Den femte september är ett viktigt datum för mig som löpare. Det är nämligen min ”årsdag”. I år firar jag fem år som löpare!
Den 5 september 2016, stod det så här i min träningsdagbok:
”Ett jätteförsiktigt förstapass med nya skor. Gick inledningsvis, joggade i långsamt tempo och gick sedan när knäet började ömma.”
Jag hade sprungit några gånger 2011–2012 men sedan slutat på grund av knäont. På en lunchrast i september 2016 fick jag en impuls att köpa nya löpardojor och att göra ett nytt försök med att jogga lite. Inför bröllopet till sommaren 2017 ville jag komma i lite bättre form, men var osäker på hur mitt knä skulle må.
Men detta blev alltså startskottet på min resa som löpare. Detta första pass med de nya Adidas-dojorna var 4,42 kilometer långt och snittempot var 7:55. Sedan vilade jag några dagar innan jag upprepade proceduren. Sakta men säkert sprang jag mer och mer. 26 september genomförde jag mitt första pass helt utan inslag av promenad: 3,4 km i 6:19-tempo.
Knäet krånglade, och jag hade ont i det till och från i åtminstone ett års tid. Kanske mer.
Men det blev bättre! Och vet ni vad knän gillar? När man tappar massa onödiga kilon! Skillnaden mellan det där första löppasset och löppassen jag gör nu är cirka femton kilo.
Vad stolt och nöjd jag är med min utveckling som löpare! Att jag skulle komma hit jag är i dag kunde jag aldrig drömma om! Löpmängd och tider som skulle låtit som science-fiction om mannen med de nyinköpta lila skorna med knäontet hade fått höra vad som väntade i framtiden.
Några höjdpunkter från mina fem år som löpare
Det har varit en fantastisk resa och kanonfin utveckling jag gjort. Här är några av höjdpunkterna från mina fem år som löpare. Inte i någon särskild ordning!
Milen under 40 minuter och halvmaran under 90 minuter
Inom loppet av en vecka lyckades jag i maj 2019 nå två milstolpar för långdistanslöpare. Först sprang jag en halvmara under 90 minuter i Gävle och precis en vecka senare åkte jag till Lidköping och gjorde min första mil under 40 minuter. Det var två otroligt viktiga milstolpar att klara av rent mentalt. Det gjorde under för självförtroendet!
Ansiktsuttrycket beskriver känslan perfekt. Utmattning, förvåning och glädje! Foto: Jimmy Glinnerås.
Andra gången gillt på Icebug Xperience West Coast Trail
Första gången jag sprang Icebug Xperience West var det en fantastisk upplevelse men nästan lite för jobbigt för att jag skulle kunna uppskatta det ordentligt. Dessutom skadade jag mig under första dagen vilket så klart påverkade resten av vistelsen på västkusten. När jag sedan återvände två år senare var jag en helt annan löpare, mycket starkare på alla områden och kunde verkligen njuta samtidigt som jag så klart slet på efter bästa förmåga. Vilken upplevelse det var!
Blodomloppet blev en helt galen succé för min del. Jag visste att formen var god efter några starka intervallpass och efter att jag sprungit 10 km på 38:35 förra tisdagen. Med bra känsla i benen ställde jag mig på startlinjen i regnet utanför Trängens IP.
Full koncentration innan start (alternativt att jag kollar in Oskar Arlebos frilla, men jag tror att det mer handlade om koncentration). Foto: Joakim Hjortsberg / www.teamjoe.se Bredvid mig hade jag starka namn som Andreas Ingberg, Per Sjögren och Oskar Arlebo. Det kändes skumt att stå längst fram tillsammans med dem. Men vis av tidigare års Blodomloppet och med bra självförtroende kände jag ändå att jag placerat mig rätt.
När starten gick inledde jag i ett rasande tempo. Jag har egentligen inga problem med att gå ut “för snabbt”. Hemligheten är att veta ungefär vad som är för snabbt, men som inte kommer att straffa sig senare i loppet. Första kilometern avklarades på 3:40 och jag låg några sekunder bakom toppklungan. Vanligtvis brukar jag inte se dem så länge, så det var lite kul att faktiskt ha “kontakt” (nåja, men typ) med superlöparna längst fram. Dessutom höll jag tempo med Örebro AIKs superdam Liduina van Sitteren i cirka två kilometer. Sedan drog hon, inte särskilt oväntat, ifrån mig. Den andra kilometern gjorde jag på 3:43, fortfarande väldigt snabbt, men med en bra känsla.
Blodomloppets bana i Örebro är rätt knepig och knixig. Jag har hört folk som säger att den är lättsprungen, men jag håller inte alls med. Det är en hel del upp och ner och backen upp mot Diedens allé vid Karlslund cirka 6,5 kilometer är riktigt tuff! Trots detta var pannbenet tjockt och starkt i dag och jag var övertygad om att jag med marginal skulle fixa en tid under 40 minuter.
38:10 och plats 15 av 711
De flesta av mina kilometrar låg runt 3:48-3:52. Men på slutet när jag närmade mig målet tog jag i rejält. Den sista kilometern var snabbast av de alla och gick på 3:38 enligt klockan, sedan hade jag 70 meter kvar (klockan mätte upp loppet till 10,07 km, och de sista 70 metrarna gick i 2:48-tempo)! Den officiella tiden blev 38:10 och jag kom på plats 15 av 711 i herrklass vilket tveklöst är min bästa prestation inom löpningen hittills.
Ansiktsuttrycket beskriver känslan perfekt. Utmattning, förvåning och glädje! Foto: Jimmy Glinnerås.
Till skillnad från tidigare år hade jag med mig ett helt gäng kollegor i år. Flera av dem sprang på personbästatider så det var ett muntert gäng som träffades i regnet efteråt! Tanken var att vi skulle avsluta med en picknick, men eftersom vädret var helt bedrövligt för att sitta och mysa i gräset fördelade innehållet i picknickkassarna och bröt upp.
På söndag den 24 mars inleds tävlingssäsongen för min del med Varvetmilen i Örebro. Just det loppet inledde säsongen 2018 också, och det var en rätt kylig och blöt dag vill jag minnas. Nu hoppas jag på bättre väder i år, även om det i skrivande stund ser dystert ut!
Under 2019 planerar jag att delta i följande lopp:
Vad jag skulle vilja komplettera med är några snabba millopp under maj, juni och juli. Viby marathon deltar jag nog bara i om Stockholm Marathon blir misslyckat. Tyvärr utgår Rallarrundan för min del i år då det ligger så tätt inpå Stockholm Marathon. Rallarrundan var annars ett mycket trevligt lopp som jag gärna hade deltagit i.
Har jag missat något roligt lopp (i närheten av mig)?
Vilka lopp planerar du att delta i?
Detta inlägg kommer att uppdateras under säsongen.
18 mars 2019: Lade till Karlstad Stadslopp och Lidköpings Stadslopp.
4 april 2019: Lade till Stockholm halvmarathon.
10 april 2019: Lade till Hammaröloppet
Efter flera års uppehåll har jag tagit upp löpningen. Det känns otroligt kul att vara i gång igen och det går riktigt bra.
När jag började springa senast, 2011, höll jag på fram till tidig sommar 2012. Sedan fick jag problem med smärta på mitt högra knäs insida. Denna smärta har hållit i sig och spökat när jag har tränat. Efter besök hos sjukgymnast konstaterades att det inte var något mekaniskt fel med mitt knä (inget skadat med andra ord) och att jag skulle behöva träna upp stabiliteten i det.
Hösten 2016 började mitt löpsug att smyga sig på igen och jag tänkte att jag denna gång skulle kolla upp lite noggrannare hur mitt löpsteg såg ut när jag landade med foten. På Löpex filmades jag när jag sprang på löpband och trots att jag tyckte att det såg helt katastrofalt ut så verkade inte killen i butiken särskilt oroad utan hjälpte mig att hitta ett par skor med bra stöd. Jag började jogga korta pass och när jag fick ont i knäet gick jag hem. De första passen var ingen höjdare. Kondisen och hastigheten var inget vidare men jag fick lära mig själv att inte pressa mig för hårt och att lyssna på kroppen.
Under ett tidigt löppass med min nya Apple Watch, i december 2016.
Efter några månader av sådana skitpass kändes det bättre och bättre. Styrkan i knäet verkade tillta och jag fick inte längre lika ont. Inför bröllopet trappade jag upp min träning för att gå ner i vikt och känna mig piggare. Det gav resultat. När jag ställde mig på vågen någon vecka inför bröllopet hade jag gått ner sex kilo och nått min målvikt med ett kilos marginal. Det kändes på kläderna också. Jag blev dessutom snabbare och snabbare märkte jag när jag kollade mina tider på Runkeeper.
Nu när augusti har passerat och jag summerar sommarmånadernas löpning ser det ruskigt bra ut. Just i augusti har jag slagit alla mina personbästarekord, sprungit mitt första riktiga lopp, Blodomloppet, och i framtiden väntar mitt första halvmaraton. Jag trodde verkligen inte att löpningen skulle gå så himla bra som den har gjort och detta vill jag fortsätta med så länge knäet håller.
Var och hur löper jag
Jag återupptog löpningen när vi bodde i vår förra lägenhet och det blev ett gäng korta rundor i närheten av golfbanan. Sedan flyttade vi och då började jag springa i det korta, men fina, spåret i närheten av mig som heter Sanatoriespåret. Att springa hemifrån till spåret, ett varv (på 2,4 km) och hem igen blir 5 kilometer totalt. Efter ett gäng sådana pass började jag öka distansen och sprang istället för ett varv tre varv och hem igen. Detta blir en mil totalt. Det har blivit många rundor i Sanatoriespåret, dels för att det är nära och dels för att det är bra underlag för ett knä som lätt börjar ömma.
Men, efter ett tag börjar man ju ledsna på att springa samma spår hela tiden. Min kollega Lena tipsade mig istället om Karlslundsspåret, vilket visade sig vara en riktig succé. Det är ett helt fantastiskt fint spår och efter tipset har jag sprungit 10 kilometer och 15 kilometer rätt många gånger. Att cykla dit från mig går hyfsat snabbt och det är dessutom jättemysig väg där man passerar otroligt fin natur, hästar och allmän idyll. Karlslundsspåret hamnade på plats 80 i listan över Sveriges bästa motionsspår. Författarna verkar dock inte ha sprungit 10 och 15 kilometer, som är betydligt roligare än de kortare distanserna i spåret.
Efter att mitt knä känns starkare och starkare har jag börjat variera underlaget och det verkar tack och lov som att knäet håller vid löpning på asfalt! Det har öppnat upp möjligheterna ordentligt och ett vanligt pass jag brukar tar går från Södra Lindhult till Marieberg, Sommarro, Rosängen, Gustavsvik, Adolfsberg, nästan ett helt varv i Sanatoriespåret och till slut hem igen. Det blir nästan 15 kilometer löpning (ibland irrar jag runt i Södra Lindhult för att “utöka” sträckan) med varierad löpning.
Jag springer Blodomloppet och vinkar glatt till Tove som filmar och hejar på mig.
Det är hittills bara ett riktigt lopp jag har deltagit i, Blodomloppets 10 kilometer den 24 augusti. Vid Trängens IP samlades enormt många löpare, det var uppvärmning, underhållning och allmänt hålligång. Jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan jag höll på med då löpning är en sysselsättning för att få vara i fred och ha lugn och ro för mig. När loppet kom igång var det dock riktigt kul. Det regnade, var lite kyligt och mulet. Med andra ord: helt perfekt löparväder! Alla mina bästa tider har kommit när det har varit dåligt väder och redan innan starten tänkte jag att det skulle kunna bli en bra tid.
Med min medalj efter mitt nya personbästa, 45:07.Jag startade rätt långt fram och började i ett för mig riktigt snabbt tempo. De första två kilometerna hade jag en lätt känsla av håll, men lyckades hålla det i schack. Tove hade tagit sig ut för att heja på mig och stod vid två-kilometersmarkeringen och hejade och sedan vid femkilometersmarkeringen. Lena från jobbet och maken Ola stod vid fyra kilometer och hejade och min webbkollega Ullis stod vid nio kilometer ungefär. Att se bekanta ansikten medan jag slet på var riktigt kul och mycket uppskattat! Det gav lite extra kraft och gjorde mig helt enkelt glad!
Innan Blodomloppet var mitt personbästa på 10 kilometer 47:48. Målet inför Blodomloppet var att springa under 50 minuter, men jag kände rätt tidigt att det skulle vara noll problem att slå det. Jag kände till och med att mitt personbästa skulle slipas ordentligt.
Tillägg: Jag lade till min tid för halvmaraton, 21,1 kilometer, några dagar efter jag skrev detta inlägg. Den tiden sprang jag ändå så tätt efter att jag publicerat att jag tyckte att tiden platsade här (och jag ville gärna ha med halvmaraton i sammanfattningen).
Sommarens löpning
Månad
Antal pass
Distans
Snittempo
Maj
15
168,2 km
5:27 min/km
Juni
14
165,2 km
5:21 min/km
Juli
17
224,1 km
5:23 min/km
Augusti
14
179,4 km
5:04 min/km
Utrustning och prylar
Jag drivs mycket av att ha utrustning och prylar. Givetvis har jag en klocka som mäter alla mina tider, för sex år sedan var det en Garmin Forerunner 305 men nu har den fått gå i pension till förmån för en Apple Watch Series 2 och i den mäter jag min löpning med Runkeeper som jag tycker har den bästa Apple Watch-appen för löpning.
På fötterna har jag inte helt förvånande löparskor. De skor jag fick hjälp med att köpa på Löpex är Adidas Supernova Sequence Boost 7. När jag började springa så mycket som jag gjorde nu i våras insåg jag inte att det räckte med ett par, då skorna började lukta som att ett helt hockeylag lagt sig och dött i dem så då köpte jag ett till par skor, Nike Air Zoom Structure 20.
Det är rätt stor skillnad mellan skorna. Både ger mig bra support och det gillar knäet. Adidas-skorna är dock mycket mer luftiga och öppna medan Nike-skorna sitter tajtare på foten. Jag upplevde att Nike-skorna tog lite längre att “springa in” också. I början fick jag lite ont i fötterna av dem, men efter kanske fem mil så är detta inget problem.
Mina nuvarande bluetoothlurar, Jaybird X3.I öronen har jag bluetooth-lurar. Först köpte jag Beats Powerbeats3 som marknadsförs som träningslurar med LeBron James som affischnamn. De satt skönt, lät bra och var allmänt trevliga. Den lilla nackdelen var dock att de inte tål svett. Alls! Efter att ha svettats sönder tre par och bråkat och krånglat med Elgigantens support fick jag äntligen byta till ett par Jaybird X3 istället. Ljudet i dessa är ännu bättre än i Beats och de sitter riktigt bra efter att man pillat med tillhörande vingar och proppar. Det negativa med dem är att signalen är jättemycket svagare än i Powerbeats. Har man telefonen i ett bälte och kroppen täcker telefonen lite så blir det stora störningar. Det ordnade sig dock när jag istället hade telefonen på höften.
Framtiden
Med tanke på hur kort tid jag sprungit sedan jag återupptog löpningen är jag väldigt nöjd över min utveckling. Jag tappar i vikt, springer snabbare och snabbare och framför allt så håller knäet hittills och jag trivs riktigt bra med löpningen!
Den 14 oktober springer jag mitt första halvmaraton då Å-stadsloppet går i Örebro. Jag har satt målet att komma under två timmar, men med tanke på att jag har blivit hyfsat (för att vara jag) snabb så kanske jag får revidera det målet. Utöver Å-stadsloppet är jag väldigt nära att anmäla mig till Göteborgsvarvet också. Med stor sannolikhet, och om jag får vara skadefri, springer jag det nästa år.
Följ min löpning
Jag loggar min träning på Runkeeper och jogg.se. Följ mig gärna där!
