Etikett: böcker

Arthur C. Clarke tar oss mot nya världar i Childhood’s End

Arthur C. Clarke som är en av världens mest framstående science-fiction-författare och mannen bakom klassikerna 2001: A Space Odyssey och Rendezvous With Rama. En av hans mer tidiga verk var 1953 års Childhood’s End. Jag har läst, och gillat!

Childhood's EndNär jag snubblade över io9:s lista 21 Books That Changed Science Fiction And Fantasy Forever var det som att snubbla över en guldgruva. Visst, jag gillar förvisso inte den slentrianmässiga sammanbuntningen av science-fiction och fantasy. Varför dessa två genres ständigt kopplas ihop kommer jag aldrig att förstå. De böcker som jag är intresserade av på listan är givetvis science-fiction-böckerna. Flera hade jag läst tidigare (Liftarens guide till galaxen, Hungerspelen, Rendezvous With Rama t.ex). Childhood’s End hade jag däremot missat helt och satte genast tänderna i.

Bara inledningen är fantastisk och sätter stämningen. Under det första kapitlet får vi följa två konkurrerande rymdprogram och det första kapitlet avslutas med att flera utomjordliga skepp bryter igenom jordens atmosfär. Inte helt olikt det som händer i Independence Day. Jag älskar den avslutande meningen i inledningskapitlet.

All that the past ages had achieved was as nothing now: only one thought echoed and re-echoed through Reinhold’s brain: The human race was no longer alone.

Det som följer sedan är en ljuvlig science-fiction-historia som spänner över en lång tid. Utomjordingar tar över jorden och styr planeten och mänskligheten till mer lyckliga tider. Krig och brott förekommer i mycket mindre skala och de flesta människor finner sig i att stå under styrning av en mer intelligent ras. Talesperson för utomjordingarna är Karellen och i inledningen av boken så ligger fokus på Karellen och de möten som Karellen har med FN:s generalsekreterare. Mänskligheten känner frustration över att veta så lite om Karellen och hans Overlord-kumpaner och faktum är att ingen fått se hur Karellen ser ut, trots att han påverkar och är en så stor del av alla människors liv. Varför har utomjordingar kommit till vår planet, vad är deras planer?

Boken hoppar snabbt mellan årtal och mänskliga huvudpersoner. Detta fungerar oväntat bra. Vår huvudkaraktär kan träffa en annan karaktär och från nästa kapitel så är då den karaktären huvudkaraktär i några kapitel. Det blir som ett flöde genom karaktärerna och även genom tiden.

Berättelsen utvecklas också snabbt, vilket jag verkligen uppskattar. Vi får se mänskligheten utvecklas och relationen mellan mänskligheten och Karellens Overlords.

TV-serie under 2015

Jag tillhör en udda sort av människor som kan skilja bok en bok och en filmatisering. Med andra ord så kan jag bedöma de två separat från varandra. Annars brukar det vanligtvis vara så att folk ständigt gnäller om att “boken var bättre”. Så, efter avslutad läsning av Childhood’s End så ägnade jag mig åt lite googling och det tog inte lång tid förrän jag läste det glödjande beskedet att boken ska bli serie. Denna serie fick grönt ljus från SyFy i början av september och ska sändas under 2015. I slutet av oktober så blev det också klart att Charles Dance, mer känd som Tywin Lannister från Game of Thrones, ska spela rollen som Karellen.

Det som inte bådar så gott är att det just är SyFy som producerar serien. SyFy brukar tyvärr inte riktigt ha budgeten för att nå absolut toppklass på sina produktioner. Det hade varit ännu bättre om det varit HBO eller Showtime som stod för produktionen.

Lite sorgsen blev jag också när jag läste att Stanley Kubrick hade planer på att filmatisera Childhood’s End, men inte fick göra detta på grund av saknade rättigheter. Det blev ju hyfsat bra första gången Kubrick gjorde film av en Clarke-bok.

Childhood’s End är en mycket trevlig bok som jag varmt rekommenderar till science-fiction-entusiaster.

Silo-serien av Hugh Howey, fantastisk postapokalyptisk läsning

Jag är som kanske är bekant otroligt förtjust i populärkultur som kretsar kring postapokalyps (läs gärna mitt inlägg om postapokalyptiska filmer här) och efter att ha hört Hanna Fahl tala sig varm om Wool av Hugh Howey i DN:s podcast så var jag tvungen att kolla upp bokserien. Efter att paketetet från Amazon med de två första böckerna i trilogin landat i brevlådan så var jag som fast. I april så kommer den första boken i svensk översättning, med titeln “Ull”.

Så här beskrivs Ull av Norstedts:

I hundratals år har de sista människorna levt djupt under jorden i en gigantisk siloformad bunker. Ordning upprätthålls genom strikta regler och lagar: varje födelse kräver en död, varje liv kräver ett syfte. De som bryter mot reglerna döms till deportering – och i den giftiga atmosfären utanför silon innebär det döden.

När silon förlorar sin sheriff hittar de styrande en osannolik kandidat i Juliette, en mekaniker utan utbildning i lag och ordning. Hon kommer snart att lära sig hur djupt hennes värld, och även hon själv, kan brytas ned. Silon och dess invånare är på väg att få veta vad historierna bara har antytt, och vad de aldrig har vågat viska om. Uppror.

Hugh Howey i "städdräkt". Foto: Jason Myers.
Hugh Howey i “städdräkt”. Foto: Jason Myers.
På omslaget så omnämns Wool som “The next Hunger Games”. Detta är inte en beskrivning som jag inte riktigt kan ställa mig bakom då Wool känns betydligt mer dyster och vuxen. I Wool så får vi möta människorna i bunkern och deras öden, alla regler som styr livet i bunkern och de frågor som finns kring vad som finns utanför bunkern och hur de hamnade i bunkern. Wool är bäst i serien och otroligt lättläst och välskriven. Det är lätt att tänka att man bara ska läsa “en sida till” innan man lägger ner boken. Denna inställning gjorde att jag betade av alla tre böcker i rask takt.

Bok två i serien, Shift, går tillbaka i tiden och ger oss bakgrunden till varför människorna lever i bunkern. Även detta är mycket välskrivet och spännande och vi förflyttas i tiden mellan två historier, båda lika intressanta.

Den sista boken i serien, Dust, tar vid direkt efter händelserna i den första boken. Här ges vi en rafflande upplösning på Juliettes historia, samtidigt som Dust även knyter an till händelserna i Shift. Jag tycker att hela historien slutade lite väl tvärt och jag hade gärna fortsatt läsa lite mer om människorna från silon och deras historia. Trots detta så var Dust i samma klass som Shift, det vill säga mycket bra!

Under 2014 så ska Wool släppas som seriebok. En filmatisering av Wool är också aktuell med Ridley Scott som producent. Dock så verkar mycket kunna gå fel när filmrättigheter köps och jag är inte helt övertygad om att vi kommer att få se Wool som film. Jag tror det när jag ser det med andra ord.

Tillsammans med Justin Cronin (eventuellt mer om honom vid ett senare tillfälle) så är Hugh Howey en av mina favoritförfattare just nu. Jag kan inte annat än mycket varmt rekommendera Wool och dess två uppföljare.

The Art of The Last of Us

Samtidigt som jag beställde The Art of Bioshock Infinite från Amazon så beställde jag även boken The Art of The Last of Us. Det är nog ingen hemlighet att både Bioshock Infinite och The Last of Us kommer att hamna högt på min lista över årets bästa spel då det är två helt otroligt bra spel med fantastisk design.

Omslag

The Art of The Last of Us är precis som The Art of Bioshock Infinte en härligt gedigen bok. The Art of Bioshock Infinte känns dock lite mer lyxig med sitt avtagbara omslag som under har samma omslag i guldrelief. Så är inte fallet med The Art of The Last of Us som “bara” har ett vanligt omslag.

    The Art of The Last of Us har sex kapitel

  1. Joel and Ellie
  2. The journey
  3. The infected
  4. The world
  5. Marketing
  6. American dreams

Till bilderna finns inte mycket text, utan mest kortare kommentarer. Dock så finns det lite mer text än vad det gör i The Art of Bioshock Infinite. Det är otroligt intressant att se hur Naughty Dog har tänkt kring designen av världen i The Last of Us. Boken fokuserar mycket på själva världen då det är väldigt varierande miljöer som möter oss i spelet. The Last of Us är en resa genom USA som dessutom utspelar sig under olika årstider vilket återspeglas bra i boken.

Naughty Dog övervägde i ett tidigt skede att Tess skulle vara spelets huvudprotagonist, men så blev det som bekant inte.
Naughty Dog övervägde i ett tidigt skede att Tess skulle vara spelets huvudprotagonist, men så blev det som bekant inte.

Illustrationerna av ett öde USA där naturen håller på att ta tillbaka världen håller fantastiskt hög klass och jag skulle utan att tveka hänga flera av bilderna på väggen med glädje. Vi får även en inblick i tanken kring karaktärerna och det visar sig i boken att Naughty Dog i ett tidigt skede av spelet haft tankar på att göra Tess till huvudprotagonist. En intressant tanke och Tess är en personlig favorit i spelet. Nu blev det ju inte så utan man valde istället Joel som huvudprotagonist och den fader/dotterliknande-relationen mellan honom och Ellie. Det finns en del fina illustrationer som är till för att etablera en stämning mellan dem. Vi får även se i några illustrationer hur Ellie levde sitt liv innan spelet utspelas och detta utforskas även i serieböckerna American Dreams (som är helt ok, väl värda att läsa).

Ellie gick igenom flera olika utseenden men åldern tycks ha varit densamma i alla fall. Den likhet med skådespelaren Ellen Page som det har talats om kan jag inte riktigt se nu, men när spelet utannonserades så kunde jag absolut förstå jämförelsen. Det kan ju bero på att Ellie nu har blivit sin “egen” i mina ögon. Naughty Dog beskriver det som mycket viktigt att få till Ellies utseende och personlighet då hon ska landa perfekt mellan den barnslighet och mognad som unga tonår innebär. Detta är något de har lyckats alldeles ypperligt med i mina ögon då hon är en av spelvärldens mest trovärdiga karaktärer.

I bland så blir det lite frossande i olika kläder, men jag kan leva med detta, även om jag om sanningen ska fram kanske inte detaljstuderar dessa illustrationer. Vi får i alla fall veta varför det står “T1” på hennes tröja. Nyfiken? Läs boken!

Ellie, en av spelvärldens mest trovärdiga karaktärer.
Ellie, en av spelvärldens mest trovärdiga karaktärer.

Joel får vi se i flera olika åldrar då de experimenterade lite för att få till rätt ålder och rätt “typ” av man. Dessutom så får vi ju se Joel i olika åldrar i spelet, precis som hans bror Tommy.

När det gäller designen av själva världen så tycks Naughty Dog rätt säkra på hur de ville att spelet skulle se ut tidigt. Av de illustrationer vi får se i spelet så är det inget som direkt sticker ut mot hur slutresultatet blev. Experimenterandet tycks främst ha skett under skapandet av de infekterade, hur de skulle se ut och bete sig. Det är rätt obehagliga bilder på de svampinfekterade människorna i boken.

Bloatern, obehaglig både på papper och i spelet.
Bloatern, obehaglig både på papper och i spelet.

Miljöerna spelar som sagt huvudrollen i den här boken och det är något jag fullkomligt älskar, på sida efter sida får vi ta del av de olika städer och ställen som Joel och Ellie besöker i spelet. Jag som är svag för postapokalypssklildringar och undergångestetik njuter av att bläddra mellan dessa illustrationer.

Illustration över livet i karantänzonen.
Illustration över livet i karantänzonen.
Naturen tar tillbaka världen, vilket innebär vacker postapokalyps.
Naturen tar tillbaka världen, vilket innebär vacker postapokalyps.
Miljöerna i spelet, och i boken, är varierande.
Miljöerna i spelet, och i boken, är varierande.
The Last of Us utsepelas också under flera årstider.
The Last of Us utsepelas också under flera årstider.

The Art of The Last of Us är högklassig rakt igenom och jag kommer med stor sannolikhet att köpa fler konceptkonstböcker från Dark Horse som är utgivaren bakom både The Art of The Last of Us och The Art of Bioshock Infinite.

The Art of Bioshock Infinite

Bioshock Infinite är tveklöst ett av årets bästa spel och jag har bloggat om det tidigare. Förutom att det är suveränt bra så är det även en otroligt levande och vacker värld rent estetiskt som vi får möta i Bioshock Infinite. Jag älskar att dyka lite djupare i design kring spel och filmer som jag tycker om och att beställa The Art of Bioshock Infinite av Dark Horse från brittiska Amazon kändes rätt givet när jag upptäckte boken där. Efter några dagar (Amazon är snabba!) så landade den i min brevlåda. Jag är inte besviken.

Under omslaget finns en stiliserad guldfärgad illustration. Snyggt!
Under omslaget finns en stiliserad guldfärgad illustration. Snyggt!

Det första som slog mig med boken är hur stor, tung och gedigen den är. Under själva bokomslaget så finns ett stiliserat omslag tryckt i guld på bokpärmen. Kvalitetskänsla redan där. Spelets producent, Ken Levine, inleder boken med ett förord där han berättar om utmaningen med att utveckla Bioshock Infinite och hur man i boken ska få en känsla av hur processen har gått till med alla refuserade förslag.

Omslag

    Boken har elva kapitel:

  1. Finding Columbia
  2. Elizabeth
  3. Booker Dewitt
  4. Songbird
  5. Founders, citizens & Vox populi
  6. Heavy Hitters
  7. Advertisements & propaganda
  8. Vigors
  9. Sky-hook
  10. Weapons & airshops
  11. Columbia

Det finns inte mycket text till bilderna, utan kortare kommentarer, men det fungerar alldeles utmärkt. När man bläddrar mellan de olika sidorna så får man verkligen en bild av hur Columbia har tagit form och det är otroligt intressant att se olika idéer som har refuserats. Inledningsvis så skulle Columbia vara en mörkare värld, inte helt olik den i Dishonored. Vi får även se hur olika förslag på vad som kom att bli Songbird såg ut. En del förslag var väldigt lik en flygande Big Daddy.

Även fiender som inte alls kom med i spelet finns med i boken och det är några helt fantastiska kreationer som konstnärerna har föreslagit. Bland annat en enorm uggleliknande varelse. Att se hur de olika fienderna som kom med i spelet utvecklades är också väldigt intressant och mycket tid verkar ha lagts ner på hur de ska fungera. Hur en Handyman är uppbyggd, hur en Motorized Patriot fungerar för att nämna två exempel.

Det finns flera refuserade förslag på fiender i boken.
Det finns flera refuserade förslag på fiender i boken.
Hur är en Handyman uppbyggd? En del svar finns att få i boken.
Hur är en Handyman uppbyggd? En del svar finns att få i boken.

Likt de två första Bioshock-spelen så fanns det idéer på splicer-liknande figurer. Karaktärer som rest mycket mellan olika tidsrevor och som i processen hade blivit missformade på grund av detta och blivit fantastiska freaks som hade satts samman med andra versioner av sig själv. Exempelvis en gammal man som hade satts ihop med en bebisversion av sig själv. En intressant idé som inte heller kom med i spelet.

Det är intressant att se olika konceptförslag på huvudkaraktärerna där det gjorts försök med flera olika åldrar och stilar innan de fastnade för det som hamnade i spelet. Elizabeth är ju en karaktär som ändrades efter att spelet hade visats upp för första gången, så det var ett arbete som tog lång tid. Mindre intressant tycker jag personligen att alla klädvarianter var att se. Tjugo olika variationer av en klänning är inte så spännande, men jag förstår att det kan vara viktigt för att sätta en viss stil.

Om det är något jag hade velat se ännu mer av så är det konceptbilder för Columbia och själva miljön. Inte för att det är lite sånt, det finns en del, men det kunde ha varit ännu mer av den varan!

Elizabeth genomgick många förändringar innan hon till slut fick det utseende som syns i spelet.
Elizabeth genomgick många förändringar innan hon till slut fick det utseende som syns i spelet.
Miljöerna i Bioshock Infinite är fantastiska och något jag gärna hade sett ännu mer av i boken.
Miljöerna i Bioshock Infinite är fantastiska och något jag gärna hade sett ännu mer av i boken.
En del bilder är färgstarka och makalöst vackra.
En del bilder är färgstarka och makalöst vackra.

The Art of Bioshock Infinite är en fantastisk bok för den som älskade spelet och som vill se mer av världen som Irrational Games har byggt upp i spelet.

Kulturkonsumtion: vecka 9 2012

Sett: My Week With Marilyn
Michelle Williams spelar Marilyn Monroe med bravur i en film som är lite mysigt småputtrig och lättsam. Härliga Judi Dench är med på ett hörn också och värmer de scener där hon är med. Eddie Redmayne spelar en väldigt blåögd filmassistent som träffar Marilyn Monroe under inspelningen av Prinsen och balettflickan. Just Redmayne känns lite väl storögt naiv för att man riktigt ska köpa det. Dock så kan jag rekommendera denna fina lilla film.

Läst: 1Up:s artikelserie om Mass Effect 2
Inför släppet av Mass Effect 3 så har 1Up publicerat artiklar om det förra spelet, Mass Effect 2 varje dag på sin sajt. Är man på något sett intresserad av Mass Effect så bör man absolut ta och läsa dessa artiklar. En artikel som “fastnade” var The Sexism of Mass Effect 2 där många vettiga synpunkter framförs om objektifieringen i spelet.

Charlize Theron i Young Adult.
Sett: Young Adult
Charlize Theron spelar Mavis Gary, spökförfattare till en populär ungdomsbokserie. Mavis har flytt tristessen i sin lilla hemstad, där hon förvisso var “den populära” tjejen under ungdomsåren. När ett mail dimper ner i inkorgen med en inbjudan att fira födseln av sin ungdomskärleks dotter så bestämmer hon sig för att åka dit och vinna tillbaka honom. Att han är gift och nybliven far spelar ingen roll.

Jag gillade Young Adult och Charlize Theron som jag tycker är en bra skådis och inte gör direkt ont att titta på gör en bra insats som den osympatiska Mavis.

Sett: Crazy Heart
Jeff Bridges som alkoholiserad countrymusiker träffar ung ensamstående mamma. Helt ok, men inget fantastiskt. Bridges vann dock en Oscar för bästa manliga huvudroll för denna film.

Sett: Första avsnittet av Suits
Efter att ha läst Fredrik Wikingssons blogginlägg om kostymfilm så snappade jag upp tipset om serien Suits i kommentarsfältet. Det första avsnittet på lite över en timme bådar gott, även om det fanns en del cheese där. Det blir att fortsätta att se Suits då jag, liksom Fredrik, är svag för kostymfilmer.

Sett: Arnold i musikalform
Veckans skratt är några underbara musikalvideor där två talangfyllda bröder har skrivit musik och sjunger fram musikalversioner av Arnold Schwarzeneggers klassiska actionfilmer. Fantastiskt roligt. Två av videorna finns här under. Ta gärna en titt på brödernas Tumblr där fler videos finns. Bland annat en härligt Sean Connery-musikal.

Fyra av de böcker jag fyndade på bokrean.
Köpt: Böcker på bokrean
Då jag mer eller mindre har gett upp att köpa bra skönlitteratur på bokrean eftersom det bara tycks finnas deckare (och vad är dealen med att man buntar ihop science fiction med fantasy, det är väl så långt ifrån varandra man kan komma?!) så satsade jag istället på lite faktaböcker.

Fem böcker har det blivit. Tre böcker om klockor (The Watch av Gene Stone, Cult Watches av Michael Balfour och 1001 armbandsur av Martin Häußermann), en om öl (Ölboken av Tim Hampson) och en om sci-fi-filmer (101 Sci-fi filmer du måste se innan du dör av Steven Jay Schneider). Jag har bläddrat i alla, dreglat över både öl och klockor och konstaterat att i sci-fi-boken så riskerar man att få de filmer man inte sett förstörd av spoilers. Hursomhelst är jag nöjd med mina köp.

Kulturkonsumtion: vecka 8 2012

Jag konsumerar en hel del populärkultur och trots att det inte alltid motiverar hela blogginlägg finns det saker jag vill skriva av mig om i bloggen. Därför tänker jag nu, försöka i alla fall, starta med lite popkulturella sammanfattningar titt som tätt. Tanken är att det ska komma en sammanfattning varje vecka. Detta kommer jag givetvis att misslyckas med, men hey, vi gör ett försök i alla fall!

20-26 februari 2012

Filip Hammar på Cafés omslag.
Läst: Intervju med Filip Hammar
Senaste numret av Café landade på hallmattan och på omslaget stod en lycklig Filip Hammar och log. Per Bjurman hade åkt till Los Angeles för att träffa Filip och ge oss en inblick i hans liv därborta. Jag tycker dock att det inte direkt framgick vad det var Filip gör i USA. Bara att han var där för att försöka “lyckas i tv-branschen”.

Utdrag ur intervjun finns här.

Lyssnat på: John Ajvide Lindqvists ‘Tjärven’
John Ajvide Lindqvist som har skrivit böcker som Låt den rätte komma in, Människohamn och Hanteringen av odöda släppte sin senaste bok Tjärven helt digitalt. Antingen som ljudbok eller som e-bok. Jag har lyssnat på boken, uppläst av författaren själv, och är riktigt besviken. Platta karaktärer som man känner noll och intet för, äckligt zombislafsande och en uppläsning av författaren som inte heller är något vidare. Förra boken, Lilla stjärna, var inte heller den bra. Mycket synd då jag älskade Människohamn som jag håller som hans bästa bok hittills.

Jennifer Lawrence som Katniss Everdeen i The Hunger Games.
Lyssnat på: The Hunger Games
Efter två rekommendationer så har jag börjat att lyssna på The Hunger Games (Hungerspelen på svenska) som ljudbok. Jag är lite skeptisk till det faktum att detta är ungdomslitteratur och blir orolig för att det ska bli Twilight över det hela. Däremot så är jag ju förtjust i både The Running Man och Battle Royale som böckerna brukar nämnas tillsammans med. Jennifer Lawrence är jag också förtjust i (se den mycket bra filmen The Burning Plain med Jennifer Lawrence och Charlize Theron!) och hon ska ju spela huvudrollen som Katniss Everdeen i filmatiseringen som kommer i mars. Hittills så verkar boken bra, och den kan nog bli ännu bättre när jag kommer till just själva spelen som titeln syftar till.

Sett: Dubbelavsnitt av The River
Jag har blivit tipsad om nya serien The River som handlar om sökandet efter en populär dokumentärfilmare. Tänk dig att David Attenborough skulle försvinna i Amazonas. Denna dokumentärfilmare spelas av Bruce Greenwood och hans fru och vuxna son ger sig i väg för att hitta honom när de lyckas få upp en signal från hans båt. Med sig har de ett filmteam som ska dokumentera allt. På plats på båten börja obehagliga händelser ske, lite åt Lost-hållet med andra ord. Dock ett larvigt grepp att allt ska vara filmat som om det är filmat av dokumentärkameror eller kameror på båten. Dessutom totalt onödigt. Serien hade tjänat så mycket på att vara filmat på ett vanligt sätt. Dessutom så kan man förutse att detta kommer att mjölkas oändligt mycket och det kommer att vara ett jäkla kameraskakande och springande genom djungeln. Jag kommer inte att titta vidare.

Elizabeth Olsen och Sarah Paulson i Martha Marcy May Marlene.
Sett: Martha Marcy May Marlene
Martha Marcy May Marlene handlar om Martha som flyr till sin syster från en sekt ledd av karismatiske aset Patrick, spelad av John Hawkes. Hos sin syster blir det uppenbart att hon lider av tiden i sekten och nutid varvas med dåtid. Tempot är rätt stilla och filmen kunde mått gått av att skruvats upp några snäpp. Elizabeth Olsen är riktigt bra i huvudrollen som den plågade Martha, oväntat av en Olsen-syster (hennes storasystrar är de mer kända tvillingarna Mary-Kate och Ashley)!

Sett: J. Edgar
Clint Eastwoods senaste film handlar om FBI:s legendariske chef J. Edgar Hoover, spelad av Leonardo DiCaprio. Filmen var lite för seg och händelsefattig. Sminkningen var under kritik också där de tre huvudskådisarna, DiCaprio, Armie Hammer och Naomi Watts fick spela sina karaktärer både som unga och gamla. Leo Di Caprios sminkning är ok, men Naomi Watts och speciellt Armie Hammers sminkning som gamla ser inte alls bra ut. Armie Hammer ser ut som att han har en gummimask på sig.

J. Edgar var tyvärr en besvikelse.

Spelat: Killzone 3
Killzone 3 för 99 kronor lät som ett fynd och då jag gillade Killzone 2 så slog jag till. I skrivande läge så har jag spelat ungefär två timmar. Jag gillar det, även om jag börjar bli lite mätt på First person shooters. Storyn har jag inte heller riktigt bra koll på känner jag, men likadant var det med Killzone 2. Det känns som att storyn är rätt sekundär också, man vill ju mest skjuta i snygga miljöer. Jag längtar dock till Mass Effect 3, där story i allra högsta grad är väsentlig.

Så, detta var min första sammanfattning av min kulturkonsumtion. Återkom gärna med synpunkter i kommentarerna!

Alien Vault

En otroligt fin bok. Alien Vault, av Ian Nathan.

I början av månaden så fick jag hem en kanonbok för en nörd som jag: Alien Vault, av Ian Nathan. Efter att ha läst recensionen i Empire där boken gavs det högsta betyget kunde jag inte göra något annat än att klicka hem en beställning av den.

Älskar man sci-fi, tycker att Ridley Scott är en av världens bästa regissörer och att Alien är fantastisk (ja, allt detta stämmer in på mig) så är boken en enda fest. Här berättas det mesta kring skapandet av en av världens bästa sci-fi-rullar och även om man har sett making of-dokumentären på blu-ray-boxen så har boken något nytt att ge. I boken medföljer ritningar, posters, klistermärken och massa bilder som åtminstone jag aldrig har sett. Vi får läsa om soppan kring manuset, problemen vid inspelningarna och naturligtvis alla detaljer kring den nu klassiska chestbursterscenen.

Boken är rik med illustrationer, fotografier, anteckningar med mera. Speciellt H.R. Gigers fantastiska konst och sjuka målningar får mig att vilja se mer och mer! Jag övervägar att låta min nästa nördbok få bli en Giger-bok.

Lås in dig en hel helg, kolla igenom Alien-trilogin (nej, Jean-Pierre Jeunets film kan du hoppa över), se dokumentärerna och gotta ner dig i boken!

28 blev 29

Med tulpaner uppvaktade Tove mig.

Tove gjorde en fantastisk smörgåstårta som vi glatt mumsade i oss (nej, inte hela). Presenter fick jag också.
I ett nafs så var jag inte längre 28 år gammal utan 29. Min födelsedag inleddes med att jag släpade mig iväg till universitetet för redovisning och opponering av ett webbcase vi jobbat med sedan december. Våra opponenter inledde med att gratta mig på födelsedagen vilket kändes mycket trevligt. Visst fick vi kritik på en del punkter, men den kändes helt befogad så det var med lätta steg jag gick hem igen.

När Tove kom hem gjorde hon en suveränt god smörgåstårta som vi glatt mumsade på. Vi skålade i mousserande vin och jag fick presenter som bestod av ett gäng snygga tröjor. Imorgon fortsätter firandet när resten av familjen på Toves sida kommer hit. Det känns som jag startat det trettionde året i mitt liv på bästa sätt.

Nu när mörkret lagt sig och min födelsedag börjar gå mot sitt slut tänker jag avrunda dagen med lite TV-spelande för att sedan sjunka ner i soffan med en fotobok. Just nu växlar jag mellan att läsa Göran Segeholms Konsten att ta vinnande bilder och David duChemins Berätta i bild – så tar du bilder som berör. Båda kan verkligen rekommenderas till fotointresserade.

Navigation