Etikett: anton yelchin

Kulturkonsumtion: vecka 16 2012

Sett: Like Crazy
Brittiska utbytesstudenten Anna blir kär i amerikanska Jacob. Vi får följa dem under några härliga dagar med de två nyförälskade som njuter av livet. När det är dags för Anna att åka hem till England över sommaren då hennes studentvisum går ut så väljer hon att istället strunta i det och stanna kvar i USA över sommaren, utan visum. Ännu fler härliga dagar följer. Sedan återvänder hon till England några dagar och vid returen till USA uppstår problem då hon har överträtt sitt visum. Sedan följer en lång och utdragen kamp då de båda försöker att få kunna vara tillsammans, samtidigt som de kämpar med problemen som kan uppstå vid distansförhållanden.

Felicity Jones i Like Crazy.

Dialogen och agerandet i Like Crazy är riktigt bra. Allt som sägs och görs känns verkligen trovärdigt och genuint. Felicity Jones som spelar Anna är ljuvligt söt och duktig och Anton Yelchin, som spelar Jacob, har visat tidigare och gör det igen att han är en ung skådespelare man bör hålla ögonen på. Jennifer Lawrence dyker upp i en biroll och berör verkligen. Hjärtat blöder för henne!

Den enda kritik jag kan ha är att det unga paret pratar mycket om tålamod, men tycks sakna detta helt och hållet själva. Väl värd att se.

Sett: Sherlock Holmes – A Game of Shadows
Storymässigt är detta mest rörigt med en hel del smällar och effekter. Robert Downey Jr. spelar Sherlock med enorm energi och frenesi och är rätt underhållande att se. Som Sherlocks stora nemesis, Moriarty, får vi se Jared Harris från Mad Men. Vår svenska storhet och blivande superstjärna Noomi Rapace dyker upp i en roll som spåkvinna. Inte så upphetsande, men en solid Hollywood-start.

Bör man se detta? Om man mest vill ha lite ögongodis á la Hollywood så visst.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Favoritbandet Kent förhandssläppte fyra låtar från sitt nya album inför helgen. Med stor nyfikenhet har jag lyssnat och måste konstatera att jag är besviken. Det är inte dåliga låtar, de är bara slätstrukna. Efter fantastiska album som Tillbaka till samtiden och Röd så känns det som att bandet har tagit ett steg tillbaka och lämnat det tunga, vassa elektroniska spåret de var inne på. Redan när det gällde förra plattan, En plats i solen, kände jag så. Tråkigt och synd.

Recension: Terminator Salvation

Christian Bale försöker rädda världen från mördarmaskiner.
Christian Bale försöker rädda världen från mördarmaskiner.

Efter att Arnold försökt mörda John Connors mamma, sedan i uppföljaren skydda John Connor med mor från Robert Patricks T1000 och till sist skydda dem från en kvinnlig mördarmaskin är det nu dags att hoppa in i framtiden. Året är 2018 i Terminator Salvation och när Edward Furlong blivit vuxen ser han precis ut som Christian Bale. Judgment Day har passerat och världen ligger i ruiner. De få människor som återstår kämpar en hopplös kamp mot Skynet och maskinerna. Bale spelar John Connor som nu vuxit upp till en riktigt vass soldat och moralisk ledare för motståndsrörelsen (de verkliga ledarna sitter i en ubåt och trycker). När motståndsrörelsen kommer över Skynets dödslista där John Connor står som nummer två och hans far, Kyle Reese, som nummer ett är goda råd dyra för mänsklighetens framtid. Connor måste få tag på sin tonårige blivande far för att rädda mänskligheten och sin egen existens.

Entustiasmen jag känt för denna film har varit enorm. Som stort fan av postapokalyptiska filmer, Christian Bale och Terminator-serien kändes detta som en blivande ultimat film. Jag kan lugnt konstatera att jag inte blir besviken alls. Den postapokalyptiska biten är det gott om med raserade byggnader, öde städer och kargt landskap. Det är så otroligt njutbart för mina postapokalysmtörstande ögon att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen! Christian Bales skådespeleri är, som vanligt, på topp och Batman-väsandet ser vi betydligt mindre av trots att han fått kritik för just det. Sam Worthington är riktigt bra som Marcus Wright och denna film kommer med stor sannolikhet bli hans stora genombrott. Terminators finns det gott om (underligt vore det annars), från små ormliknande Terminators till gigantiska maskiner. Det smäller, jagas och skjuts för fulla muggar och det är en film med väldigt intensiv action. Dock utan att det bara blir ett myller à la The Matrix Revolutions eller Transformers.

På minuskontot finns en krystad superdator som är en superdator på det där sättet alla superdatorer är just superdatorer. Vad fasen menas med det kanske du nu undrar? Jo, när en superdator visar något som påminner om känslor, förklarar vad som hänt för en karaktär (givetvis är detta ett grepp som använts för att vi tittare ska förstå) samt har ett otroligt gränsnitt som består av mer är yta än substans. Då vet man att det är en superdator från en film man har att göra med! Om en maskiner (Skynet i detta fall) bygger en dator för andra maskiner så borde det inte finnas ett gränssnitt helt logiskt för människor. Ett annat minus är logiken i hur John Connor i en Terminator-fabrik enbart behöver slåss mot en enda Terminator. För spänningens skull är det bra, men sett ur ett logiskt perspektiv borde Skynet aktiverat tvåhundra Terminators och gjord slarvsylta av Connor. Och varför tar inte Skynet kål på Kyle Reese när de har chansen istället för dra ut på det?

Lägger man logiken åt sidan för ett ögonblick får man njuta av en visuellt fantastisk film med tät spännande action och bra skådespeleri från Christian Bale och Sam Worthington. De två planerade uppföljarna i denna trilogi gör mig darrig av förväntan och fuktig på överläppen. Bör du se filmen? Skiter påven i skogen!? Har björnar lustiga mössor!? Se den!

Trailer:

Betyg:

Info:
År: 2009 | Längd: 115 min | Regissör: McG | Genre: Action | Skådespelare: Christian Bale, Sam Worthington, Moon Bloodgood, Anton Yelchin

Navigation