Man kan lugnt konstatera att klubbmästerskapet inte blev samma succé som i fjol, då jag sprang i mål på mitt personbästa på milen. 35:21. I år blev det istället 36:55 på gamla banvallen.
Jag och Fanny sprang tillsammans inledningsvis. Bakom oss ser Ludde ut att fått lite feeling, men han joggade bara med en kort bit för att heja fram löpare. Foto: Jimmy Glinnerås.
Som vanligt innan loppet pratades det om vilka tider och ambitioner man hade med olika löpare. Jag och Fanny Schulstad hade helt klart den blygsammaste ambitionen i den första startgruppen och gjorde därför slag i sak och sprang tillsammans. Åtminstone inledningsvis.
Är det något jag har konstaterat om Fanny under tidigare lopp är det att hon springer smart och sällan går ut för hårt. Är det något jag har konstaterat om mig själv under tidigare lopp är det att jag inte alltid springer smart och inte sällan går ut för hårt. Därför höll jag mig i skinnet denna gång och rusade inte i väg som en liten unge på väg mot ett godisregn.
Efter cirka tre-fyra kilometer tappade jag tempo i motvinden ut mot vändningen. Fanny körde på i ungefärligt samma tempo, vilket innebar att det blev en lucka och jag fick släppa iväg henne. Här blev det också mentalt väldigt slitigt, men jag försökte bara övertyga mig själv om att springa klart eländet. Efter vändningen vid cirka 5,5 km blev det åtminstone medvind så här lyckades jag öka tempot lite mot de två långsammaste kilometerna, kilometer 4 och 5. Jag kom ikapp IF Starts supertalang, blott femton år gamla Linus Wedin som joggade vid sidan av banan, och försökte trumma på för att jag skulle ta mig i mål.
Vid sju kilometer passerade Linus mig igen, då hade han fått upp farten efter lite “joggvila”. När det var två kilometer kvar tänkte jag att nu måste jag skärpa till mig och åtminstone försöka ta mig i mål på under 37 minuter. Jag påbörjade någon typ av långspurt, och den sista kilometern blev faktiskt snabbast. Jag passerade Linus igen, tog in lite på Fanny och gick i mål på 36:55. Denna tid var ungefär vad jag hade trott på innan loppet.
Under hela loppet dök Siri upp och peppade längs med banan. Sånt är väldigt uppskattat även om jag i dag var i dåligt slag och inte hade någon entusiasm eller tryck i kroppen.
Mentalt trött med bristande motivation
Mot målgång. Snart var eländet över. Foto: Jimmy Glinnerås.
Efter målgång pratade jag lite med coach Karin som var på plats och supportade sin slitna adept. Vilken glädje jag har i att kunna bolla med henne. Nu var jag inte särskilt munter efter målgång, men Karin hade ju redan koll på hur känslan varit innan loppet så det kom nog inte som en chock för henne.
Sett till vad mitt årsmål är och hur jag har tränat och tävlat är jag givetvis inte alls nöjd med att springa milen på 36:55. Det är två minuter långsammare än vad jag siktar på. Men det fanns inte en tanke på att jag skulle vara nära en tid under 35 minuter denna kväll. Den realistiska målsättningen var att ta sig under 37 minuter vilket jag gjorde.
Anledningen till att jag hade väldigt låga förhoppningar om en snabb tid var att något har hänt sedan Göteborgsvarvet för en månad sedan. Den mentala styrka och den motivation som krävs för att kunna pressa sig på tävling, och träning, har försvunnit. Jag är mentalt väldigt trött på löpträning och slitet som krävs. Varför det blivit så vet jag inte riktigt. Göteborgsvarvet blev en urladdning och den efterföljande förkylningen gjorde nog inte saken bättre. Sedan tror jag också att jakten på milen under 35 minuter slitit för mycket mentalt på mig och gjort att jag tappat glädje och glöd efter två år där inget hänt.
Det blev väldigt tydligt när jag under semesterveckan innan loppet hade intervaller på schemat och kände redan innan “Nej, jag vill inte göra detta”, men ändå genomförde passet med uselt resultat. Det känns egentligen inte som att det är något som saknas rent fysiskt, även om jag inte är fysiskt är i form för att springa en mil under 35 minuter så borde jag ha absolut kunnat göra en tid som är ungefär en minut bättre. Men om inte huvudet finns med är det svårt.
Nu kommer jag att ta lite vila från intervaller och hårdare löpträning för att försöka hitta tillbaka till glädjen igen. Jag vet inte vilket som blir mitt nästa lopp.
Återkomsten till Lidköpings stadslopp får anses lyckad. Jag sprang i mål på en fjärdeplats totalt och som vinnare i min åldersklass M40. Tiden blev 36:31.
Jag och Liduina höll ihop hela loppet. Foto: Hanna Thorold.
Men nu går jag händelserna i förväg.
Lidköpings stadslopp är lite speciellt för mig. Senast loppet anordnades var i maj 2019 och då var jag där. Peppad och nervös och med målet att springa milen under 40 minuter för första gången. På den platta banan med start och mål inne på Framnäs idrottsplats så lyckades detta: 39:37 blev tiden som gav en förstaplats i motionsklassen (då jag inte sprang för en klubb).
2022 tänkte jag att det skulle vara ett utmärkt tillfälle för en snabb mil och kanske utmana en miltid under 35 minuter. För en vecka sedan upptäckte jag att det var en helt ny bana! Den gamla banan kunde inte användas på grund av vägarbeten.
Jag packade in mig i bilen på lördagförmiddagen och styrde kosan mot Lidköping. Det blev några stopp på vägen för att äta någon typ av lunch då starttiden var lite småknepig att förhålla sig till. Klockan 14:30 skulle alla löpare släppas i väg, både 10 km och 5 km.
Blåsigt i Lidköping
När jag kom fram till Lidköping denna soliga lördag blåste det dessutom vansinnigt mycket. Sub 35 var inte att tänka på.
Jag hämtade ut nummerlapp, träffade Liduina och Karl, pratade lite med andra löpare och värmde upp. Någonstans i bakhuvudet fanns en förhoppning om en tid under 36 minuter, men det var svårt att veta vilken kapacitet jag hade och osäkerhet kring hur banan såg ut. På startlinjen var det full koncentration och pepp.
Det blev full fart i starten och första kilometern gick på 3:28. Jag fick med mig Liduina i rygg. Inne i stan möttes vi av ett välkomnande på klingande östgötska ”Man kan väl springa där det är gjort för att springa!” från en mindre nöjd tant. Vi valde att inte stanna och förklara dilemmat med vägarbetena i närheten av Framnäs IP. Vi sprang vidare.
En nöjd vinnarduo efter målgång. Jag vann min åldersklass M40 och Liduina vann damklassen. Foto: Karl Wilenius.
Motvinden kändes konstant. Medvind kände jag aldrig av. Det var ett rent krig att slita sig fram i motvinden. Dessutom var det några partier på en mjuk gräsmatta och lite knix under och över broar. Jag var marginellt starkare än Liddi denna dag och fick återgälda insatsen på Örebro AIK halvmaraton där Liddi drog sista sju kilometerna och jag bet mig fast i henne. Nu var det omvända roller och jag fick ta dragjobbet och vinden hela loppet. Det kändes helt rätt att jag fick göra det jobbet denna gång! Bakom Liddi låg några löpare med i vårt tåg, men de försvann vid varvningen då det visade sig att de sprang femkilometersklassen.
Tufft andravarv, topplacering i mål
Andra varvet var vi helt ensamma med en rejäl lucka fram till herrtrean och en lucka bak till herrfemman. Det blev en tuffare andra halva och inte alls negativ split. Jag springer ju sällan det i bra förhållanden och ännu mer sällan när det är tuff vind. Sista kilometern tryckte jag på lite extra och satte den på samma tid som den första, 3:28.
Jag tog mig i mål på 36:31, Liddi på 36:34. Som sagt gav det en fjärdeplats totalt och vinst i M40. Och Liddi vann damklassen.
Det är jag nöjd med! Långt från sub 35, men inte ens vinnartiden var under 35 minuter (35:28), så det var inte en dag för snabba tider!
Efter prisutdelning där jag fick en påse med lite smått och gott åkta vi till Framnäs för att duscha och sedan blev det en tidig middag på en restaurang i centrala Lidköping. Jag, Liddi, Karl och ett par som också sprungit loppet.
Vilken fin lördag i Lidköping!
Fullt ös från start. Foto: Nya Lidköpings-tidningen.
Årets tredje 10k-tävling stod på schemat när jag åkte till Bålsta för att ta mig an Bålsta stadslopp. Och nu gjorde jag något helt nytt jag aldrig tidigare gjort på en tävling: jag sprang helt utan koll på tempo och tid. Klockan var övertäckt!
Bålsta bjöd på strålande löparväder. Det var lite småbitigt i luften trots sol, vilket är helt perfekt för gnetande löpare. Det blåste litegrann, men vill man ha helt perfekta förhållanden så är landsvägslöpning inte det bästa man kan göra. Då får man nöta bana inomhus istället.
Efter uppvärmning och påhejande av de som sprang femkilometersloppet var det dags för löparna i tiokilometersloppet att starta. Det var inte jättemånga deltagare, men oj vilken bra klass det var på löparna här! Favoriterna innan var Victor Urquhart Smångs och Hanna Lindholm (och spoiler alert: de höll hela vägen). Förutom Hanna och Victor sprang bland andra Fredrik Uhrbom, Isabelle Brauer (som vann halvmaran i Uppsala som jag sprang), Anastasia Denisova (regerande svensk mästare på 10 km landsväg), Isak Hellström och Lukas Segersten.
Jag var ändå rätt nöjd efter loppet. Tiden var mycket bättre än väntat! Foto: Fredrik Gustafsson.
Någon som inte höll riktigt samma klass som dessa löpare, eller som var favorit till segern var löpare med startnummer 158. En blåklädd 41-årig exilhälsing. Efter att startskottet gått rusade jag i väg i bra fart. Det kändes ju konstigt att inte att ha koll på tempot och se klockan, men en indikation på att det gick väldigt snabbt var ju att jag var med i klungan med bland andra Lindholm, Uhrbom, Isabelle Brauer och Anastasia Denisova. Förvisso längst bak. Det blev dock ett kortvarigt gästspel i den klungan. Efter kanske 600-800 meter så blev det sololöpning.
Det kändes bra inledningsvis men blev tungt typ vid tre kilometer och framåt. Känslan var att jag tappade genom hela loppet och att det var en riktigt usel tid på gång. Vissa partier hade en del motvind och här hade jag det tufft mentalt och trodde att tempot sjönk rejält. Vid cirka åtta kilometer tänkte jag att det nog var sub 37 jag kämpade för och att det kunde bli en tid över 37 minuter t.o.m.
Men jag gnetade på med tveksam känsla, trötta ben och protesterande mage och blev förvånad när jag kom in på löparbanorna och spurtade förbi klockan vid målgången på strax över 36 minuter. 36:03 blev min officiella tid vilket är ännu ett steg framåt från de tidigare milloppen. Och nu med sämre känsla. Det är faktiskt min snabbaste mil sedan jag sprang min personbästatid i somras.
Att springa med övertäckt klocka tror jag dock inte är något för mig. Jag hade behövt lite positiv feedback under loppet.
Väldigt hög klass på deltagarna
Precis som jag nämnt så var det väldigt hög klass på deltagarna i detta lopp. Något annat som skvallrar om hur bra löpare som var med var att det endast var 48 herrar som korsade mållinjen, men att 33 av dessa sprang under 40 minuter!
Jag kom på plats 18 med min tid. Topp tre blev så här:
Damer
Hanna Lindholm, Högby IF, 33:33
Isabelle Brauer, Hässelby IF, 33:53
Helena Bjälkemo, Terrible Tuesday Athletic Club, 36:44
Anastasia Denisova bröt loppet vid sex kilometer men hade kunnat jogga in på tredjeplats med lätthet. Jag blev förvånad när jag mötte henne joggandes tillbaka.
Herrar
Victor Urquhart Smångs, Spårvägens FK, 30:07
Isak Hellström, FK Studenterna, 31:23
Mattias Derfelt, Heja Mera Löpning, 32:30
Någon som inte sprang i Bålsta men var i valet och kvalet om huruvida hon skulle haka på var Liduina van Sitteren. I sista sekund beslutade hon sig för att stanna hemma och istället springa ett långpass med parkrun inbakat. Det gjorde hon rätt i. Det blev nämligen ett nytt banrekord! Min coach Karin har haft banrekordet sedan 2018 och det var 18:10. Nu sprang Liddi i mål på 17:43. Grymt bra!
Väljer man att tävla mitt i sommaren så får man räkna med att det är varmt! Tisdagens SM på 10 km landsväg blev precis som tidigare lopp i sommar (bortsett från klubbmästerskapet) en riktigt varm historia!
Dagen innan tävlingen tog jag en fin roadtrip ner mot de småländska skogarna. Det var en fantastiskt fin sommardag och jag hade inga planer på att stressa ner. Istället hade jag sett till att packa med mig badkläder och planerat in att stanna på fina ställen på vägen. Jag tog till och med den ”långa” vägen ner till Gislaved, vilket innebar att jag skulle åka förbi Karlsborg och Hjo.
Badstopp och glasspaus
Vid Djäknesundet gjorde jag första stoppet. I värmen kändes det perfekt med ett badstopp vilket jag tog där. Tove hade tipsat om att det såg fint ut (hon har själv inte varit där) så planen var att undersöka saken på egen hand. Och mycket riktigt, det var superfint i Djäknesundet! Vattnet var kallt och jag låg inte i och plaskade länge utan nöjde mig med att bara doppa mig och åka vidare.
Karlsborg passerade jag bara, men tyckte såg ut som en jättefin stad. Nästa stopp skulle ske i Hjo. Väl framme i Hjo strosade jag runt. Jag letade upp ett jättefint glasställe med tillhörande park och köpte mig en enorm strutglass och satte mig och njöt av livet. I Hjo blev jag kvar i någon timme och konstaterade att det var en stad jag ville återvända till med min bättre hälft. Otroligt fin stad! Jag har varit i Hjo tidigare, men det var nästan 20 år sedan.
Efter glasstoppet i Hjo blev det raka spåret till stugan jag hade hyrt. Skönt att vara framme! Kvällen blev lugn och ägnades åt att äta, foamrolla och stretcha samt titta på film innan det var dags att sova.
Varm tävlingsdag
Lagbild efter damernas heat. Liduina, jag och Erica var de löpare från Örebro AIK som krigade sig i mål denna dag! Foto: Fredrik Hartman.
Jag var påverkad av värmen redan när jag vaknade. Det var pressande luft och huvudet kändes tungt och trögt. Det är ju inte en känsla man vill ha när man ska tävla. Tiden fram till tävlingsstart gick ut på att få i sig vätska, men inte för mycket så att jag blev tung och knepig i kroppen.
När jag kom till Anderstorps motorbana stekte solen rejält och det var riktigt varmt. Jag upplevde det varmare än de två tidigare varma halvmarorna jag sprungit och insåg att alla ambitioner om en bra tid var bara att glömma. Loppet skulle gå ut på att springa så bra som möjligt och inte knäckas av värmen.
Efter uppvärmning och uppskjuten start tog jag plats på den heta asfalten. När startskottet gick positionerade jag mig hyfsat långt bak. Det var ett betydligt större startfält än under fjolårets tävling och det var lite tajt med platser inledningsvis, men jag tycker inte att jag stördes så mycket av det utan hittade en hyfsat bra rytm. På min klocka gick de två första kilometerna på 3:29 och 3:29. Sedan kom värmen verkligen ikapp mig och tempot sänktes med cirka 10-15 sekunder.
Det är sällan jag tar vätska under ett millopp, men under detta lopp behövdes det och framförallt behövde jag kylas ner genom att hälla vatten på mig själv. Det var brutalt! Av den “trio” av värmelopp jag har sprungit i år (Kungsbackaloppet, Läckövarvet och nu detta) så var SM-milen den tuffaste av dem. Det kändes som det varmaste loppet samt att tempot var högre (iom att det var ett kortare lopp) vilket ju gjorde att det var riktigt jobbigt.
Mot slutet kunde jag ändå plocka några placeringar från löpare som väggat totalt eller halvt. Tack och lov klarade jag mig igenom loppet utan att krascha och sprang in på 37:37. En habil tid i värmen. Jag hade inte riktigt mentala styrkan att pressa mig hårdare än så. Kroppen hade kanske kunnat fixa en tid under 37 minuter, men pannbenet fanns inte riktigt för det. Men jag tog det ju inte lugnt, piskade på där jag kände att det gick och där jag kunde det och försökte hänga mig kvar i klungor och ta lite ryggar.
Jag blev varken nöjd eller missnöjd med min prestation.
Möte med legendar och mingel efteråt
Svettig och varm men glad efter mitt lopp fick jag ta en bild med Musse! Jättekul!
Efter mitt eget lopp stannade jag kvar för att titta på damernas heat. Men innan damheatet träffade jag på en legendar inom svensk långdistanslöpning! Mustafa ”Musse” Mohamed! Så fort jag såg Musse stegade jag fram och frågade om jag fick ta en bild med honom och tvingade en darrig ung kille som sprungit samma heat som jag (och såg smått döende ut) att fotografera oss. Musse var jättetrevlig och ställde glatt upp på bild inne i Anderstorps depå.
Han frågade om det varit ett jobbigt lopp vilket jag bekräftade: ”Gör det inte, det är inte värt det” upplyste jag honom om med ett leende. Sedan tackade jag för att han ställde upp på bild och önskade honom ett lycka till med uppmaningen att köra hårt.
Musse kom femma totalt och etta i min åldersklass M40. Inte direkt oväntat.
Efter fotot med Musse rusade jag iväg till bilen och hämtade en enorm räkmacka och en öl för att sedan bege mig tillbaka till banan och titta på damerna. I detta heat sprang ju flera kvinnor jag känner. Liduina van Sitteren och Erica Lech från min egen klubb, Fanny Schulstad från KFUM Örebro, Marie Dasler och Maria Nagle från IF Start. Och sedan massa andra elitdamer som jag ”känner” (nåja) från sociala medier. Innan loppet pratade jag lite med Jessie Ross Skärvad som jag bara haft kontakt med via Instagram tidigare. Jättetrevlig och någon jag unnar all framgång. Så extra kul var det när hon anförde en klunga med Liduina och Fanny (och Lena Eliasson Lööf från Hässelby, som jag inte hade koll på innan).
Framför denna klunga ångade Erica på. Formstark som tusan och med en imponerande hastighet. Erica blev den snabbaste av oss Örebro AIK-löpare denna dag när hon gick i mål på 36:58. Liduina gick i mål på 37:41, fyra sekunder bakom min tid på 37:37. I ”Jessie-klungan” var Lena Eliasson Lööf den snabbaste på 36:48 (hon måste sprungit väldigt smart denna dag som kunnat dra ifrån de andra så mycket) och Fanny tog sig i mål på 37:07 och Jessie på 37:45.
Anastasia Denisova, Hanna Lindholm, Samrawit Mengsteab, Sara Christiansson och Sanna Mustonen i tätklungan. Vann gjorde Anastasia Denisova, Sanna Mustonen kom tvåa och Sara Christiansson trea. Hanna Lindholm kom fyra och Samrawit Mengsteab bröt loppet.Erica Lech ångade på tidigt i loppet. Hon såg stenhård och urstark ut. Något hon kanske inte direkt skrev under på att hon varit när jag pratade med henne efter målgång.Jessie Ross Skärvad, Liduina van Sitteren, Lena Eliasson Lööf och Fanny Schulstad låg i en klunga tillsammans inledningsvis. Ur denna klunga gjorde senare Lena ett rejält ryck då hon sprang snabbare än till och med Erica Lech. Liddi och Jessie gick i mål med fyra sekunders mellanrum medan Fanny var över en halv minut för de två i mål.
När damerna gått i mål tog jag mig in i målgången. Dels för att få ta ett lagfoto (jag hade tydliga direktiv från klubbordföranden innan tävlingen att han förväntade sig att jag skulle lösa ett lagfoto på oss tre) och dels för att få prata med och gratulera alla duktiga löpare.
Precis som tidigare målgångar var det ett slagfält efter att alla hade tagit sig i mål. Erica var den första jag högg tag i och gratulerade. Tiden var ju svår att uttala sig om, eftersom hennes tid liksom min var så långt ifrån maxkapacitet (hennes personbästa är från fjolårets SM och är på 35:18). Men hon verkade nöjd och lättad över att persen är över.
Liduina har haft en så knepig säsong med skadeproblem och skavanker så även hon verkade ha svårt att ”tycka” något om sin prestation. Men hon verkade inte missnöjd i alla fall. Egentligen samma med Jessie som tyckte det var en pina från kilometer två och ville bryta men inte tillät sig eftersom hon nu skaffat barnvakt, fått skjuts till tävlingen och sett till att ställa sig på startlinjen. Helt rätt!
Någon som däremot var riktigt nöjd var Sanna Mustonen. Jag bjöd in Sanna tidigare i sommar till vårt öppna klubbmästerskap. En inbjudan hon nappade på och som slutade med att hon blev bästa dam (väntat) och slipade sitt personbästa (kanske inte väntat?). Sanna sprang in som tvåa och tog därmed ett SM-silver! Jag gratulerade henne efteråt och hon var strålande glad över sin placering som hon tagit i en spurtduell mot Sävedalens Sara Christiansson. Ödmjukt nog frågade hon hur det gått för mig varav jag svarade ”Jag vet inte vad jag ska tycka. 37:37 är ’en tid’, men jag är inte missnöjd.”
Sanna Mustonen kramas om efter sin silverprestation av Team Mundt-kompisen (och långlöparoraklet) Victor Dahlgren.Det här tyckte jag var ett så fint ögonblick, när Sanna fick en kram av vad jag gissar är familjemedlemmar i publiken.
Efter att vi konstaterat det uppenbara, att det varit varmt och jävligt var det dags att lämna målgången för en lätt nedjogg med Liddi och Karl innan herrarnas A-heat.
Till herrarnas A-heat tog jag mig till målgången för att få se hur landets bästa löpare dundrade i mål. Först in i mål blev Jonas Glans, tätt följd av Sami Russom och David Nilsson. Och det var galet att se hur snabbt det gick när de spurtade in. Precis som tidigare var det fullt av utslagna löpare direkt efter målgång. Något man märker på elitlöpare är att förutom att de uppenbarligen springer snabbare (no shit) så är de dessutom bättre på att verkligen ta ut sig. Att pressa ut det lilla sista!
Jonas Glans tar SM-guld.David Nilsson sprang in som trea.John Kingstedt med ännu en maxprestation. Starkt krigat i värmen.
Än en gång var det oavsett tid och resultat helt fantastiskt kul att få tävla och träffa likasinnade galningar som tycker om denna plåga till sport! Hög på energi åkte jag hem och landade i Örebro igen vid midnatt.
Att det här var möjligt trodde jag inte! Med bara två dagars återhämtning sedan halvmaran i Kungsbacka sprang jag klubbmästerskap på 10 km. Och smäller in ett nytt personbästa på distansen! 35:21 är tiden som gäller numer.
Sjukt nog blev det, precis som på halvmaran, också en spurtduell mot Martin Duberg på slutet. Som jag förlorade med en sekund!
Men nu går jag händelserna i förväg.
Förväntningarna inför loppet var… konstiga. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Formen och träningen har varit strålande, men jag hade ju sprungit en otroligt slitig halvmara på lördagen och visste därför inte hur det skulle kännas väl när startskottet gick. Väderförutsättningarna var däremot rätt ultimata. Det blåste inte jättemycket och det regnade lätt. Skitväder tycker de flesta, men inte långdistanslöpare.
Ungefär 500 meter efter startskottet har gått. Första två kilometerna gick snabbt! Foto: Jimmy Glinnerås.
När startskottet gick dundrade jag i väg på känsla. Det gick snabbt i början och enligt klockan gjorde jag de två första kilometerna på 3:24 samt 3:27. Sedan började det ”normalisera” sig runt 3:33-tempo.
I klunga tillsammans med Liduina van Sitteren, Erica Lech och Oskar Hansson höll vi detta tempo rätt jämnt. Efter cirka 5 kilometer tappade Liddi lite. Jag, Oskar och Erica jobbade oss ikapp Martin. Efter sex kilometer drog Oskar i från lite medan jag, Erica och Martin avslutade loppet i liten klunga. Sista kilometern gick jag och Martin upp lite före Erica och avslutade jämnsides fram till slutspurten som Martin knep än en gång.
Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.
Jag är så klart GALET nöjd med loppet och min insats. Det var massa starka insatser överlag och att både jag och Martin kunde prestera detta så tätt inpå halvmaran känns overkligt bra. Ericas stenhårda pannbensinsats som gjorde henne till klubbmästare är också galet imponerande. Och att Liddi kunde smälla in en tid under 36 minuter med ett halvår som kantats av skadeproblem är också imponerande. Dessutom gjorde Villem Raudsepp en fantastisk insats när han slipade sitt personbästa med nästan en minut och gick i mål på 34:49.
Sanna Mustonen och Simon Schagerström var snabbast
I och med att det var ett öppet klubbmästerskap kunde löpare från andra klubbar delta. Detta gjorde att startfältet blev riktigt starkt. Jag hörde av mig till Sanna Mustonen någon vecka innan loppet och tipsade henne. Kul nog nappade hon och kom till Örebro, blev bästa dam och fick till ett personbästa (33:31)! Erik och Johan från podcasten Maratonlabbet var också på plats och stod för två strålande insatser och två personbästatider (33:16 respektive 34:42).
Sanna blev som bekant bästa dam. I herrklassen vann före detta Örebro AIK-löparen, men numer i Hälle IF, Simon Schagerström på 32:36. Det är jag rätt övertygad om också är personbästa!
Klubbmästare dam blev Erica Lech på 35:28 och klubbmästare herr blev Jonas Nilsson på 32:56.
Jag kom på sjunde plats i klubben, plats 15 i herrklass (alltså med löpare från alla klubbar) och plats 16 om vi även räknar med damerna (bara Sanna Mustonen var ju som bekant rejält mycket snabbare än jag, föga förvånande).
Mina kilometertider (enligt klockan)
3:24
3:27
3:32
3:34
3:33
3:33
3:32
3:35
3:32
3:27
Klockan mätte distansen till 10,04 km. De sista 40 meterna gick på sju sekunder vilket är 2:46-tempo.
Jag och Martin på målrakan. Ännu en spurtduell som Martin vann med en sekund! Foto: Jimmy Glinnerås.
Man kan inte påstå att det kryllar av lopp att springa just nu, så när ett testlopp (osanktionerat, givetvis) anordnades på kontrollmätta Milserien-banan var det ett ypperligt tillfälle att få testa formen. 10 kilometer skulle rusas igenom denna lördagförmiddag.
Min uppladdning hade inte varit optimal. Veckan hade börjat bra då jag på måndagen hade satt ett helt galet pass med sju tusingar och en minuts gåvila mellan varje. Snittempot på tusingarna var 3:23. Förvisso i medvind och på otrolig platta banvallen, men ändå. Men sedan började jag känna mig småkrasslig på onsdagen. På torsdagen kände jag mig fortsatt sliten och gav mig ut för en lätt jogg. Men nu kändes det så bedrövligt att jag kortade av det tänkta passet som gick i långsamt tempo. Dessutom hade jag ont i ena fotleden.
Tanken efter passet var att jag förväntade mig att bli direkt sjuk under kvällen och därmed inte skulle kunna springa testloppet. Men tack och lov blev det inte så. På fredagen kändes det mycket bättre, men jag valde att vila helt från löpningen denna dag. När det så var dags för att springa på lördagen kände jag mig kry och “normal”. Jag åkte iväg mot Karlslunds motionscentral och joggade upp med några andra löpare. Även fotleden kändes helt ok.
Innan loppet hade jag pratat med IF Starts Elias Zika om att försöka hålla ihop för att göra en tid under 35 minuter. Jag visste att sub 35 var ett otroligt tufft mål, men när det är ett testlopp kan man ju testa!
Jag var glad och nöjd efter avklarat lopp! Foto: Björn Eriksson.
Startskottet gick och ett gäng löpsugna hjältar gav sig iväg som kor på grönbete. Jag och Elias höll ihop i cirka 2,5 kilometer men jag kände att sub 35 inte fanns i mig. Elias var stark och fick dra iväg själv. Resten av loppet blev sololöpning! Bakom mig hade jag en klunga med Erik Anfält, Fanny Schulstad, Björn Eriksson och Oskar Hansson. Erik var farthållare åt Fanny denna dag och skulle hålla 3:40-tempo. Även om mitt tempo sjunkit så bestämde jag mig för att försöka fortsätta hålla denna kvartett bakom mig.
Första fem kilometerna satte jag på 17:55 (kontrollmätt, jag kikade på markeringen precis då). Sedan blev det faktiskt ännu tuffare. Milserien-banan är egentligen som jobbigast den första halvan, men på den andra halvan blev det jobbigare med motvind. Och givetvis var jag trött efter inledningen också.
Efter att ha krigat mig igenom den sista halvan tog jag mig i mål på 36:14. 27 sekunder från mitt personbästa och inte i närheten sub 35. Men det gjorde inget en dag som denna. Jag var bara glad och nöjd över att få spänna bågen tillsammans med duktiga vänner! Och vad jag har saknat att få pusta ut med löparkompisar efter tuffa lopp!
Jag tycker ändå att det bådar hyfsat gott att jag sätter denna tid i april, utan superkänsla och med tveksam uppladdning. Jag lämnade cykelbanorna på väster med en bra känsla!
Tack till alla de som passerade och hejade på! Jag var kanske inte den mest verbala människan i dag, men noterade och uppskattade de glada tillropen!
Mina kilometertider enligt klockan
3:25
3:32
3:32
3:39
3:40
3:38
3:45
3:42
3:46
3:27
Och klockan mätte distansen till 10,02. Den sista “0,2”-delen gjorde jag på 4 sekunder.
Resultatlista
Wilhelm Bergentz, KFUM Örebro – 31:37
Noha Olsson, KFUM Örebro – 31:57
Axel Sandberg, KFUM Örebro – 32:06
Michael Weldai, Stocksäters IF – 32:11
Jonas Nilsson, Örebro AIK – 32:20
Cimmie Wignell, KFUM Örebro – 32:22
Jack Karlsson, KFUM Örebro – 33:33
Per Sjögren, KFUM Örebro – 34:29
Fredrik Johnsson, Örebro AIK – 34:34
Elias Zika, IF Start – 35:22
Björn Engqvist, Örebro AIK – 36:14
Björn Eriksson, Örebro AIK – 36:34
Fanny Schulstad, KFUM Örebro – 36:40 (och Erik Anfält, Örebro AIK, farthållare åt Fanny)
Jag trodde att tävlingssäsongen var slut i och med Kilsbergsleden. Och det var den väl egentligen också. Men i november blev det ändå tävlingskänsla för min del när jag sprang två virtuella lopp på kontrollmätta banor.
ASICS World Ekiden 2020
Först ut var fem kilometer på Milseriens bana. Detta var min insats i lagtävlingen ASICS World Ekiden där jag tillsammans med fem löparkompisar utgjorde ett lag som tillsammans sprang maratondistansen. En virtuell stafett där resultatet registrerades via Runkeeper.
Tipset från Runkeeper var att springa lite längre än den sträcka man skulle springa så att GPS:en hade lite marginal. Fem kilometer på Milserien blev 5,04 km i klockan och tiden 18:03 i klockan blev istället 17:54 i Runkeeper, vilket därmed blev mitt officiella resultat. Det är var nöjd med. Det var ju inte så att jag jublade och dansade runt i vild glädje, men ändå nöjd. Jag sprang första femman på 17:40 när jag gjorde mitt mil-PB på samma bana. Detta var vad jag hade i mig för dagen och jag gav det jag hade! Då får man vara nöjd.
Jag gick ut hårt! Första kilometern på 3:26. Sedan tappade jag genom hela loppet med kilometersplittarna 3:35, 3:38, 3:39 innan jag lyckades skärpa mig lite och göra sista på 3:37. Banan är knixigare och jobbigare än vad man kan tro och det var dessutom rätt blött och halkigt i svängarna. Det hade kanske kunna gå lite snabbare på en annan bana som t.ex. banvallen. Men den är ju rätt själadödande tråkig istället, och innehåller 180-graders sväng om man vill springa den kontrollmätt.
Hur blev då sluttiderna för vårt lag?
Tyvärr fick vi inte ett komplett resultat då vi inte lyckades synka upp Karls miltid på 36:58 så att den kopplades till Ekiden-loppet. Trots att vi lyckades ladda upp filen från Polar-klockan till Runkeeper.
Jag tycker att vi kan vara stolta och nöjda över vår insats! Så här sprang vi (jag dubblerade på grund av sjukdom i laget och synkade min tid från Virtuella Varvetmilen, mer om det loppet nedan, som ett resultat också). Tider plus placeringar på våra respektive sträckor jämfört med svenska lag samt internationella lag:
Björn Engqvist: 5 km – 17:54 (2 i Sverige, 204 i världen)
Fredrik Johnsson: 5 km – 17:46 (3 i Sverige, 173 i världen)
Karl Wilenius: 10 km – 36:58 (men alltså inte officiellt medräknat)
Liduina van Sitteren: 5 km – 18:19 (4 i Sverige, bästa dam, 240 i världen)
Björn Engqvist: 10 km – 36:35 (4 i Sverige, 295 i världen)
Gustav Grek: 7,195 km – 26:04 (1 i Sverige, 197 i världen)
Inofficiell totaltid: 2:33:36. Det får man ändå säga är en rätt bra maratontid!
Officiell totaltid blev 1:56:36, men då fattas alltså en mil.
Hade vi lyckats synka upp Karls tid hade vi slutat på en andraplats i Sverige samt en förstaplats i mixed-klassen. Liduina gjorde dessutom en otrolig tid med tanke på att hon varit sjuk och inte sprungit på några veckor och hade ryggont. När hon är i form har hon kapacitet för en ännu bättre tid så klart, men 18:19 med den “uppladdningen” är anmärkningsvärt.
Hela gänget i “Örebro AIK mixed lag 1” med tillhörande tider.
Virtuella Varvetmilen
Sex dagar efter den snabba femman på Milserien var det dags för mig att bege mig till en gammal banvall, springa 5,5 kilometer i två plusgrader och vidrig motvind innan jag vänder tillbaka och springer 4,5 kilometer till. Då får man ihop 10 kilometer på en kontrollmätt bana.
Klockan stannade på 36:40. En tid att vara nöjd med!
Detta blev min insats i Virtuella Varvetmilen. Målet var att jag skulle ta mig under 37:57 vilket skulle innebära plats i startgrupp 1 på Göteborgsvarvet. Det var iskall motvind första halvan av banvallen och riktigt tufft. Jag intalade mig själv att om jag bara höll ett vettigt tempo och inte tappade för mycket skulle det bli njutbart andra halvan. Första femman gjorde jag på 18:47 (på klockan, glömde titta på markeringen på banan, men det diffade inte mycket. Kanske 18:50 på kontrollmätta distansen). Detta innebar att jag hade lite marginal till 37:57. Men sedan hade jag ju medvind!
När jag vände var det som att änglar sjöng vackra hymner och bar mig fram. Det var ljuvligt att få slippa motvinden och nu kunde jag börja piska på ordentligt. Benen var med på noterna, flåset vara bra och jag tryckte på rejält.
Mållinjen passerades på 36:40, vilket faktiskt bara är 53 sekunder från mitt personbästa på milen. Inte illa pinkat en kall fredag i november.
Kilometersplittarna såg ut så här:
3:36
3:45
3:44
3:48
3:51 (Här var det genomvidrigt. Helt öppet utan vindskydd och stark motvind.)
3:39 (Jag vände typ halvvägs i denna kilometer.)
3:33 (Lyssna, hör du änglasång?!)
3:34
3:31
3:24
Och sedan för att springa hela kontrollmätta distansen blev det ytterligare 50 meter. De sprangs på åtta sekunder.
Denna tid innebär att jag är klar för startgrupp 1 på Göteborgsvarvet, vilket är så bra man kan seeda sig genom att springa Varvetmilen. Det finns ju elitstartgrupperna ovanför startgrupp 1, men där hör jag sannerligen inte hemma (då får jag se till att lubba en halvmara under 1:15, och det fixar jag ICKE!).
Den officiella tiden, baserat på GPS:en blev 36:36.
I någon form av hybris och önskemål om att få springa ett millopp på något annat än en tartanbana anmälde jag mig till SM på 10 km landsväg för någon månad sedan. ”Landsväg” blev i detta fall motorbanan i Anderstorp.
Tillsammans med Liduina och Maria Eriksson från IF Start rullade vi mot Småland under fredagen, dagen innan loppet. Jag hade hyrt en liten stuga via Airbnb några mil utanför Anderstorp, Liduina skulle hoppa av i Skara hos pojkvännen Karl och Maria bodde på hotell i Värnamo. Det kändes som ett klokt val att inte åka samma dag som loppet gick av stapeln. Trettio mil i en bil innan man ska springa ett lopp är inte den bästa uppladdningen.
Humöret var på topp efter loppet! Foto: Liduina van Sitteren.
Det blev ett snabbt depåstopp i Skara innan jag och Maria rullade vidare utan Liddi. Strax efter klockan 19 var vi framme i Värnamo och jag laddade klokt upp med kolhydrater efter att vi skiljts åt. Det blev en pizza i Värnamo innan jag tog mig ut på landsbygden och till min hyrda stuga. En fin liten stuga, perfekt för övernattning.
Tack och lov sov jag gott och kände mig pigg på morgonen. Det var blött och kallt i Småland denna morgon. När jag anlände till Anderstorps motorbana vräkte regnet ner! Temperaturen var runt nio-tio grader. Det var inte direkt löparglädje man kände, men rent intellektuellt visste jag att detta var bra väder att springa i.
Jag checkade in mig, hämtade ut nummerlapp, pratade lite med Mathias Viktorsson från LK Gränslöst och såg Sami Russom strosa förbi. Sedan såg jag honom inte mer annars hade jag jagat ikapp honom för en selfie (han plockade förövrigt silvermedaljen senare den dagen).
Benen kändes rätt fräscha på uppvärmningen, efter två dagars helvila. Det blev ingen tuff uppvärmning med spurter eller stegringslopp, bara rätt lugn jogg. Inför loppet hade jag ingen plan på ett specifikt tempo att hålla eller en särskild tid jag skulle slå. Formen har varit svajig på sensommaren och tidiga hösten och förväntningarna var därför nedskruvade. Däremot tänkte jag springa på känsla och hitta rätt nivå på ansträningen, utan att haka upp mig på tempo. Om jag hade gått i mål på hög 36 eller låga 37 hade jag varit mycket nöjd.
Tack och lov blev det så mycket bättre än så. När startskottet gick lät jag benen pinna på med bra känsla och ansträngning. Jag kände mig stark genom hela loppet, hittade precis rätt nivå för att hålla hela loppet och sprang otroligt jämnt. Alla kilometertider låg mellan 3:30 och 3:37. Jag tittade på klockan vid femkilometersmarkeringen och femmorna gjorde jag på 18:01/17:59 alternativt 18:00/18:00 beroende hur exakt jag lyckades titta på klockan. Jag brydde mig inte så mycket om eventuella klungor och andra löpare. Jag hamnade ett tag i någon typ av klunga, men hade inga problem att gå upp och dra på när jag tyckte att de sprang för långsamt. Från denna klunga fick jag med mig en annan löpare som fixade att hålla samma tempo. Tillsammans med honom (Henrik Sahl, från Lidköpings VSK) avslutade jag loppet och vi växeldrog innan jag den sista kilometern gick upp och ökade tempot lite till.
Full fart mot mål! Foto: Liduina van Sitteren.
Sista två kilometerna var de jobbigaste, men jag lyckades hålla tempo även här. Sista kilometern gick på 3:30 och sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15) i 2:54-tempo.
Givetvis hade det varit fint att springa under 36 minuter istället för 36 minuter blankt men jag kände bara hundra procent glädje efter målgång och den här tiden var över all förväntan. Det kanske hade varit annorlunda om jag inte sprungit under 36 tidigare, men nu har jag ju ändå gjort det (om än inofficiellt) så därför var jag bara glad över detta. Jag hade faktiskt ingen aning om hur nära jag var när jag spurtade och hade noll koll på tiden då.
Det är mitt bäst genomförda millopp. Bättre än det där 35:47-loppet då jag tappade en hel del i andra halvan (17:40/18:07 var fördelningen på femmorna då).
Jag sammanfattar känslan under loppet. Foto: Hasse Sjöberg, Deca text och bild / www.decabild.se.Klockan sade 35:59. 35:59.2 närmare bestämt. Officiell tid blev 36:00.
Passeringstider enligt tidtagningssystemet
2,166 km: 7:42 (3:33-tempo)
6,083 km: 21:57 (3:37-tempo)
10 km: 36:00 (3:36-tempo)
Kilometertider enligt klockan
3:30
3:33
3:34
3:32
3:36
3:34
3:35
3:29
3:37
3:30
Och de sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15 kilometer) på 26 sekunder vilket är 2:54-tempo.
Liduina och jag, efter mitt lopp och före hennes. Foto: Fredrik Hartman.
Liduina och Erica
Det var inte bara jag från klubben som sprang denna dag utan våra två just nu starkaste damer sprang också. Liduina som jag nämnt många gånger tidigare och som numer tillhör den absoluta sverigeeliten var där och hade kanske inga jätteförhoppningar om en dunderprestation. Hon har haft det tufft på sistone under lopp och inte riktigt fått det att stämma. Och Erica Lech, som måste vara en av landets just nu formstarkaste löpare, var också på plats. Båda sprang i damernas A-heat.
Erica hade innan loppet en halvmaravinst i Kalmar i bagaget med grymma tiden 1:18:42 samt en silvermedalj i Lidingöloppets långa distans.
Både Liduina och Erica fick till två kanonlopp! Liduina gick i mål precis före Erica med tiden 35:15 och kom på tionde plats i SM. Över förväntan! Klubbrekord och distriktsrekord! Erica gick i mål på 35:18 vilket gav henne bronsmedalj i K40 efter Hanna Lindholm och Johanna Salminen.
Vilken otroligt fin prestation och kul när alla tre från Örebro AIK får lämna SM och vara jättenöjda!
Liduina och Erica fick båda till två kanonlopp och var, givetvis, nöjda och glada efteråt! Foto: Karl Wilenius.
Efter några lyckade testlopp på distansen var det äntligen dags att få tävla på riktigt på milen, i ett sanktionerat och kontrollmätt lopp. Tillsammans med massa starka klubbkompisar gjorde vi upp i Örebro AIK:s klubbmästerskap.
Det var egentligen meningen att vi skulle springa klubbmästerskapet klockan 18 på dagen, men då visade termometern på cirka 33 grader i solen. På gamla banvallen finns det heller ingen skugga att tala om. Det är platt, rakt och väldigt öppet.
Tack och lov så flyttades loppet till klockan 21. Men det var fortfarande rejält varmt med en temperatur runt 28 grader.
Mitt mål var att göra milen på under 35 minuter. Ett mål jag satte rätt omgående efter KFUM Örebros testlopp där jag sprang i mål på 35:47. Efter en svettig uppvärmning radade jag upp mig tillsammans med några vassa löpare i A-heatet. När signalen gick drog Erik Anfält, Andreas Ingberg, Jonas Nilsson och Gustaf Leonardsson i väg som ett skott. Bakom dem sprang Fredrik Härdfeldt.
Min start gick rätt bra och enligt plan innan jag började tappa. De två-tre första kilometerna låg jag i en liten klunga tillsammans med Martin Duberg, Fredrik Johnsson och Liduina van Sitteren. Tempot var runt 3:30–3:35. Sedan blev det tufft och mitt tempo sjönk till runt 3:42–3:45 i cirka fyra kilometer. Första fem kilometerna gjorde jag på 18:01, så redan där var jag 31 sekunder bakom en tid på 35 minuter. Hela andra halvan sprang jag rätt själv, utan kontakt varken framåt eller bakåt och här tappade jag lite till då den gick på 18:28.
En fantastiskt fin sommarkväll på Närkeslätten. Sämre kan man ha det. Foto: Carin Calleberg.
Nionde plats i herrklass
Den officiella tiden i mål blev 36:29.3 vilket gav mig nionde plats i herrklass och tionde plats totalt. Det är jag faktiskt mer besviken än nöjd med, även om jag inte tror jag kunde gjort så mycket annorlunda under själva loppet. Värmen spelade givetvis in och i bättre förhållanden hade jag gjort en bättre tid, men det kanske handlar om en tidsskillnad på 20-30 sekunder och inte en och en halv minut.
Med cirka 1,5 kilometer till mål är det bara att kämpa på och försöka ta sig igenom det. Foto: Carin Calleberg.
Samtidigt är 36:29.3 en fin tid och jag hade aldrig trott i juni i fjol att jag skulle ha kapacitet för en sådan tid. Målet för 2020 var milen under 37 minuter. Något jag nu lyckats med fyra gånger, och i går för första gången officiellt och i ett sanktionerat lopp. Det får jag försöka påminna mig själv om.
Hur gick det för de andra löparna då? Överlag så tappade alla lite på grund av värmen. De två klubbmästarna blev Erik Anfält i herrklass på 32:32.6 och Liduina van Sitteren i damklass på 35:28.8 (vilket också är nytt klubbrekord på 10k landsväg).
Martin, jag och Liddi några minuter efter målgång. Varma och svettiga men på gott humör!
Mysig avslutning med öl och bad i sommarkvällen
Efter målgång och allmänt ovärdigt beteende i form av gubbstånk och rinnande svett ur varenda por i kroppen blev det en nedjogg innan vi var ett gäng som badade och drack kall öl. Med sådana fina kvällar är det sekundärt vad man gjort för tid.
Ett glatt gäng från A-heatet poserar efter målgång. Från vänster: Erica Lech, Mats Johansson, Liduina van Sitteren, Fredrik Härdfeldt, Erik Anfält, Gustaf Leonardsson, Fredrik Johnsson, Andreas Ingberg, jag, Villem Raudsepp och Jonas Nilsson. Längst fram: Martin Duberg, Viktor Wikdahl. Foto: Ludvig Börjesson.
Chans till revansch på Stockholms stadion
På tisdag får jag möjlighet till revansch på Stockholms stadion då jag, Liddi och Frippe åker dit från klubben. Det ska bli skoj, bara det faktum att jag kommer att tävla på stadion känns stort! Jag tror inte att jag fixar en tid under 35 minuter, med tanke på gårdagens insats, men jag kommer att försöka och jag kommer definitivt att spänna bågen. Dessutom är jag väldigt spänd inför ett möjligt distriktsrekord som Liddi skulle kunna nypa denna kväll. Det vore något det, precis en vecka efter att herrarnas distriktsrekord slagits på samma arena.
Vem hade trott för några år sedan att jag skulle kunna smälla in en mil på under 36 minuter?! Efter träningstävlingen som inledde maj månad, där jag sprang på 36:20, trodde jag inte att det fanns mycket mer att ge. Men det gjorde det!
Tillsammans med ett gäng urstarka löpare rusade jag runt på Milseriens kontrollmätta bana i ett testlopp anordnat av Mikael Kroon, KFUM Örebros supertränare. Kroons talangfulla träningsgrupp var med och sprang, givetvis. Sedan var vi också ett gäng från Örebro AIK.
KFUM-gänget försvann iväg supersnabbt vid startskottet med Martin Regborn i täten. Martin gick för milen under 30 minuter. Jag tog rygg på min klubbkamrat Jonathan Kandelin som var farthållare för Martin Dubergs sub 36-försök. Framför oss tre låg Liduina van Sitteren och Fredrik Johnsson.
Snabb start
Det gick snabbt i början! De tre första kilometrarna gick på 3:29, 3:26 och 3:25 på min klocka. Jobbigt, men det gick att hänga med. Fem kilometer passerade jag på 17:23 på klockan, men den var lite generös med distansen så jag slängde en blick på klockan vid banmarkeringen för fem kilometer och då visade tiden 17:40. Vilket var ruskigt snabbt och innebar 20 sekunders marginal att fixa milen under 36. Mitt personbästa på 5000 meter på bana är 17:34, så jag tryckte på rätt bra här! Det var också ungefär här jag kände att det inte var värt att försöka hänga med Jonathan och Martin. De körde på lite för hårt och jag trodde nog ändå att jag skulle kunna fixa milen under 36 om jag sänkte tempot några sekunder.
Med en lucka fram till Jonathan, Martin och Liddi, som låg några sekunder framför dem (Fredrik Johnsson hade dragit ifrån Liddi lite), och en lucka bak till KFUM Örebros Oskar Hansson slet jag den sista halvan av loppet. Jag höll tempot rätt bra ändå och den sämsta kilometertiden jag hade var på den nionde kilometern som gick på 3:40.
Efter målgången, och klockan visade en fantastiskt fin tid. Nöjd och stolt var jag med min prestation!
När målgången var i sikte ökade jag och krämade ur det sista jag hade. Jag gick i mål på 35:47 något jag var sjukt nöjd med och det innebar ett nytt personbästa och en förbättring mot min tid den första maj med 33 sekunder. Dessutom på en kontrollmätt bana denna gång!
Min tid gjorde att jag kom näst sist! Det säger ju en hel del om kvalitén på löparna denna dag. Precis alla sprang under 37 minuter och alla utom en sprang under 36 minuter. Otroligt!
Första fem kilometer gick på 17:40 och den andra femman på 18:07 för mig.
Martin Regborn och Liduina van Sitteren satte inofficiella distriktsrekord
Vi fick se flera personbästatider denna dag. Martin Regborn sprang på 29:36 vilket var personbästa och inofficiellt distriktsrekord. Liduina van Sitteren slog också till med ett inofficiellt distriktsrekord på 10 km landsväg och tiden 35:09. Sjukt imponerande! Jag har ju tränat en hel del med Liddi i år och är faktiskt inte överraskad. Så bra är hon! Ruskigt stark och i kanonform!
Andreas Ingberg slipade sitt personbästa med över en minut och landade på 32:41. Och då var det ju inte direkt en dålig tid han hade innan. Martin Duberg satte nytt personbästa med nästan en och en halv minut och sprang in på 35:17.
Ett glatt gäng från Örebro AIK efter loppet. Från vänster: Andreas Ingberg, Fredrik Johnsson, Martin Duberg, Jonathan Kandelin, Jag och Liduina van Sitteren. Erik Anfält och Gustaf Leonardsson hade hunnit försvinna vid fototillfället. Foto: Karl Wilenius.
Framtida mål
Hur går jag vidare från detta nu? Milen under 35 minuter är givetvis nästa mål! Men jag kommer inte träna ihjäl mig milspecifikt för att fixa detta mål. Jag fortsätter att träna mycket tröskelträning och kommer när tillfälle ges att satsa på att göra en en bra maratontid. Om och när loppen kommer tillbaka igen och det kommer ett millopp (vi håller tummarna för Blodomloppet!) så kan det bli att jag ställer om några veckor innan för att försöka spetsa min milform.
Vi var ett gäng som joggade ner i Karlslundsspårets femkilometersslinga. Jag är nog en av få löpare som sprungit med Vaporflyskor där! Foto: Michael Welday.
