Etikett: 10 k

Startmilen sparkade igång säsongen

Vädret var soligt och härligt när det var det dags för säsongsdebuten på hemmaplan: Startmilen. Det var mitt första millopp sedan sommaren då jag gjorde en misslyckad insats på klubbens öppna mästerskap.

Förväntningarna var nedtonade. Efter maraträningen och de skavanker jag haft ville jag få ett bra pass. Under träningen hade jag haft problem att pressa mig till tempon snabbare än maratontempo. Nu skulle jag få bra motivation att göra det under ett helt lopp.

Banan för dagen såg rätt bra ut! Jag hade inspekterat den dagen innan och då var det betydligt slaskigare och halt på sina ställen. Nu hade nästan all snö hunnit smälta bort. Särskilt bra var att snön på Hagvägen helt försvunnit. Dagen innan var det helt bedrövligt underlag där. Nu var det egentligen bara i en backe som det var snö. Annars var det bar asfalt på hela banan.

Planen för dagen var att gå på känsla. Givetvis att ha koll på tempo och tid, men inte att jaga en specifik tid. Förhoppningen var att jag skulle kunna fixa en tid under 38 minuter åtminstone, men jag jagade inte aktivt något utan ville springa med bra känsla.

Start på känsla

När starten gick var det just det som hände, jag gick på känsla. Den första kilometern gick snabbast på 3:32. Sedan landade tempot någonstans mitt mellan 3:40 och 3:50. Jag hade noll fokus på att ta någon rygg eller hänga med i en klunga. Det blev helt och hållet mitt eget race. Startmilen springs över två varv och det första varvet/första fem kilometer gick på någonstans kring 18:40. Om jag skulle hållit det tempot hade det alltså blivit en tid på 37:20.

På det andra varvet tappade jag lite, men bara några sekunder. Där det var motvind var det riktigt slitigt. Hela rakan in mot mål, och den springer man ju inte på det första varvet, blåste det rätt ordentlig motvind. Här stod Karin och hejade fram mig. Tunnelseendet var rätt snävt, men jag blev så glad av att se henne!

Tiden i mål blev 37:26.

Så långsamt har jag inte sprungit ett millopp sedan SM på Anderstorp 2021 när det var helt galet varmt. Men jag var ändå rätt nöjd.

Positivt

  • Jag har haft svårt att pressa intervaller ner mot detta tempo, nu blev det ett helt lopp.
  • Millopp igen, utan mental press och jakt på tid denna gång.
  • Jämnt tempo och bra ansträngning genom hela loppet.
  • Knäet funkade, om än med känning mot slutet.
  • Sätesmuskeln funkade, om än med… jaja ni förstår.

Negativt

  • Tiden. Två minuter (och fem sekunder) från personbästa. Troligt att jag aldrig kommer att komma ner på mina bästa tider igen.
  • Lägre puls än vanligtvis under millopp. Borde jag kunnat pressa mig hårdare?

Next up: Rotterdam marathon!

En solig men småkylig dag. Shortspremiär! Foto: Jimmy Glinnerås.

Första upplagan av Eskilstuna stadslopp, ett steg framåt och en bra prestation

Efter semestern har jag ju haft en prestationsmässig svacka men har varit tålmodig och tränat på och inte nedslagit av att formen försämrats. Jag har helt enkelt accepterat att det måste få vara så i bland. Man kan inte, och kanske inte ens ska, vara på topp jämnt. Så i loppen efter semestern har jag mest letat efter positiva tecken på att jag är på väg åt rätt håll.

Så var det även i går när jag ställde mig på startlinjen till Eskilstuna stadslopp. Temperaturmässigt var det perfekta löparförhållanden med runt 16 grader och hög luftfuktighet. Men det var rätt blåsigt.

Loppet gick på en femkilometersbana i centrala Eskilstuna. Jag skulle springa två varv och därmed en mil, men vår start gick samtidigt som femkilometerslöparnas start. Därför blev det en rejäl rusning när startskottet gick.

Knixig och svårare bana än väntat

Första kilometern var hyfsat lättlöpt och jag dundrade på i vad jag trodde var 3:30-3:35-tempo. Det visade sig vara 3:23-tempo. Snabbt, med andra ord. Men jag åkte ju inte till Eskilstuna för att fega.

Den andra kilometern var desto tuffare och mer backig. Här sjönk tempot av förklarliga skäl och detta blev min långsammaste kilometer på 3:43. Här fanns en knepig sväng, med risk för att ramla om man sprang för snabbt samt direkt efter en rätt tuff uppförsbacke.

Det var verkligen en knixig och inte så snabb bana som jag eller mina örebrovänner hade trott och hoppats på. Men en kul bana. Stadslopp! Folk!

Tredje kilometern gick det att dunka på igen då det var nedförsbacke. Denna kilometer kom mina urstarka klubbkompisar Erica och Oskar ikapp mig. Jag försökte hänga med och gjorde det i kanske en kilometer innan jag fick släppa dem. Det blev ingen enorm lucka, utan jag såg dem resten av loppet.

Vid kilometer fyra började knixandet igen när vi sprang genom en park och dessutom på grus. Här gick loppet intill, och över broar, vid Eskilstunaån så här var det blåsigt och tufft innan det blev lite mer lä mellan husen när det var dags att ta sig in för varvning.

Nöjd med insatsen i Eskilstuna stadslopp! Foto: Fanny Schulstad.

Första varvet under 18 minuter

Det första varvet gick på 17:56. Inte illa pinkat och denna tid hade jag faktiskt vunnit femkilometersloppet på. Men istället för att fira en vinst skulle jag ju göra om resan igen. Jag var bara halvvägs.

Jag vet inte om det var en fördel eller nackdel att veta hur banan såg ut när jag påbörjade varv två. Det andra varvet gick inte lika snabbt. Placeringsmässigt hände inte jättemycket för min del. Jag tror att jag passerade någon. Vid kilometer sju eller åtta passerade hon som skulle bli damtvåa mig (Pernilla Elmgren, Ärla IF). Jag försökte bita mig fast och tror jag kunde minska luckan lite mot slutet, men hon tog sig i mål fyra sekunder före mig.

Klockan stannade på 36:25. Jag kom på tolfteplats.

Detta är jag jättenöjd med! Banan var tuffare än vad jag hade trott och tiden blev bättre än vad jag kunde hoppas på med tanke på detta. Det var verkligen ett steg i rätt riktning. På en mindre knixig och blåsig bana (jaja, söker man ”perfekta förhållanden” får man springa på bana inomhus) så var detta nog en sub 36-prestation.

Jag är också nöjd med att jag tryckte på så hårt jag bara kunde. Inget fegande eller känsla av att jag hade mer att ge. Det var detta jag hade för dagen och jag fick bli supertrött. Bra jobbat Björn!

Jättekul också att min klubbkamrat Erica vann på damsidan. Hon är ruskigt stark och imponerande och det är en fröjd att se henne fara fram som en superhjälte på tävlingarna!

Navigation