På Alla hjärtans dag, den 14 februari, så landar äntligen säsong nummer två av House of Cards med suveräna Kevin Spacey i huvudrollen. Jag skrev lyriskt om House of Cards tidigare i bloggen och längtan efter den nya säsongen har varit intensiv. Amerikansk politik och dramatiken kring politik och främst presidentkampanjer är något som lockar och fascinerar mig väldigt mycket. House of Cards är givetvis inte det enda du har att tillgå om du vill mätta törsten efter amerikansk politik. Det finns ju mycket annat bra att se!
The West Wing (1999-2006)
Aaron Sorkins största succé hittills är tveklöst The West Wing, serien om President Bartlet och hans stab. Serien gick i sju säsonger och är en riktig höjdare där smarta människor, säger smarta saker och går snabbt. Sorkin försvann efter de fyra första säsongerna vilket många anser vara de bästa, men jag tycker även att de senare säsongerna är riktiga höjdare.
Martin Sheen är trygg och säker i rollen som President Jed Bartlet, men mina tre favoriter hittar vi i karaktärerna Leo McGarry, Josh Lyman och Toby Siegler. Leo McGarry är stabschef och en sann fadersgestalt i serien. Trygg, kunnig och smart och det är ingen slump att alla karaktärerna ser upp till honom och att citatet “Leo will know what to do” är återkommande. I ett senare skede i serien så får Leo en annan, intressant roll. Tyvärr så gick John Spencer som spelade Leo bort vilket innebar att manusförfattarna fick stuva om i manuset mot slutet, vilket märks.
De biträdande stabscheferna, Josh Lyman och Toby Siegler är som ler och långhalm genom praktiskt taget hela serien. Josh Lyman, spelad av Bradley Whitford, är den mer komiske och strulige av de två medan Toby Siegler, spelad av Richard Schiff, är en mer avig och ilsken herre.
När Bartlets andra mandatperiod närmar sig slutet så skiftar serien fokus och vi får till stor del följa presidentkandidat Matt Santos vars kampanj Josh Lyman blir chef för. De två sista säsongerna handlar mycket om denna kampanj vilket i mina ögon är helt underbart. Få saker är jag så svag för inom amerikansk politik som kampanjarbete! När manusförfattarna började arbeta med karaktären Matt Santos 2004 så baserade de honom på en ung, rätt okänd politiker från Illinois: Barack Obama. Sådana detaljer ger mig rysningar av vällust!
The Ides of March (2011)
Mer sexigt kampanjande i form av George Clooneys guvernör Mike Morris och hans unge kampanjchef Stephen Myers, spelad av Ryan Gosling. Här finns massa finfina detaljer att njuta av i form av en karismatisk presidentkandat som inte kan hålla gylfen stängd. En ambitiös och smart Myers samt gamla rävar som inte drar sig för att sätta kniven i ryggen när det kan gynna den egne kandidaten.
Stephen Myers går från att ha en idealiserad och rosenskimrande bild av guvernör Morris till att inse att allt kanske inte är vad det verkar med den karismatiske guvernören och givetvis så börjar saker och ting gå snett i kampanjen och för Myers, vilket bådar för finfin dramatik. I biroller ser vi även nyligen bortgångne Philip Seymour Hoffman och andra tunga birollsnamn som Paul Giamatti och Marisa Tomei.
Mitt (2014)
Från fiktion till dokumentär i form av Netflix film Mitt. En film som får mig att tycka bra om Mitt Romney är inget annat än imponerande. Under sex år och två kampanjer, en misslyckad kampanj för att bli republikansk presidentkandidat (istället blev det John McCain) och en kampanj där Romney får republikanernas nominering, men faller mot sittande president Obama. I centrum för Mitt står hela tiden familjen Romney. Vi får knappt se några kampanjarbetare eller överhuvudtaget någon stab kring Romney. Det vi får är ett intimt porträtt av en man och hans familj och deras kamp för att stötta och försöka få patriarken att nå positionen som president.
Mitt Romney verkar rätt skör och tvivlar på sig själv emellanåt. Det är givetvis en hårt vinklad bild av Romney. När republikanerna har valt sin presidentkandidat så finns det givetvis en enorm apparat kring hela kampanjen, med flera tusentals inblandade kampanjarbetare som slipar på budskap, framtoning och sliter hårt för sin kandidat. I Mitt får vi intrycket av att det är familjen Romney som nästintill ensamma drar det tunga lasset.
Vi får inte veta så mycket om Romneys politik. Mitt verkar istället vara en rätt skön kille som citerar sin favoritfilm O Brother, Where Art Thou?, åker pulka och kastar snöbollar med familjen, skrattar vid matbordet till ett avsnitt av This American Life och samlar familjen vid böner ledda av Ann Romney. Det är en vibrerande Mitt Romney som vinner presidentdebatt mot Obama och en nedslagen Mitt Romney som som med blank blick inser att Obama kommer att vinna valet.
Den starkaste scenen i Mitt är enligt mig den allra sista. När allt är över och Mitt och Ann för sista gången eskorteras hem av secret service. Hemma i ett tyst hus när allt är över så slår de sig ner i varsin fåtölj och tittar ut över utsikten från vardagsrummet. Nej, det blev visst inget denna gången heller.
Fler titlar
Detta var bara tre titlar där amerikansk politik står i centrum. Det finns givetvis mycket mer. Jag kan förövrigt tipsa om dokumentären By the People: The Election of Barack Obama, som handlade om Obamas presidentkampanj. Ruskigt bra. Även Oscarnominerade The War Room från 1993 om Bill Clintons valkampanj är värd att se. Och när vi ändå är inne på Clinton så kan de även vara intressant att se rätt svajiga, men ändå hyfsat bra, Spelets regler, med John Travolta i en roll baserad på Bill Clinton. Jag har även tidigare bloggat lite om tyvärr nedlagda serien Boss, med Kelsey Grammer i huvudrollen.
Tipsa gärna om fler spelfilmer, serier eller dokumentärer om amerikansk politik i kommentarsfältet.
