Efter några misslyckade lopp på bana var det dags att försöka hitta en bra känsla tillsammans med mina klubbkamrater i Örebro AIK:s klubbmästerskap på 5 kilometer.
Dagen innan tävlingen sprang jag ett lunchpass med inslag av spurter för att väcka benen. Så här skrev jag om det passet: “Känslan var inget vidare alls. Hela höger sida är ett problem. Under foten har jag ont efter ett enormt skavsår som jag fick på Dovra Trailrun, men det kommer inte att vara några problem under själva loppet. Möjligtvis vid den skarpa svängen när vi vänder tillbaka. Vaden var stel som en nobelmiddag. Ljumsken var lika öm som Karl-Bertil Jonssons moder.”
Detta i kombination med min usla form på bana gjorde väl inte att det bådade särskilt gott inför loppet. Tack och lov kändes kroppen bättre på själva tävlingsdagen och dessutom var vädret helt exemplariskt, till skillnad från när vi sprang klubbmästerskap på 10 kilometer. Vindstilla och svalt.
Jag cyklade i väg till klubbstugan från Södra Lindhult tillsammans med Martin. Aktiviteten var i full gång med nummerlappsutdelning och massa peppade klubbkompisar. Supertrevligt att träffa flera andra löpare och prata och peppa varandra inför loppet.
Det blev en uppvärmning på fyra kilometer innan loppet för att verkligen få igång kroppen i och med att det känts dåligt dagen innan. Det kändes helt ok nu. Lite småstel i högervaden, men annars bra.
När starten gick var vi en klunga på tolv personer (tror jag) som rusade i väg mot Lindbacka. Fem kilometer är brutalt och det var nästan max hela tiden. Utan att ha koll på klockan särskilt mycket (jag sneglade ner vid några av kilometerpipen på klockan) så sprang jag på känsla. De första tre kilometerna i kanske 95 procent av max, för att kunna ha lite kvar att trycka på slutet. Dessa tre kilometer hade jag Fredrik Johnsson (inte Frippe, utan hans två år yngre namne) i ryggen. Han lät rätt flåsig, men “åkte med”. Efter tre kilometer gjorde han ett litet ryck och gick om, men han fick inte dra särskilt länge och efter bara några hundra meter piskade jag på tempot ytterligare lite till och gick om igen. Han hängde på hyfsat, men ändå med en liten lucka mellan oss.
När jag kom till den sista grusvägen till målgång såg jag duktiga triatleten Oskar Larsson framför mig. Oskar hade legat med den större förstaklungan ett bra tag, men nu såg han trött ut och jag “vittrade blod” och tänkte “honom ska jag slå!”. Jag tryckte ut det sista, passerade honom, och med tunnelseende och hundra procent fokus rusade jag i mål.
Min officiella tid blev 17:18.7. På klockan hade jag 17:18.7. Exakt samma tid med andra ord och nytt personbästa då jag fick slå min inofficiella tid jag satte på bana i mars.
Jag kom på plats 8 av 33 i herrklass och 9 av 40 totalt (den enda kvinnan som kom före mig var en ljushårig kvinna med holländskt namn. Hon såg ruskigt stark ut. Det kommer nog bli något av henne!).
Tunnelseende vid målgång
Fokuset på att ta mig i mål var så totalt att jag inte alls noterade vilka som stod och hejade på mig vid målgången. Först efter att jag säckat ihop, druckit lite vatten och återhämtat mig noterade jag att min kollega och kontorskompanjon (nog för att det var längesedan vi var på kontoret tillsammans nu) Ullis stått och hejat på mig! Jag kanske inte är den mest tacksamma att heja på när målgång hägrar. Men visst, då ska man ta i så mycket att man inte tar in omvärlden!
Min klocka mätte distansen till 5,01 kilometer och när jag i efterhand granskar kilometertiderna kan jag konstatera att det inte alls var illa pinkat i fördelningen. Första och sista kilometerna var de snabbaste. Så här såg det ut:
- 3:22.3
- 3:32.5
- 3:32.4
- 3:26.6
- 3:22.6
Den sista “,01-snutten” av 5,01 gick på 0:02.4.
Detta innebär att jag disponerade krafterna bra och faktiskt fick till en negativ split. Kul!
Efter att jag nu fått till ett fint och snabbt lopp efter några misslyckade banlopp ställer jag om fokuset till Icebug Xperience West Coast Trail. Det ska bli ruskigt kul att få springa fin terräng och jag tycker att jag har utvecklats som terränglöpare under det gångna året. Tack vare att jag sprungit terräng minst en gång i veckan i kanske fyra månader. Det ska bli så kul att än en gång få åka till västkusten. Och denna gång ska jag njuta ännu mer än vad jag gjorde senast. Dessutom får jag Tove med mig denna gång!
