Min sammanfattning av filmåret 2015. Alla filmer jag har sett under året har betygsatts och jag skriver lite mer om de fem bästa filmerna.
Mitt filmår 2015
Recension: Prometheus
Prometheus inleds med en alternativ skapelseberättelse, sedan förflyttas vi in i framtiden och får se hur Elizabeth Shaw tillsammans med pojkvännen och kollegan Charlie upptäcker uråldriga grottmålningar som visar på en stjärnkonstellation som den primitiva människan omöjligt hade kunnat se från jorden. Samma stjärnkonstellation har återkommit i flera gamla grottmålningar, något som Shaw väljer att tolka som en karta som ska leda till människans ursprung.
Finansierad av Weyland Industries och dess rika grundare Peter Weyland ger sig Elizabeth Shaw, Charlie och ett team iväg på en resa för att ta reda på vad stjärnkonstellationen innehåller för ledtrådar och för att få reda på mänsklighetens ursprung.
När jättefarkosten Prometheus, döpt efter titanen som stal elden från gudarna och gav till människan och framförallt skapade människan från lera, allt enligt grekisk mytologi, landar på planeten LV223 så upptäcker teamet flera pyramidliknande byggnader. Dessa kan inte kan ha varit skapade av något annat än intelligenta varelser. Väl inne i pyramiderna aktiverar androiden David en holograminspelning som visar hur stora humanoida varelser blir jagade av något skrämmande och till slut möter sin undergång.
I en enorm hall så hittar de ett gigantiskt människoliknande huvud i sten, fantastiska takmålningar samt massor av behållare av något slag. Den stora salen som har varit förseglad börjar dock att förändras av atmosfären som teamet har släppt in och takmålningarna förstörs samt det börjar droppa från behållarna.
När en storm snabbt drar in över planeten så måste teamet hastigt återvända till Prometheus. Två personer hinner dock inte att ta sig tillbaka till skeppet och blir fast i pyramiden. Det kanske inte är tipptopp, med tanke på atmosfärförändringen och de behållare som börjat tina upp.
Att mänskligheten vill träffa sin skapare är tydligt, men vill skaparen träffa mänskligheten?
Otroligt efterlängtade Prometheus gör mig inte besviken någonstans. Det är en snygg, spännande och engagerande science fiction-film som är någon av det mest häftiga jag har sett. Mycket mer än detta kunde jag inte önska mig.
Den tredje akten av Prometheus är nervkittlande och mycket spännande. En panik kryper sig på och jag kommer på mig själv med att sitta nervöst och hålla handen framför munnen. Perfektion. Underbart.
Betyg:
Prometheus
År: 2012
Längd: 124 min
Regissör: Ridley Scott
Genre: Science fiction
Skådespelare: Noomi Rapace, Logan Marshall-Green, Michael Fassbender, Charlize Theron
Kulturkonsumtion: vecka 9 2012
Sett: My Week With Marilyn
Michelle Williams spelar Marilyn Monroe med bravur i en film som är lite mysigt småputtrig och lättsam. Härliga Judi Dench är med på ett hörn också och värmer de scener där hon är med. Eddie Redmayne spelar en väldigt blåögd filmassistent som träffar Marilyn Monroe under inspelningen av Prinsen och balettflickan. Just Redmayne känns lite väl storögt naiv för att man riktigt ska köpa det. Dock så kan jag rekommendera denna fina lilla film.
Läst: 1Up:s artikelserie om Mass Effect 2
Inför släppet av Mass Effect 3 så har 1Up publicerat artiklar om det förra spelet, Mass Effect 2 varje dag på sin sajt. Är man på något sett intresserad av Mass Effect så bör man absolut ta och läsa dessa artiklar. En artikel som “fastnade” var The Sexism of Mass Effect 2 där många vettiga synpunkter framförs om objektifieringen i spelet.
Charlize Theron spelar Mavis Gary, spökförfattare till en populär ungdomsbokserie. Mavis har flytt tristessen i sin lilla hemstad, där hon förvisso var “den populära” tjejen under ungdomsåren. När ett mail dimper ner i inkorgen med en inbjudan att fira födseln av sin ungdomskärleks dotter så bestämmer hon sig för att åka dit och vinna tillbaka honom. Att han är gift och nybliven far spelar ingen roll.
Jag gillade Young Adult och Charlize Theron som jag tycker är en bra skådis och inte gör direkt ont att titta på gör en bra insats som den osympatiska Mavis.
Sett: Crazy Heart
Jeff Bridges som alkoholiserad countrymusiker träffar ung ensamstående mamma. Helt ok, men inget fantastiskt. Bridges vann dock en Oscar för bästa manliga huvudroll för denna film.
Sett: Första avsnittet av Suits
Efter att ha läst Fredrik Wikingssons blogginlägg om kostymfilm så snappade jag upp tipset om serien Suits i kommentarsfältet. Det första avsnittet på lite över en timme bådar gott, även om det fanns en del cheese där. Det blir att fortsätta att se Suits då jag, liksom Fredrik, är svag för kostymfilmer.
Sett: Arnold i musikalform
Veckans skratt är några underbara musikalvideor där två talangfyllda bröder har skrivit musik och sjunger fram musikalversioner av Arnold Schwarzeneggers klassiska actionfilmer. Fantastiskt roligt. Två av videorna finns här under. Ta gärna en titt på brödernas Tumblr där fler videos finns. Bland annat en härligt Sean Connery-musikal.
Då jag mer eller mindre har gett upp att köpa bra skönlitteratur på bokrean eftersom det bara tycks finnas deckare (och vad är dealen med att man buntar ihop science fiction med fantasy, det är väl så långt ifrån varandra man kan komma?!) så satsade jag istället på lite faktaböcker.
Fem böcker har det blivit. Tre böcker om klockor (The Watch av Gene Stone, Cult Watches av Michael Balfour och 1001 armbandsur av Martin Häußermann), en om öl (Ölboken av Tim Hampson) och en om sci-fi-filmer (101 Sci-fi filmer du måste se innan du dör av Steven Jay Schneider). Jag har bläddrat i alla, dreglat över både öl och klockor och konstaterat att i sci-fi-boken så riskerar man att få de filmer man inte sett förstörd av spoilers. Hursomhelst är jag nöjd med mina köp.
Postapokalyptiska filmer
Om du ryser till lite av välbehag när du ser bilden ovan så är du förmodligen lika pervers som jag. Det är alltså något som är lite sjukt med mig. Jag älskar postapokalyptiska skildringar passionerat! Postapokalysm syftar alltså på efter apokalysm, slutet på civilisationen. Jag dras till sådana berättelser och sitter och njuter när jag får se ensamma krakar lida i ett framtida sönderbombat och ofruktsamt landskap.
Det finns tyvärr alldeles för få postapokalyptiska filmer men mina förväntningar på filmen som bilden ovan är tagen från är stor. Filmen heter The Road precis som förlagan, boken, gör. Den är skriven av Cormac McCarthy, samme författare som skrivit No Country for Old Men. Det är dock inte därför jag har stora förväntningar på filmen. Dels räcker det med att det är en postapokalyptisk film för att pulsen ökar och förhoppningarna stegras. Sedan så läste jag detta på Bethesdas blogg: “As many of you know, Cormac McCarthy’s award-winning novel, The Road, was a major influence for our development team while working on Fallout 3.”. That’s it. En enkel mening för att peppen ska bli ännu större för denna film. Fantastiska Fallout 3 som jag har lagt ner alldeles för mycket tid på (över 80 timmar står det skrämmande nog när jag ser efter) har alltså inspirerats av The Road. Sedan så är det inte direkt dåliga skådespelare i filmen heller som listar namn som Viggo Mortensen och Charlize Theron.
En annan film jag tror blir en riktig höjdare och som kombinerar science-fiction med postapokalysm är Terminator Salvation. Jag älskar verkligen de första Terminator-filmerna (i alla fall de två första, den tredje var mest hyfsad) men jag tror verkligen en film som utspelar sig i en framtid där allt gått åt skogen kommer bli “the icing of the cake”. Att filmen dessutom har mastodontbudget och Christian Bale i huvudrollen är stora plus och de klipp jag hittills sett från filmen har verkligen fått mig peppad!
Bilden ovan kommer från 2012 som får svensk biopremiär i november. Trailern är avslöjar inte mycket av handlingen utan fokuserar på en munk som ser massa vatten komma, springer och ringer i en klocka och sedan får vi se hur klostret spolas undan av vattnet. För mig är det helt fantastiskt fascinerande och jag tror inte filmen kommer att bli bättre än vad trailern är. Regisserar gör Roland Emmerich som också regisserat två andra filmer som lutar åt det postapokalyptiska hållet, Independence Day och The Day After Tomorrow. Dessa filmer är ju ingen mästerverk och utan tunga namn som kan bära 2012 tror jag inte heller att den filmen kommer bli fantastisk. Dock kommer det säkert bli ögongodis för postapokalyptiska fans.
Några riktigt bra filmer där civilisationen får på nöten är 28 dagar senare och 28 veckor senare. I 28 dagar senare förvandlas mänskligheten till zombies av ett virus och vi får följa några människor som försöker överleva och sätta sig i säkerhet. Tyvärr tappar filmen lite på slutet när handlingen förflyttas till en militärbas och hotet helt plötsligt går från att vara zombies till att vara människor. 28 veckor senare är en marginellt vassare film där alla zombies dött ut och England börjar befolkas igen. Sen är allt frid och fröjd och vi får i två timmar se en lycklig Robert Carlyle leka med sina barn. Eller? Nej, inte direkt. Givetvis går något snett där också och än en gång handlar det om överlevnad och att springa från zombies. Vilket är bra, vilket vi gillar!
Dawn of the Dead, och nu snackar jag om nyversionen som kom 2004, är en riktig höjdare. Här har mänskligheten än en gång förvandlats till zombies av något virus och ett gäng människor försöker överleva i en shoppinggalleria. Filmen är tät, spännande och tilltalar det där i mig som kickar igång av mänsklighetens undergång. I samma andetag känns det värt att nämna Shaun of the Dead. En parodi (men inte på det sättet som Scary Movie är en parodi) på Dawn of the Dead-filmerna och zombiefilmer i allmänhet. Denna engelska pärla lyckas vara både rolig och lite skrämmande på samma gång. Så vansinnigt mycket postapokalysm vet jag inte om det är, det behövs nog fler tomma byggnader och ödslighet för det, men bra är den i alla fall.
Resident Evil-filmerna! Är det bra filmer? Nej. Tycker jag bra om filmerna? Ja! Hur det går ihop vet jag inte riktigt. Jag vet bara att när det gäller Resident Evil så köper jag det, rakt av, trots att det inte är bra skådespeleri eller speciellt bra filmer överlag. Jag gillar storyn helt enkelt och i den sista filmen, Resident Evil: Extinction fick jag frossa i öde landskap, tomma hus och brännande sol. Fantastiskt. Den fjärde filmen (för jag antar att det kommer en sådan) ser jag verkligen fram emot.
2007 års I am Legend och 1971 års The Omega Man är baserade på samma bok och där får vi uppleva öde stad och ensam människa i härlig symbios. Sen så ballar det hela ur när det i 1971 års film ska skjutas vita religiösa zombies (eller något liknande, vem orkar hänga med?) eller i 2007 års film dåligt gjorda CGI-monster. Men, den första halvtimmen i båda filmerna är riktigt kittlande där vi får följa Robert Neville i ett öde New York. Charlton Heston som spelar Robert Neville i The Omega Man gör även huvudrollen i Soylent Green från 1973. Året är 2022, jorden är överbefolkad och mattillgången är knaper. Folk bor som packade sardiner och en totalitär stat styr. Filmen är lite corny i sin framtidsgestaltning som luktar 70-tal (dock mindre än vad framtiden i The Running Man stinker 80-tal!) men ändå helt okej. Slutet känns lite väl avhugget, men filmen är helt klart värd att se.
Det ser hyfsat ut på den postapokalyptiska fronten med andra ord men som den junkie jag är vill jag ha mer och framförallt bättre. Det ska inte bara vara hyfsat utan helst fantastiskt och än kan jag inte nämna en fantastisk postapokalyptisk film som håller precis hela vägen fram. Kom gärna med tips på vad som bör ses. Fram för civilisationens undergång!
För att avsluta på topp tittar vi på ännu en bild från The Road. Öde. Dystert. Rök. Vackert. Postapokalysm!
Hundattack på Svea
Dagens lilla promenad med Svea kunde slutat riktigt illa. När vi var ute på gården och strosade lugnt omkring kom helt plötsligt en okopplad hund i full fart mot Svea. Jag fick sparka, stå i vägen och försöka mota bort den galna hunden samtidigt som en livrädd liten kisse snodde runt kring mina ben och försökte klösa sig upp till mig. Till slut lyckades jag svinga upp Svea i kopplet samtidigt som den jäkla hunden hoppade efter henne. Efter mycket om och men lyckades jag och kvinnan som kommit med hunden få bort den.
Det visade sig att hunden hade smitit från inhängnaden där den bodde och kvinnan som kommit med hunden inte ägde den utan kände ägarna och hade hittat hunden inne på Tybbles torg och tagit med sig hunden för att återlämna den till ägarna. Alltså var hon helt oskyldig och ruskigt upprörd på både hundjäkeln och på de som äger hunden.
Svea klarade sig helt utan skråmor, men det var ruskigt nära, hon var alldeles blöt av hundens saliv när jag höll henne i min famn. Dessutom klöste hon sig fast i mig allt hon kunde, livrädd efter attacken. Nu ligger hon ute på balkongen och tar igen sig.
Själv ser jag ut lite som Charlize Theron i Djävulens advokat efter att haft en livrädd katt hängandes fast vid mig. Jag har klösmärken på överkroppen, benen och armarna. Dessutom luktar jag allt annat än gott efter att Svea sprutat ut något illaluktande för att skrämma bort hunden.
Jag och Charlize. Lika som bär.