Etikett: coach sennvall

Nu är det mindre än en månad kvar till min andra maradebut! Så känns det faktiskt. 2019 släpade jag mig i mål på 3:31:15. Efteråt satt jag utanför Stockholm stadion och huttrade med blå läppar och krampande vader samtidigt som jag konstaterade “aldrig mer”.

Men mer blir det. Det tog bara fyra år.

Löpträningen

Förutsättningarna borde vara bättre denna gång då jag är mer vältränad för distansen än vad jag var 2019. Jag har inte satt något spikat tidsmål, men snabbare än 3:31:15 förväntar jag mig att springa.

Det närmar sig. Mindre än en månad kvar till mitt livs andra maraton.

Jag och Karin har bollat och skruvat i upplägget. I grova drag har upplägget inneburit block om tre veckor med cirka 11–12 mil per vecka. Lite kortare och snabbare intervaller i början av veckan, tröskel i mitten av veckan och långpass med längre intervaller i tänkt maratempo mot slutet av veckan. Långpass med progression har också stått på schemat, vilket är ett strålande sätt att träna på att springa snabbare på trötta ben. Långpassen har gått från cirka 26–28 kilometer till att nu landa på runt 38–40 kilometer.

Det längsta långpasset sprang jag dock i november när jag klämde in 42,2 kilometer rakt av samtidigt som jag testade energigels. Här hade jag inget upplägg alls utan sprang bara på känsla och stannade klockan på 3:16:22 vilket alltså är typ 15 minuter snabbare än mitt gällande personbästa.

I december–februari hade jag en rätt tung period. Förkylning, covid, matförgiftning och skavanker påverkade kontinuiteten och gjorde att alla kvalitetspass kändes tunga och att jag lyckades sätta få av dem. Mot slutet av februari började det äntligen släppa och en del av passen började jag att sätta enligt plan.

Styrketräning i tre olika faser

Styrketräning har jag också pysslat med, och här har jag lagt upp träningen själv. Jag har delat in styrketräningen i tre faser:

Grundstyrka

Den första fasen var grundstyrka. Den pågick fram till mitten av december. Det innebar lite fler repititioner och inte supertunga vikter. Vanliga övningar har varit squats med kettlebell mot bröstet, gående utfallssteg med kettlebell, situps med kettlebell och rysk twist.

Tung styrka

Den andra fasen har inneburit tyngre styrka. I stort samma övningar som den första fasen, men alltså betydligt tyngre vikter. Nästan en fördubbling då jag gått från en kettlebell på 16 kilo till två hantlar på 15 kilo vardera. Det har inneburit att jag också dragit ner på antal repetitioner. Det blev även några pass på gym med marklyft och bensparksmaskin. I denna fas lade jag till en eller två plyometriska övningar också.

Plyometrisk fas

Den tredje fasen har precis inletts, i mitten av mars. Här kommer jag att dra ner på övningarna med tung styrka. Kanske två-tre övningar per pass. Däremot ökar jag upp de plyometriska övningarna. Det kommer alltså att bli mer hopp och studs. Kanske fyra-fem övningar per pass.

Energiplan

På långpassen har jag tränat på energiupplägget och efter att ha testat ett gäng olika märken landat i att det blir Umara U Gel under maran. En gel var femte kilometer. Sedan kommer jag att ta vatten vid vätskestationerna.

Inför maratonsatsningen så köpt jag in ett gäng energigels för att se hur min mage och min kropp reagerade. Samtidigt så fick jag ett gäng tips av ingen annan än elitlöparen Sanna Mustonen.

Sannas Mustonens fem tips

Byt ut allt till laktosfritt.
Skippa alla hela gels med koffein om du har tråkig mage. Det gör mer ont än nytta.
Preppa med Silicea Mag-tarm Direkt – dagen innan hårt pass och på morgonen efter toabesök. Vid viktigt lopp tar du en varje dag, fyra dagar ut från loppet.
Inta energi ofta, ungefär var sjätte kilometer.

Inta energin under längre tid, mindre chock för magen. Dvs. spring med en gel i 3–5 minuter och smutta på den.

Det första tipset har jag följt och banne mig om det inte verkar göra susen! Jag tycker att min mage varit med bättre på noterna. Särskilt då jag äter fil och yoghurt till frukost varje dag. Laktosintolerans är inget jag har haft problem med i vardagen, men jag upplever en skillnad nu när jag springer och istället har ätit laktosfria alternativ!

Silicea Mag-tarm direkt har jag inte testat och vet inte om jag behöver då det funkat rätt bra med att ta energi.

Planen är som bekant att ta energi var femte kilometer. Nu är Sanna en snabbare löpare än jag så det kanske blir lite liknande som att för henne ta energi var sjätte kilometer.

När jag tar gels så brukar det ta cirka två minuter att få i sig dem. I bland lite längre.

Energi jag testat

Jag antecknade några av testerna för de olika gelsen jag gjorde. Detta är vad jag har nedtecknat. Alla pass och all energi har jag inte antecknat.

Enervit Liquid Gel (30 g kolhydrater)

Distans: 42,2 km
Antal gels: 6 st (Var femte kilometer, t.o.m. 30 km)
Kommentar: Funkade bra att ta var femte kilometer, vilket blev ungefär var 23:e minut. Lite protest från magen men annars inga större problem. Dock lite väl sliskig och klibbig gel.

Distans: 19 km
Antal gels: 3 st (var 20:e minut)
Kommentar: Testade att ta gels i snabbare tempo. Tycker att det fungerade sämre då jag skvimpade ut en hel del av gelen på låret. Magen verkade dock fixa detta, men hade lite känning av håll under passet. Det var dock ett pass med dålig känsla och slitenhet i kroppen.

SIS Beta Fuel Gel (40 g kolhydrater)

Distans: 26 km
Antal gel: 3 st (vid 8, 15 och 20 km ungefär)
Kommentar: Funkade hyfsat, men magen var lite knepig redan innan löpningen. Väldigt lugnt tempo dock. Lite knepigt att öppna förpackningen. Återstår att se hur det funkar i högre hastigheter.

Umara U Gel (20 g kolhydrater)

Distans: 30–38 km
Antal gels: 5–6 st (var femte kilometer)
Kommentar: Funkar rätt bra! Lägre kolhydratshalt men det kan vara tillräckligt för mig. Får i mig cirka 60 gram kolhydrater i timmen under lopp om jag håller tempo. Bra smak, men kan bli lite enahanda med samma smak under hela loppet. Kanske läge att alternera mellan citron och hallon? Hallon känns dock väldigt “stark” i smaken.

Slutsats

För mig är nog nyckeln att jag har minskat på intaget av laktos. Exakt vilken gel verkar vara mindre viktigt, snarare bara att jag tränar på att ta gels och vänjer magen vid det!

Skor

På fötterna har valet stått mellan tre olika skor: Nike Vaporfly Next% 2, Nike Alphafly Next% och Asics Metaspeed Edge+.

Jag gillar alla tre men Alphafly känns lite för “riskabla” då jag känner av dem i hålfoten. De är dessutom rätt smala, vilket kan ställa till det på en så lång distans. Men jag blev ändå positivt överraskad av Alphafly, vilket kanske låter konstigt när det kommer till en så dyr och prisad sko som dessutom världens snabbaste maratontid har gjorts i. Helt enkelt eftersom att jag förväntade mig att de skulle kännas underligare än vad de gör. Det är en sko som verkar dela löpare i två läger och som kräver väldigt fin löpteknik för att utnyttja dem.

Mitt löpsteg är inte särskilt vackert och bra, så jag förväntade mig alltså inga underverk på fötterna. Men de har varit bättre än väntat och rent effektmässigt känns de liknande Vaporfly med bra skjuts tillbaka i steget!

Nike Alphafly Next% kunde varit ett bra alternativ. Om de inte tryckte lite under hålfoten.

Vaporfly är aningen mjukare än Metaspeed Edge+ vilket ger dem överhanden i skovalet. Det är ändå anmärkningsvärt att trots alla superskor som kommit sedan den första versionen av Vaporfly så är det ändå den man kommer tillbaka till gång på gång. Den sitter skönt på foten, är lätt och ger bra energi tillbaka! Jag tycker ändå verkligen om båda skorna och Metaspeed Edge är verkligen en kanonsko också. Asics Metaspeed Edge+ har jag skrivit om lite tidigare, det kan man läsa om här. Det lutar med andra ord starkt åt Nike Vaporfly Next% 2!

En finfin sko och absolut ett alternativ till maraton. Men Vaporfly är lite mjukare.

Det blir nog denna sko på maran. Klassikern Nike Vaporfly Next% 2.

Nu håller vi tummarna för en fin sista månad innan det är dags att möta våren i Rotterdam!

Löparåret 2022

31 december 2022

Björn Engqvist

Löpning Inga kommentarer

Nu blickar jag tillbaka igen på det gångna löparåret. Precis som jag har gjort tidigare. Nu är det 2022 som ska sammanfattas, vilka mål jag satte och huruvida de uppfylldes. Och så blickar jag framåt.

Sammanfattningen för föregående år, 2021, finns att läsa här.

2022 har varit delvis lite knackigare. Mängden blev lägre jämfört med 2021 och mot slutet av året var det en del skador samt sjukdom som störde. Jag hade problem med sätesmuskel, höft, knä och rundade av det hela med att få covid. Efter att ha (så vitt jag vet) klarat mig i tre år!

Det blev 4 179 kilometer löpning under 2022. Nästa år tror och hoppas jag på mer än så.

Målen

Löpande man i solglasögon och blått linne, — Mot målgång i årets bottennapp, klubbmästerskapet i 10 kilometer landsväg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Inför säsongen satte jag två mål. Milen under 35 minuter och halvmaraton under 78 minuter. Inget av målen lyckades och jag ser säsongen som rätt misslyckad. Största besvikelsen är milen, där jag faktiskt inte ens sprang under 36 minuter. Min bästa tid kom i slutet av april när jag sprang Bålsta stadslopp på 36:03. De var ett lopp jag sprang utan att se klockan, så det kanske hade gått att gneta sig i mål under 36 minuter om jag hade haft bättre koll på tiden.

Att jaga en tid under 35 på milen har bara varit knäckande i år och oerhört frustrerande när ingenting har hänt. Det är inget jag kommer att jaga nästa år. Jag får helt enkelt förlika mig med att personbästatiden stannar på 35:21 och inte blir bättre än så. Det är trist, då det hade varit magiskt att få passera 35 minuter. Jag hade varit nöjd då. Nu kommer milen alltid vara en distans och tid jag känner mig ”bitter” över. Jag har skrivit mer om jakten på sub 35 här.

Det som varit sorgligast med miljakten är hur det påverkade min motivation. Efter haveriet på banvallen, loppet som var mitt A-mål på milen men slutade med att jag sprang 36:55, tog jag mig an loppen annorlunda. För att orka och känna någon glädje i löpningen ställde jag mig på startlinjen utan att jaga mina säsongsmål och sprang istället bara ”så bra jag kunde”.

Det hjälpte kanske att jag inte heller sprang några fler millopp, men faktum är att jag inte var missnöjd med ett enda halvmaratonlopp under 2022, trots att jag inte uppnådde säsongsmålet på en tid under 78 minuter. Men jag ställde mig aldrig på startlinjen och jagade sub 78 och kände aldrig att jag helt hade kapaciteten och formen för den tiden. Kanske om Göteborgsvarvet varit ett plattare lopp. Men det skulle verkligen krävt en fullträff just då. Höjdpunkterna för året får anses vara de två inledande halvmarorna. Min egen klubbs halvmara då jag satte mitt personbästa, 1:18:46 och sedan Göteborgsvarvet där jag egentligen sprang bättre än mitt personbästalopp och gick i mål på 1:19:06. Helsingborg halvmaraton var också ett fint lopp där jag presterade bra, men där känslan inte var den bästa inledningsvis.

Men om jag inte nått de mål jag siktat mot har jag i alla fall varit väldigt vältränad och genomtränad. Jag har aldrig någonsin tränat styrka på detta sätt tidigare och jag märker helt klart skillnad. Jag hoppas att styrka plus löpning kommande år kommer innebära en bättre säsong.

Med armarna i luften går jag i mål på Helsingborg halvmaraton 2022. Det var tufft och blåsigt men härligt att lyftas fram av publiken på slutet.

Kommande år

Under 2023 blir det fokus på maraton och halvmaraton. Men jag sätter inga tidsmål! Bara att springa bra. Att jaga specifika tider (och misslyckas) påverkade min motivation och glädje alldeles för mycket. Givetvis har jag koll på runt vilka tider på vilka distanser som kan anses som ”bra”, men inga definitiva tidsmål sätts alltså.

Det kan bli några millopp också, men en tid under 35 minuter fixar jag ju uppenbarligen inte så där får det bli vad det blir. Utmaningen blir att behålla motivationen och tycka att detta med prestationsinriktad träning och tävling är kul och mota bort den värsta bitterheten över att jag aldrig fixade sub 35 på milen.

Jag och coachen (mer om henne nedan) kommer att skruva en del i träningen. Volymen ska upp igen till mina tidigare nivåer (som jag hade under 2021) och även högre, i maratonuppbyggnaden. Dessutom ska vi träna mer på mina styrkor (uthålligheten) istället för allt för mycket fokus på svagheterna (snabbheten) som kom lite på bekostnad av styrkorna under gångna säsongens träning.

2023 kan komma att bli ett oerhört viktigt år för motivationen känner jag. Jag befarar att jag inte kommer att orka fortsätta med prestationsinriktad löpning om jag inte ser någon utveckling nu. Det har stått rätt still under två år och nu måste det nog hända något för att jag ska tycka det är kul även kommande år.

Coach Karin och Team Sennvall

Delar av Team Sennvall. Siri, jag och Karin.

Något som har varit helt nytt för mig i år är att jag haft en coach! Karin Sennvall Forsberg har lagt upp min träning och varit mitt bollplank.

Egentligen var jag aldrig ute efter att skaffa en coach. Jag tycker det är kul att träningsplanera själv och är dessutom disciplinerad och genomför den träning jag planerat eller tycker att jag behöver. Men så träffade jag Karin. Och jag ser det inte som att jag ”skaffade coach”. Jag ”skaffade Karin” då jag insåg att jag ville ha henne som bollplank och grym person i mitt liv. Så hon blev min coach och jag hennes första adept!

Karin är kunnig, engagerad och peppande. Jag tycker dessutom att det är häftigt att hon själv sprungit på så oerhört hög nivå och smällt in miltider under 35 minuter och fem kilometer under 17 minuter. Hon har alltså inte bara teoretisk kunskap utan även praktiskt. Dessutom har hon förmodligen det starkaste pannben jag känner till. Tyvärr ännu starkare än den kropp som ska utföra det pannbenet vill, vilket inneburit en hel del skador för henne.

Jag är så tacksam och glad över att ha henne i min närhet och hoppas på att jag kan leverera bättre under 2023 än vad jag gjort under 2022.

Det är också superkul att det tillkommit fler adepter till henne och att vi nu är ett team! Andra person in i teamet blev min fantastiska duktiga klubbkompis Siri Englund, och om jag inte riktigt levererade under 2022 så kan man inte säga detsamma om Siri. Siri håller på med militär femkamp och hinderbanelöpning och inom den militära femkampen gick det fantastiskt bra då Siri slog till med svenskt rekord och SM-guld! Hon har verkligen fått effekt av att få hjälp med sitt träningsupplägg. Jag tror att hon kommer att bli ännu vassare nästa år. Jag och Siri har tränat flera pass tillsammans och vi är verkligen helt olika typer av löpare, där Siri är snabb och explosiv och jättebra på kortare distanser, medan jag är segare och uthålligare. Vi kan verkligen dra nytta av varandra!

De andra två som kommit in i teamet är Marcus Åberg, grym elitlöpare från Norrköping, och Sandra Almer Carlson, triatlet från Nora. Ett supertrevligt gäng och jättekul att vi nu är några som kan bolla och stötta varandra.

Löparåret 2021

31 december 2021

Björn Engqvist

Löpning En kommentar

Det är dags att sammanfatta löparåret 2021, precis som mina föregående år. Vad kul det är att jag fortsatt håller på med löpningen och tränar och utvecklas!

Sammanfattningen från föregående år, 2020, finns här.

Löpningen har för det mesta tickat på bra under 2021. Totalt blev det 4495 kilometer i löparskorna, vilket är en liten ökning mot i fjol. Jag slipade två personbästatider då 10 km avklarades på 35:21 och halvmaran avklarades på 1:19:37. De mål jag satte inför 2021 var milen under 35 minuter (vilket alltså inte lyckades) och halvmaran under 80 minuter (vilket lyckades).

Dessutom hade jag fem kilometer under 17 minuter som ett mål jag inte prioriterade särskilt högt. Det lyckades inte heller och jag sprang som snabbast femman på 17:37 (mitt personbästa från 2020 är 17:19).

Så trots att jag bara satte ett av målen är jag nöjd med säsongen. Jag lyckades förbättra mitt personbästa på milen med bara två vilodagar efter en riktigt tuff halvmara. Det är jag jättenöjd med. Överlag har jag varit mycket jämnare som löpare under 2021 jämfört med 2022.

Träningen

Under hela året har jag haft en bra och rätt jämn mängd där jag varje månad sprungit runt 40 mil bortsett från november då det blev betydligt mindre på grund av skada. I januari smög jag igång kvalitetsträningen på hala cykelvägar med en del tröskelintervaller och väldigt lite överfart. Det behövdes för att starta kroppen efter november och december som varit lugnare sett till ren kvalitet. Det blev mest progressiva pass med lite längre intervaller och även lite backlöpning.

Så här såg det ut fram till april ungefär. Jag hade även två paceuppdrag i början av året där milen skulle in under 40 minuter samt under 38 minuter. Och så sprang jag några snabba halvmaror rakt av.

Eftersom det var så osäkert med när tävlingarna skulle komma igång var det svårt att rikta sin träning mot något. Det handlade mycket om att försöka hålla en bra nivå till när jag väl fick tävla igen. Men motivationen började tryta när de tänkta restriktionslättnaderna flyttades fram.

I maj började jag springa lite mer snabba och korta intervaller än tidigare. Nu var det dags att jobba in lite mer speed i benen. De officiella tävlingarna lyste fortfarande med sin frånvaro, men några träningstävlingar blev av i alla fall.

När tävlingarna väl drog igång i juni så började träningen kretsa mer kring dessa lopp. Det blev lite mer träning i specifik tänkt halvmarafart samt några pass med korta intervaller.

Ungefär så såg det ut resten av året. Mycket tröskelfokus i träningen med enstaka pass med överfart när det var dags för millopp. Sedan petade jag in några ”rakt av”-pass emellanåt. Jag gillar att springa en distans utan något ”upplägg” utan bara för att se status. Och det är ju jättebra träningspass det också.

I år har jag känt mig mer avslappnad till min träning än tidigare. Jag drabbas fortfarande av viss ”intervallångest” emellanåt när något riktigt tufft och vidrigt pass ska in, men när ett pass inte går som det ska läser jag inte in för mycket i det utan kan gå vidare.

Tävlingarna

Det blev inte lika många tävlingar under 2021 som det blev under 2020. Jag var lite mer selektiv i år för att försöka behålla den tävlingsglädje och inspiration jag kände när det gick bra. Huvuddistanserna i år blev 10 km och halvmaraton. Efter fjolårets misslyckanden på bana så undvek jag helt och hållet bantävlingar. Jag är tveksam till att det kommer bli tävling på bana under 2022 också. Det lockar helt enkelt inte!

Tävlingsåret har varit riktigt bra! Jag tycker egentligen inte att jag har gjort en enda misslyckad tävling. Den tävling jag var minst nöjd med var SM i 10 km på Anderstorp där jag sprang i mål på 37:37 på motorbanan. Men det var så galna förhållanden med otrolig hetta så allt var en enda freakshow och jag får ändå vara nöjd med att det inte var totalt haveri under den tävlingen.

Min bästa prestation för året får anses vara på samma distans, några veckor tidigare, när jag med endast två dagars vila efter en varm halvmara slipade mitt personbästa på 10 km landsväg och sprang i mål på 35:21 på Örebro AIK:s klubbmästerskap. Det är jag jättenöjd med och det var över all förväntan för det loppet.

De bästa loppen sett till både placering och känsla kom på halvmaratondistansen. Min fjärdeplats i värmen på Semesterhalvmaran, och där jag plockade silvermedalj i veteranklass efter självaste Erik Anfält är höjdpunkten. Vilken lycka att få göra ett så bra resultat på ett lopp jag tycker så mycket om!

Sommarens inledande tävling, Kungsbackaloppet, är en annan höjdpunkt. Förutsättningarna var jobbiga med en otroligt varm dag och dessutom riktigt blåsigt. Så min åttondeplats (efter spurtduellsförlusten mot Martin, med en sekund) och tiden 1:20:36 är jag riktigt stolt över. Femteplatsen på Läckövarvet (som givetvis OCKSÅ var vidrigt varmt) är en annan prestation jag är stolt över, även om genomförandet inte var lika bra det loppet.

Istället för att lista alla tävlingar månad per månad tänkte jag försöka rangordna de tre höjdpunkterna.

3. Kungsbackaloppet

Den riktiga tävlingsdebuten för året skedde i Kungsbacka på ett riktigt hett och vidrigt jobbigt lopp. Jag genomförde dock loppet klockrent och från att ha legat på plats 19 halvvägs tog jag mig i mål på en åttondeplats, efter en förlorad spurtduell mot Martin Duberg. 1:20:36 stannade klockan på.

Här har jag bloggat om Kungsbackaloppet.

Jämsides på väg in mot mål! Foto: Tove Engqvist.

2. Nytt personbästa på milen på klubbmästerskapet

Med bara två vilodagar efter Kungsbackaloppet så fick jag till ett superlopp på banvallen. Förutsättningarna var rätt perfekta och det var full fart från start till mål. 35:21 var en bättre tid än jag vågat drömma om och jag var så stolt och nöjd med min prestation.

Här finns mitt blogginlägg om Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap.

Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.

1. Semesterhalvmaran

Efter ett gäng supervarma lopp kände jag mig hyfsat bra värmetränad och fick till en jättefin prestation i värmen där jag låg på fjärde plats från start till mål. Så otroligt kul att få till en bra prestation på den halvmara jag tycker bäst om i länet!

Du kan läsa mer i mitt blogginlägg om Semesterhalvmaran här.

Björn Engqvist — Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.

Årets ”runstreak”

Precis som i fjol försökte jag mig på en liten runstreak. 2020 var det en sub 40-mil i månaden som gällde. I år blev det istället en halvmara i samma tempo. Det gick nästan hela vägen. Jag föll på december. När jag väl gjorde mitt försök hade det snöat och det var omöjligt att få bra grepp med löparskorna. Det blev 15 halvmaror som gick snabbare än 1:24:23, vilket är 3:59-tempo.

2 januari – 1:23:49 (träning)
7 januari – 1:23:23 (träning)
26 januari – 1:22:28 (träning)

25 februari – 1:21:40 (träning)

15 mars – 1:21:04 (träning)

17 april – 1:19:37 (inofficiell träningstävling, kontrollmätt bana, plats 2)

17 maj – 1:19:27 (träning)

19 juni – 1:20:36 (Kungsbackaloppet, plats 8)

3 juli – 1:22:43 (Läckövarvet, plats 5)
17 juli – 1:22:19 (Semesterhalvmaran, plats 4)

12 augusti – 1:23:03 (träning, kontrollmätt bana)

27 september – 1:22:14 (träning)

9 oktober – 1:20:56 (Å-stadsloppet, plats 12)
23 oktober – 1:23:43 (träning)

6 november – 1:21:06 (Uppsala halvmaraton, plats 15)

I december blev det ingen lyckad halvmara i 3:59-tempo.

Hur blir 2022 då?

Det kommer att bli en helt ny situation för mig träningsmässigt då jag nu kommer att ha en tränare! Efter att fått hjälp av Karin Sennvall Forsberg med tekniken utökar vi samarbetet. Det ska bli jättekul och spännande!

Karin kommer att lägga upp min träning och coacha mig under säsongen. Hon har massa meriter som löpare (två distriktsrekord, landslagsuppdrag och några SM-medaljer bland annat) och är superduktig på det här med prestationsinriktad träning. Jag blir hennes första adept som tränare (#teamsennvall!) och det är en ära att få tränas av en så vass löpare! Jag gillar också att jag kommer att ha en tränare nära som jag faktiskt kan träffa för att justera och stämma av hur det går och som kan piska och pusha mig vid sidan om på pass och lopp emellanåt.

Vi har satt två mål för säsongen 2022. De distanser vi satsar på är 10 km och halvmaraton. På milen ska jag försöka ta mig under 35 minuter och på halvmaraton under 1:18.

Maraton då? Jag har inga planer på en mara under det första halvåret. Vi får se när vi utvärderar halvvägs om det blir något att satsa på.

Nu håller vi tummarna för ett bra löparår 2022!

Till sist

Precis som föregående år vill jag lyfta fram de löpare som inspirerat och stöttat mig på något sätt. Jag har turen att vara omgiven av mina idoler och kunnat träna och slita med dem sida vid sida. Tack för att ni finns.

Liduina van Sitteren

Jag lärde känna Liddi i fjol och tränade en hel del med henne under förra säsongen. Tyvärr har det inte blivit lika mycket denna säsong. Hon har haft en svår säsong med en hel del skadebekymmer. Men när hon har kunnat springa har hon ändå gjort det överraskande bra (och nu verkar hon sannerligen vara på gång igen)!

Vi är rätt olika i hur vi funkar när vi tränar. Jag är mer fyrkantig och noga med att sätta de exakta farterna jag tänkt mig och brukar muttra om ”staplarna på Strava ska se bra ut”. Liddi kollar ofta inte ens på klockan utan frågar emellanåt ”är det här rätt fart?”.

Sätter hon ett sämre pass så verkar hon inte älta det eller läsa in för mycket i det vilket är något jag verkligen försökt ta till mig och lära mig av henne. Det tycker jag också att jag har blivit bättre på!

Fanny Schulstad

Fanny flyttade hem till Örebro igen och kom in i löpargänget som en frisk fläkt. Hon tränar målinriktat, peppar bra på de pass man har det tufft på och är alltid på gott humör och väldigt sympatisk. Dessutom verkar vi lite lika i att vi kan bäva för tuffa pass och tar till små knep för att peppa sig själv under passen. Det är som Fanny sammanfattade under ett av våra hårda intervallpass ”det är mycket som pågår i huvudet”.

Martin Duberg

Vilka bataljer vi haft under säsongen. Tack vare Martin har jag gjort bättre tider och prestationer i åtminstone tre lopp. På halvmaran i Kungsbacka vann han över mig med en sekund, i efterföljande klubbmästerskapen på 10 km blev det samma utfall igen innan jag kunde bryta mönstret och ta mig i mål tre sekunder före på Semesterhalvmaran. Utan sparringen och fajterna hade det inte blivit så bra tider som det blev på något av dessa lopp. Givetvis vill jag alltid komma före alla jag möjligtvis kan göra det, men det har varit en fantastisk ”tillgång” att få de dueller vi haft under året. Och givetvis är det inga sura miner efteråt, även om både jag och Martin så klart vill vinna. Precis så ska det ju vara!

Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning

Fredrik Johnsson, Mikaela Kemppi, Andreas Ingberg, Karin Sennvall Forsberg, Jessie Ross Skärvad, Erica Lech, Victor Urquhart Smångs, Jessica Virgin, Siri Englund, Stefan Sager, Anna Ornell, Ola Backlund, Karl Wilenius, Sören Forsberg, Jonas Nilsson, Josefin Gerdevåg, Jonathan Kandelin, Oskar Larsson, Björn Eriksson, Ludvig Börjesson, Elias Zika, Sanna Mustonen, Victor Dahlgren, Carolina Wikström, Jonas Brännmyr, Johan Ingjald

Mindre än en månad till min andra maratondebut

Löpträningen