Den första Apornas planet-filmen med Charlton Heston är en favorit även om jag kanske måste erkänna att den inte håller jättebra för en omtittning nuförtiden. När jag såg den första gången, sent en kväll nere i min mormors källare vid ungefär arton års ålder, blev jag förälskad i stämningen, sluttwisten och den fantastiska musiken. Uppföljarna till klassikern från 1968 höll tyvärr inte samma klass och när Tim Burton 2001 gav sig på ett försök att modernisera filmklassikern så fanns ytan men ingen själ.
Desto bättre var då 2011 års Rise of the Planet of the Apes med James Franco i birollen. För huvudrollen fann vi fantastiska Caesar, spelad av mannen som blivit mo-cap-världens främste, Andy Serkis. När nu uppföljaren är här, Dawn of the Planet of the Apes (eller Apornas planet: uppgörelsen som den svenska titeln är), så kände jag mig både manad och tvungen att besöka SF Bio och trängas med folk som anser att en biosalong är den bästa platsen att hålla diskussioner på. Trots pratkvarnar så ångrade jag mig inte!
Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar. Dawn of the Planet of the Apes inleds med en närbild på Caesar tio år efter händelserna i den förra filmen. Numer så är Caesar ledare för en apkoloni i skogen och dessutom familjefar med en halvvuxen son samt en helt nyfödd dito. Medan aporna lever i fred i skogen så har det gått åt skogen (pun intended) för mänskligheten. Ett virus har utplånat större delen av världen och några få överlevare bor i en koloni under ledning av Gary Oldmans Dreyfus. Människorna och aporna hade nog kunnat levt åtskiljda om det inte vore för att en liten grupp människor springer ihop med två chimpanser ur apkoloni, ett möte som slutar i ett avlossat skott och en skadad apa. Efter att de initiala meningsskiljaktigheterna lösts uppstår en ny men väldigt skör allians och slitningar mellan både människorna, men främst aporna börjar uppstå. Den människohatande apan Koba som spenderat sin ungdom i bur, utsatt för fruktansvärda djurförsök och tortyr, ser detta som ett tillfälle att elda på konflikten mellan apa och människa.
Nyanserade apor och platta människor
Mest nyans i karaktärerna finns faktiskt hos aporna medan människorna är betydligt mer platta och inte utvecklas nämnvärt under filmens gång. Det är rätt talande när en av människokaraktärerna uppgivet utbrister “I’m the asshole…”. Han får verkligen inte vara mer än så, en ensidig “asshole”. Caesar däremot får visa flera sidor. Ilska, misstänksamhet och konflikt i att dras mellan lojalitet mot aporna samt lojalitet mot universella värderingar och en tro på att människa och apa borde kunna leva i någorlunda harmoni. Andy Serkis är alldeles strålande som Caesar. På människosidan så får Jason Clarkes Malcolm stå för godheten, något som görs extra tydligt då han till skillnad från alla andra människor som bär svarta eller grå kläder istället bär vita kläder. För att göra det lite extra tydligt så borde filmmakarna döpt hans karaktär till “Messias”, men det kanske räckte med tydliga karaktärsnamn när de döpte apornas ledare till “Caesar”?
Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.
Det finns en del blinkningar mot originaltrilogin, framst genom musiken där inslag från originalsoundtracket kan kännas igen. Rent visuellt så är Dawn of the Planet of the Apes helt fantastisk. Det går snabbt att glömma att det faktiskt är datorgenererade apor vi ser. Aporna ser verkliga ut! Detta ska dessutom vara den första 3D-film där 3D-scener har spelats in utomhus och inte i en studio. Då jag tycker att 3D-film är en styggelse så valde jag att se filmen i krispig 2D istället och kan inte uttala mig om hur bra 3D:n fungerade.
Dawn of the Planet of the Apes är en ännu starkare film än sin föregångare och jag ser verkligen fram emot den tredje filmen i serien!
Blu-ray-samlingen har fått sig ännu en tillökning efter förra veckans inköp av den superläckra Alien-boxen. Denna gång i form av alla Apornas planet-filmerna i boxen Planet of the Apes Evolution Collection. Då CDON, precis som med Alien-boxen, sålde den mycket billigt så kunde jag inte låta bli att slå till. Jag har tidigare bara sett de två första filmerna i den gamla serien, Tim Burtonsremake från 2001 samt den senaste filmen, Rise of the Planet of the Apes, som kom för några år sedan.
Det ska bli mycket intressant att sätta tänderna i den gamla serien igen. Den första filmen fullkomligt älskade jag första gången jag såg den för massa år sedan. Efter det såg jag om den flera år senare och tyckte väl inte i ärlighetens namn att den höll lika bra.
Boxen då? Jo den är finfin och limiterad (vilket man alltid ska ta med en nypa salt). Den har ett unikt nummer och med själva boxen med filmerna följer även ett gäng, rätt snygga faktiskt, illustrationer till varje film.
Allt är sönderbombat, mörkt, eländigt och alldeles, alldeles underbart!
Om du ryser till lite av välbehag när du ser bilden ovan så är du förmodligen lika pervers som jag. Det är alltså något som är lite sjukt med mig. Jag älskar postapokalyptiska skildringar passionerat! Postapokalysm syftar alltså på efter apokalysm, slutet på civilisationen. Jag dras till sådana berättelser och sitter och njuter när jag får se ensamma krakar lida i ett framtida sönderbombat och ofruktsamt landskap.
Det finns tyvärr alldeles för få postapokalyptiska filmer men mina förväntningar på filmen som bilden ovan är tagen från är stor. Filmen heter The Road precis som förlagan, boken, gör. Den är skriven av Cormac McCarthy, samme författare som skrivit No Country for Old Men. Det är dock inte därför jag har stora förväntningar på filmen. Dels räcker det med att det är en postapokalyptisk film för att pulsen ökar och förhoppningarna stegras. Sedan så läste jag detta på Bethesdas blogg: “As many of you know, Cormac McCarthy’s award-winning novel, The Road, was a major influence for our development team while working on Fallout 3.”. That’s it. En enkel mening för att peppen ska bli ännu större för denna film. Fantastiska Fallout 3 som jag har lagt ner alldeles för mycket tid på (över 80 timmar står det skrämmande nog när jag ser efter) har alltså inspirerats av The Road. Sedan så är det inte direkt dåliga skådespelare i filmen heller som listar namn som Viggo Mortensen och Charlize Theron.
The end of the world as we know it? Check! Framtida mördarrobot? Check! Christian "I want you off the fucking set you prick!" Bale? Check! Alla ingredienser för en bra film!
En annan film jag tror blir en riktig höjdare och som kombinerar science-fiction med postapokalysm är Terminator Salvation. Jag älskar verkligen de första Terminator-filmerna (i alla fall de två första, den tredje var mest hyfsad) men jag tror verkligen en film som utspelar sig i en framtid där allt gått åt skogen kommer bli “the icing of the cake”. Att filmen dessutom har mastodontbudget och Christian Bale i huvudrollen är stora plus och de klipp jag hittills sett från filmen har verkligen fått mig peppad!
Enorma mängder vatten + ett kloster som ligger i vägen = kittlande fascination.
Bilden ovan kommer från 2012 som får svensk biopremiär i november. Trailern är avslöjar inte mycket av handlingen utan fokuserar på en munk som ser massa vatten komma, springer och ringer i en klocka och sedan får vi se hur klostret spolas undan av vattnet. För mig är det helt fantastiskt fascinerande och jag tror inte filmen kommer att bli bättre än vad trailern är. Regisserar gör Roland Emmerich som också regisserat två andra filmer som lutar åt det postapokalyptiska hållet, Independence Day och The Day After Tomorrow. Dessa filmer är ju ingen mästerverk och utan tunga namn som kan bära 2012 tror jag inte heller att den filmen kommer bli fantastisk. Dock kommer det säkert bli ögongodis för postapokalyptiska fans.
*kluck* Jag var sämst i 2008 års största kalkon. *kluck*De filmer som redan släppts då? Vad finns det för utbud? Förra året kom Doomsday av Neil Marshall som regisserat Instängd vilket var en överraskande bra skräckis. Jag blev givetvis eld och lågor när jag läste om Doomsday. Det började bra, de första fem-tio minuterna såg det riktigt lovande ut faktiskt. Sedan blev allt helt otroligt dåligt. Det var kannibalpunkare, löjliga ansiktsmålningar, tuppkammar och skådespel som får Charlie Sheen att framstå som Sean Penn. Årets kalkon 2008 var enligt mig utan tvekan Doomsday.
Några riktigt bra filmer där civilisationen får på nöten är 28 dagar senare och 28 veckor senare. I 28 dagar senare förvandlas mänskligheten till zombies av ett virus och vi får följa några människor som försöker överleva och sätta sig i säkerhet. Tyvärr tappar filmen lite på slutet när handlingen förflyttas till en militärbas och hotet helt plötsligt går från att vara zombies till att vara människor. 28 veckor senare är en marginellt vassare film där alla zombies dött ut och England börjar befolkas igen. Sen är allt frid och fröjd och vi får i två timmar se en lycklig Robert Carlyle leka med sina barn. Eller? Nej, inte direkt. Givetvis går något snett där också och än en gång handlar det om överlevnad och att springa från zombies. Vilket är bra, vilket vi gillar!
Dawn of the Dead, och nu snackar jag om nyversionen som kom 2004, är en riktig höjdare. Här har mänskligheten än en gång förvandlats till zombies av något virus och ett gäng människor försöker överleva i en shoppinggalleria. Filmen är tät, spännande och tilltalar det där i mig som kickar igång av mänsklighetens undergång. I samma andetag känns det värt att nämna Shaun of the Dead. En parodi (men inte på det sättet som Scary Movie är en parodi) på Dawn of the Dead-filmerna och zombiefilmer i allmänhet. Denna engelska pärla lyckas vara både rolig och lite skrämmande på samma gång. Så vansinnigt mycket postapokalysm vet jag inte om det är, det behövs nog fler tomma byggnader och ödslighet för det, men bra är den i alla fall.
Ett öde Las Vegas. Vackert!
Resident Evil-filmerna! Är det bra filmer? Nej. Tycker jag bra om filmerna? Ja! Hur det går ihop vet jag inte riktigt. Jag vet bara att när det gäller Resident Evil så köper jag det, rakt av, trots att det inte är bra skådespeleri eller speciellt bra filmer överlag. Jag gillar storyn helt enkelt och i den sista filmen, Resident Evil: Extinction fick jag frossa i öde landskap, tomma hus och brännande sol. Fantastiskt. Den fjärde filmen (för jag antar att det kommer en sådan) ser jag verkligen fram emot.
2007 års I am Legend och 1971 års The Omega Man är baserade på samma bok och där får vi uppleva öde stad och ensam människa i härlig symbios. Sen så ballar det hela ur när det i 1971 års film ska skjutas vita religiösa zombies (eller något liknande, vem orkar hänga med?) eller i 2007 års film dåligt gjorda CGI-monster. Men, den första halvtimmen i båda filmerna är riktigt kittlande där vi får följa Robert Neville i ett öde New York. Charlton Heston som spelar Robert Neville i The Omega Man gör även huvudrollen i Soylent Green från 1973. Året är 2022, jorden är överbefolkad och mattillgången är knaper. Folk bor som packade sardiner och en totalitär stat styr. Filmen är lite corny i sin framtidsgestaltning som luktar 70-tal (dock mindre än vad framtiden i The Running Man stinker 80-tal!) men ändå helt okej. Slutet känns lite väl avhugget, men filmen är helt klart värd att se.
Det ser hyfsat ut på den postapokalyptiska fronten med andra ord men som den junkie jag är vill jag ha mer och framförallt bättre. Det ska inte bara vara hyfsat utan helst fantastiskt och än kan jag inte nämna en fantastisk postapokalyptisk film som håller precis hela vägen fram. Kom gärna med tips på vad som bör ses. Fram för civilisationens undergång!
För att avsluta på topp tittar vi på ännu en bild från The Road. Öde. Dystert. Rök. Vackert. Postapokalysm!
