Envåldshärskare över Björns blogg. Nörd som gillar löpning, spel och film. Bor i hop med två mörkhåriga skönheter.
Andra ställen du kan hitta mig på:
Twitter | Facebook | Instagram
Örebro AIK halvmaraton blev inte veckans enda tävling. På lördagen åkte nummerlappen på igen för lite plågsam löpning med andra likasinnade galningar. Femkilometersloppet Kumla stadslopp gick av stapeln i Kumla sjöpark.
Då jag blev rätt sliten av Örebro AIK halvmaraton var målet med loppet i Kumla att få ett bra träningspass och en bra ansträngning. I Kumla blåste det dessutom vansinnigt mycket så några fantastiska tider var inte att vänta. Målsättningen var blygsam och luddig: ”spring bra”.
Hård start och hård motvind
Efter målgången var jag nöjd och glad. Foto: Oskar Hansson.
Jag gick ut hårt, mest för att passera alla ungdomar med lite för stort självförtroende som ställt sig längst fram. När dessa var passerade blev det slit först i liten klunga och sedan större delen av loppet ensam i motvinden. Första kilometern gick på 3:24, men sedan mattades tempot rejält. Det var riktigt kämpigt. Den lilla klungan framför mig med bland andra Liduina orkade jag inte att jobba ikapp.
I mål gick jag som sjunde man på 18:15. Åtta sekunder efter vinnande dam. Ni kan aldrig ana vem det var, men hon var lång, blond och hade ett holländskt namn.
(Ok då, det blev Liddi som vann även detta lopp. Helt överlägset).
Efter lite nedjogg och fika i blåsten var det dags för prisutdelning. Det delades ut priser till de tio främsta och jag vann en jättefin klocka!
Allt som allt är jag nöjd med loppet. Och om jag först var lite nöjd efter Startmilen och sedan drabbades av växande tvivel och missnöje efter det loppet var det helt tvärtom denna gång. Eller, jag var inte missnöjd alls efter målgången i Kumla, men ju mer jag tänker på loppet desto mer nöjd blir jag. 18:15 i fruktansvärd motvind och på slitna ben som dessutom gav en sjundeplats är ju riktigt bra!
Stort tack också till coach Karin som var på plats och sprang barnloppet med sina tvillingar för att sedan heja på sin adept som snorade sig runt banan!
Gänget från Örebro AIK precis innan start i ett blåsigt Kumla. Från vänster: Peter Sparrow, Mikael Sandberg, Therese Persson, Jonas Färnstrand, Anton Öhman, Liduina van Sitteren, Björn Engqvist, Jonas Fridberg, Fredrik Hartman, Jonas Svensson, David Klingenhoff, Tomas Galmén, Göte Pettersson. Foto: Johan Svanholm.
Vilken otrolig kväll det blev när jag säsongsdebuterade på halvmaratondistansen och gjorde detta med att slipa mitt personbästa med 51 sekunder. 1:18:46 är den nya tiden och jag är otroligt nöjd!
Inför loppet var tanken att, precis som så många halvmaralopp förr, springa första milen under 38 minuter och sedan se om det skulle hålla att fortsätta i samma tempo. Drömmen var att fixa en tid under 1:20 och ännu bättre, att slipa mitt personbästa på 1:19:37 på samma bana.
Starten har precis gått! Foto: Jimmy Glinnerås.
Planen sprack… genast
Men det sprack rätt omgående. Starten gick ruskigt snabbt men kändes oförskämt lätt. Första kilometern landade på 3:32 och det insåg jag var alldeles galet för snabbt. Efter den inledande kilometern hittade jag en klunga anförd av Frippe och med Björn Eriksson och Erica Lech som några av medpassagerarna. Där placerade jag mig och tänkte att jag skulle testa det här med att springa klokt och inte ligga och gneta ensam i vinden. Tempot var 3:40, vilket var snabbare än plan för min del, men det flöt ju på bra, så varför inte testa! Efter några kilometer plockade vi upp Liduina och sedan var vi detta gäng under hela första milen.
Denna klunga tog sig an den första milen tillsammans. Från vänster: Fredrik Johnsson, Erica Lech, Björn Engqvist (det är jag!), Liduina van Sitteren och Patrik Jansson. Foto: Jimmy Glinnerås.Jag passerar den första milen strax under 37 minuter med bra känsla. Bakom mig peppade Siri på från cykeln. Foto: Jimmy Glinnerås.
Den första milen gick strax under 37 minuter. Lika snabbt som jag sprang Varvetmilen. Vid milpasseringen började det kännas lite tuffare och tempot justerades ner. Men inte mycket! Nu låg jag istället i mitt planerade tempo. Efter 11 kilometer stod Tove och peppade på mig vilket verkligen gav styrka. Jag jobbade mig i kapp Liduina, nu hade nämligen klungan spruckit, och sedan var det jag och Liddi som sprang tillsammans resten av loppet.
Vid gamla Mio stod coach Karin och tjoade på oss och hon insåg snabbt att det gick bra för min del då jag såg stark ut och vinkade glatt! De sista sju-åtta kilometerna hade jag och Liddi pepp i form av Siri på cykel och jag slet på för att hålla Liddis rygg. Vilken otrolig nytta jag hade av henne! De sista fem kilometerna var krig, men här började det gå upp för mig att jag inte längre jagade sub 80 minuter. Jag jagade sub 79! Liddi kändes stark men sade att hon hade det tufft och fick styrka av att ligga jämsides med mig på de sista kilometerna.
Efter att jag och Liddi har tränat tillsammans en hel del, och att det är en fin vän och min största förebild inom löpningen kändes det jättekul att vi äntligen fick göra ett lopp “tillsammans”. Vi gnetade på och såg Erica en bit framför oss. Varken jag eller Liddi trodde att vi skulle komma ikapp. Men så började vi ta in och med 400 meter kvar passerade vi Erica. Nu var Liddi första dam. Hon rusade i mål på 1:18:45 med sin skäggige löparkompanjon strax bakom på 1:18:46. Men ärligt talat skiljde det egentligen snarare tre sekunder. Jag tror att Liddi fick en sämre tid än vad hon egentligen sprang på. Det var problem med en del chipp vid tidtagningen, och jag fick uppge min klocktid efteråt. Den var 1:18:46, och den stämde, jag startade och stannade klockan precis vid start och sedan vid målgång!
Delad glädje är den bästa varianten
När jag gått i mål kramade jag om Liddi, studsade runt (nåja, benen var rätt trötta) lyckligt och pratade med klubbkamrater och andra löparvänner. Sedan slängde jag mig på telefonen för att meddela coach Karin min tid. Att vi båda var nöjda och glada var en underdrift. Karin var superglad för min skull och hade skrivit efter hon sett mig passera: “Jäklar vad stark du såg ut! Det där blir en riktigt fin tid! Nu måste jag dra hem och fixa mat, så ingen målgång. Den fixar du själv. Men en racerapport vill jag ha!”
Det här lyckade loppet är verkligen en del av min och Karins träning och jag har verkligen henne att tacka för att jag hade kapaciteten att fixa detta. Och Liduina har jag att tacka för att hon var så stark och att jag hade någon jag kunde kämpa tillsammans med på slutet. Det betydde verkligen jättemycket. Sedan ska även Siri ha ett jättetack för att hon peppade på oss och var en sådan energiinjektion längs med banan. Vad det ger mycket!
Till sist ska älskade Tove ha ett stort tack för att hon också gav mig välbehövlig energi när det behövdes vid 11–12 kilometer. Det gjorde att jag passerade den trötta Enhörna-löparen och såg till att komma ikapp Liduina.
Vid Rosta gärde stod Tove och hejade på mig och gav mig kraft till att passera David Nordqvist från Enhörna IF och jaga ikapp Liduina. Foto: Tove Engqvist.Jag och Liddi sliter den sista milen tillsammans. Vi lyckades dock uppbåda lite glädje och såg till och med ut att ha det lätt när vi passerade Siri. Foto: Siri Englund.
Den åttonde april 2017 sprang jag mitt första ”lopp”. Det var Parkrun i Örebro och det var faktiskt inte bara mitt första Parkrun, utan även det första Parkrun som genomfördes i Örebro.
Inledningsvis låg jag tvåa, men sedan blev det sololöpning för hela slanten. Foto: Carin Calleberg.
Tanken var att femårsjubileet skulle firats förra veckan, men på grund av snösmockan så blev det flyttat till en vecka senare istället.
Kontrasten mot den förra lördagen kunde inte varit större. Denna lördag var vädret strålande vackert och helt perfekt för att kuta snabbt i Rynningeviken.
Jag gjorde comeback på Parkrun sedan augusti i fjol. Då sprang jag in på en andraplats efter Villem Raudsepp med ont i höftböjaren och allmänt dålig form.
Målet denna dag var att helt enkelt springa snabbt, gärna i typ 3:30-tempo. Efter Parkrun väntade även ett intervallpass för min del. En heldag med andra ord!
Träningsvärken i benen var dock rätt illa efter några spänstövningar jag genomfört under onsdagen. Men den värsta stelheten och ömheten hade försvunnit. Värst var det dagen innan Parkrun då stelheten var brutal!
Personbästa och förstaplats
Hur gick det då? Alldeles strålande!
IF Starts Johan Ingjald tog ledningen genast och började i ett rasande tempo med en liten lucka bak till mig. Jag blev lite förvånad över öppningen, men höll mig lugn och fokuserade på att hålla mitt tempo.
Strax innan två kilometer mattades Johans tempo av och jag passerade. Härifrån var det sololöpning för hela slanten, bara jag och förcyklisten. Jag kollade aldrig bakåt och trodde att jag hade Johan, eller någon annan, hyfsat nära. Men det visade sig att jag hela tiden utökade bakåt.
Efter loppet fick jag ringa i PB-klockan. Foto: Lotta Persson.
Vid cirka 3,5 kilometer stod min kollega Sara som flaggvakt och tjoade och hejade på. ”Du vinner, Björn!” hörde jag henne ropa. Det var bara att fortsätta att dundra på, passera Carin som fotograferade och spurta in i mål.
Tiden i mål blev 17:56. Sedan vände jag mig om och såg… ingen. Nästan en minut senare kom Johan i mål som tvåa. Jättekul att jag fick ta min första förstaplacering i Parkrun på femårsfirandet!
Jag sprang hyfsat jämnt och bra och mina kilometertider på klockan blev 3:31, 3:38, 3:36, 3:32, 3:32 (och sedan mätte klockan distansen till 5,03 km så jag hade en till liten fnutt på 30 meter).
Efter målgång fick jag ringa i PB-klockan, prata med lite folk och sedan ge mig ut på dagens andra pass. 4×2 kilometer i halvmaratempo med tre minuter gåvila (så tack och lov var den generös). Efter att ha kutat 5k snabbt kändes inte det tänkta tempot på intervallerna så farliga. Så även det passet gick bra. Facit blev att tvåorna gick i detta tempo: 3:46, 3:41, 3:43 och 3:38. Ett mycket fint pass och bra besked.
Nu blir det lugnt och fint fram till nästa lopp. Skönt att kroppen ska få återhämta sig lite!
På parkrun.se gjordes en intervju med mig inför femårsjubileumet. Jag blir helt felaktig kallad för elitlöpare i intervjun (det varken kallar jag mig själv, eller är!), men allt annat ska vara korrekt och riktigt i intervjun. Den kan du förtuom på parkrun.se även läsa här nedan.
Min resa från joggare till elitlöpare – tack vare parkrun!
Björn Engqvist började sin löparresa ganska sent i livet, men tack vare Örebro parkrun tillhör han nu en så kallade elitlöpare! Här är hans story:
Du har gjort en fantastisk resa från din (och vår) första Örebro parkrun med tiden 25:39 till ditt senaste PB på: 17:19. Om vi förstår rätt var Örebro parkrun ditt första “lopp” någonsin, vad var det som drog dig ner till parkrun den 8 april 2017?
Det är rätt otroligt att titta tillbaka på hur allt började och var jag är i dag. När det går trögt i träningen eller resultaten inte är de jag vill att de ska vara försöker jag att påminna mig om att jag har uppnått tider och prestationer jag aldrig hade kunnat drömma om när jag började med löpning.
Jag hittade nämligen löpningen rätt ”sent”. Sommaren 2017 väntade mitt bröllop. Inför det ville jag komma i form lite mer och börja röra på mig. Efter jag fyllt trettio hade jag lagt på mig bekvämlighetskilon. Dessutom hade jag ont i ett knä. Men jag testade ändå att köpa ett par löparskor och ge mig ut och jogga. Detta var hösten 2016 och några månader innan jag fyllde 36 (jag fyllde i januari 2017). Att springa lopp fanns det inte en tanke på. Jag kunde jogga några få kilometer i väldigt långsamt tempo innan jag var tvungen att börja gå på grund av mitt smärtande knä.
Det blev sakta men säkert lite bättre. Jag sprang något enstaka löppass i veckan och när sedan en kollega till mig tipsade om något nytt, som tydligen hette ”parkrun”, tyckte jag det lät intressant. Jag trodde först att det var ett koncept där man sprang i olika parker i olika städer. Vilket ju i sig inte är helt fel, men som jag minns det hade jag inte riktigt fattat att det var något som var här för att stanna. Jag tog mig iväg till starten vid Naturens hus. För första gången någonsin för att springa tillsammans med andra. Känslan var nervös, men nu skulle jag få testa på att springa ett ”lopp”.
Förmodligen gick jag ut alldeles för hårt. Det har ju gått fem år sedan den där morgonen i Rynningeviken och jag har sprungit åtskilliga lopp sedan dess. Eftersom jag fortfarande har en tendens att starta för hårt utgår jag från att jag gjorde det även under Örebros, och mitt, första parkrun.
Med sprängande bröst av andfåddhet tog jag mig i mål på 25:39. Jag var väldigt nöjd och hade fått blodad tand!
Det tog ett tag innan du hälsade på oss igen, 27 januari 2018, vad hände däremellan?
Efter mitt första parkrun så gifte jag mig, sprang ännu mer och blev bättre i knäet och sprang några andra lopp. Jag debuterade även på 10 km och halvmaraton. Det gjorde att när jag väl gjorde ”comeback” blev det en rätt rejäl slipning av mitt personbästa på parkrun. Lite mer än fyra och en halv minuter snabbare tid blev det i mitt andra lopp, vilket var lopp nummer 41 i Örebro. Efter det loppet återkom jag lite flitigare under 2018, där maj blev en riktigt aktiv månad med tre parkruns. Efter att jag lyckats springa på precis 20 minuter blankt kunde jag veckan efter detta springa i mål på 19:52 och slå den gräns jag tyckte kändes magisk då, under 20 minuter!
Detta var samma helg som James Last var på besök från Borlänge och sprang Örebro parkrun i sin noshörningsdräkt.
Uppenbarligen springer man lite snabbare när man är jagad av en noshörning!
Berätta lite om dig själv, har du alltid sprungit, varit aktiv?
I ungdomen spelade jag pingis och fotboll. Sedan blev det lite korpfotboll där jag var målvakt innan jag lade ner det och löpningen tog över. I grunden är jag rätt bekväm av mig och löpning har snarare varit en ”bestraffning” eller något man håller på med under en försäsongsträning. Ibland undrar jag hur tusan jag kunde börja med en sport som är en enda försäsongsträning året om. Något står inte rätt till!
Efter de inledande åren som löpare började jag satsa lite mer målmedvetet. Jag märkte vilken skillnad det gjorde om man inte bara ”sprang” utan faktiskt ”tränade” löpning. Intervallträning är en bra grej! Parkrun gav mig blodad tand att springa andra lopp, och att springa lopp motiverade mig till att träna.
Jag började sätta tidsmål på olika distanser, läsa på om löpträning, och träna med flit och entusiasm. I maj 2019 hade jag en fantastisk period där jag med en veckas mellanrum först sprang en halvmara under 90 minuter (i Gävle) och sedan en mil under 40 minuter (i Lidköping). Två fina milstolpar för en löpare!
Sedan dess har jag gått med i löparklubben Örebro AIK, tränat ännu mer och lyckats slipa ner mina personbästatider till 35:21 på milen, 1:19:37 på halvmaran och 17:19 på 5 km. Tider jag aldrig hade kunnat drömma om när jag började med löpning hösten 2016!
I år jagar jag ännu bättre tider och slipar på träningen och upplägget tillsammans med min coach Karin, sedan några månader tillbaka. Min coach är faktiskt den kvinna som sprungit absolut snabbast på Örebro parkrun. Hon har sprungit två gånger och satte banrekord båda gångerna!
Hur skulle du beskriva parkrun för någon som har aldrig deltagit förut?
Förutsatt att personen jag pratar med redan vet att det handlar om en runda i vacker natur så skulle jag verkligen försöka förmedla hur välkomnande det är. Om man inte håller på med träning eller löpning kan det kanske bli lite skrämmande att tänka på att bege sig till ett ställe där man tror att det finns massa maniska löpare som jagar tider och hetsar varandra.
Men så är inte parkrun! Visst, du kan komma dit och försöka springa lungorna ur dig så fort du kan, men du kan även jogga lugnt eller promenera runt banan och stanna för att fotografera svanar. parkrun är verkligen välkomnande för alla och alla volontärer är så trevliga, hälsar och peppar på dig oavsett hur snabb du är.
Du kommer att känna dig lika välkommen om du så springer runt banan på femton minuter som om du promenerar runt den på en timme och femton minuter.
Kommer du att försöka förbättra ditt parkrun PB på The Big parkrun Day på 9 april?
Ja, det kommer jag att göra förutsatt att jag inte är skadad eller sjuk!
Mitt nuvarande parkrun-PB satte jag på en dag då jag var i en rejäl formsvacka och dessutom hade ont i höftböjaren. Jag sprang i mål på 18:45 vilket är ungefär samma tempo som jag har sprungit mina snabbaste halvmaror i. Som den tävlingsmänniska jag har blivit vill jag givetvis slipa mitt parkrun-PB till att vara lite mer nära mitt personbästa på femkilometersdistansen.
Och visst vore det fint att återvända fem år efter det första ”loppet” någonsin!
Efter Varvetmilen som inledde säsongen var det dags för säsongens andra tävling i form av klassiska Startmilen. Ett fint lopp som i år debuterade sin nya bana. Förhoppningen var en bättre insats än Varvetmilen även om förväntningarna var lite lägre ställda inför detta lopp.
Sol och kall vind bjöds det på denna dag. Foto: IngMarie Johansson.
Tack och lov blev det en bättre insats!
Det var lite sämre förhållanden än Varvetmilen. Den dagen var det praktiskt taget perfekt. Nu blåste det lite mer och Startmilens bana är lite mer backig och knixig.
Jag gick ut i vad som kändes som ett mer defensivt tempo än senast, men faktum är att första kilometern gick två sekunder snabbare än på Varvetmilen. Tidigt såg jag en sub 35-klunga med Martin Duberg, Jonathan Kandelin och Erica Lech bland andra dra i väg och tätt bakom dem fanns Liduina van Sitteren och Karl Wilenius. Jag försökte inte ryckas med i någon annans tempo utan tänkte att jag ska göra mitt eget lopp. Jag är ändå så kass på att springa taktiskt och ”ligga i rygg” så sånt är helt bortkastat för mig. Det kostar mer än det ger någon fördel känner jag (och handlar så klart om en övningssak).
Istället låg jag inledningvis i en klunga tillsammans med Fanny Schulstad och hemvändande Lisa Bergdahl som tävlingsdebuterade på hemmaplan. Och så några äldre jämnåriga herrar jag hade dålig koll på. Fanny gjorde ännu ett klokt lopp och ökade på andra halvan och utökade en lucka till mig från cirka sex kilometer och framåt.
Spurt på slutet gav DM-brons
Efter åtta kilometer hade jag dock lyckats jobba mig i kapp och förbi Lisa och sedan var det ju bara att dunka på allt vad jag hade. Jag passerade några fler löpare vilket skulle visa sig väldigt viktigt.
Jag spurtade in i mål på 36:13. Med mindre än två sekunders marginal lyckades jag knipa DM-brons i M40-klassen i det nya större distriktet, Södra Svealand, då det visade sig att en av löparna jag passerat på slutet var just en M40-löpare! Jättekul.
Tiden är jag också nöjd med. Det är på denna nivå jag tycker jag ska prestera just nu och jag sprang jämnare, snabbare och bättre i dag än senast och det på en bana som var lite svårare.
Sista kilometern gick snabbast på 3:25. Och första näst snabbast, på 3:27.
Tvivel på min kapacitet
Efter målgång var jag trött. Rejält trött. Liduina såg piggare ut efter ännu en stark insats. Foto: Moa Holmberg.
Trots att jag var nöjd med min tid har dagarna efter loppet handlat om tvivel. Tvivel på att jag verkligen har kapacitet för att ta mig under 35 minuter på milen. Jag är 41 år och de där sekunderna är banne mig inte lätta att slipa bort. Det slog till som ett slag i magen när jag insåg att jag samma tid i fjol sprang milen på 36:14. Skillnaden är alltså en sekund. På ett år.
Vad jag däremot har blivit betydligt bättre på än jag var tidigare är att inte titta alltför mycket på andras tider. Detta hade jag problem med under 2020 och en känsla av vad jag “borde” klara av. I fjol blev detta mycket bättre. Och likaså i år. Men det är svårt att bortse från faktumet att praktiskt taget alla löpare jag har sprungit jämnt med på det senaste året sprang snabbare än jag. Och flera under 35 minuter.
Jag hoppas verkligen att kapaciteten finns där. Men jag känner mig inte säker alls. Någonstans finns ju taket. Jag kan ha slagit i det.
Förhoppningsvis kommer ett rejält ”släpp” under säsongen. Men just nu känns sub 35 väldigt långt bort.
Coach Karin har fått agera bollplank och psykolog och försökt peppa igång mig. Det är ju inte träningen jag tvivlar på. Det är mig själv.
Video från mitt lopp
Från fantastiskt fina YouTube-kanalen HugRunner klippte jag ihop denna video på mig när jag gnetar mig runt Startmilens bana.
Efter månader i mörker, gnetande på isiga vägar, på löpband en hel del styrketräning var det äntligen dags att snöra på sig snabbskor och begå säsongsdebut. Tidigt på säsongen ligger Varvetmilen, seedningsloppet till Göteborgsvarvet, och det var detta lopp som fick bli premiärlopp.
Fanny Schulstad och jag är på väg in mot varvning. Det första varvet gick på 18:15. Foto: Jimmy Glinnerås.
Vädret kunde vi inte klaga på denna dag och förutsättningarna för löpning var helt perfekt. Varvetmilen har en bra tvåvarvsbana på cykelbanorna på väster. Det var lite lerigt på några ställen, men inget att gnälla på. Det var också vindstilla och bra temperatur med skinande sol. Efter en tuff träningsperiod och utan någon formtoppning (den blir senare i år) så ställde jag mig på startlinjen vid Rosta gärde med en förhoppning om en tid på låga 36 minuter. Typ 36:20 trodde jag på och hade varit nöjd med.
Allt enligt plan på första varvet
När startskottet gick kändes allt fine and dandy. Första kilometern gick på min klocka på 3:29. Sedan blev det lite knixigare och lätt uppför så efter det mattades tempot något. Jag hängde med fint i en klunga med några andra herrar och när jag gick in för varvning hade jag en viss distriktsrekordhållare på maran intill mig: Fanny Schulstad. Första varvet gick på 18:15. Men sedan blev det för tufft. Jag började tappa tempo och det var rätt flåsigt och jobbigt. Den sjunde kilometern blev den långsammaste och landade på 3:50, här passerades jag av urstarka Frida Michold som kom trea bland damerna (Fanny hade utökat sin lucka och sprang lätt och fint i mål på 36:18 och en andraplats). Efter svackan på kilometer sju kunde jag vända lite på det och springa de tre sista kilometerna progressivt.
Jag insåg rätt snabbt på det andra varvet att låga 36 skulle bli för tufft. Istället ställde jag om och tänkte att jag åtminstone skulle försöka ta mig i mål under 37 minuter.
När jag gick in på slutdelen av banan var det fullt fokus. Frida var för tuff att jaga ikapp men jag försökte kräma ur det sista jag hade i benen. Karin sprang efter och manade på mig in i mål och utmattad kunde jag passera mållinjen och konstatera att jag åtminstone lyckats ta mig i mål under 37 minuter. Min tid blev 36:51 vilket innebar plats 11 i herrklass.
Efter loppet pratade jag med lite andra löpare varav några jag bara “träffat” via sociala medier tidigare. Alltid jättekul att få träffa alla ambitiösa löpare som delar samma passion och intresse som en själv.
Sedan blev det en kort nedjogg och debrief tillsammans med Karin innan jag avslutade med tre kilometer på egen hand.
Även om jag inte är jättenöjd med min tid och prestation, det gick som sagt cirka 30 sekunder för långsamt, så var det härligt att få nåla på sig en nummerlapp igen och starta tävlingssäsongen.
Jag rusar in mot mål. 150 meter kvar ungefär, coach Karin peppar på i bakgrunden (i röd jacka). Foto: Jimmy Glinnerås.
Tack till alla längs med banan, och tack till min grymma coach
Min grymma coach Karin Sennvall Forsberg och jag efter avklarat lopp och nedjogg. Hon är ett strålande stöd och jag är så tacksam att vi samarbetar denna säsong! Foto: Maja Persson. Tack till alla som hejade på från sidan med glädje och entusiasm i går. Ni gjorde det till en fin säsongspremiär! Idel glada tillrop från sidan och många som ropar ens namn och peppar på. Örebro är en fin löparstad med en härlig gemenskap över klubbgränserna.
Men så klart ett extra stort tack för… allt, till suveräna coach Karin! I går var det ju tävlingsdebut för henne som coach till en viss adept.
Hon peppade innan, under, och efter loppet i går och är ett fantastiskt fint stöd att ha! Och förutom pepp och stöd har hon ju så klart lagt upp min träning i år. Fokus de senaste veckorna har varit intervaller i överfart. Att bli snabb! Nu väntar lite längre intervaller och lite mer uthållighet.
Gårdagens Varvetmilen inte något fokuslopp. Jag har satt en gradering på alla mina lopp från A till D, där A är de viktigaste loppen och D de minst viktiga. Varvetmilen hade C-gradering.
Det är bara ett steg på vägen och vi är bara i början av resan som (förhoppningsvis) ska ta mig till en miltid under 35 minuter och en halvmaratid under 78.
Det är dags att sammanfatta löparåret 2021, precis som mina föregående år. Vad kul det är att jag fortsatt håller på med löpningen och tränar och utvecklas!
Löpningen har för det mesta tickat på bra under 2021. Totalt blev det 4495 kilometer i löparskorna, vilket är en liten ökning mot i fjol. Jag slipade två personbästatider då 10 km avklarades på 35:21 och halvmaran avklarades på 1:19:37. De mål jag satte inför 2021 var milen under 35 minuter (vilket alltså inte lyckades) och halvmaran under 80 minuter (vilket lyckades).
Dessutom hade jag fem kilometer under 17 minuter som ett mål jag inte prioriterade särskilt högt. Det lyckades inte heller och jag sprang som snabbast femman på 17:37 (mitt personbästa från 2020 är 17:19).
Så trots att jag bara satte ett av målen är jag nöjd med säsongen. Jag lyckades förbättra mitt personbästa på milen med bara två vilodagar efter en riktigt tuff halvmara. Det är jag jättenöjd med. Överlag har jag varit mycket jämnare som löpare under 2021 jämfört med 2022.
Träningen
Under hela året har jag haft en bra och rätt jämn mängd där jag varje månad sprungit runt 40 mil bortsett från november då det blev betydligt mindre på grund av skada. I januari smög jag igång kvalitetsträningen på hala cykelvägar med en del tröskelintervaller och väldigt lite överfart. Det behövdes för att starta kroppen efter november och december som varit lugnare sett till ren kvalitet. Det blev mest progressiva pass med lite längre intervaller och även lite backlöpning.
Så här såg det ut fram till april ungefär. Jag hade även två paceuppdrag i början av året där milen skulle in under 40 minuter samt under 38 minuter. Och så sprang jag några snabba halvmaror rakt av.
Eftersom det var så osäkert med när tävlingarna skulle komma igång var det svårt att rikta sin träning mot något. Det handlade mycket om att försöka hålla en bra nivå till när jag väl fick tävla igen. Men motivationen började tryta när de tänkta restriktionslättnaderna flyttades fram.
I maj började jag springa lite mer snabba och korta intervaller än tidigare. Nu var det dags att jobba in lite mer speed i benen. De officiella tävlingarna lyste fortfarande med sin frånvaro, men några träningstävlingar blev av i alla fall.
När tävlingarna väl drog igång i juni så började träningen kretsa mer kring dessa lopp. Det blev lite mer träning i specifik tänkt halvmarafart samt några pass med korta intervaller.
Ungefär så såg det ut resten av året. Mycket tröskelfokus i träningen med enstaka pass med överfart när det var dags för millopp. Sedan petade jag in några ”rakt av”-pass emellanåt. Jag gillar att springa en distans utan något ”upplägg” utan bara för att se status. Och det är ju jättebra träningspass det också.
I år har jag känt mig mer avslappnad till min träning än tidigare. Jag drabbas fortfarande av viss ”intervallångest” emellanåt när något riktigt tufft och vidrigt pass ska in, men när ett pass inte går som det ska läser jag inte in för mycket i det utan kan gå vidare.
Tävlingarna
Det blev inte lika många tävlingar under 2021 som det blev under 2020. Jag var lite mer selektiv i år för att försöka behålla den tävlingsglädje och inspiration jag kände när det gick bra. Huvuddistanserna i år blev 10 km och halvmaraton. Efter fjolårets misslyckanden på bana så undvek jag helt och hållet bantävlingar. Jag är tveksam till att det kommer bli tävling på bana under 2022 också. Det lockar helt enkelt inte!
Tävlingsåret har varit riktigt bra! Jag tycker egentligen inte att jag har gjort en enda misslyckad tävling. Den tävling jag var minst nöjd med var SM i 10 km på Anderstorp där jag sprang i mål på 37:37 på motorbanan. Men det var så galna förhållanden med otrolig hetta så allt var en enda freakshow och jag får ändå vara nöjd med att det inte var totalt haveri under den tävlingen.
Min bästa prestation för året får anses vara på samma distans, några veckor tidigare, när jag med endast två dagars vila efter en varm halvmara slipade mitt personbästa på 10 km landsväg och sprang i mål på 35:21 på Örebro AIK:s klubbmästerskap. Det är jag jättenöjd med och det var över all förväntan för det loppet.
De bästa loppen sett till både placering och känsla kom på halvmaratondistansen. Min fjärdeplats i värmen på Semesterhalvmaran, och där jag plockade silvermedalj i veteranklass efter självaste Erik Anfält är höjdpunkten. Vilken lycka att få göra ett så bra resultat på ett lopp jag tycker så mycket om!
Sommarens inledande tävling, Kungsbackaloppet, är en annan höjdpunkt. Förutsättningarna var jobbiga med en otroligt varm dag och dessutom riktigt blåsigt. Så min åttondeplats (efter spurtduellsförlusten mot Martin, med en sekund) och tiden 1:20:36 är jag riktigt stolt över. Femteplatsen på Läckövarvet (som givetvis OCKSÅ var vidrigt varmt) är en annan prestation jag är stolt över, även om genomförandet inte var lika bra det loppet.
Istället för att lista alla tävlingar månad per månad tänkte jag försöka rangordna de tre höjdpunkterna.
3. Kungsbackaloppet
Den riktiga tävlingsdebuten för året skedde i Kungsbacka på ett riktigt hett och vidrigt jobbigt lopp. Jag genomförde dock loppet klockrent och från att ha legat på plats 19 halvvägs tog jag mig i mål på en åttondeplats, efter en förlorad spurtduell mot Martin Duberg. 1:20:36 stannade klockan på.
Med bara två vilodagar efter Kungsbackaloppet så fick jag till ett superlopp på banvallen. Förutsättningarna var rätt perfekta och det var full fart från start till mål. 35:21 var en bättre tid än jag vågat drömma om och jag var så stolt och nöjd med min prestation.
Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.
1. Semesterhalvmaran
Efter ett gäng supervarma lopp kände jag mig hyfsat bra värmetränad och fick till en jättefin prestation i värmen där jag låg på fjärde plats från start till mål. Så otroligt kul att få till en bra prestation på den halvmara jag tycker bäst om i länet!
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.
Årets ”runstreak”
Precis som i fjol försökte jag mig på en liten runstreak. 2020 var det en sub 40-mil i månaden som gällde. I år blev det istället en halvmara i samma tempo. Det gick nästan hela vägen. Jag föll på december. När jag väl gjorde mitt försök hade det snöat och det var omöjligt att få bra grepp med löparskorna. Det blev 15 halvmaror som gick snabbare än 1:24:23, vilket är 3:59-tempo.
2 januari – 1:23:49 (träning)
7 januari – 1:23:23 (träning)
26 januari – 1:22:28 (träning)
25 februari – 1:21:40 (träning)
15 mars – 1:21:04 (träning)
17 april – 1:19:37 (inofficiell träningstävling, kontrollmätt bana, plats 2)
17 maj – 1:19:27 (träning)
19 juni – 1:20:36 (Kungsbackaloppet, plats 8)
3 juli – 1:22:43 (Läckövarvet, plats 5)
17 juli – 1:22:19 (Semesterhalvmaran, plats 4)
12 augusti – 1:23:03 (träning, kontrollmätt bana)
27 september – 1:22:14 (träning)
9 oktober – 1:20:56 (Å-stadsloppet, plats 12)
23 oktober – 1:23:43 (träning)
6 november – 1:21:06 (Uppsala halvmaraton, plats 15)
I december blev det ingen lyckad halvmara i 3:59-tempo.
Hur blir 2022 då?
Det kommer att bli en helt ny situation för mig träningsmässigt då jag nu kommer att ha en tränare! Efter att fått hjälp av Karin Sennvall Forsberg med tekniken utökar vi samarbetet. Det ska bli jättekul och spännande!
Karin kommer att lägga upp min träning och coacha mig under säsongen. Hon har massa meriter som löpare (två distriktsrekord, landslagsuppdrag och några SM-medaljer bland annat) och är superduktig på det här med prestationsinriktad träning. Jag blir hennes första adept som tränare (#teamsennvall!) och det är en ära att få tränas av en så vass löpare! Jag gillar också att jag kommer att ha en tränare nära som jag faktiskt kan träffa för att justera och stämma av hur det går och som kan piska och pusha mig vid sidan om på pass och lopp emellanåt.
Vi har satt två mål för säsongen 2022. De distanser vi satsar på är 10 km och halvmaraton. På milen ska jag försöka ta mig under 35 minuter och på halvmaraton under 1:18.
Maraton då? Jag har inga planer på en mara under det första halvåret. Vi får se när vi utvärderar halvvägs om det blir något att satsa på.
Nu håller vi tummarna för ett bra löparår 2022!
Till sist
Liduina van Sitteren, svettig löpgubbe och Erica Lech efter SM på Anderstorp. Foto: Fredrik Hartman.
Precis som föregående år vill jag lyfta fram de löpare som inspirerat och stöttat mig på något sätt. Jag har turen att vara omgiven av mina idoler och kunnat träna och slita med dem sida vid sida. Tack för att ni finns.
Liduina van Sitteren
Jag lärde känna Liddi i fjol och tränade en hel del med henne under förra säsongen. Tyvärr har det inte blivit lika mycket denna säsong. Hon har haft en svår säsong med en hel del skadebekymmer. Men när hon har kunnat springa har hon ändå gjort det överraskande bra (och nu verkar hon sannerligen vara på gång igen)!
Vi är rätt olika i hur vi funkar när vi tränar. Jag är mer fyrkantig och noga med att sätta de exakta farterna jag tänkt mig och brukar muttra om ”staplarna på Strava ska se bra ut”. Liddi kollar ofta inte ens på klockan utan frågar emellanåt ”är det här rätt fart?”.
Sätter hon ett sämre pass så verkar hon inte älta det eller läsa in för mycket i det vilket är något jag verkligen försökt ta till mig och lära mig av henne. Det tycker jag också att jag har blivit bättre på!
Fanny Schulstad
Fanny flyttade hem till Örebro igen och kom in i löpargänget som en frisk fläkt. Hon tränar målinriktat, peppar bra på de pass man har det tufft på och är alltid på gott humör och väldigt sympatisk. Dessutom verkar vi lite lika i att vi kan bäva för tuffa pass och tar till små knep för att peppa sig själv under passen. Det är som Fanny sammanfattade under ett av våra hårda intervallpass ”det är mycket som pågår i huvudet”.
Martin Duberg
Vilka bataljer vi haft under säsongen. Tack vare Martin har jag gjort bättre tider och prestationer i åtminstone tre lopp. På halvmaran i Kungsbacka vann han över mig med en sekund, i efterföljande klubbmästerskapen på 10 km blev det samma utfall igen innan jag kunde bryta mönstret och ta mig i mål tre sekunder före på Semesterhalvmaran. Utan sparringen och fajterna hade det inte blivit så bra tider som det blev på något av dessa lopp. Givetvis vill jag alltid komma före alla jag möjligtvis kan göra det, men det har varit en fantastisk ”tillgång” att få de dueller vi haft under året. Och givetvis är det inga sura miner efteråt, även om både jag och Martin så klart vill vinna. Precis så ska det ju vara!
Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning
Fredrik Johnsson, Mikaela Kemppi, Andreas Ingberg, Karin Sennvall Forsberg, Jessie Ross Skärvad, Erica Lech, Victor Urquhart Smångs, Jessica Virgin, Siri Englund, Stefan Sager, Anna Ornell, Ola Backlund, Karl Wilenius, Sören Forsberg, Jonas Nilsson, Josefin Gerdevåg, Jonathan Kandelin, Oskar Larsson, Björn Eriksson, Ludvig Börjesson, Elias Zika, Sanna Mustonen, Victor Dahlgren, Carolina Wikström, Jonas Brännmyr, Johan Ingjald
Med en halvmara avslutar jag tävlingssäsongen 2021. På lördagmorgonen åkte jag till ett mycket vackert men iskallt Uppsala för att springa halvmaradistansen på Uppsala marathon. Eftersom Å-stadsloppet gått bättre än förväntat ville jag göra ett till lopp innan jag tog säsongsvila.
Jag kom till Uppsala i god tid innan loppet skulle börja och hann se maratonlöparna (de startade 9:30, medan mitt lopp startade klockan 11) marschera iväg till startlinjen, anförda av trummor och pompa och ståt. Det sprangs dessutom maratonstafett med nästan fyrtio lag anmälda. Det var helt enkelt bäddat för en löparfest med 400 anmälda till halvmaran. Totalt måste det varit runt 800-900 löpare i alla distanser och klasser. Loppet skulle gå genom centrala Uppsala vilket bäddade för att det längs med banan skulle finnas publik.
Start och målgång var uppe vid Uppsala slott med en fantastiskt fin utsikt över Uppsala. Men det var ju något som oroade med denna fantastiska utsikt. Om man står uppe på något och blickar ner på något så innebär ju det… backar! Och mycket riktigt, på slutet skulle man behöva ta sig uppför för att kunna gå i mål!
Jag är nöjd efter att kunna avsluta säsongen med en stark halvmara på ett fint lopp. Foto: Lars Björklund.
När jag värmt upp i kylan och ställt mig på startlinjen gick startskottet och vi rusade i väg. Efter 20 meter höll alla på att springa fel (det var lite si och så med uppmärkningen av banan), men sedan svängde vi rätt. Första kilometern bestod till störst del av nedförsbacke vilket gjorde att min första kilometer gick på 3:24. Sedan normaliserade det sig och kilometertiderna hamnade på runt 3:43-3:47. Genom centrala Uppsala hade jag förcyklist vilket kändes oerhört lyxigt och helt rätt. Arrangörerna måste ha uppfattat att de hade finbesök och ombesörjt så att jag fick en förcyklist. Det måste ju varit så, för det kan väl inte ha något att göra med att jag sprang med damledaren, Isabelle Brauer från Hässelby, som dessutom vann med enorm marginal?
När Isabelle skapade en lucka framför mig började förcyklisten missköta sig och cyklade framför henne istället för mig. Nåväl, jag fick leka elit i några kilometer i alla fall och fortsatte att gneta på efter bästa förmåga.
Eftersom banan helt saknade kilometermarkeringar fick jag gå på klockan. Den första milen gick på 37:33. Det började bli tufft efter det och mitt tempo sjönk till runt 3:50-tempo. Kallt och lätt motlut med motvind var vad som väntade. Jag hade en rejäl lucka bak till närmaste löpare, kanske runt 40 sekunder, men lyckades istället, trots lite långsammare tempo ta in någon enstaka placering. Jag höll ihop det bra resten av loppet och lyckades till och med peta in någon snabbare kilometer på 3:45 mot slutet.
De två sista kilometerna var vidriga och handlade bara om klättring och här kom mina två enda kilometer som hade en tid långsammare än 4:00 då kilometer 20 och 21 gick på 4:02 respektive 4:03.
Jag gnetade mig i mål på 1:21:06 och det gav mig plats 15 av över 200 herrar. Det är jag ändå rätt nöjd med, trots att det inte blev någon officiell sub 80-tid även denna gång. Framförallt är jag nöjd att jag när jag tappar tänkt tempo ändå inte totalt tappar det utan kan fortsätta i bra tempo så att det inte blir katastrof.
Inledningsvis sprang jag i en klunga med ledande dam, Isabelle Brauer från Hässelby SK. Foto: Salem Sarsour.Jag tar mig i mål efter en jobbig avslutning. Foto: Benjamin Portal.
Trevlig avslutning på loppet och säsongen
Efter loppet stod jag och frös men fick i alla fall träffa löpare som jag bara träffat online tidigare, som Lars Björklund och superstjärnan Carolina Wikström! Lars som jag verkligen hade kul kuriosa att överraska med då jag pluggat med hans storasyster för 20 år sedan när jag bodde i Bollnäs. Carolina mötte jag längs med banan (hon sprang en sträcka på stafetten) och vi vinkade glatt till varandra. Efteråt berättade hon att hon blivit överraskad av att möta mig mitt ute på en vindpinad slätt.
Med gott humör och en tung och fin medalj satte jag mig i bilen hem till Örebro igen. Nyfiken på hur Kilsbergsleden gått (min klubbs tävling som avgjordes samma dag och samma klockslag som Uppsala halvmaraton) ringde jag upp Liduina och fick utförlig rapportering därifrån. Och lämnade en egen race report till henne så klart.
Jag är nöjd med min säsong och lättad över att jag nu kan få vila upp mig lite både fysiskt och mentalt och inte ha någon tävling på ett tag att sikta mot. Efter lite säsongsvila ska jag börja grundträna inför nästa säsong.
Inför Å-stadsloppet har jag haft en knepig uppladdning. Först har det varit mitt fotproblem vilket hållit mig borta från att kunna löpträna som jag velat i cirka två veckor. Sedan har vi haft sjukstuga här hemma där Tove legat dunderförkyld vilket gjort att min kropp bekämpat förkylningsvirus för fulla muggar.
Jag har känt mig trött och seg och efter lunchlöpningen dagen innan loppet blev jag snorig, lite hostig och fick lätt halsont. Inte den ultimata uppladdningen när man ska springa lopp.
Så med detta i bagaget cyklade jag till Tybblelundshallen för att delta i mitt fjärde Å-stadsloppet. Hostan var borta och halsontet lika så, men känslan var inget vidare. Jag var i alla fall glad över att kunna komma till start. Alla tidigare upplagor av Å-stadsloppet har jag satt nytt personbästa på. Det var jag övertygad om inte skulle hända denna gång.
Glada miner i ”Fannys klunga”. Från vänster: Fredrik Johnsson, Jakob Nilsson, Erik Axelsson, Fanny Schulstad, Ronja Lindgren Fjellner (längst bak, sprang 10 km och vann), Oskar Hansson och undertecknad!
Efter lite uppvärmning ställde jag mig på startlinjen. Den enda tävlingsplanen jag hade var att göra första milen runt 38 minuter och sen fick vi se hur det kändes. Då Frippe skulle pacea Fanny i 3:45-tempo blev det rätt naturligt att jag sprang med i den klungan.
Inledningen helt enligt plan
När startskottet gick rusade vi i väg, men kontrollerat och fint. Den första kilometern gick på 3:43 på klockan, andra på 3:42 och tredje på 3:40.
Fem kilometer passerades på 18:37 på min klocka och sedan milen på 37:18. Men det var snarare 37:40, vid milmarkeringen på banan. Inledningen gick alltså optimalt enligt plan. Känslan var helt ok och jag var överraskad över det tempo jag kunde hålla. Men jag visste och kände att det skulle bli en tuff andrahalva. Vid cirka 12-13 kilometer började klungan med Fanny och Frippe att dra i från, men jag kände mig mentalt helt ok med detta då tempot ändå var över förväntan och jag kunde inte göra annat än att springa så bra som möjligt efter egen förmåga.
Från 16 kilometer och framåt var det riktigt tufft. Jag tog mig ikapp och förbi Niklas Hasselwander vid cirka 19 kilometer och framför mig hade jag sedan Liduina som slet på. På sista rakan förbi universitetet, med cirka 300 meter kvar började jag tänka tanken på att Liddi kanske skulle gå att passera. Men jag var sjukt trött och kunde inte frammana tillräckligt med krafter för att komma ikapp. Jag tog mig närmare men aldrig förbi. Oerhört trött rusade jag i mål inne i Tybblelundshallen på 1:20:56, åtta sekunder efter Liddi. Det gav mig en tolfteplats.
Med detta är jag som sagt otroligt nöjd. Jag hade varit nöjd med en tid på 1:22-någonting, så att jag överhuvudtaget kunde vara i närheten av sub 80 var ju fantastiskt!
Jag, Fanny, Frippe och Oskar håller ihop vid småbåtshamnen.
Andra plats i lagtävlingen och nytt distriktsrekord av Martin Regborn
Team van Sitterengqvist, med mig och Liduina, kom på andraplats i lagtävlingen.
Jag tävlade inte bara för egen del. Nej tillsammans med Liddi tävlade vi som mixlag med ”Team van Sitterengqvist”!
Vi kom på en andraplats med totaltiden/maratontiden 2:41:44 (Liddis 1:20:48 + min tid 1:20:56). Gnuggarna, bestående av Fanny Schulstad och Oskar Arlebo, var överlägsna och det var ju knappast något snack om saken när båda löparna i ett lag slår båda de andra löparna i det andra laget. Stort grattis till Fanny och Oskar! Välförtjänt! Och givetvis jättegrattis till Fanny som klokt, starkt och välförtjänt tar hem segern i damklassen före Liduina och unga eskilstunalöparen Josefine Johnsson som jobbade sig tillbaka efter ett rejält fall och med blodiga ben sprang i mål ungefär en halvminut bakom mig.
Den största prestationen stod dock varken Gnuggarna, Fanny, Josefine eller Team van Sitterengqvist för denna dag.
Vinnare i herrklass blev Martin Regborn. Och inte nog med att han vann. Han krossade distriktsrekordet på halvmaraton från 1986 när han sprang i mål på 1:05:09! Det är en minut och en sekund snabbare än det tidigare distriktsrekordet! Galet!
Video från mitt lopp
Tack vare (som vanligt) Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner finns det rörliga bilder från mitt lopp. Här har vi en liten ihopklippning.
När jag sprang Stripastafetten insåg jag hur kul det var att tävla i stafett. När klubbens ordförande hörde av sig och frågade om jag inte kunde sätta ihop ett lag till Spartacusstafetten så blev jag genast peppad, trots att jag egentligen inte tänkt springa loppet. Tillsammans med Martin och Jonathan bildade jag ett lag som var peppad på att ta sig an treans spår i Karlslund.
När jag kom till Karlslunds motionscentral var det full fart och massa människor på plats. Hela 52 lag kom till start denna fina dag och det var verkligen en löparfest som väntade. För egen del var jag nervös. Och denna gång inte så mycket för själva loppet, utan för min krånglande fot som gjort att jag missat Wadköpingslöpet på söndagen. Sedan lördagen när jag fått ont i foten i slutet av mitt långpass hade jag vilat, så detta skulle bli första testet av foten. Foten kändes bra innan jag sprang något, men vad som oroat var att jag två dagar innan känt på samma sätt, men fått “känning” i foten när jag och Tove tagit en kort promenad. Det bådade inte jättegott.
Jag vädrade min oro för Liddi och Mickan när de dök upp, men var förutom det riktigt pepp av att få ta på mig nummerlapp igen och träffa alla löparvänner. När jag började värma upp med mina lagkamrater kände jag snabbt att foten fortfarande inte var bra. Det kändes stelt och ömt. Mot slutet av uppvärmningen, då jag blivit mer varm kändes det bättre. Tack och lov skulle jag springa andrasträckan, den kortaste, på tre kilometer. Martin inledde med förstasträckan på två varv och sex kilometer och Jonathan avslutade med tredjesträckan på nio kilometer.
Ledning från start
När det var dags för start samlades alla kring startområden och förstasträckslöparna rusade iväg. Martin tog genast ledningen. Mycket bra tyckte Matteo, hans sexårige son som jag stod och tittade på starten med! Vid varvningen låg Martin fortfarande i ledning och med skräckblandad förtjusning började jag ställa in mig på att bli utväxlad på andrasträckan i ledningen.
Mycket riktigt blev det så. Efter sex kilometer dök Martin upp först av alla och växlade i väg mig. Jag rusade iväg i hög fart. Foten kändes rätt bra nu. I cirka två kilometer höll jag ledningen, sedan hann två löpare i kapp och förbi mig. Mitt trekilometersvarv klarade jag av på 11:02 innan jag växlade över som trea till Jonathan som hade det tveksamma nöjet att avsluta med nio kilometer mot några av de starkaste löparna i startfältet: IF Starts Per Arvidsson och Mattias Nätterlund samt Tisdagsklubbens John Lundström.
Här ledde jag fortfarande. Sedan gick det utför när två löpare jobbade ikapp sig och tog sig förbi. Foto: Jimmy Glinnerås.
Per och Mattias utökade IF Starts ledning och Per som har varit vansinnigt stark denna säsong drog i väg och såg till att sitt lag tog segern. Mattias såg till att även andraplatsen gick till IF Start med John tog sig förbi Jonathan och därmed gjorde så att tredjeplatsen gick till Tisdagsklubben. Martin, jag och Jonathan kom på fjärdeplats vilket vi var glada och nöjda med i det tuffa startfältet med så många lag!
Klubbsegrar och ett banrekord
I de två andra klasserna, dam och mix blev det i alla fall Örebro AIK-segrar! Liddi, Mickan och Erica vann överlägset damklassen och kom totalfemma efter mitt lag. Dessutom slaktade de det gamla banrekordet från 2016 (som Liddi och Mickan hade tillsammans med en tredje dam). Ericas sistasträcka var vansinnigt stark och hon såg lika fokuserad och kraftfull ut vid varje varvning!
Mixklassen vanns av ett lag där alla lagmedlemmar bytts ut dagen innan loppet (sjukdom plus eventuellt ett avhopp) så den nya “inslängda” konstellationen av Sören, Siri och Björn imponerade och plockade hem pokalen!
När dammet lagt sig och det var dags att jogga ner smärtade foten igen. Den mår inte bra just nu. Det blev en kort nedjogg med Liddi innan jag cyklade hemåt.
På lördag är det Norasjön runt. Jag kan inte se att det finns någon chans att jag är med och springer där. En backig halvmara är det sista en smärtande fot behöver och det lutar rejält åt att loppet blir årets andra DNS. Supertrist då det är ett fint lopp som dessutom är veteran-DM och veteran-SM i år. Men nu gäller det att bara komma tillbaka med hel fot och bli löpbar igen.
Fler bilder från loppet
Innan och efter min sträcka så fotograferade jag lite. Så här får ni ta del av lite andra löpare och inte bara den fotklena fyrtioåringen som sprang andrasträckan.
Martin tog ledningen direkt och höll den hela vägen.Martin på väg in på andra varvet. Pär Englund från IF Start i ryggen.Sören Forsberg och Liduina van Sitteren höll ihop hela förstasträckan. Båda sprang i vinnande lag. SuperSören i vinnande mixlag och Liddi i vinnande damlag.IF Starts Elias Zika passerar kameran med vinnargesten redo!IF Starts två starkaste namn, Per Arvidsson och Mattias Nätterlund, sprang sistasträckan i varsitt lag. Per Arvidsson vann och gjorde en galet stark sistasträcka!Stefan Sager blev felaktigt kallad “Stefan Seger” av speakern och sedan även i resultatlistan. Men titta på honom. Det “känns” ju rätt att han blev kallad “Stefan Seger” en dag som denna!Vad härligt det är att se Erica Lech springa! Både lätt och väldigt kraftfull. Hon är urstark för tillfället och sprang sistasträckan (nio kilometer) på 33:28. Galet bra!Björn Eriksson går i mål som vinnare i mixklassen. Ser det ut som att han var sugen på ett till varv? Nej. Nej det gör det inte.
Den femte september är ett viktigt datum för mig som löpare. Det är nämligen min ”årsdag”. I år firar jag fem år som löpare!
Den 5 september 2016, stod det så här i min träningsdagbok:
”Ett jätteförsiktigt förstapass med nya skor. Gick inledningsvis, joggade i långsamt tempo och gick sedan när knäet började ömma.”
Jag hade sprungit några gånger 2011–2012 men sedan slutat på grund av knäont. På en lunchrast i september 2016 fick jag en impuls att köpa nya löpardojor och att göra ett nytt försök med att jogga lite. Inför bröllopet till sommaren 2017 ville jag komma i lite bättre form, men var osäker på hur mitt knä skulle må.
Men detta blev alltså startskottet på min resa som löpare. Detta första pass med de nya Adidas-dojorna var 4,42 kilometer långt och snittempot var 7:55. Sedan vilade jag några dagar innan jag upprepade proceduren. Sakta men säkert sprang jag mer och mer. 26 september genomförde jag mitt första pass helt utan inslag av promenad: 3,4 km i 6:19-tempo.
Knäet krånglade, och jag hade ont i det till och från i åtminstone ett års tid. Kanske mer.
Men det blev bättre! Och vet ni vad knän gillar? När man tappar massa onödiga kilon! Skillnaden mellan det där första löppasset och löppassen jag gör nu är cirka femton kilo.
Vad stolt och nöjd jag är med min utveckling som löpare! Att jag skulle komma hit jag är i dag kunde jag aldrig drömma om! Löpmängd och tider som skulle låtit som science-fiction om mannen med de nyinköpta lila skorna med knäontet hade fått höra vad som väntade i framtiden.
Några höjdpunkter från mina fem år som löpare
Det har varit en fantastisk resa och kanonfin utveckling jag gjort. Här är några av höjdpunkterna från mina fem år som löpare. Inte i någon särskild ordning!
Milen under 40 minuter och halvmaran under 90 minuter
Inom loppet av en vecka lyckades jag i maj 2019 nå två milstolpar för långdistanslöpare. Först sprang jag en halvmara under 90 minuter i Gävle och precis en vecka senare åkte jag till Lidköping och gjorde min första mil under 40 minuter. Det var två otroligt viktiga milstolpar att klara av rent mentalt. Det gjorde under för självförtroendet!
Ansiktsuttrycket beskriver känslan perfekt. Utmattning, förvåning och glädje! Foto: Jimmy Glinnerås.
Andra gången gillt på Icebug Xperience West Coast Trail
Första gången jag sprang Icebug Xperience West var det en fantastisk upplevelse men nästan lite för jobbigt för att jag skulle kunna uppskatta det ordentligt. Dessutom skadade jag mig under första dagen vilket så klart påverkade resten av vistelsen på västkusten. När jag sedan återvände två år senare var jag en helt annan löpare, mycket starkare på alla områden och kunde verkligen njuta samtidigt som jag så klart slet på efter bästa förmåga. Vilken upplevelse det var!
