Etikett: blodomloppet

Löparåret 2023

Ännu ett år av löpning ligger bakom mig och därmed är det dags att sammanfatta det gångna året, precis som jag alltid brukar göra.

Sammanfattningen för 2022 hittar du här.

Årssammanfattningen för 2023 blir likt den för 2022 en inte alltför munter historia. Trots träning och hög ambition presterade jag sämre än tidigare år.

10 km och halvmaraton

Mina säsongsbästatider på milen och halvmaran (36:49 och 1:20:44) är t.o.m. sämre än vad jag snittade på distanserna året innan (36:31 och 1:20:35). I snitt sprang jag milen 59 sek och halvmaran 1:01 långsammare än 2022. Det gör mig oerhört besviken och jag kan inte se det som något annat än ett rejält misslyckande. Jag hade inga uttalade mål innan säsongen, men att försämra sig med en minut på båda distanserna var så klart inget jag hade tänkt.

Vad hade jag då varit nöjd med på milen respektive halvmaran, vad hade inte varit ett misslyckande? Milen under 36 minuter och halvmaran under 80 minuter. Då hade jag varit nöjd med de loppen.

Snabbaste miltiden kom i Katrineholmsloppet och den snabbaste halvmaran gjorde jag i Köpenhamn. I Katrineholm trodde jag aldrig att jag var på väg mot en tid under 36. I Köpenhamn däremot trodde jag att sub 80 var aktuellt. Men så blev det alltså inte.

CPH Half och säsongsbästa på halvmaraton.

De övriga tre milloppen, Startmilen, Blodomloppet Örebro och Blodomloppet Västerås var inga höjdarlopp. På Startmilen blev det 37:26. På Blodomloppet Örebro sprang jag under 38 med nöd och näppe och i Västerås blev det en tid över 38 minuter.

Det blev två andra halvmaror utöver den i Köpenhamn. Helsingborg halvmaraton och en hyfsad tid på 1:21:21 och så bottennappet med Å-stadsloppet och tiden 1:22:15. Å-stadsloppet fick mig att avsluta tävlingssäsongen och dödade all sug och motivation till att tävla.

Mot mål längs med strandpromenaden i Helsingborg. Foto: My de Silva.
Å-stadslopet. Ett bottennapp. Foto: Jimmy Glinnerås.

Maraton

Den distans som lyckades bättre, men mycket beroende på att jag bedömer mig själv lite snällare där, är maraton. Två maror blev det. Först Marathon Rotterdam på 2:50:00 och sedan Stockholm Marathon på 2:56:45. Jag är nog mest stolt över Stockholm faktiskt, då det blev ett maghaveri och tuff kamp för att ta sig i mål, och jag löste det. Sett till maximal kapacitet så borde jag ha en bättre tid än 2:50:00 i mig, men maraton är en knepig distans.

Med Erasmusbrug och Rotterdams skyskrapor som fond tar jag revansch på maratondistansen!

Hur gör jag då nästa år?

Jag vet inte när eller om jag ställer mig på en startlinje igen. Aldrig mer vill jag utsätta mig för förnedringen det var att springa Å-stadsloppet så uselt och se alla andra jag varit jämn med tidigare prestera bättre än jag. Så jag tror inte att jag kommer att tävla igen om jag inte känner att jag tydligt gått framåt i träningen.

Vi får se hur det känns när våren och sommaren kommer. För mig är det i prestationen tävlingsglädjen finns. Att bara tävla för att det är ”kul” tycker jag inte är kul. Då kan jag lika gärna låta bli att göra det.

Vill det sig illa så kan jag alltså ha gjort min sista tävling. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att jag kommer att få ett lyft. Det behöver jag. Det förtjänar jag.

Hoppas att 2024 blir ett bättre löparår.

Blodomloppet Västerås – dålig tid, hyfsad prestation

Det må ha varit sämsta tiden på 10 km på tre år när jag sprang i mål på Blodomloppet i Västerås på 38:04. Men faktum är att detta var ett bättre lopp än Blodomloppet Örebro (37:50) och Startmilen (37:26). Katrineholmsloppet, där jag sprang på 36:49, rankar jag högre. Men annars så var detta årets näst bästa millopp för året.

Starten för Blodomloppet Västerås går.
Nummerlapp på igen, nu på bortaplan.

Varför? Känslan! Intensiteten!

Banan var mycket knepig och helt hopplös för att springa snabba tider. Den var knixig, grusig, lerig, gräsig, backig och blöt. En dag som denna fick jag gå på hur det kändes och kolla positionerna runtomkring mig.

Starten gick på en mjuk och blöt gräsmatta. Cirka 600 meter, innan vi kom ut på cykelväg. Inledningsvis låg jag på runt plats 20–25 gissar jag. Jag tryckte på och hittade rätt intensitet kändes det som. Plockade någon placering efter 2 km.

Sedan blev det löpning genom ett koloniområde på grusväg. Och längs med Svartån. Efter 4 km plockade jag några placeringar till innan det kom uppförsbackar och rätt svängig löpning. Vid fem kilometer hade jag jobbat mig ikapp ledande dam och vid 6 km passerade jag henne.

Kilometer 8–9,5 gick lätt uppför på asfalterad cykelbana innan det var dags för målgång och de sista 500 meterna på mjuk och blöt gräsmatta igen.

Jag gav det jag hade för dagen, bra mental styrka, hyggligt bra tryck i benen. Urusel tid, men jag tror att alla gjorde rätt dåliga tider i dag. Nu blir det killgiss och ursäkter, men under mer normala förhållanden och plattare bana skulle detta kunnat vara en tid runt 36:30 kanske?

Hyfsad placering

Det blev plats 16 (först hävdade resultatlistan plats 14, sedan plats 20). Och i min gubbklass M40 blev det en andraplats.

Hur man än vrider och vänder på det: jag hade 15 löpare framför mig och 1000 löpare bakom mig.

Så uselt kan det ju inte vara med noll formtoppning, fokus på halvmaran och veckan innan med tre benstyrkepass? Bättre tider finns där, även om jag är långt från toppform.

Next up: Helsingborg halvmaraton och Köpenhamn halvmaraton.

Blodomloppet, sämsta prestationen på länge

För första gången på fyra år var jag tillbaka och sprang Blodomloppet. Mitt första millopp som jag sprang för första gången 2017 och senast 2019. Nu var det dags igen för start och målgång vid Trängens IP. Den korta versionen: det gick inget vidare.

Just nu befinner jag mig i maratonträning inför Stockholm marathon. Förväntningarna var därmed rejält nedskruvade inför Blodomloppet. Generellt har alla förväntningar varit nedskruvade när det kommer till att springa en mil så fort som möjligt. Men att jag skulle göra min sämsta miltid sedan augusti 2020 och springa en minut långsammare än vad jag gjorde i Katrineholm trodde jag inte.

Det var rätt varmt och blåsigt i Örebro denna eftermiddag. Rätt bra publikväder men kanske inte perfekt för löpning. Inför loppet hade jag känt mig trött och seg, så jag var inte inställd på storverk. Som sagt: nedskruvade förväntningar.

Jag letade upp Liduina innan loppet och pratade lite med henne. Sedan blev det en kort uppvärmningsrunda och dags att ta plats på startlinjen. NA livesände dagens lopp med intervjuer innan och efter loppet och så klart bilder från start och målgång. En riktigt härlig inramning! Givetvis blev Liddi intervjuad innan loppet som en av favoriterna till segern.

Glada miner vid starten. Foto: Jimmy Glinnerås.

Långt fram vid starten

Vid startlinjen ställde jag mig i främsta ledet och när startskottet gick var det full fart i väg. Första kilometern avklarades enligt klockan på 3:35. Sedan började det genast gå rejält mycket långsammare. De efterföljande två kilometerna gick cirka tio sekunder långsammare än den inledande kilometern och efter det rasade det ytterligare med kilometer fyra, fem och sex på 3:51, 3:52 och 4:01 respektive. Flåset kändes inte direkt uselt. Jag var bara långsam och trög. Dessutom kände jag av mitt knä som jag har haft problem med i några månader nu.

Ensam större delen av loppet

Besviket går jag i mål. Foto: Jimmy Glinnerås.

Större delen av loppet sprang jag rätt ensam. Mot slutet började jag fundera på om jag ens skulle slå min förra tid från denna bana, 38:10. Jag lyckades vända lite på uselheten på slutet och öka tempot till 3:45 igen och avsluta med den sista kilometern näst snabbast för dagen på 3:40.

I mål gick jag på 37:50 och det är en tid och prestation jag är väldigt missnöjd med. Tack och lov blev det ju en bättre tid än senast på samma bana, men jag borde inte behövt oroa mig för att det inte skulle bli det. Betydligt snabbare än så här borde jag ha varit. 37:50 är en minut (och en sekund) långsammare än insatsen i Katrineholm.

Resultaten och placeringarna

Min tid innebar plats 20. Det var verkligen hög klass på deltagandet i år. När jag sprang senast kom jag på plats 15 med en 20 sekunder sämre tid. I herrklassen blev det en tajt fajt där Wilhelm Bergentz vann på 32:44, före Simon Karlsson på 32:43 och Jonas Nilsson sprang in på tredjeplats på 32:47.

I damklassen var det långtifrån lika tajt. Där vann Erica Lech på 36:16. Liduina van Sitteren kom tvåa på 37:07 och Ewa Pettersson blev trea på 40:01.

När det kom till fem kilometer blev det seger för Erik Berzell på 16:11. Johannes Andersson kom tvåa på 16:58 och trea blev David Glader på 17:17.

I damklassen höll favoriten Josefin Tjernlund och vann på 18:07. Ella Laine kom tvåa på 18:27 och Lisa Bergdahl slog Siri Englund i en långspurt och kom trea på 18:44. Jag är så glad för Lisas skull. Hon har varit borta från löpningen riktigt länge på grund av ett problem med hälen. Nu är den opererad, men detta för första riktiga testet på länge. Inför loppet sa hon att hon skulle springa mest för laget (dvs. hennes kollegor) och picknicken efteråt. Men de där tävlingshornen kan man ju inte avaktivera hursomhelst. Så jättekul att hon var på pallen, även om det innebar att min fina vän Siri kom fyra.

Men Siri var sprudlande glad efteråt ändå och var sugen på att tävla mer och pratade direkt om DM på 5000 meter i Karlskoga och tisdagens Vårruset. Lisa verkade inte ha några planer på Vårruset, men nog såg jag hur det ”glimmade till” i ögonen på henne när vi pratade om loppet efteråt. Jag hoppas på att se både Lisa och Siri i det loppet! Särskilt om varken Liduina eller Erica springer det. Och Josefin Tjernlund är nog också tveksam när det kommer till start där. Det var ju pallen i fjolårets lopp och alla tre har ”viktigare” tävlingar samma vecka. Liduina och Erica springer Stockholm marathon och Josefin har en orienteringstävling (vilken har jag ingen koll på).

Fullständig resultatlista finns på racetimer.se.

Vad härligt att Lisa Bergdahl är tillbaka och tävlar igen! Dampallen på femkilometersloppet. Josefin Tjernlund vann, Ella Laine kom tvåa och Lisa Bergdahl blev trea. Vinnarna fick väldigt vackra tavlor förövrigt. Spana bara in Josefin Tjernlunds coola tavla!

Besvikelsen efteråt, och en eventuell förklaring till den dåliga insatsen

Men åter till mig då. Jag var som sagt besviken.

Nu är det inte 10 kilometer som är mitt fokus, det är som bekant maraton (just nu). Men efter att ha hört och sett exempel på löpare som fått lyft på andra distanser samtidigt som de tränar för maraton går det inte att bli annat än olycklig för att absolut ingenting händer för mig. Att jag inte får det där lyftet på andra distanser. Trots nedskruvade förväntningar, och att jag slutat jaga en tid under 35, så fortsätter jag att underprestera gång på gång på tiokilometersdistansen.

Jag har blivit påtagligt sämre samtidigt som de löpare jag tidigare varit jämn med blivit bättre eller åtminstone hållit sin nivå.

Det kan dock finnas förklaringar till den usla insatsen på Blodomloppet. Dagen innan loppet kände jag mig trött och seg. Och efter loppet blev jag dålig. Jag kände mig helt urlakad dagen efter med förkylningssymtom och enorm trötthet. Det kan helt enkelt varit så att jag hade ”något skit” i kroppen.

NA:s kamera fångade kramen med Liddi och besvikelsen direkt efter målgången medan Erica stod och gav segerintervjun. Den fångade även när jag ”slaskade runt i bild” och åt banan medan Liddi blev intervjuad. Jag hade helt enkelt dålig koll på att kameran fanns där!

Kommande lopp

Nu blir nästa lopp för mig Stockholm marathon. Efter det kommer jag att ta en välbehövlig paus, förhoppningsvis bli bättre i knäet och sedan slippa maratonträning och kanske bli lite snabbare så att jag kan få göra några resultat på lite kortare distanser som jag kan få känna mig nöjd med för en gångs skull.

Sociala gänget efteråt! Erica svarar på sin dotters fråga om hon överhuvudtaget hade hört henne skrika på upploppet (det hade hon, trots att hon medger att det finns viss ”dövblindhet” från henne under lopp). Jonas och Liddi verkar mest vänta in prisutdelningen samtidigt som jag och Ludde stod med näsorna i resultatlistan. Foto: Jimmy Glinnerås.

Andra artiklar om Blodomloppet Örebro

Fem år som löpare

Den femte september är ett viktigt datum för mig som löpare. Det är nämligen min ”årsdag”. I år firar jag fem år som löpare!

Den 5 september 2016, stod det så här i min träningsdagbok:

”Ett jätteförsiktigt förstapass med nya skor. Gick inledningsvis, joggade i långsamt tempo och gick sedan när knäet började ömma.”

Jag hade sprungit några gånger 2011–2012 men sedan slutat på grund av knäont. På en lunchrast i september 2016 fick jag en impuls att köpa nya löpardojor och att göra ett nytt försök med att jogga lite. Inför bröllopet till sommaren 2017 ville jag komma i lite bättre form, men var osäker på hur mitt knä skulle må.

Men detta blev alltså startskottet på min resa som löpare. Detta första pass med de nya Adidas-dojorna var 4,42 kilometer långt och snittempot var 7:55. Sedan vilade jag några dagar innan jag upprepade proceduren. Sakta men säkert sprang jag mer och mer. 26 september genomförde jag mitt första pass helt utan inslag av promenad: 3,4 km i 6:19-tempo.

Knäet krånglade, och jag hade ont i det till och från i åtminstone ett års tid. Kanske mer.

Men det blev bättre! Och vet ni vad knän gillar? När man tappar massa onödiga kilon! Skillnaden mellan det där första löppasset och löppassen jag gör nu är cirka femton kilo.

Vad stolt och nöjd jag är med min utveckling som löpare! Att jag skulle komma hit jag är i dag kunde jag aldrig drömma om! Löpmängd och tider som skulle låtit som science-fiction om mannen med de nyinköpta lila skorna med knäontet hade fått höra vad som väntade i framtiden.

Några höjdpunkter från mina fem år som löpare

Det har varit en fantastisk resa och kanonfin utveckling jag gjort. Här är några av höjdpunkterna från mina fem år som löpare. Inte i någon särskild ordning!

Milen under 40 minuter och halvmaran under 90 minuter

Inom loppet av en vecka lyckades jag i maj 2019 nå två milstolpar för långdistanslöpare. Först sprang jag en halvmara under 90 minuter i Gävle och precis en vecka senare åkte jag till Lidköping och gjorde min första mil under 40 minuter. Det var två otroligt viktiga milstolpar att klara av rent mentalt. Det gjorde under för självförtroendet!

Över förväntan på Blodomloppet

Inför Blodomloppet 2019 hade jag tränat väldigt fokuserat och klokt. Vad jag minns så hade jag inte satt upp ett specifikt tidsmål, utan ville bara slipa mitt personbästa på distansen. När starten gick på Trängens IP stod jag längst fram och satte av i ruskigt tempo. Känslan var bra och loppet gick över all förväntan när jag spurtade i mål på 38:10 och en femtondeplats. Otroligt nöjd och överraskad!

Ansiktsuttrycket beskriver känslan perfekt. Utmattning, förvåning och glädje! Foto: Jimmy Glinnerås.

Andra gången gillt på Icebug Xperience West Coast Trail

Första gången jag sprang Icebug Xperience West var det en fantastisk upplevelse men nästan lite för jobbigt för att jag skulle kunna uppskatta det ordentligt. Dessutom skadade jag mig under första dagen vilket så klart påverkade resten av vistelsen på västkusten. När jag sedan återvände två år senare var jag en helt annan löpare, mycket starkare på alla områden och kunde verkligen njuta samtidigt som jag så klart slet på efter bästa förmåga. Vilken upplevelse det var!

Halvmara i Nora och mycket bra tid

Efter en vinter av bra träning åkte jag till Nora för att springa halvmaraton-varianten av Nora maraton. Backigt och eländigt skulle det vara, men min form var kanon och loppet gick fantastiskt bra då jag slipade fyra minuter på mitt personbästa och tog mig i mål på tredjeplats!

På väg upp för den tuffaste backen den första gången. Fullt fokus! Foto: Alexander Nätterlund.

Tävlingsdebut på bana och en kanonkväll på stadion

Tillsammans med Frippe och Liddi åkte jag till Stockholm för att springa på Stockholms stadion. Vilken fantastisk upplevelse att dela bana med elitlöpare och springa ett lopp som livesändes på Facebook. Jag gjorde dessutom en bra tid även om jag inte hade riktigt vett att fatta det då eftersom målet var att fixa under 35 minuter.

Frippe, Liddi och jag efter en kanonkväll på Stockholms stadion. Foto: Thomas Stevens.

SM på en motorbana och välbehövlig comeback

Sommaren 2020 hade jag en svacka med några dåliga insatser. Därför var det så otroligt viktigt att få till en fullträff och ett lopp med bra känsla. Detta lyckades jag med på Anderstorps motorbana när jag sprang SM på 10 km landsväg på exakt 36 minuter. Det var tretton sekunder från mitt personbästa, men jag var sprudlande glad efteråt då den tiden var ungefär en minut bättre än vad jag hade vågat hoppas på!

Det finns så klart massa fler höjdpunkter från mina fem år som löpare. Men detta är ett urval.

Nu blickar vi fram mot fem ytterligare löparår!

Blodomloppet och en galet bra tid

Blodomloppet blev en helt galen succé för min del. Jag visste att formen var god efter några starka intervallpass och efter att jag sprungit 10 km på 38:35 förra tisdagen. Med bra känsla i benen ställde jag mig på startlinjen i regnet utanför Trängens IP.

Full koncentration innan start (alternativt att jag kollar in Oskar Arlebos frilla, men jag tror att det mer handlade om koncentration). Foto: Joakim Hjortsberg / www.teamjoe.se
Bredvid mig hade jag starka namn som Andreas Ingberg, Per Sjögren och Oskar Arlebo. Det kändes skumt att stå längst fram tillsammans med dem. Men vis av tidigare års Blodomloppet och med bra självförtroende kände jag ändå att jag placerat mig rätt.

När starten gick inledde jag i ett rasande tempo. Jag har egentligen inga problem med att gå ut “för snabbt”. Hemligheten är att veta ungefär vad som är för snabbt, men som inte kommer att straffa sig senare i loppet. Första kilometern avklarades på 3:40 och jag låg några sekunder bakom toppklungan. Vanligtvis brukar jag inte se dem så länge, så det var lite kul att faktiskt ha “kontakt” (nåja, men typ) med superlöparna längst fram. Dessutom höll jag tempo med Örebro AIKs superdam Liduina van Sitteren i cirka två kilometer. Sedan drog hon, inte särskilt oväntat, ifrån mig. Den andra kilometern gjorde jag på 3:43, fortfarande väldigt snabbt, men med en bra känsla.

Blodomloppets bana i Örebro är rätt knepig och knixig. Jag har hört folk som säger att den är lättsprungen, men jag håller inte alls med. Det är en hel del upp och ner och backen upp mot Diedens allé vid Karlslund cirka 6,5 kilometer är riktigt tuff! Trots detta var pannbenet tjockt och starkt i dag och jag var övertygad om att jag med marginal skulle fixa en tid under 40 minuter.

38:10 och plats 15 av 711

De flesta av mina kilometrar låg runt 3:48-3:52. Men på slutet när jag närmade mig målet tog jag i rejält. Den sista kilometern var snabbast av de alla och gick på 3:38 enligt klockan, sedan hade jag 70 meter kvar (klockan mätte upp loppet till 10,07 km, och de sista 70 metrarna gick i 2:48-tempo)! Den officiella tiden blev 38:10 och jag kom på plats 15 av 711 i herrklass vilket tveklöst är min bästa prestation inom löpningen hittills.

Ansiktsuttrycket beskriver känslan perfekt. Utmattning, förvåning och glädje! Foto: Jimmy Glinnerås.

Efter loppet kände jag att jag inte hade kunnat gjort något annorlunda. Jag hade gett allt, sprungit så snabbt jag bara kunnat (för att hålla en hel mil) och var så sjukt nöjd med min insats! Mitt mål för 2019 var att springa milen under 40 minuter. Vilket jag klarade av i maj under Lidköpings stadslopp. Tre månader senare har jag alltså slipat ner tiden till 38:10. Galet!

Till skillnad från tidigare år hade jag med mig ett helt gäng kollegor i år. Flera av dem sprang på personbästatider så det var ett muntert gäng som träffades i regnet efteråt! Tanken var att vi skulle avsluta med en picknick, men eftersom vädret var helt bedrövligt för att sitta och mysa i gräset fördelade innehållet i picknickkassarna och bröt upp.

Start och målgång

Från YouTube-kanalen HugRunner har jag klippt ihop min start och målgång.

Här ser du mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiell tidtagning

Planerade lopp under 2019

På söndag den 24 mars inleds tävlingssäsongen för min del med Varvetmilen i Örebro. Just det loppet inledde säsongen 2018 också, och det var en rätt kylig och blöt dag vill jag minnas. Nu hoppas jag på bättre väder i år, även om det i skrivande stund ser dystert ut!

Under 2019 planerar jag att delta i följande lopp:

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

November

Vad jag skulle vilja komplettera med är några snabba millopp under maj, juni och juli. Viby marathon deltar jag nog bara i om Stockholm Marathon blir misslyckat. Tyvärr utgår Rallarrundan för min del i år då det ligger så tätt inpå Stockholm Marathon. Rallarrundan var annars ett mycket trevligt lopp som jag gärna hade deltagit i.

Har jag missat något roligt lopp (i närheten av mig)?

Vilka lopp planerar du att delta i?

Detta inlägg kommer att uppdateras under säsongen.

Du kan läsa om mitt löparår 2018 och mina mål inför detta år i blogginlägget Löparåret 2018.

Uppdateringar

18 mars 2019: Lade till Karlstad Stadslopp och Lidköpings Stadslopp.
4 april 2019: Lade till Stockholm halvmarathon.
10 april 2019: Lade till Hammaröloppet

Löpning och jag, del två

Efter flera års uppehåll har jag tagit upp löpningen. Det känns otroligt kul att vara i gång igen och det går riktigt bra.

När jag började springa senast, 2011, höll jag på fram till tidig sommar 2012. Sedan fick jag problem med smärta på mitt högra knäs insida. Denna smärta har hållit i sig och spökat när jag har tränat. Efter besök hos sjukgymnast konstaterades att det inte var något mekaniskt fel med mitt knä (inget skadat med andra ord) och att jag skulle behöva träna upp stabiliteten i det.

Hösten 2016 började mitt löpsug att smyga sig på igen och jag tänkte att jag denna gång skulle kolla upp lite noggrannare hur mitt löpsteg såg ut när jag landade med foten. På Löpex filmades jag när jag sprang på löpband och trots att jag tyckte att det såg helt katastrofalt ut så verkade inte killen i butiken särskilt oroad utan hjälpte mig att hitta ett par skor med bra stöd. Jag började jogga korta pass och när jag fick ont i knäet gick jag hem. De första passen var ingen höjdare. Kondisen och hastigheten var inget vidare men jag fick lära mig själv att inte pressa mig för hårt och att lyssna på kroppen.

Under ett tidigt löppass med min nya Apple Watch, i december 2016.

Efter några månader av sådana skitpass kändes det bättre och bättre. Styrkan i knäet verkade tillta och jag fick inte längre lika ont. Inför bröllopet trappade jag upp min träning för att gå ner i vikt och känna mig piggare. Det gav resultat. När jag ställde mig på vågen någon vecka inför bröllopet hade jag gått ner sex kilo och nått min målvikt med ett kilos marginal. Det kändes på kläderna också. Jag blev dessutom snabbare och snabbare märkte jag när jag kollade mina tider på Runkeeper.

Nu när augusti har passerat och jag summerar sommarmånadernas löpning ser det ruskigt bra ut. Just i augusti har jag slagit alla mina personbästarekord, sprungit mitt första riktiga lopp, Blodomloppet, och i framtiden väntar mitt första halvmaraton. Jag trodde verkligen inte att löpningen skulle gå så himla bra som den har gjort och detta vill jag fortsätta med så länge knäet håller.

Var och hur löper jag

Jag återupptog löpningen när vi bodde i vår förra lägenhet och det blev ett gäng korta rundor i närheten av golfbanan. Sedan flyttade vi och då började jag springa i det korta, men fina, spåret i närheten av mig som heter Sanatoriespåret. Att springa hemifrån till spåret, ett varv (på 2,4 km) och hem igen blir 5 kilometer totalt. Efter ett gäng sådana pass började jag öka distansen och sprang istället för ett varv tre varv och hem igen. Detta blir en mil totalt. Det har blivit många rundor i Sanatoriespåret, dels för att det är nära och dels för att det är bra underlag för ett knä som lätt börjar ömma.

Men, efter ett tag börjar man ju ledsna på att springa samma spår hela tiden. Min kollega Lena tipsade mig istället om Karlslundsspåret, vilket visade sig vara en riktig succé. Det är ett helt fantastiskt fint spår och efter tipset har jag sprungit 10 kilometer och 15 kilometer rätt många gånger. Att cykla dit från mig går hyfsat snabbt och det är dessutom jättemysig väg där man passerar otroligt fin natur, hästar och allmän idyll. Karlslundsspåret hamnade på plats 80 i listan över Sveriges bästa motionsspår. Författarna verkar dock inte ha sprungit 10 och 15 kilometer, som är betydligt roligare än de kortare distanserna i spåret.

Efter att mitt knä känns starkare och starkare har jag börjat variera underlaget och det verkar tack och lov som att knäet håller vid löpning på asfalt! Det har öppnat upp möjligheterna ordentligt och ett vanligt pass jag brukar tar går från Södra Lindhult till Marieberg, Sommarro, Rosängen, Gustavsvik, Adolfsberg, nästan ett helt varv i Sanatoriespåret och till slut hem igen. Det blir nästan 15 kilometer löpning (ibland irrar jag runt i Södra Lindhult för att “utöka” sträckan) med varierad löpning.

Tillsammans med Kattis och Pär i Hemlingbyspåret.

Det har även blivit några pass i fina Markaspåret som vi tidigare bodde nära till. Det är ett rätt tufft spår med en del backar, men väldigt trevligt att springa i. Under semestern i Danmark sprang jag flera pass varav ett längre på två mil längs med vackra Hou Engvej där jag bland annat blev jagad av två hundar, vilket i sig var ett litet äventyr (de gav upp när de ansåg att de “jagat bort” mig). När jag och Tove hälsade på Kattis och Pär i Gävle fick jag också ett rejält löppass på 18,44 kilometer tillsammans med dem i Hemlingby. På listan över Sveriges bästa motionsspår hamnade Hemlingby på en riktigt bra åttondeplats och det är ett jättefint spår.

Publik vid Hou Engvej.

Lopp

Jag springer Blodomloppet och vinkar glatt till Tove som filmar och hejar på mig.

Det är hittills bara ett riktigt lopp jag har deltagit i, Blodomloppets 10 kilometer den 24 augusti. Vid Trängens IP samlades enormt många löpare, det var uppvärmning, underhållning och allmänt hålligång. Jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan jag höll på med då löpning är en sysselsättning för att få vara i fred och ha lugn och ro för mig. När loppet kom igång var det dock riktigt kul. Det regnade, var lite kyligt och mulet. Med andra ord: helt perfekt löparväder! Alla mina bästa tider har kommit när det har varit dåligt väder och redan innan starten tänkte jag att det skulle kunna bli en bra tid.

Med min medalj efter mitt nya personbästa, 45:07.
Jag startade rätt långt fram och började i ett för mig riktigt snabbt tempo. De första två kilometerna hade jag en lätt känsla av håll, men lyckades hålla det i schack. Tove hade tagit sig ut för att heja på mig och stod vid två-kilometersmarkeringen och hejade och sedan vid femkilometersmarkeringen. Lena från jobbet och maken Ola stod vid fyra kilometer och hejade och min webbkollega Ullis stod vid nio kilometer ungefär. Att se bekanta ansikten medan jag slet på var riktigt kul och mycket uppskattat! Det gav lite extra kraft och gjorde mig helt enkelt glad!

Innan Blodomloppet var mitt personbästa på 10 kilometer 47:48. Målet inför Blodomloppet var att springa under 50 minuter, men jag kände rätt tidigt att det skulle vara noll problem att slå det. Jag kände till och med att mitt personbästa skulle slipas ordentligt.

När jag gick i mål visade Runkeeper 10,20 kilometer på 45:03. Vid milmarkeringen enligt Runkeeper så var min tid 44:25, sub 45, vilket är en milstolpe. Den officiella tiden blev dock 45:07, något jag är otroligt nöjd med. Det hade ju varit kul att få en officiell sub 45-tid dock!

Nertill har jag sammanställt mina bästa tider hittills samt löpningen under sommarmånaderna.

Personbästa

Distans Tid Tempo Datum
5 km 21:14 4:14 min/km 13 augusti 2017
10 km (10,2 km enligt Runkeeper) 45:07 (45:03 enligt Runkeeper) 4:25 min/km 24 augusti 2017
15 km 1:13:12 4:53 min/km 26 augusti 2017
21,1 km 1:46:51 5:04 min/km 2 september 2017

Tillägg: Jag lade till min tid för halvmaraton, 21,1 kilometer, några dagar efter jag skrev detta inlägg. Den tiden sprang jag ändå så tätt efter att jag publicerat att jag tyckte att tiden platsade här (och jag ville gärna ha med halvmaraton i sammanfattningen).

Sommarens löpning

Månad Antal pass Distans Snittempo
Maj 15 168,2 km 5:27 min/km
Juni 14 165,2 km 5:21 min/km
Juli 17 224,1 km 5:23 min/km
Augusti 14 179,4 km 5:04 min/km

Utrustning och prylar

Jag drivs mycket av att ha utrustning och prylar. Givetvis har jag en klocka som mäter alla mina tider, för sex år sedan var det en Garmin Forerunner 305 men nu har den fått gå i pension till förmån för en Apple Watch Series 2 och i den mäter jag min löpning med Runkeeper som jag tycker har den bästa Apple Watch-appen för löpning.

På fötterna har jag inte helt förvånande löparskor. De skor jag fick hjälp med att köpa på Löpex är Adidas Supernova Sequence Boost 7. När jag började springa så mycket som jag gjorde nu i våras insåg jag inte att det räckte med ett par, då skorna började lukta som att ett helt hockeylag lagt sig och dött i dem så då köpte jag ett till par skor, Nike Air Zoom Structure 20.

Det är rätt stor skillnad mellan skorna. Både ger mig bra support och det gillar knäet. Adidas-skorna är dock mycket mer luftiga och öppna medan Nike-skorna sitter tajtare på foten. Jag upplevde att Nike-skorna tog lite längre att “springa in” också. I början fick jag lite ont i fötterna av dem, men efter kanske fem mil så är detta inget problem.

Mina nuvarande bluetoothlurar, Jaybird X3.
I öronen har jag bluetooth-lurar. Först köpte jag Beats Powerbeats3 som marknadsförs som träningslurar med LeBron James som affischnamn. De satt skönt, lät bra och var allmänt trevliga. Den lilla nackdelen var dock att de inte tål svett. Alls! Efter att ha svettats sönder tre par och bråkat och krånglat med Elgigantens support fick jag äntligen byta till ett par Jaybird X3 istället. Ljudet i dessa är ännu bättre än i Beats och de sitter riktigt bra efter att man pillat med tillhörande vingar och proppar. Det negativa med dem är att signalen är jättemycket svagare än i Powerbeats. Har man telefonen i ett bälte och kroppen täcker telefonen lite så blir det stora störningar. Det ordnade sig dock när jag istället hade telefonen på höften.

Framtiden

Med tanke på hur kort tid jag sprungit sedan jag återupptog löpningen är jag väldigt nöjd över min utveckling. Jag tappar i vikt, springer snabbare och snabbare och framför allt så håller knäet hittills och jag trivs riktigt bra med löpningen!

Den 14 oktober springer jag mitt första halvmaraton då Å-stadsloppet går i Örebro. Jag har satt målet att komma under två timmar, men med tanke på att jag har blivit hyfsat (för att vara jag) snabb så kanske jag får revidera det målet. Utöver Å-stadsloppet är jag väldigt nära att anmäla mig till Göteborgsvarvet också. Med stor sannolikhet, och om jag får vara skadefri, springer jag det nästa år.

Följ min löpning

Jag loggar min träning på Runkeeper och jogg.se. Följ mig gärna där!

Navigation