och sade att han kunde försöka hålla samma och haka på. En jättetrevlig kille som jag givetvis svarade vettigt och vänligt. Ärligt svarade jag att jag tyckte att tempot var för lågt men att man inte kunde springa med mer än det man hade för dagen. Inombords tänkte jag att det var ett tecken på att jag skulle öka och försöka se till så att han inte kunde haka på. Småaktigt, men en bra morot och motivation för att öka takten. Vilket var jättebra, för nu kände jag att jag kom in i en bättre rytm och det fanns dessutom några raka platta cykelvägar att komma in i rytmen på och få bra tryck i benen.

Första milen avklaras

Första milen gick på 38:50 officiellt och 38:53 på klockan.

Jag vet inte om tempot egentligen ökade supermycket efter att jag fått sällskap, men kilometer 8 t.o.m. 11 gick på mellan 3:49 och 3:51 (enligt klockan), vilket ju var bättre än de cirka 3:55 jag legat på tidigare. Så ok då, jag kanske skulle fixa en halvmara snabbare än 4:00-tempo även denna gång insåg jag!

När vi nådde Pålsjö skog vid cirka 13 kilometer började jag känna mig sliten men tänkte att jag skulle hålla ut nu, att slutet närmade sig. “Det är bara lite mer knix och grusspring innan du får dunka på nedför Tinkarpsbacken och mötas av strandpromenaden” intalade jag mig själv. Runt kilometer 16 är det alltid jobbigt på halvmaraton, så även denna gång. Här sprang vi genom ett bostadsområde på cykelvägar, så det var ju helt ok underlag att kuta på. Och nu är jag så pass rutinerad halvmaratonlöpare att jag vet att det bara är att genomlida eländet och inte tappa alltför mycket. Jag hade en bra lucka bakåt nu och väldigt långt till löparna framför mig kändes det som.

Fullt fokus vid Sofiero slott. Snart ute på platt asfalt och dags att trycka, trycka och trycka hela vägen in i mål! Foto: Pierre Nordström.

Jakt på löparna framför mig

I Tinkarpsbacken började jag kolla in löparna framför mig. Det var två killar som låg en bra bit framför. Men nu hade jag något att fokusera på så att jag slapp att tänka på hur jobbigt det var de sista tre kilometerna! Jag dunkade på ordentligt nedför Tinkarpsbacken och gick in i ett mentalt vakuum med tunnelseende. Nu var det bara att mata på. Ut på strandpromenaden och mot målet. Och tack och lov utan att springa in i en vägg av motvind detta år! Det var givetvis oerhört jobbigt, som det ska vara, men i år gick denna del snabbare än under fjolårsloppet. Men i fjol hade jag som bekant motvinden att fajtas mot.

Med 300 meter kvar till mål kom jag ikapp en av killarna som jag jagade. Han var sliten och jag hade ju pressat som en galning för att jaga ikapp. Men sedan fick han lite nytt liv, började spurta även han och slet sig förbi mig! Han slog mig med en sekund i mål, men det var en spurt som kostade då det första han gjorde efter målgång var att kräkas! Spurtförlusten gjorde inte mig något alls. Jag var nöjd ändå och glad att jag haft en rygg att jaga på slutet!

Mot mål längs med strandpromenaden i Helsingborg. Foto: My de Silva.
Bara några meter kvar till målgång. Spurtuppgörelse. Foto: Juan Gaete.

Tid, placering och splittar

1:21:21 blev min tid. Det är jag jättenöjd med då jag inte är lika stark som i fjol, men det är fortfarande en jättebra tid. Det är 44 sekunder långsammare än i fjol, men i år var det bättre förutsättningar för löpning. Hade “fjolårs-Björn” sprungit årets lopp tror jag det hade blivit en tid under 1:20.

Jag kom på plats 7 i M40, plats 31 i herrklass och plats 32 totalt.

Första milen gick på 38:50, andra milen gick på 38:35. Exakt hur halvorna såg ut vet jag inte, men det blev ju en negativ split i och med att jag ökade ytterligare efter 20 km-passeringen.

Energiplanen

Det finns inte så mycket att säga om energiplanen. Jag tog en gel var femte kilometer. Magen protesterade inte och det var absolut inga konstigheter med att ta Umara U Gel. Däremot tog jag inte vatten under loppet. Det kanske hade behövts, men jag ville inte riskera uppröra magen alltför mycket. Under Stockholm Marathon tog jag både energi och vatten och då hamnade magen i uppror. Det behöver inte bero på det, men dumt att riskera något. Och det kändes som att jag klarade mig bra utan att ta vatten.

Mingel efteråt

Efter målgången pratade jag med Anna som vunnit och satt nytt banrekord, jag pratade också med Marcus som kommit femma denna dag och inte var lika nöjd som i fjol. Sedan kom Andreas, som jag spurtat mot, fram och pratade en del. Vi strosade i väg och tog oss en varsin öl, skålade för ett bra lopp och pratade lite mer om kommande lopp. Marcus gjorde oss sällskap och det blev en fin stund tillsammans i solen. Vilken strålande avslutning på ett lopp. Precis som det ska vara!

Efter det gick jag i väg för att leta efter ytterligare en löpare och en målgång!

Nummer 30 och 31 i herrklass efter den hårda spurten på slutet. Sedan var det glada miner och efter att denna bild togs gick vi och tog varsin öl och pratade igenom loppet. Mycket trevligt! Foto: Elias Jovancic Persson.

Min “adept”(!) sprang också

Stina och jag efter målgången. Ett rejält nytt personbästa blev det för Stina! Foto: Linda Andersson.

Jag har typ en adept! Jag är ingen löpcoach. Men faktum är att jag har stöttat och varit bollplank i löpträningen med någon under några månader. Nämligen Stina från Eslöv!

Hon kommer från gymhållet men har blivit biten av löpningen och sprungit några lopp. Det som började med lite träningstips på Instagram blev sedan diskussion kring strukturerad löpträning. Dessutom hade hon ett tydligt mål, vilket var att springa halvmaran under två timmar.

När någon är ny inom löpning brukar tipsen vara mest ”spring mer så utvecklas du” (vilket förvisso stämmer). Men hur kul är det?! Jag skickade först över ett exempel på hur ett träningsblock skulle kunna se ut för henne, med pass och farter anpassade till henne. Detta exempel följde hon disciplinerat. För att det inte skulle vara samma pass om och om igen fick hon sedan ett nytt upplägg som sträcker sig fram till Köpenhamn halvmaraton, med Helsingborg halvmaraton givetvis inkluderat i upplägget. Så Stina har kutat on/off-intervaller, intervaller i överfart, progressiva långpass och tröskelintervaller.

Ett bakslag blev en känning i ett ben. Det är ju en risk att man går på lite för hårt när man börjar köra kvalitetspass i sin träning. Det har dock gjort att hon fått uppleva en ljuvliga maskinen ”crosstrainer”. Även den har hon ställt sig på och gnetat disciplinerat.

Så efter en lite knackig uppladdning med sitt ben så ställde hon sig på startlinjen på Helsingborg halvmaraton. Och dänger in 1:51:14! Personbästa med lite mer än nio minuter!

PB-bad med flamingo

Det innebar att hon fick ta på sig PB-solskärmen (den hon har på bilden) och sedan skickas ut på en rosa flamingo i vad Helsingborg halvmaraton kallade för ”PB-doppet”. (Jo, jag fiskade in henne sedan också, men flamingon ville verkligen till Danmark).

Jag är som sagt ingen coach, men jag tänker ändå vara stolt!

Det blev ett PB-bad på flamingon efter målgången!

Efter loppet

Efter loppet blev det en väldigt lugn dag. Jag joggade tillbaka till stugan. Bara 2,5 kilometer från målgången, åt lunch och hällde i mig lite alkoholfri öl. Vi är inne i en alkoholfri period, så inget vilt firande för min del. Sedan redigerade jag lite bilder till Instagram, duschade och tog igen mig. När jag hade vilat upp mig lite packade jag ner en bok, badbrallor och handduk och promenerade ner mot strandpromenaden igen. Där satte jag mig i solen och läste innan jag tog ett dopp i havet. Det var rejält vågigt och hade börjat blåsa lite mer nu än under loppet, men det var jätteskönt i vattnet!

Mot kvällen blev det en suveränt god pizza Primo Il Forno innan jag avrundade dagen med att kolla på film och vräka i mig godis.

Jag vaknade tidigt dagen efter, joggade en mil på stela ben i ett nu mer grått och mulet Helsingborg. Sedan gick färden hem mot Örebro.

Annan läsning om Helsingborg halvmaraton/maraton

Blodomloppet Västerås – dålig tid, hyfsad prestation

Det må ha varit sämsta tiden på 10 km på tre år när jag sprang i mål på Blodomloppet i Västerås på 38:04. Men faktum är att detta var ett bättre lopp än Blodomloppet Örebro (37:50) och Startmilen (37:26). Katrineholmsloppet, där jag sprang på 36:49, rankar jag högre. Men annars så var detta årets näst bästa millopp för året.

Starten för Blodomloppet Västerås går.
Nummerlapp på igen, nu på bortaplan.

Varför? Känslan! Intensiteten!

Banan var mycket knepig och helt hopplös för att springa snabba tider. Den var knixig, grusig, lerig, gräsig, backig och blöt. En dag som denna fick jag gå på hur det kändes och kolla positionerna runtomkring mig.

Starten gick på en mjuk och blöt gräsmatta. Cirka 600 meter, innan vi kom ut på cykelväg. Inledningsvis låg jag på runt plats 20–25 gissar jag. Jag tryckte på och hittade rätt intensitet kändes det som. Plockade någon placering efter 2 km.

Sedan blev det löpning genom ett koloniområde på grusväg. Och längs med Svartån. Efter 4 km plockade jag några placeringar till innan det kom uppförsbackar och rätt svängig löpning. Vid fem kilometer hade jag jobbat mig ikapp ledande dam och vid 6 km passerade jag henne.

Kilometer 8–9,5 gick lätt uppför på asfalterad cykelbana innan det var dags för målgång och de sista 500 meterna på mjuk och blöt gräsmatta igen.

Jag gav det jag hade för dagen, bra mental styrka, hyggligt bra tryck i benen. Urusel tid, men jag tror att alla gjorde rätt dåliga tider i dag. Nu blir det killgiss och ursäkter, men under mer normala förhållanden och plattare bana skulle detta kunnat vara en tid runt 36:30 kanske?

Hyfsad placering

Det blev plats 16 (först hävdade resultatlistan plats 14, sedan plats 20). Och i min gubbklass M40 blev det en andraplats.

Hur man än vrider och vänder på det: jag hade 15 löpare framför mig och 1000 löpare bakom mig.

Så uselt kan det ju inte vara med noll formtoppning, fokus på halvmaran och veckan innan med tre benstyrkepass? Bättre tider finns där, även om jag är långt från toppform.

Next up: Helsingborg halvmaraton och Köpenhamn halvmaraton.

Stripastafetten för tredje gången

För tredje gången och tredje året i rad åkte jag till Guldsmedshyttan för att springa Stripastafetten. En mycket trevlig tillställning där det förutom sex kilometer löpning bjuds på umgänge med klubbkamrater.

Tillsammans med Jonathan Kandelin och Martin Duberg bildade jag laget med det mycket slagkraftiga namnet ”Örebro AIK herr 4” denna dag. Det är faktiskt inte första gången vi bildar stafettlag. För två år sedan hade vi ett lag ihop på Spartacusstafetten och kom på fjärde plats.

Lag med Jonathan och Martin

Jag har ungefär en kilometer kvar till målgång. Foto: Liduina van Sitteren.

Upplägget för dagen innebar att jag sprang förstasträckan, Jonathan andrasträckan och Martin avslutade med tredjesträckan. När starten gick rusade jag i väg men hamnade snabbt rätt ensam. Framför mig hade jag riktigt snabba namn som David Lundström, Ludvig Börjesson, Björn Eriksson och Fredde Johnsson. Bakom mig hade jag min klubbkamrat Tuva Svedin och några yngre förmågor från IF Start. Jag hade även en yngre Startlöpare framför mig de första två kilometerna innan jag kom ikapp och förbi. Men som sagt, det blev mest sololöpning. Jag sprang också min sträcka utan att ha koll på tid och tempo utan såg bara distans och puls på klockan. Det innebar att jag “jagade” min puls, men tycker att jag har riktigt svårt att få upp den i tröskelzon och över. Men ansträngningen kändes helt klart tuffare än tröskel.

Det var en lite justerad bana mot fjolåret. Lite längre, cirka 200 meter. Jag tryckte på för fullt hela loppet och är nöjd med den jämna ansträngningen. Bra och hög. I slutet inne i ett skogsparti var det som jobbigast med backe och småknepigt underlag. Här stack för första gången pulsen upp i zon 5.

Fjärdeplats, men nöjda

Jag tog mig i mål på 23:26 och växlade ut Jonathan på andrasträckan. Sedan joggade jag ner, sprang runt och hejade längs med banan och kunde slappna av lite. Inledningsvis kände jag mig missnöjd med min tid. Den var faktiskt fyra sekunder långsammare än i fjol. Men banan var ju ändå längre så jag hade ju faktiskt sprungit snabbare än sist. Och när jag såg andra löpares tider kändes det bättre. Det var nog en hyfsad tid trots allt, efter var jag kunde förvänta mig. Jag fick ut det jag hade och känner inte att jag hade/borde/kunde springa snabbare.

Jonathan och Martin gjorde kanonfina insatser. Vi missade dock pallen och kom på fjärdeplats, två minuter efter trean. Men vi alla tre var nöjda med insatserna och fick ett kul lopp tillsammans!

Navigation