En ny generation av spelkonsoler släpps om lite mer än en månad och detta gör att det känns som ett ypperligt tillfälle att sammanfatta den utgående konsolgenerationens bästa spel. I slutet av maj 2008 så köpte jag en Xbox 360. Sedan i juli 2010 så köpte jag även en Playstation 3. Detta har inneburit att jag har hunnit att spela en hel del spel och denna lista har varit svår att sätta ihop.

I listan så saknas FIFA-spelen då jag inte riktigt har kunnat bedöma dem på samma sätt som de andra spelen. Att bedöma FIFA-spelen har inte heller känts lika relevant som att bedöma de andra spelen på listan.

Half-Life 2 saknas också på listan då jag bedömde att det spelet tillhörde konsolgenerationen innan, då spelet släpptes till den första Xboxen innan det putsades upp och hamnade på The Orange Box.

Spelen på listan har utan undantag spelats på antingen Xbox 360 eller Playstation 3. Detta är alltså de 25 bästa spelen enligt mig till de konsolerna. Lämna gärna en kommentar!

Singularity

Singularity känns som ett spel som kom från ingenstans och med en spelmekanik som kändes ny och fräsch. På ytan är det en first person shooter som jämförts med både Half-Life 2 och Bioshock. Det är inga dåliga spel att jämföras med och Singularity förtjänar den jämförelsen även om de två spelen är snäppet vassare.

På en den sovjetiska ön Katorga-12 har ett experiment gått fel och som en amerikansk soldat försöker du ta reda på vad som har gått fel och på vilket sätt du kan stoppa det som har gått fel. Till din hjälp har du ett vapen som gör att du kan hoppa mellan två olika tidspunkter. Nutid och 1955, då experimentet gick fel. Dina handlingar i 1955 kan påverka nutiden, och i Singularity så har du möjligheten att skriva om historien.

Singularity är ett stämningsfullt äventyr som jag uppskattade väldigt mycket. Rysk estetik kombinerad med lite steampunk och futurustiska inslag träffade rätt hos mig.

Tidigare blogginlägg:

Singularity

Sleeping Dogs

I ett öppet Hong Kong så får du på bästa Infernal Affairs-sätt ta huvudrollen som en polis som ska infiltrera den undre världens knarkaffärer. Huvudkaraktären Wei Cheng arbetar sig upp inom brottsimperiet och tillvaron som både polis och framgångsrik kriminell blir allt mer komplicerat. Både uppdrag, handling och den öppna världen överraskade mig mycket positivt när jag spelade Sleeping Dogs. Det är lätt att bli engagerad och med tanke på att Hong Kong är så pass komprimerat i spelet så finns det något som lockar överallt. Ett nytt grepp som jag inte sett i något annat spel med öppen värld är att du i Sleeping Dogs inte enbart använder dig av vapen för att slå dig fram, utan också använder dig av Wei Chengs kampsportskunskaper som ett farligt vapen mot dina motståndare.

Handlingen i Sleeping Dogs är också oväntat bra och dubbelheten i att Wei Cheng både är en undercoverpolis samt en lyckad brottsling är ett bra grepp.

Sleeping Dogs är en liten pärla inom en genre som har blivit synonym med Rockstar.



Gears of War 2

Gears of War-spelen är nog starkast förknippade med sin multiplayerdel, men faktum är att även singleplayerdelen är värd att lyfta fram. I otroligt snygga miljöer så är man ledaren i en grupp av brölande alfahannar. Storyn, om en invasion av underjordingar, ja inte utomjordingar, är kanske inte den starkaste som setts i ett spel. Handlingen är inte direkt dålig, men den stora stjärnan i Gears of War 2 (och även i de andra spelen) är spelmekaniken. Kontrollen är helt klockren och det är fantastiskt kul att som Marcus Fenix ta sig an de invaderande locustvarelserna.

Gears of War-spelen är förutom väldigt bra kontrollmässigt även väldigt snygga rent tekniskt. Det märks att Epic Games som utvecklar Gears of War även är företaget bakom Unreal Engine, den spelmotor som Gears of War byggs i och som även väldigt många andra spel också byggs i (Bioshock, Batman Arkham Asylum, bara för att nämna två som finns med på denna lista). Det är imponerande hur mycket kraft Epic lyckas pressa ur Xbox 360.

Killzone 2

Tungt, mörkt och med en estetik som för tankarna till nazism. Killzone 2 utspelar sig på planeten Helghan som är hem åt våra motståndare, helghast. På Helghan är spelaren en del av en styrka som ska ta ledaren för helghast, kejsaren Visari, till fånga. Just berättelsen i Killzone 2 (och även 3) är av det svagare och mer oengagerande slaget, men där Killzone 2 brister i berättelse så är den desto starkare i design och stil. Helghan är en ogästvänlig och mörk planet och den totalitära militärmaktens symboler finns överallt. När det gäller spelmoment så är Killzone 2 också en positiv upplevelse och vapnen känns “tunga”, vilket ger dem en realism.

Även om uppföljaren, Killzone 3, är bra så är det Killzone 2 som är seriens bästa stund. I samband med att Playstation 4 släpps så kommer Killzone: Shadow Fall. Det ser riktigt bra ut och förhoppningsvis så får Killzone-serien ny kraft på Playstation 4.

Mirror’s Edge

Svenskutvecklade Mirror’s Edge har helt klart sina brister men jag kan förbise många av dessa då spelet är en visuell höjdare som utspelar sig i en futuristisk storstad. I rollen som parkourlöpande budbärararen Faith kan man ta sig genom hela äventyret utan att skjuta en enda motståndare. Något som för egen del visade sig omöjligt i slutändan.

Spelet hade som sagt sina brister, kanske rent spelmekaniskt, men när man fick upp flytet i löpningen och susade fram över och under hinder högt uppe på hustaken så var Mirror’s Edge en njutning. Handlingen kan också lämna en del att önska, men just det visuella och det faktum att det är ett parkourspel som faktiskt fångar känsla av löpning i en förstapersonsvy gör Mirror’s Edge till en unik upplevelse.

När nu en ny generation konsoler snart kommer så får vi äntlingen återse Faith. Något oväntat, då Mirror’s Edge var långtifrån en kommersiell succé.



Infamous

Med superkrafter i en öppen värld så finns det en hel del att utforska. I Infamous så slipper utvecklaren Sucker Punch att hindras av realism, något som kan vara både en börda och välbehövliga ramar i andra spel. Cykelbudet Cole McGrath får efter en olycka förmågan att skjuta elektricitet ur sina händer. Med sina nyvunna krafter så blir Cole mer distanserar från vanliga människor men inser även att hans förmåga ger nya möjligheter. I Infamous har du som spelare också valet att göra gott eller ont.

Just att kopplingen till realism saknas på det sätt som det mer finns i Grand Theft Auto gör att Infamous i vissa moment känns mer lekfullt och roligt. Att hoppa mellan hustak och skjuta elektricitet är otroligt givande, även om själva ramberättelsen kanske är lite svagare.

Crysis 2

Crysis-spelen brukar nästan mer talas om som någon typ av teknikdemonstrationsspel för PC-ägare än som spel. Detta är synd då Crysis står sig bra som spel också, även till konsoler. I Crysis 2 får du som Prophet bekämpa hårda kamper i ett sönderbombat New York som har ockuperats av utomjordiska krafter. Iklädd en högteknologisk dräkt som ditt främsta vapen är det en pulshöjande och häftig upplevelse att ta sig an denna kamp. Miljöerna tilltalar väldigt och stora ytor innebär att du kan välja flera tillvägagångssätt mot dina utomjordiska fiender.

Dräkten ger dig möjlighet att vara osynlig under kortare sekvenser och när man smyger fram genom flera utomjordingar som letar efter dig och vill dig väldigt illa så ökar pulsen ordentligt.

Dead Space

Science fiction och rymd är ämnen som jag är svag för i populärkulturen. Dead Space är en blandning av sci-fi, skräck och rymd det är en nervkittlande upplevelse där man som skeppsreparatören Isaac Clarke hamnar i en mardrömstillvaro på det gigantiska gruvskeppet Ishimura. När Ishimura, vars uppgift är att “knäcka” planeter för att skörda dem på resurser, blir helt tyst så skickas en delegation av tekniker och medarbetare för att undersöka vad som har hänt. Bland dessa hittar vi vår protagonist Isaac Clarke. Väl framme på Ishimura så är allt ödsligt och dött och snart går det upp för dig att något fruktansvärt har skett på Ishimura.

Mot skrämmande fiender i det mörka skeppet får man i Isaac Clarkes skor ta vad som finns till hands. Som reparatör så har Isaac sina verktyg till hands och plasmaskäraren fungerar alldeles utmärkt till att ta kål på monster som är ute efter att göra tillvaron odräglig för Isaac.

Dead Space var en härlig blandning av skräck, religion, science fiction och rymd. En lysande blandning som i skrivande stund har två uppföljare.



Dishonored

I kuststaden Dunwall, baserad på 1800-talets London och Edinburgh så ikläder man sig rollen som den oskyldigt mordanklagade livvakten Corvo Attano. Smygandes på illaluktande, råttinvaderade gator och över hustaken skulle Corvo Attano försöka att rentvå sitt namn, hitta och sätta dit de skyldiga och återfinna kidnappade prinsessan Emily Kaldwell, dotter till den mördade drottningen som Corvo var livvakt till.

Jämförelserna med Half-Life 2 och Bioshock går att se och den visuella stilen tilltalar mig verkligen där realism har fått stå tillbaka lite för stilism. Det är spännande att smyga omkring och så tyst som möjligt försöka ta sig fram. Om man är som jag, rätt dålig på att smyga i spel, så får man istället förlita sig på vapen och att svinga svärd och sedan fly hals över huvud. Även detta går för det mesta bra, även om det i vissa fall kunde bli rätt svårt.

Bland röstskådespelarna finns flera stora namn. Rösten till prinsessan Emily görs av Chloë Grace Moretz, känd som Hit-Girl från Kick-Ass-filmerna. I andra roller hittar vi bland andra Susan Sarandon, Carrie Fischer, Michael Madsen och Lena Headey.

Tidigare blogginlägg:

Dishonored är en engagerande och visuell fröjd

Deus Ex: Human Revolution

Pulserande elektronisk musik och tät spänning i futuristiska och neonglittrande sci-fi-miljöer gjorde Deus Ex: Human Revolution till en nervkittlande upplevelse. Att smyga runt i stora byggnadskomplex medan soldater och maskiner gör sitt bästa för att hitta dig och ta kål på dig var en kanonupplevelse. Även om Deus Ex hadde sina svagheter, bossfighterna exempelvis, så är det ett spel jag gärna återkommer till i mina tankar. Soundtracket av Michael McCann lyssnar jag på fortfarande.

Det fanns flera tillvägagångssätt att ta sig runt i Deus Ex: Human Revolution och faktum är att du kan klara hela spelet utan att döda någon, förutom bossarna. Jag som är urusel på att smyga i spel förlitade mig dock inte på denna taktik, utan det blev en skjutfest utan motstycke. Det fungerade även det.

Tidigare blogginlägg:

Deus Ex: Human Revolution är en snygg framtidsvision



Batman Arkham City

Uppföljaren till Arkham Asylum innehåller mer av det goda, med en större miljö att utforska, en vass story och klassiska Batman-skurkar. Dessutom så ser allt fantastiskt ut och den mörka stämningen som präglade Arkham Asylum finns kvar även i denna uppföljare. Spel med öppna världar brukar kunna brista lite i handling och det är svårt att kunna styra spelaren åt det håll man vill i berättelsen om ett spel inte är så pass linjärt. Detta är dock inget som Arkham City lider av och både värld, handling och spelmekanik är alldeles utmärkt.

Grand Theft Auto IV

Spelet som startade denna konsolgeneration för min del var Grand Theft Auto IV. Efter att ha läst recensioner och sett trailers och bilder från Grand Theft Auto IV så var suget på absolut topp vilket gjorde att jag sålde min Playstation Portable och investerade surt förvärvade pengar i en Xbox 360 med Grand Theft Auto IV som det första spelet. Tidigare erfarenheter av Grand Theft Auto-serien var fantastiska Grand Theft Auto San Andreas som jag spelat hemma hos en kompis samt GTA Liberty City Stories som jag hade spelat på Playstation Portable.

När jag exhalterat matade in skivan i Xboxen och fick uppleva Nikos äventyr i Liberty City för första gången tappades hakan och en pöl av saliv bildades i knäet. Att ett spel kunde se ut så här! Att en värld kunde vara så fri. Jag var helt hänförd, då detta också var mitt första möte med denna generations grafik och teknik.

Spelet i sig var inget annat än ett mästerverk i mina ögon förälskelsen var ett faktum. Än i dag så kittlar seriens frihet och Grand Theft Auto IV håller fortfarande och är ett alldeles utmärkt spel.

Red Dead Redemption

Att Rockstar är kungar när det kommer till öppna spelvärdar befäste de med western epostet Red Dead Redemption. Lite förenklat har det beskrivits som Grand Theft Auto i vilda västern. Och även om det är en beskrivning så är den rätt banal. Red Dead Redemption står bra på egna ben utan att behöva jämföras med Grand Theft Auto.

Grand Theft Auto IV var ett lysande, men Red Dead Redemption var faktiskt ännu bättre. Att jag, som sedan barnsben haft en fäbless för westerngenren, fick uppleva en mustig cowboyhistoria var inget annat än helt fantastiskt härligt. De omväxlande miljöerna och känslan när du susade fram på en hästrygg genom övergivna byar, eller när du tog upp kampen med banditgäng var inte lik något annat spel. Världen som Rockstar har byggt upp var stor och stor tid och möda måste ha lagts ner på att ge olika områden olika identiter. När man efter flera timmar spelande tar sig över till Mexiko så är det en helt annan miljö och stämning än det varit tidigare. Det ger en verkligen känslan av att man har kommit till ett nytt land.

Red Dead Redemption kan också vara det av Rockstars spel med mest engagerande handling, och slutet är något som jag tror de flesta som har spelat spelet kommer att komma i håg.

Nu håller jag tummarna för att vi får fortsatt uppleva äventyr i västern på den kommande konsolgenerationen.



Grand Theft Auto V

Med Grand Theft Auto V visade Rockstar än en gång var skåpet skulle stå när det gäller öppna världar i spel. Från Liberty Citys New York-pastisch har vi nu tagit oss till Los Santos, Rockstars tolkning av Los Angeles och Kalifornien. Här är miljön verkligen huvudrollsinnehavaren och påståendet att Grand Theft Auto V ska vara världens dyraste spel är något som jag inte ifrågasätter. Researchen inför spelet lär ha varit enorm och världen i Grand Theft Auto V består av så otroligt många detaljer att det är lätt att glömma bort att det faktiskt finns uppdrag och moment att utföra som faktiskt för handlingen framåt också. Många gånger kunde jag bara köra runt i en bil eller flyga runt i en helikopter och njuta av den fantastiska miljön. Trots att jag har avslutat huvudhistorien så känns det som att jag bara har skrapat på ytan till möjligheterna i Los Santos.

Själv historien kretsar kring tre kriminella som slår sina påsar ihop och utför flera rån och kupper. Detta är ett nytt drag i Grand Theft Auto, med tre protagonister (även om vi fick en försmak av det i ett uppdrag i Grand Theft Auto IV). Det fungerar fantastiskt bra med olika protagonister och det gör även att vi växlar mellan olika miljöer och förutsättningar. Dock är det anmärkningsvärt att Rockstar, trots tre protagonister, inte har valt att låta någon av dem vara kvinna.

Vi får även träffa några andra karaktärer från tidigare delar i serien och det är med tungt hjärta som jag återstiftade bekantskapen med Johnny Klebitz från speltillägget till Grand Theft Auto IV, The Lost and Damned.

När sluttexterna rullar efter ungefär 45 timmars spelande så vill jag fortsätta att upptäcka Los Santos. Det om något är ett gott betyg.

Batman Arkham Asylum

Ett mörkt Batman-spel med fantastiska röstskådespelare och grymma miljöer i form av Arkhams kombinerade psyksjukhus och fängelse gjorde Batman Arkham Asylum till en oväntad dundersuccé. Batman var bister och hård när han gjorde upp med sjukhusets galna brottslingar, ledda av Jokern, briljant röstskådespelad av Mark Hamill, mer känd som Luke Skywalker.

Batman Arkham Asylum innehåller så mycket att utforska, så många knäppa motståndare ur den rika Batman-katalogen av skurkar och spelet ser också fantastiskt snyggt ut. Jämförelser med 60-talets kitschiga serie med Adam West i huvudrollen är omöjlig att göra, spelet ligger närmare Frank Millers och Christopher Nolans Batman, även om spelets Batman är en äldre och surare version än vad Nolans Batman är.

Dold av skuggorna kan Batman välja ett mer osynligt tillvägagångssätt att ta hand om Arkhams kriminella. Detta är nästan ett måste då det är tydligt att Batman inte är någon superhjälte om hans ställs mot motståndare med automatvapen och inte har en flyktväg. Taktik är viktigt och till sin hjälp har Batman en speciell syn som han aktiverar i masken. Synen, detektivläget, gör att han kan se hjärtslag, vilka vapen som motståndaren bär samt att det går att se skurkar genom väggar. Om det är någon kritik som Batman-spelen har fått så är det att den synen är lite välBatman Arkham Asylym är stämningsfullt och ibland lite läskigt, och alldeles, alldeles utmärkt.



Mass Effect 2

Att Mass Effect 2 är mittendelen i en trilogi märks emellanåt. Själva huvuddelen av spelet går ut på att bygga upp en besättning som ska ta sig an det annalkande hotet. Detta är dock inte direkt något negativt och i spelmomenten är Mass Effect 2 ett rejält lyft mot det första spelet. Här finns även huvudantagonister i form av rasen Collectors. Commander Shepard samarbetar med människoterroristorganisationen Cerberus för att tillsammans med dem möta hotet. Det större, övergripande, hotet i form av Reapers får dock vänta till den avslutande delen Mass Effect 3.

Portal

När Valve släppte The Orange Box, med Half-Life 2 och episod 1 och 2 till Half-Life 2 så fanns även Portal med på skivan. Det blev snabbt det spel som det talades mest om i denna samling av spel (där även Team Fortress 2 ingick). I Portal så vaknar du upp inlåst i ett enorm testkomplex där du ska ta dig igenom diverse olika banor användandes av ett gevär som skjuter portaler som du kan gå igenom. Själva pusselmomenten är riktigt vassa och addera dessutom en handling och en nyfikenhet kring vad som har hänt, vem du är och vad du är på för ställe så får du ett otroligt bra spel.

Testbyggnadens helgalna artifiella intelligens GLaDOS verkar till en börjar vara neutralt inställd till dig, men under spelets gång framkommer en beytydligt mer obehaglig sida. Trots detta ler du glatt genom glåporden och eländet som GLaDOS utsätter dig för.

Fallout 3

Att utforska ett framtida postapokalyptiskt Washington i enorm skala är godis för en postapokalypsbesatt man som jag. Den stora världen präglas dessutom av femtiotalets estetik vilket var en lyckad kombination. Med Fallout 3 så fanns det inte en tråkig stund och under uppdragen slängdes man mellan spänning och upptäckarglädje.

Känslan av att planlöst vandra omkring och helt plötsligt stå öga mot öga med två supermutanter i någon liten bebyggelse är mycket häftigt. Och skrämmande. Det är också fantastiskt kul att utforska olika bunkrar där andra har gömt sig undan från undergången, precis som man själv gjorde i bunker 101. De olika bunkrarna har ofta olika teman och olika händelser som har utspelat sig där tidigare och som man nu kan se spår av. En bunker har exempelvis experimenterat med kloning, i en annan bunker kan man hitta en följeslagare som man kan ha stor nytta av. En av bunkrarna lyckades jag inte ens ta mig in i, innan jag dog av den stora strålningen.

Just strålning ligger över allt i världen då undergången kom i form av atombomber. Äventyret inleds just i en bunker och vår protagonist vet inte om något annat här i världen till dess att fadern lämnar bunkern, och man själv ger sig av efter. Det är efter en timmes speltid som man för första gången får se omvärlden år 2077 och det blir en häftig start på spelet då man kliver ut och bländas av det starka solljuset med en hel värld av möjligheter framför sig.

Det viskas lite om ett att ett nytt Fallout är på gång till nästa generations konsoler, och det är något som jag verkligen ser framemot. På minussidan med Fallout är att det inte är speciellt tekniskt snyggt, något som det säkert blir ändring på om det kommer till nästa generations konsoler.



Bioshock 2

Även om Bioshock 2 blev hyllat av kritikerkåren och fick mycket höga betyg så fick det ett svalare mottagande av den större massan än vad jag tycker att spelet förtjänat. Att följa upp en sådan höjdare som Bioshock måste ses som en svår uppgift, men jag tycker att Bioshock 2 lyckas alldeles utmärkt. Vi är tillbaka i Rapture, den enorma staden på havets botten. Denna gång med ett lite annorlunda perspektiv än det vi hade i första spelet. Nu är vi en av männen bakom maskerna, en Big daddy.

Kritiken mot Bioshock 2 var att det var “mer av samma”. Detta gör mig absolut ingenting då Rapture och dess historia är intressant och något som jag gärna utforskade ännu mer.

Värt att nämna är också att det kom ett alldeles lysande nedladdningsspel till Bioshock 2 som heter Minerva’s Den. Av alla speltillägg så är Minerva’s Den det absolut bästa som jag har spelet och slår alla Mass Effect-spelens tillägg, även om dessa också är bra.

Mass Effect 3

Den avslutande delen om Commander Shepard var en uppvisning i avslut. Efter att ha investerat timmar efter timmar i de två första spelen så skulle nu rymdeposet avslutas. Med sig i bagaget fanns beslut och handlingsutvecklingar från de två första spelen. Pressen på Bioware att ge oss ett värdigt farväl till Shepard fanns där minst sagt och tyvärr så fick berättelsen kanske inte det mäktiga slut som spelare krävde. Faktum är att Bioware ändrade slutet efter allt för upprörda röster höjts. För egen del tycker jag att slutet dög, även om problemet snarare låg i att det fanns några rejält stora logiska luckor. Det lämnar en lite avslagen eftersmak, men trots detta så ska ingen tvivla på att Mass Effect 3 är ett mycket bra spel.

I Mass Effect så är jorden hotad av de enorma uråldriga maskinerna Reapers. Det ser rätt hopplöst ut för både mänskligheten och resten av galaxen och denna ödesmättade stämning ligger över hela spelet på ett riktigt lyckat sätt.

Det som trots detta saknas, och det saknades även i Mass Effect 2, är en stark och tydlig antagonist. Det må låta konstigt med tanke på att det finns antagonister i båda spelen, men Saren som var huvudmotståndare var en välskriven och välspelad karaktär med djup och intressant bakgrund som tyvärr aldrig överträffades. Detta till trots: Det var rätt häftigt att stå öga mot öga mot en Reaper och det måste ses som ett av de starkare momenten i trilogin.

Tidigare blogginlägg:

Underbara Mass Effect 3



Portal 2

Uppföljaren till det första Portal fördjupar historien bakom antagonisten GlaDOS och Chell, den tysta protagonisten. Något som är nödvändigt då Portal 2 är ett fullängdsspel som står på egna ben efter att det första Portal hade varit en del av The Orange Box. I Portal 2 får vi veta historien bakom Aperture science och spelet är en resa både fysiskt och bildligt genom Aperture Sciences historia.

Pusselmomenten är tillbaka från det första Portal, även om det nu inte direkt är olika testkammare man ska ta sig igenom på samma sätt som i det första Portal. En lång tid har gått i spelet sedan det första spelet utspelade sig och det syns genom att Aperture Science är vildvuxet och illa fungerande. Fusionen mellan natur och teknik är härliga miljöer att befinna sig i dessutom är det ett bra tempo på växlandet av olika miljöer och typer av rum i spelet.

Den största styrkan med Portal 2 är för min del all symbolik och alla små ledtrådar till vad som egentligen har hänt som finns att hitta. Det är svårt att se hur Valve ska kunna ta historien vidare i en eventuell uppföljare, men trots detta så hoppas jag på att någon gång få uppleva fortsättningen på Chells äventyr, kanske i en annan miljö?

Tidigare blogginlägg:

Portal 2 är en lysande uppföljare




Uncharted 2: Among Thieves

Nathan Drakes bästa äventyr tar oss runt jorden och i sann Indiana Jones-anda letar vi artefakter och arkeologiska föremål. Naughty Dogs spel är dessutom en visuell höjdare med stark story och vackra miljöer. Min favorit från Uncharted 2: Among Thieves var den tibetanska byn och stämningen i den. Det är dock långt i från den enda minnesvärda miljön i spelet och man slängs mellan olika miljöer och situationer. Från den heta, soldränkta, gator till iskalla snöstormar uppe i berg.

Övernaturliga inslag kan blandas med historia och historiska myter. Jämförelsen med Indiana Jones fungerar även här och förstärks av att huvudkaraktären Nathan Drake delar samma stil och nonchalans som arkeologen med hatt. Eller Han Solo för den delen. Även birollskaraktärerna är starka och i Uncharted 2 så slits Nathan Drake mellan två romantiska intressen, två kvinnor som faktiskt har en egen karaktär och fyller en funktion mer än att bara vara just ett romantiskt intresse.

Alla Uncharted-spel bjuder på fantastiska matinéäventyr, men seriens höjdpunkt var Uncharted 2: Among Thieves med de bästa miljöerna och ett otroligt vasst röstskådespel.

Bioshock Infinite

Från havets botten till ovanför molnen. Även om resan från det första Bioshock till det senaste är stort rent avståndsmässigt så återfinner vi flera av komponenterna som gör detta till ett Bioshock-spel. Slitningarna i samhället finns där, kritiken mot den rådande hegemonin och man riktigt känner hur det bubblar under den välpolerade ytan i Bioshock Infinite. Bakom de höga tankarna och de vackra och välstädade miljöerna finns rasism och mörker. När revolutionen kommer så förvånar det föga.

Booker DeWitt är en föredetta Pinkertonagent och nu mer en privatdetektiv som på grund av skulder tar ett jobb i Columbia, staden ovanför molnen, hämta en fängslad ung kvinna som vaktas av en enorm mekanisk fågel. Givetvis är det långt i från så enkelt som att bara åka upp dit och hämta henne och det ska visa sig att det finns fler och betydligt mer komplicerad anledningar till att Booker är i Columbia. Elizabeth, flickan som ska hämtas visar sig ha oanade förmågor och under spelets gång så blir hon en stark bundsförvant och en karaktär som man verkligen bryr sig om. Rent spelmekaniskt så hjälper Elizabeth Booker och är sällan i vägen för honom utan är mer en tillgång under hårda strider.

Precis som i tidigare Bioshock-spel så är både stilen och berättelsen de två stora triumfkorten i Bioshock Infinite. Det är en otrolig värld som Irrational Games målar upp, med affischer, reklam och ljudkuliss som säljer in bilden av en tidig 1900-talsutopi ovanför molnen. Ännu starkare än den fantastiska stilen är dock handlingen som är något av det mest engagerande jag någonsin har upplevt. Det första Bioshock har förmodlingen den bästa och mest stämningsfulla inledning i spelvärlden enligt mig. Bioshock Infinite kan ha spelvärldens bästa avslutning och det är med stor behållning som man kan läsa andra spelares teorier kring slutet. Precis som i Portal 2 så finns det möjlighet till tolkningar och flera lager av aspekter att ta in när man själv gör sin tolkning.

Tidigare blogginlägg:

En resa ovanför molnen i Bioshock Infinite



Bioshock

Få spel har haft en sådan inledning som fångat mig så som Bioshocks inledning gjorde. Du befinner dig på ett flygplan som kraschar och omgiven av brinnande bråte från planet börjar du simma mot en ensam fyr mitt i havet. Där finns en typ av hiss, redo att ta dig ner under vattenytan. Till tonerna av Bobby Darins Beyond the Sea börjar du resan ner mot Rapture. Denna förfallna utopi under vattnet där det mesta har gått fel.

I det som tidigare har varit en plats för tänkare, artister och forskare så har invånarna börjat att experimentera med genmanipulation. Något som inte var en särskilt bra idé skulle det visa sig då de flesta av Raptures invånare har blivit söndermanipulerade, galna vrak som är ute efter att mörda dig, och varandra, när tillfälle ges. I Rapture så vandrar dessutom stora män i dykardräkter runt och vaktar små flickor som med enorma sprutor skördar lik på ADAM, den stamcell som krävs i genmanipulationen som Raptures invånare har blivit beroende på.

Under spelets gång får du mer och mer insyn i vad som har lett till Raptures förfall och de politiska och personliga konflikter som kokar i staden på havets botten.

Bioshock hade det mesta för att tilltala mig. En gåta om vem jag var, vad som hänt och en otroliga miljöer att utforska gjorde att timmarna med Bioshock var en otroligt givande upplevelse. Sex år efter att spelet släppts så håller det fortfarande fantastiskt hög klass och Irrational Games har bevisat med Bioshock Infinite att deras förmåga att berätta en berättelse inte var ett lyckokast i det första Bioshock.



The Last of Us

Ett av denna konsolgenerations sista spel är även det bästa. I Naughty Dogs The Last of Us var praktiskt taget allt av absolut världsklass. Miljöer, karaktärer och berättelse engagerade och kändes rakt igenom trovärdigt. Joel och Ellies känslomässiga resa och utveckling som karaktärer var minst lika imponerande som den rent fysiska resa som vi togs med på i The Last of Us.

När en svampinfektion tar över världen och förvandlar många människor till levande monster, inte helt olika zombies, så förfaller samhället totalt. Stora tragedier och mindre och mer personliga tragededier går hand i hand och The Last of Us inleds med hur virusinfektionen får sitt utbrott och handlingen tar avstamp i just en personlig tragedi som spelaren i allra högsta grad får vara en del av. Efter en gripande inledning så flyttas vi 20 år framåt i tiden när människorna försöker att leva med katastrofen och den största delen av överlevande och ickeinfekterade människor bor i militärt styrda karantänzoner.

Joel och Ellies fantastiska resa över ett infekterat USA inleds när Joel måste se till att Ellie kommer fram till Eldflugorna, motståndsrörelsen till den styrande militären.

Den hotfulla och fantastiskt vackra miljön ramar in The Last of Us och jag känner mig säker på min sak när jag hävdar att inget annat spel är visuellt lika vackert till någon av denna generations konsoler som The Last of Us. Förutom det rent visuella så är även skådespelet, både i gester och röster, helt klockrent och Troy Baker som spelar Joel (och även Booker DeWitt i Bioshock Infinite) har blivit en stor favorit hos mig.

Musiken till The Last of Us sätter också stämningen på ett magiskt sätt och Oscarsbelönade Gustavo Santaolalla har gjort ett alldeles ypperligt jobb.

När praktiskt taget allt stämmer och man blir så pass känslomässigt engagerad i ett spel som jag blev i The Last of Us går det bara till slut att sammanfatta det på ett sätt: The Last of Us är denna konsolgenerations bästa spel.

Tidigare blogginlägg:

The Last of Us – en konsolgenerations svanesång