2017 är till ända och min vana trogen sammanfattar jag de filmer jag har sett och betygsatt under det gångna året.
Mitt filmår 2017

2017 är till ända och min vana trogen sammanfattar jag de filmer jag har sett och betygsatt under det gångna året.
Ännu ett år ligger bakom oss och jag har, precis som vanligt, sett en hel del film. Här sammanfattar jag det som jag tycker är årets bästa filmer samt delar med mig av min lista med alla betygsatta filmer under året.
Det ska om sanningen fram varit ett rätt svagt filmår. Jag har inte sett en enda film som jag har gett högsta betyg. Bland de filmer jag har tyckt bäst om har det varit en väldigt jämn kamp. Att utse en klar etta har inte egentligen gått utan praktiskt taget vilket film som helst i topp 5 hade kunnat valts till förstaplatsen.
Mest uppmärksamhet fick de utdragna och väldigt nakna lesbiska sexscenerna. Det är inte så svårt att förstå, de är rätt “snaskiga”. Det ändrar dock inte på det faktum att Blå är den varmaste färgen är en fantastiskt fin, och stark film om kärlek. Både Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux gör fina rollinsatser som Adéle och Emma som blir kära i varandra och inleder ett stormigt förhållande.
Och filmens starkaste scen utspelar sig inte i sängkammaren, utan på ett kafé.
Blå är den varmaste färgen finns på Netflix.
Rebooten frodas och mår bra. Den förra filmen med James Franco var en helt ok film som satte förutsättningarna för den nya filmserien med apfilmer. Uppföljaren är dock snäppet vassare på alla sätt och vis. Aporna ser helt fantastiska ut och det är en teknisk framgång om något. Dessutom så har aporna mer personlighet och känslor än vad människorna i filmen har.
Påkostad sci-fi går alltid hem hos mig. När dessutom Tom Cruise har huvudrollen så vet man att filmen får den höga budget och den marknadsföring som den förtjänar. Cruises senaste sci-fi, Oblivion, blev tyvärr inte den framgång som jag tycker att den förtjänade och det verkar som att Edge of Tomorrow inte heller blivit det. Det är synd, för Måndag hela veckan korsat med Starshop Troopers var något som jag uppskattade väldigt mycket.
Oj så efterlängtad denna film var. Förmodligen 2014 års mest efterlängtade film för egen del. Det blev inte det mästerverk jag hade hoppats på, men en visuellt var filmen helt strålande. Utforskningen av de nya världarna slarvades dock tyvärr bort och jag ville ha ett större fokus på dessaa världar, och mer utforskande av mystiken som genomsyrar hela filmen.
Scarlett Johansson som namnlös utomjording åker runt i ett kallt Skottland och förför män och tar livet av dem, eller själen, eller något annat. Det är mystiskt, suggestivt, med sparsmakad dialog och bleka färger. Vansinnigt obehagligt.
Det blev alltså 112 betygsatta filmer i år. En rätt fin siffra, även om inte något “rekord”.
Den första Apornas planet-filmen med Charlton Heston är en favorit även om jag kanske måste erkänna att den inte håller jättebra för en omtittning nuförtiden. När jag såg den första gången, sent en kväll nere i min mormors källare vid ungefär arton års ålder, blev jag förälskad i stämningen, sluttwisten och den fantastiska musiken. Uppföljarna till klassikern från 1968 höll tyvärr inte samma klass och när Tim Burton 2001 gav sig på ett försök att modernisera filmklassikern så fanns ytan men ingen själ.
Desto bättre var då 2011 års Rise of the Planet of the Apes med James Franco i birollen. För huvudrollen fann vi fantastiska Caesar, spelad av mannen som blivit mo-cap-världens främste, Andy Serkis. När nu uppföljaren är här, Dawn of the Planet of the Apes (eller Apornas planet: uppgörelsen som den svenska titeln är), så kände jag mig både manad och tvungen att besöka SF Bio och trängas med folk som anser att en biosalong är den bästa platsen att hålla diskussioner på. Trots pratkvarnar så ångrade jag mig inte!
Mest nyans i karaktärerna finns faktiskt hos aporna medan människorna är betydligt mer platta och inte utvecklas nämnvärt under filmens gång. Det är rätt talande när en av människokaraktärerna uppgivet utbrister “I’m the asshole…”. Han får verkligen inte vara mer än så, en ensidig “asshole”. Caesar däremot får visa flera sidor. Ilska, misstänksamhet och konflikt i att dras mellan lojalitet mot aporna samt lojalitet mot universella värderingar och en tro på att människa och apa borde kunna leva i någorlunda harmoni. Andy Serkis är alldeles strålande som Caesar. På människosidan så får Jason Clarkes Malcolm stå för godheten, något som görs extra tydligt då han till skillnad från alla andra människor som bär svarta eller grå kläder istället bär vita kläder. För att göra det lite extra tydligt så borde filmmakarna döpt hans karaktär till “Messias”, men det kanske räckte med tydliga karaktärsnamn när de döpte apornas ledare till “Caesar”?
Det finns en del blinkningar mot originaltrilogin, framst genom musiken där inslag från originalsoundtracket kan kännas igen. Rent visuellt så är Dawn of the Planet of the Apes helt fantastisk. Det går snabbt att glömma att det faktiskt är datorgenererade apor vi ser. Aporna ser verkliga ut! Detta ska dessutom vara den första 3D-film där 3D-scener har spelats in utomhus och inte i en studio. Då jag tycker att 3D-film är en styggelse så valde jag att se filmen i krispig 2D istället och kan inte uttala mig om hur bra 3D:n fungerade.
Dawn of the Planet of the Apes är en ännu starkare film än sin föregångare och jag ser verkligen fram emot den tredje filmen i serien!
Dawn of the Planet of the Apes |
---|
|
Blu-ray-samlingen har fått sig ännu en tillökning efter förra veckans inköp av den superläckra Alien-boxen. Denna gång i form av alla Apornas planet-filmerna i boxen Planet of the Apes Evolution Collection. Då CDON, precis som med Alien-boxen, sålde den mycket billigt så kunde jag inte låta bli att slå till. Jag har tidigare bara sett de två första filmerna i den gamla serien, Tim Burtons remake från 2001 samt den senaste filmen, Rise of the Planet of the Apes, som kom för några år sedan.
Det ska bli mycket intressant att sätta tänderna i den gamla serien igen. Den första filmen fullkomligt älskade jag första gången jag såg den för massa år sedan. Efter det såg jag om den flera år senare och tyckte väl inte i ärlighetens namn att den höll lika bra.
Boxen då? Jo den är finfin och limiterad (vilket man alltid ska ta med en nypa salt). Den har ett unikt nummer och med själva boxen med filmerna följer även ett gäng, rätt snygga faktiskt, illustrationer till varje film.
För er som är intresserade av ett köp så finns boxen fortfarande kvar i skrivande stund till samma låga pris som jag köpte den för: 199 kronor. Anton slog också till på denna finfina box och skriver om den här. En uppföljare är på gång till filmen som släpptes 2011 och Anton skriver även om sina förväntningar på den. Dock spoilervarning på det inlägget för er som inte känner till twisten i Apornas planet.