Etikett: boss

Amerikansk politik som underhållning

På Alla hjärtans dag, den 14 februari, så landar äntligen säsong nummer två av House of Cards med suveräna Kevin Spacey i huvudrollen. Jag skrev lyriskt om House of Cards tidigare i bloggen och längtan efter den nya säsongen har varit intensiv. Amerikansk politik och dramatiken kring politik och främst presidentkampanjer är något som lockar och fascinerar mig väldigt mycket. House of Cards är givetvis inte det enda du har att tillgå om du vill mätta törsten efter amerikansk politik. Det finns ju mycket annat bra att se!

The West Wing (1999-2006)

Aaron Sorkins största succé hittills är tveklöst The West Wing, serien om President Bartlet och hans stab. Serien gick i sju säsonger och är en riktig höjdare där smarta människor, säger smarta saker och går snabbt. Sorkin försvann efter de fyra första säsongerna vilket många anser vara de bästa, men jag tycker även att de senare säsongerna är riktiga höjdare.

Martin Sheen är trygg och säker i rollen som President Jed Bartlet, men mina tre favoriter hittar vi i karaktärerna Leo McGarry, Josh Lyman och Toby Siegler. Leo McGarry är stabschef och en sann fadersgestalt i serien. Trygg, kunnig och smart och det är ingen slump att alla karaktärerna ser upp till honom och att citatet ”Leo will know what to do” är återkommande. I ett senare skede i serien så får Leo en annan, intressant roll. Tyvärr så gick John Spencer som spelade Leo bort vilket innebar att manusförfattarna fick stuva om i manuset mot slutet, vilket märks.

De biträdande stabscheferna, Josh Lyman och Toby Siegler är som ler och långhalm genom praktiskt taget hela serien. Josh Lyman, spelad av Bradley Whitford, är den mer komiske och strulige av de två medan Toby Siegler, spelad av Richard Schiff, är en mer avig och ilsken herre.

När Bartlets andra mandatperiod närmar sig slutet så skiftar serien fokus och vi får till stor del följa presidentkandidat Matt Santos vars kampanj Josh Lyman blir chef för. De två sista säsongerna handlar mycket om denna kampanj vilket i mina ögon är helt underbart. Få saker är jag så svag för inom amerikansk politik som kampanjarbete! När manusförfattarna började arbeta med karaktären Matt Santos 2004 så baserade de honom på en ung, rätt okänd politiker från Illinois: Barack Obama. Sådana detaljer ger mig rysningar av vällust!

Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.
Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.

The Ides of March (2011)

George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.
George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.

Mer sexigt kampanjande i form av George Clooneys guvernör Mike Morris och hans unge kampanjchef Stephen Myers, spelad av Ryan Gosling. Här finns massa finfina detaljer att njuta av i form av en karismatisk presidentkandat som inte kan hålla gylfen stängd. En ambitiös och smart Myers samt gamla rävar som inte drar sig för att sätta kniven i ryggen när det kan gynna den egne kandidaten.

Stephen Myers går från att ha en idealiserad och rosenskimrande bild av guvernör Morris till att inse att allt kanske inte är vad det verkar med den karismatiske guvernören och givetvis så börjar saker och ting gå snett i kampanjen och för Myers, vilket bådar för finfin dramatik. I biroller ser vi även nyligen bortgångne Philip Seymour Hoffman och andra tunga birollsnamn som Paul Giamatti och Marisa Tomei.

Mitt (2014)

Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.
Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.

Från fiktion till dokumentär i form av Netflix film Mitt. En film som får mig att tycka bra om Mitt Romney är inget annat än imponerande. Under sex år och två kampanjer, en misslyckad kampanj för att bli republikansk presidentkandidat (istället blev det John McCain) och en kampanj där Romney får republikanernas nominering, men faller mot sittande president Obama. I centrum för Mitt står hela tiden familjen Romney. Vi får knappt se några kampanjarbetare eller överhuvudtaget någon stab kring Romney. Det vi får är ett intimt porträtt av en man och hans familj och deras kamp för att stötta och försöka få patriarken att nå positionen som president.

Mitt Romney verkar rätt skör och tvivlar på sig själv emellanåt. Det är givetvis en hårt vinklad bild av Romney. När republikanerna har valt sin presidentkandidat så finns det givetvis en enorm apparat kring hela kampanjen, med flera tusentals inblandade kampanjarbetare som slipar på budskap, framtoning och sliter hårt för sin kandidat. I Mitt får vi intrycket av att det är familjen Romney som nästintill ensamma drar det tunga lasset.

Vi får inte veta så mycket om Romneys politik. Mitt verkar istället vara en rätt skön kille som citerar sin favoritfilm O Brother, Where Art Thou?, åker pulka och kastar snöbollar med familjen, skrattar vid matbordet till ett avsnitt av This American Life och samlar familjen vid böner ledda av Ann Romney. Det är en vibrerande Mitt Romney som vinner presidentdebatt mot Obama och en nedslagen Mitt Romney som som med blank blick inser att Obama kommer att vinna valet.

Den starkaste scenen i Mitt är enligt mig den allra sista. När allt är över och Mitt och Ann för sista gången eskorteras hem av secret service. Hemma i ett tyst hus när allt är över så slår de sig ner i varsin fåtölj och tittar ut över utsikten från vardagsrummet. Nej, det blev visst inget denna gången heller.

Mitt finns på Netflix

Fler titlar

Detta var bara tre titlar där amerikansk politik står i centrum. Det finns givetvis mycket mer. Jag kan förövrigt tipsa om dokumentären By the People: The Election of Barack Obama, som handlade om Obamas presidentkampanj. Ruskigt bra. Även Oscarnominerade The War Room från 1993 om Bill Clintons valkampanj är värd att se. Och när vi ändå är inne på Clinton så kan de även vara intressant att se rätt svajiga, men ändå hyfsat bra, Spelets regler, med John Travolta i en roll baserad på Bill Clinton. Jag har även tidigare bloggat lite om tyvärr nedlagda serien Boss, med Kelsey Grammer i huvudrollen.

Tipsa gärna om fler spelfilmer, serier eller dokumentärer om amerikansk politik i kommentarsfältet.

House of Cards är spjutspetsen i Netflix kamp om tv-tittarna

Det har skrivits en hel del om Netflix stora satsning House of Cards med Kevin Spacey i huvudrollen och David Fincher bakom spakarna. Serien köptes in av Netflix för dyra pengar efter budgivning där HBO ska ha varit med och budat. Det säger en hel del om kvaliteten på serien, om inte redan kombinationen Fincher och Spacey talade tillräckligt om den.

Det är klart att det är en stor satsning för Netflix, ett sätt att kunna visa att de är en ”kanal” i egen mening som inte enbart visar andras material. När serien lanserades på Netflix så lades hela första säsongen upp, helt i linje med den nya tidens TV-serietittande där många ser hela säsonger i ett svep, efter antingen nedladdning eller köp av DVD/Blu-ray-box. Själv är jag både intresserad av Netflix och streaming som tjänst samt av snygga politiska dramaserier. Med andra ord så verkade House of Cards perfekt för mig. Och nämnde jag David Fincher? Och nämnde jag Kevin Spacey? Jo, nog gjorde jag det.

House of Cards är en verklig fröjd. Sorgen efter att makalöst bra Boss lades ner efter bara två säsonger mildras lite nu när jag får sätta tänderna i ännu en elak politiker, om än inte lika ondskefull som Kelsey Grammers borgmästare. Jag har sett sju av den första säsongens tretton avsnitt, och jag är förtjust!

Kevin Spacey spelar kongressmannen Frank Underwood som inför att en ny president valts är övertygad om att han kommer att bli erbjuden posten som utrikesminister. När det visar sig att den nya presidenten tänkt om, trots tidigare löfte till Underwood, så börjar planer på att ge igen smidas, samtidigt som han utåt fortsatt visar sin lojalitet mot den nyvalde presidenten.

Kevin Spacey gör en lysande gestaltning av kongressmannen Frank Underwood.
Kevin Spacey gör en lysande gestaltning av kongressmannen Frank Underwood.

Spacey är alldeles utmärkt i huvudrollen som Underwood även om jag initialt störde mig en del på sydstatsdialekten och greppet där Underwood bryter den fjärde väggen och vänder sig mot tittaren för att kommentera det som händer. I de sekvenserna tycker jag också att Spaceys sydstatsdialekt förstärks. När man efter några avsnitt har vant sig så stör inte detta längre utan köper helt enkelt den formen av berättande. På samma sätt köpte man att karaktärerna i Six Feet Under talade med döda, trots att det inte var en serie om det övernaturliga. House of Cards baseras på en brittisk förlaga från 1990, och där, precis som här, brukade den fjärde väggen också brytas. Tydligen ska en hel del ha ändrats mellan förlagan och denna nyversion av serien, men detta grepp kan ju vara en blinkning mot eller hyllning till originalet.

Som Underwoods fru ser vi Robin Wright i väldigt bra gestaltning av en kvinna som har fått offra en hel del för sin make, men även vunnit en hel del. Det är inget platt porträtt av en kvinna vid sidan av sin framgångsrike make utan en nyanserad bild av en kvinna med fler sidor än en. Ett annat exempel på detta kommer från just Boss där Connie Nielsens borgmästarfru var en otroligt intressant och mångsidig karaktär.

Kevin Spacey och Michael Kelly i House of Cards.
Kevin Spacey och Michael Kelly i House of Cards.

Michael Kelly spelar Frank Underwoods närmaste medarbetare och han är för mig en skådespelare jag har sett tidigare, men inte riktigt kan placera. En birollspåläggskalv som gör sin karaktär nedtonad, men med en kyla och skärpa under den milda ytan. Att denna man har klättrat inom politiken beror nog inte på att han snällt har stått med mössan i handen utan att han kan spela det politiska spelet och få igenom sina chefers vilja. Det är en mycket spännande karaktär jag vill se mycket mer av.

Efter att Fincher har arbetat med Rooney Mara i The Social Network och The Girl with the Dragon Tattoo så arbetar han nu i House of Cards med storasystern Kate Mara. Hon spelar den ambitiösa politiska reportern Zoe Barnes som genom den insiderinformation hon får från Frank Underwood kan klättra snabbt i journalistkarriären. Det är en intressant parallellberättelse att följa, även om den inte har fått ta särskilt stor plats än.

House of Cards är en riktigt höjdare och efter sju avsnitt är jag riktigt fast, även om jag tycker att Boss var lite vassare. Jag kan varmt rekommendera detta.

När det gäller Netflix som tjänst är jag inget annat än otroligt imponerad. Bilden är otroligt bra, streamingen är jämn och problemfri på den högsta kvalitetsnivån och ljudet är vackert 5.1-ljud. Givetvis är Blu-ray-kvalitet vassare, men detta är otroligt imponerande för en streamingtjänst och då har jag inte en särskilt snabb uppkoppling. Viaplay, se och lär.

Kulturkonsumtion: vecka 13 2012

Sett: De första avsnitten av Mad Men säsong 5
Efter en lång tid borta från TV-rutan så har Mad Men äntligen kommit tillbaka. I säsongens första dubbelavsnitt får vi återstifta bekantskapen med Don, som fyller fyrtio år och verkar känna sig lite deppig över detta. Nya frugan Megan, spelad av Jessica Paré, anordnar en överraskningsfest och sjunger en minnesvärd sång för Don inför alla. Vi fick också följa Joan som är nybliven mamma. Pete som jagar ännu mer framgång och status och faktiskt verkar ha fått det på byrån. Trots att jag alltid ogillat Pete, så gillar jag karaktären och uppskattar denna utveckling. Roger däremot verkar mest vara i vägen och gör föga nytta.

Det var en bra start på säsongen, inget mästerverk men inget bottennapp utan helt enkelt ett avsnitt som kommer sätta upp förutsättningarna för de kommande avsnitten. Lite synd var dock att man inte fick se något av Betty, men det kommer säkerligen längre fram.

Sett: Colombiana
”Det här är en film för riktigt korkade killar” konstaterade Tove en bit in i filmen. Zoe Saldana, mest känd som blå Na’vi från Avatar spelar huvudrollen i en snurrig hämnarsåpa som innehåller stora logiska luckor lite här och där och en hel del klyschia skurkar. Colombiana är en film man kan överleva av att inte ha sett.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Som stort Kentfan så är jag givetvis intresserad när bandet ska släppa nytt. Nya singeln 999 är bra, men känns som en tillbakagång från de tre förra skivornas mer elektroniska sound. När Markus Larsson i Aftonbladet frågar sig ”Varför har inte Kent låtit så här förut” så förstår jag ingenting. Kent har väl verkligen låtit så här förut?

Sett (klart): Första säsongen av Boss
Boss visade sig vara en riktigt vass serie med djup och mörker. Kelsey Grammer är helt lysande i huvudrollen och i Boss får vi se det politiska spelet när det är som skitigast och mest korumperat. Åtta avsnitt kändes som en lagom längd och jag ser verkligen fram emot säsong två.

Navigation