I somras firade vi vårt bröllop med en minismekmånad på Knippla, men nu var det dags för den riktiga smekmånaden och en resa till vackra portugisiska ön Madeira. En grön och bergig ö.
Jag och den ökända Cristiano Ronaldo-bysten.Vi flög från Arlanda, mellanlandade i Lissabon innan vi till slut var framme på Cristiano Ronaldo International Airport. Det är här den ökända Ronaldo-bysten står som hånades så mycket för något år sedan när den avtäcktes. Landningen var riktigt skakig och när vi klev av flygplanet var det kallt, regnigt och blåsigt. Av chauffören som väntade på oss fick vi veta att flygplatsen hade varit stängd i flera dagar på grund av dåligt väder och att denna dag var den första då flygplatsen var öppen igen. Vilken tur!
Inledningen på resan må ha varit blåsig och regnig, men efter den första kvällen och natten hade vi helt otrolig tur med vädret och det var strålande solsken och värme resten av vår tid här.
Huset vi hyrde var stort och jättefint med en egen pool. Det låg ungefär en halvmil från huvudstaden Funchal och hade en fantastisk utsikt över havet. Det gick bra med bussar alldeles förbi huset, vilket gjorde det lätt att ta sig runt, men för det mesta gick vi. Denna semester var tänkt att vara en aktiv sådan, vilket det verkligen blev. Madeira är väldigt bergig så även kortare promenader och löppass kunde innebära stora höjdskillnader och mycket “träning” för få kilometer.
Vandring
På Madeira finns det massor av levador vilket är gamla vattenkanaler till för att bevattna ön. Vi vandrade längs med två levador, men hade intentionen att vandra tre. Den första “levadavandringen” blev en flopp sett till att det var stängt till den levadan på grund av bränder. Levadan utgick från berget Monte som vi tog en linbana upp till. I linbanevagnen som vi delade med ett äldre brittiskt par fick vi veta att levadan var stängd. Snopet!
Jag och Tove i linbanan på väg upp till Monte.Ett fint litet kapell uppe på Monte.Snirkligt och vackert!Jag laddar telefonen “on the fly”. Tur att man älskar sladdar!
Besvikelsen gick snabbt över när vi kom upp och fick en helt fantastisk utsikt över Funchal och vi bestämde oss snabbt för att istället promenera till den botaniska trädgården. En promenad på bara lite över sex kilometer, men med snirkliga vägar och rejäla backar blev det ändå en utmaning.
Vi stannade ungefär halvvägs och vilade och åt vår matsäck som varit avsedd för levadan. Sedan kämpade vi på ända fram till den botaniska trädgården där vi unnade oss vila och öl.
Den första levadavandringen blev istället från Boa Morte till Cabo Girão. Efter en rejält snirklig och långsam busstur var vi framme vid startpunkten i Boa Morte och påbörjade vår vandring. Vi gick förbi hus, getter och katter och efter ett tag kom vi ut i mer öppen miljö med en helt fantastisk utsikt. Vi träffade knappt på andra vandrare också, vilket passade oss alldeles utmärkt. Det kunde vara brant på sina ställen, men det kändes aldrig obehagligt att göra denna vandring.
Som de galna kattmänniskor vi är hade vi med oss kattmat för att locka på små katter med. UppskattatLevada do Norte var en vacker och bra “nybörjarlevada” kände vi.Bra utsikt från Levada do Norte.Som sagt, mycket bra utsikt!Tove lapar lite sol längs med Levada do Norte.Vi hittade en liten kattunge att mysa med i sluttampen av vandringen.
Efter tre timmar, vi gick i maklig takt och tog pauser för fika och för att konsultera guidebok, var vi framme vid Cabo Girão. Vi gick lite fel på slutet efter att ha rådfrågat en bonde som inte kunde ett ord engelska och pekat oss mot en väg istället för mot levadan. Hursomhelst kom vi fram till Cabo Girão som är en klippa med otrolig utsikt över havet och in mot Camara de Lobos och Funchal. Riktigt häftig utsikt! Vi var rätt trötta och slitna efter denna vandring på en mil. Solen började gå ner och det blev mörkare och kallare vilket gjorde det väldigt skönt att få sjunka ner i en taxi och en ABBA-älskande chaufför som satt och njöt av deras Best of.
Stadslevadan Levada dos Piornais kunde vi promenera till från vårt hus, något jag upptäckt dagen innan då jag varit ute och sprungit.
Levada dos Piornais och dalen nedanför.
Vi klev på levadan vid bananodlingar och promenerade bort från Funchal-hållet mot Camara de Lobos. Här gick vi väldigt nära folks hem i början, innan vi kom bort från de mer tätbebyggda områdena och in i en dal där levadan gick högt upp över marken och fallet ner var mycket långt. Levada dos Piornais kändes obehaglig på sina ställen där det bara fanns en smal stig att gå på, inget skydd och hundra meter ner till marken nedanför.
Tove poserar glatt med en bananklase.
Levadan slingrade sig fram och gick vid vissa ställen dessutom in i grottor. Riktigt häftigt. Efter ett tag kom vi fram till en stängd grind, och tur var väl det för det som syntes bakom den lockade inte till vandring, här hade det förmodligen varit alldeles för farligt att gå!
Levada dos Piornais gick genom grottor på sina ställen.
Vi vände om och började gå tillbaka igen, men tog en avstickare så att vi inte skulle gå exakt samma väg tillbaka. Efter några jobbiga trappor var vi ute bland hus och bebyggelse igen och vimsade runt lite och gick fel några gånger. Något som slutade med att vi förmodligen gjorde intrång i någons “trädgård” (snarare skrotupplag) och att jag blev biten i benet av en hund. Tack och lov var bettet inte särskilt djupt, mest ytligt, och det var bara en tand som hunden träffade med.
Utsikt när vi lämnade Levada dos Piornais. Vackert!
Efter att ha gnetat på hela vintern med löpträning i iskyla och snö var det helt fantastiskt att få komma till värmen och springa! Första morgonen knöt jag på mig skorna och begav mig i väg in till Funchal, sprang längs med hamnen och strosade sedan runt lite. Längs med hamnen var det jättemånga som sprang vilket är lätt att förstå med en fantastiskt fin utsikt och bra utrymme att springa på.
När jag pustat ut och tittat klart sprang jag tillbaka igen och fick verkligen min första smak av Madeiras tuffa backar.
Denna backe nära vårt hus slet jag uppför ett gäng gånger.
Den andra dagen jag sprang så slog jag till på en halvmara. Vädret var strålande och formen kändes bra så det gick undan denna gång och när jag till slut pustade ut på en restaurang alldeles vid havet så visade det sig att det var min näst snabbaste halvmara någonsin. Bara 15 sekunder långsammare än min snabbaste. Det var dock min absolut bästa halvmara om vi beräknar in alla backar jag slet på uppför.
Sluttampen på ett jättejobbigt Strava-segment.
Jag kämpade även för att slå course record på några Strava-segment, men fick återvända till Sverige som tvåa på två stycken (Travessa da Praia Formosa Climb och Formosa Climb). Ett av dem med bara en sekunds marginal. Lite snopet, men ändå något att vara stolt för.
Till sist
Madeira är en otroligt vacker ö och vi hade fantastisk tur med vädret under tiden vi var där. Utöver Funchal besökte vi även Câmara de Lobos som inte alls låg långt ifrån där vi bodde.
Båtar i Câmara de Lobos.
Film från Madeira
Precis som “vanligt” så filmade jag väldigt mycket och klippte ihop en film från vår resa. Den kan du se nedan!
Efter fjolårets fantastiska och dramatiska Premier League-säsong så var det med stora förväntningar jag såg fram mot den kommande säsongen. Mitt Manchester United tappade ligasegern på ett spektakulärt sätt till grannarna Manchester City. Trots den snöpliga förlusten så har jag nog aldrig tidigare uppskattat en säsong i Premier League så mycket som jag uppskattade den förra. Fjolårssäsongen hade verkligen allt och var som bekant spännande ända in i det sista.
Nu när Manchester United är klara ligamästare är det på sin plats att sammanfatta den gångna säsongen. En säsong som inleddes med att holländske skyttekungen Robin van Persie anlände från Arsenal och som avslutades med att en legendarisk manager pensionerade sig.
Säsongen
Till skillnad från tidigare så stod det klart rätt snart varåt detta barkade för Manchester United. Precis som föregående säsong tycktes huvudkonkurrenten bli den samma, grannen i ljusblått. Roberto Mancini försökte att värva Robin van Persie till City när det stod klart att fjolårets skyttekung ville lämna Arsenal som han spelat i sedan 2004. Sir Alex Ferguson vann dragkampen, och van Persie blev klar för Manchester United samtidigt som jag satt på ett flygplan hem från Barcelona till Sverige. Trots den grånande kalufsen så visade van Persie inga övriga ålderstecken och startade en målproduktion som skulle föra Manchester United till ligaseger och krönas med ett Hattrick mot Aston Villa.
I Champions League så ångade laget också och det såg otroligt lovande ut ända till Manchester United fick Nani utvisad i returmötet mot Real Madrid och hela matchbilden förändrades. Få gånger har jag känt mig så besviken över en förlorad United-match som denna. Det var ju så självklart, detta skulle bli året då Manchester United återigen blev Champions League-mästare. Domaren och Nanis dobbar i bröstet på Álvaro Arbeloa ville annorlunda och Champions League-äventyret tog ett abrupt slut. När jag sedan såg hur Borussia Dortmund fullkomligt körde över Real Madrid i semifinalen så kände jag en viss tröst. Det är minst sagt mycket tveksamt att United skulle mäktat med den tyska maskinen.
Nanis utvisning mot Real Madrid satte stopp för Champions League-äventyret.
Även i FA-cupen såg det bra ut ända till 2-0 blev 2-2 mot Chelsea. När ledningen tappades på det sättet så kändes returmötet redan avgjort. Vilket det också var. Tack och adjö till FA-cupen och nu var det fullt fokus på att promenera hem ligan.
Det har varit en tråkigare säsong än den förra som verkligen var spektakulär. Trots detta så har jag givetvis uppskattat denna säsong oerhört. Premier League är en fantastisk liga och det är kul att så många lag är med och slåss i toppen. Givetvis så är rivalerna Manchester City ett fantastiskt lag att se med otrolige Yaya Touré som mittfältsgeneral och ett fantastiskt anfall. Även Tottenham måste lyftas fram som sevärt. Det ska bli intressant att se om Tottenham kan behålla Gareth Bale. Han är verkligen nyckeln till laget. Chelsea har haft en spännande föryngring i sitt lag som lär fortsätta även under nästa säsong. Nu återstår det att se vem som kommer vara manager för Chelsea. Det talas om en speciell portugis som huserar i Spanien.
Men nog om motståndarna, de som nafsar i hälarna på mästarna. Låt oss gå igenom de röda vinnarna istället. Lagdel för lagdel.
Målvakt
David De Gea visade sin klass mot Real Madrid.
David De Gea blev väldigt hårt kritiserad under sin första säsong i Manchester United. Den unge spanjoren var reaktionssnabb men hade desto större problem med positioneringsspelet och i luftduellerna. Givetvis fanns det en del substans i kritiken. De Gea såg tunn ut och fick en otroligt hård start på sin karriär i den engelska ligan. Det var fler än en gång som han mejades ned av enorma engelska backar vid fasta situationer. Kommunikationen med sina egna backar fungerade inget vidare heller och sedan spelade nog nervositet in en del vilket gjorde att han stod för en del misstag. Elaka tungor talade om en ny Massimo Taibi. Mot slutet av säsongen så lyfte De Gea sig dock efter att ha petats en period av danske andremålvakten Anders Lindegaard.
Det är skönt att se hur fel de som kallat honom för en ny Taibi hade. David De Gea har haft en mycket fin andra säsong i Manchester United och att den unge målvakten blev uttagen i årets lag i Premier League är ett kvitto på detta. Positioneringsspelet är bättre, reaktionerna är fortfarande lika blixtsnabba och han har under säsongen varit mycket säkrare i luftduellerna. David De Gea är fortfarande smal, tunn skulle kanske en del kalla det, men en jämförelse med hur han såg ut förra säsongen avslöjar att han har lagt på sig muskler. Han må vara smal, men är otroligt vältränad och ser stark ut. Både fysiskt och mentalt.
Trots en kanonsäsong så har han ändå fått ta emot en del kritik. Framför allt så gav en situation mot Tottenham honom en kaskad av kritik i brittiska medier. Bland annat från förre Manchester United-backen Gary Neville. De Gea kritiserades för att ha boxat ut bollen till en motståndare som ledde till att Tottenham gjorde mål. Det talades till och med om att detta var misstaget som skulle få Ferguson att ge upp och sälja De Gea. Målvaktslegendaren Peter Schmeichel kritiserade också De Gea och hävdade att en målvakt i Manchester United måste vara bättre än så. Kritiken kändes hård och orättvis mot De Gea som handlade snabbt i situationen och fick bort bollen, men tyvärr inte tillräckligt långt bort. Sådant händer. Extra orättvis kändes kritiken då han gjort en matchavgörande reflexräddning tidigare. I Champions League-mötet mot Real Madrid svarade han för en annan otroligt svettig reflexräddning och när det gäller just reflexer så tror jag han har få övermän i världsfotbollen.
Trots en bra säsong så blev De Gea kritiserad efter några mindre bra ingripanden.
När man granskar De Geas säsong får man ha i åtanke hans unga ålder. Att vara så här bra vid denna unga ålder, han är enbart 22 år gammal, och att kröna säsongen med att bli mästare och uttagen i säsongens lag talar om en otroligt hög potential. Det viktigaste nu är att De Gea blir bättre på att kommunicera, det talas om att engelskan är rätt knagglig. Det är också viktigt att han trivs. Hans flickvän bor tydligen kvar i Spanien och i långa loppet känns det kanske inte så hållbart. Det vore tråkigt om Manchester United skulle tappa honom på grund av hemlängtan.
I mina ögon är David De Gea utan tvekan Spaniens näste landslagsmålvakt och en värdig efterträdare till Edwin van der Sar i Manchester United-målet. Den störste av de alla är Peter Schmeichel, och det är verkligen ingen liten skugga att leva i, men om De Gea stannar länge i United och får en skadefri karriär så kan han med tur, talang och ambition få fansen att glömma den blonde dansken.
Apropå danskar. Under fjolårssäsongen så delade Anders Lindegaard på målvaktsrollen med De Gea, men har denna säsong helt hamnat i hans skugga. Lindegaard är 29 år gammal och jag tvivlar på att han är nöjd att spendera de kommande åren som andramålvakt utan kommer gissningsvis att se sig om efter nya utmaningar i andra klubbar.
Backlinje
Den kändes inledningsvis lite som ett orosmoment, Manchester Uniteds backlinje. Rio Ferdinand är inte längre ungdomen själv och hade gått med skadeproblem och farten var väl inte längre som den en gång var. Nemanja Vidić spenderade stora delar av förra säsongen skadad och en bit in på denna säsong så var det dags igen när han skadade sig. Jonny Evans har aldrig varit en världsback, även om han spelat upp sig från de horribla åren han har haft bakom sig. Patrice Evra hade också varit en skugga av sitt forna jag inför denna säsong. Chris Smalling och Phil Jones kändes däremot som klubbens framtida mittbackspar, men båda hade också en hel del skadebekymmer i början av säsongen.
Rio Ferdinand hade en mycket bra säsong och spelade klokt och säkert.
I början så var också backspelet ett bekymmer. Det såg lite svajigt ut och motståndarna fick komma till alldeles för många avslut. Efter Nemanja Vidić skada så bildade Jonny Evans och Rio Ferdinand mittbackspar för det mesta. De spelade dock upp sig och blev säkrare och säkrare. Rio Ferdinand spelade framför allt smart, insåg sina begränsningar och spelade där efter. Under stora delar av säsongen såg han ut att vara en av ligans absolut bästa backar. På högerbacken spelade Rafael bättre än någonsin och han talade själv om att nu när han inte längre hade sin tvillingbror Fabio i klubben hade det fått honom att mogna. Periodvis såg han ut som en av klubbens bästa spelare, han och en viss holländare i anfallet, men mer om honom senare. I Rafael har Manchester United en ung modern högerback av den brasilianska skolan, det vill säga bättre på att anfalla än försvara. Det är ju ett otroligt vapen att ha ytterbackar som kan följa med upp och ge alternativ i anfallen. På vänsterkanten där vicekaptenen Patrice Evra huserar såg det bättre ut än på några år. Flera hade avskrivit honom, undertecknad inkluderad, men Evra hade i mångt och mycket en väldigt fin säsong och var dessutom väldigt målfarlig. Vid fasta situationer så har han visat på mycket fin tajming, trots att han inte direkt är lång och gänglig. Som ett alternativ till Patrice Evra på vänsterbacken köptes holländske Alexander Büttner in. Han hade en otroligt lyckad debut där han forcerade in ett mål. Det återstår dock fortfarande att se huruvida han är en stor talang. Spontant känns det som att det finns mer vilja och hjärta hos honom än talang och skicklighet.
När Nemanja Vidić återvände efter sina skadebekymmer så var det lätt att vara skeptisk. Om sanningen ska fram så såg han inte direkt imponerande ut i sina första matcher tillbaka och skadebekymmer i kombination med att han passerat trettio gjorde att åtminstone jag började tro att storhetstiden är över. För några år sedan så rankade jag honom som världens absolut bästa mittback. Några gånger under säsongen så var dock Vidić helt enorm och tillbaka i världsklassform. Mot QPR och West Ham så dominerade han Uniteds defensiva planhalva. Vidić är fortfarande en otroligt viktig ledare och förhoppningsvis så har han några år till kvar på den absoluta världstoppen förutsatt att han får vara skadefri.
Nemanja Vidić hade skadeproblem under säsongen, men visade gammal världsklassform emellanåt.
Phil Jones har också haft skadeproblem denna säsong men har visat klass när han har spelat och han är verkligen ett framtidsnamn. Mot Real Madrid så kontrollerade han Cristiano Ronaldo vilket måste anses otroligt imponerande för en 21-åring från Preston. Tyvärr fanns Jones inte med i returmötet som Manchester United tyvärr förlorade, vilket innebar utträde ur Champions League.
Inför nästa säsong hoppas jag verkligen att få se mer av Jones och Smalling och jag hoppas att Jones får spela in sig på en position och inte flyttas runt allt för mycket. Chris Smalling har talang men skulle behöva ta för sig mer, dominera mer och försöka leda mer. När nu Rio Ferdinand och Nemanja Vidić har passerat trettio med marginal så måste dessa yngre backar visa mer prov på ledarskap och jag tycker att detta har synts mer från Jones än Smalling. Detta trots att Jones är tre år yngre.
Hur blir det med Fabio? Lånet till QPR är över och det borde innebära att han kommer tillbaka till Manchester United. Låneperioden i QPR ska inte ha varit en succé och det visade ju sig göra Rafael gott att vara borta från sin tvillingbror så det kanske är läge för ännu en säsong av utlån.
Mittfält
Michael Carrick, passningssäker publikfavorit.
Klubbens mittfält har varit stabilt om än inte flärdfullt. Michael Carrick har stigit fram som mittfältets absolute ledare och statistik visar på att han har varit otroligt passningssäker och en av ligans absolut bästa mittfältare. Andra halvan av säsongen så växte Carrick fram till en stor publikfavorit och om det är någon publikramsa som har satt sig på hjärnan är det ständigt återkommande “It’s hard to believe it’s not Scholes, it’s Carrick you know.”
Just Paul Scholes fick vi inte se så mycket av denna säsong då han var borta periodvis på grund av skador och på grund av dippande form. Han är en sann legendar och har fortfarande kvalitet, men under denna säsong så började hans ålder synas. Det gick inte lika snabbt som tidigare och passningarna satt inte lika säkert.
Även Ryan Giggs ålder har synts denna säsong vilket vore underligt om så inte var fallet. Den 39-årige walesaren blandade rent dåliga insatser med tappade bollar i farliga lägen med vissa matcher där han gjorde bättre från sig. När Ferguson slutade att spela Ryan Giggs som en central mittfältare och istället flyttade ut honom på vänsterkanten där han huserat under den största delen av karriären så såg det betydligt bättre ut. Han såg till och med snabb ut emellanåt! Giggs kommer att fortsätta även nästa säsong, men det kommer nog att bli sparsamt med framträdanden, i vad man får gissa kommer att bli hans sista säsong.
Kantspelet har varit starkt hos Manchester United de senaste säsongerna, men denna säsong såg det betydligt sämre ut. Nani har varit en skugga av sitt forna jag och bara glimrat till emellanåt. Flera gånger har han varit petad till förmån för en betydligt jämnare Antonio Valencia, som förvisso inte har haft en supersäsong, men ändå varit stabil. Ashley Young har varit rent medioker och har inte nått den nivå jag trodde att han skulle kunna nå. På vänsterkanten fick vi istället se lite olika varianter med Shinji Kagawa när han var skadefri, i bland Danny Welbeck och i bland fanns även Wayne Rooney på kanterna.
Shinji Kagawa hade problem med skador, men glimmrade även emellanåt och blev den första asiatiske spelaren att göra hattrick i Premier League.
Shinji Kagawa inledde säsongen i en roll bakom anfallet, men fick problem med skador. Inledningen såg dock väldigt lovande ut och det var ett avbräck att förlora honom till skadebekymmer. När han kom tillbaka så spelade han sakta men säkert upp sig och Kagawas största bedrift denna säsong är hans hattrick mot Norwich i början av mars. Kagawa blev den förste asiatiske spelaren i Premier League att göra ett hattrick. Om allt vill sig väl så får vi se mer av den otroligt smarte och målfarlige Kagawa nästa säsong om han slipper skador. En utmaning blir att hitta rätt position för Kagawa. Det känns mycket tveksamt att han ska spela på vänsterkanten.
Tom Cleverley har varit för anonym denna säsong och tyvärr alldeles för uddlös när det kommer till målproduktion. Om Cleverley ska ta nästa steg till att bli en stor spelare så bör det nog ske nästa säsong. Frågan är dock om han kommer få tid och möjlighet till det med Kagawa i laget som känns som förstavalet som offensiv mittfältaren. Sedan så finns ju unge Nick Powell i laget, och han är säkert hungrig på att få visa upp vad han kan.
Anfall
Nyförvärvet och skyttekungen Robin van Persie förde Manchester United till årets ligaguld.
Den stora stjärnan i anfallet har tveklöst varit säsongens nyförvärv Robin van Persie. Gång på gång visade van Persie sin klass och öste in mål framåt. Det fanns viss tveksamhet inför van Persies ankomst då han kostade mycket, inte var purung och dessutom kämpat mycket med skador tidigare säsonger, om än inte säsongen innan han anlände till United. Tack och lov fick Robin van Persie vara skadefri vilket gjorde att han levererade gång på gång. Under säsongens andra halva så sinade målen under en längre period, men van Persie kämpade på och det lossnade till slut när han fick sätta en straff och därmed sätta stopp för måltorkan. Den glädje van Persie visade när han sprang ut mot avbytarbänken och rakt upp i sir Alex Fergusons famn gick inte att ta miste på! När Manchester United hade möjligheten att vinna ligan mot Aston Villa så steg van Persie fram och gjorde ett hattrick. Skillnaden denna säsong mot den förra är verkligen den flygande holländaren och utan Robin van Persies kvalitet och klass så skulle Manchester United inte vara mästare nu. I inledningen av säsongen när backlinjen var svajig så var det van Persies stadiga målskörd som räddade oss. När sedan hans svacka kom så hade backlinjen spelat upp sig och istället så släppte laget inte in några mål, eller åtminstone väldigt få mål.
Robin van Persie och Wayne Rooney kunde spela tillsammans, även om Rooney gjorde en svagare säsong än den förra.
Wayne Rooney och Robin van Persie hittade varandra mycket bra på planen i början och just detta hade diskuterats tidigare. Frågor hade ställts kring huruvida de två skulle fungera bra ihop. Under säsongens gång så tappade Rooney fokus och försvann ur matcherna. Kan Rooneys tappade status, som lagets ohotade försteanfallare, ha gjort att han presterade sämre? Helt klart är i alla fall att Rooney gjorde en sämre säsong än den tidigare och att det kan vara så att hans fysik inte är så bra som den bör vara.
Chicharito presterade bra som inhoppare under säsongen, men frågan är om han enbart vill vara en bra inhoppare och inte ordinarie. Det tråkiga är att jag inte tycker att han presterar lika bra de matcher han spelar från start. Det kanske skulle bli bättre om han fick chansen oftare dock.
Danny Welbeck gjorde en svagare säsong och flyttades ut på kanterna rätt ofta då han fick spela. Han saknade den skärpa som behövdes i avsluten, men gjorde absolut ingen usel säsong. Det var dock tyvärr en tillbakagång efter förra säsongen där han såg ut som ett otroligt lovande anfallsalternativ.
Manager
En era är över när Sir Alex Ferguson lämnar Manchester United efter nästan 27 år.
Lagets absolut största stjärna lämnar efter nästan 27 år i klubben. Sir Alex Fergusons betydelse för Manchester United går nästan inte att greppa och ingen har varit förknippad med en klubb så starkt som han. I mina ögon så är Alex Ferguson världens bästa fotbollsmanager genom tiderna och omöjlig att ersätta. Det går att prata om spelare hit och dit och deras betydelse, men ingen är jämförbar med Fergusons betydelse för Manchester United. Det är verkligen Alex Ferguson som har byggt klubben till vad den är i dag och hela klubben är stöpt i hans anda. Därför så känns det ofattbart att nästa säsong så kommer han inte att finnas på tränarbänken.
David Moyes kommer från Everton och det är stora skor att fylla efter Ferguson.
David Moyes är säkert ett bra val för klubben, men givetvis så är han ingen Ferguson. Jag är också rädd att Moyes, som så klart saknar Fergusons status, inte kan locka stora namn till klubben under sommarens övergångsfönster. Hur som helst så stödjer jag utnämnandet av Moyes som manager och hoppas att han kan sprida lugn omkring sig och att han får tid på sig att leda Manchester United. Det faktum att Sir Alex själv har varit involverad i att hitta sin efterträdare bådar gott.
När det gäller José Mourinho så är jag lättad att han inte kommer till klubben. Mourinho är en fantastisk manager, men han sprider oro omkring sig och det är för mycket liv och rörelse kring honom.
Framtiden
Vad kommer att hända inför kommande säsong då? Några namn kommer att lämna Manchester United. Paul Scholes går förmodligen i pension efter att ha tillägnat hela sin karriär till Manchester United.
Wayne Rooney försvinner nog och det känns faktiskt som att det är läge att göra sig av med honom. Inför denna säsong kom han tillbaka från sin semester ur form, fet och otränad. Dessutom så har hans form dippat, samtidigt som han själv uttrycker missnöje över att vara i klubben genom att som det har ryktats lämnat in en begäran om att bli såld. Så jag tror att Rooney försvinner, vilket också skulle innebära en stor lönelättnad för Manchester United och kanske möjligheter att värva någon annan.
Anderson kommer nog försvinna efter flera säsonger av underprestationer. Likt Rooney har han inte varit i bra kondition och det är nog läge att ge upp nu och låta honom gå vidare.
Nani har det pratats om tidigare och nu försvinner han nog också efter att ha presterat sämre än på länge.
Wilfried Zaha kommer till Manchester United efter en lyckad säsong i Crystal Palace.
Ett nyförvärv är redan klart i form av Crystal Palaces yttermittfältare Wilfried Zaha. Jag har aldrig sett honom spela, men han ska tydligen vara en stor talang som har jämförts med Tottenhams Gareth Bale.
Det ska bli mycket spännande att se vilka nyförvärv klubben knyter till sig under sommaren. Jag tror att det kan röra på sig i precis alla lagdelar, där kanske backlinje och mittfält känns mest akut. I backlinjen skulle en världsback behöva komma in för att säkra upp om Ferdinand och Vidić inte håller denna säsong och i mittfältet skulle ytterligare en vass kantspelare behövas samt kanske en till innermittfältare av rang som backup till Michael Carrick. Kanske Marouane Fellaini kan följa med David Moyes från Everton?
Ryktena om att Cristiano Ronaldo ska återvända från Real Madrid har varit återkommande, men faktum är att jag inte riktigt vågar tro på dem. Extra svårt blir det att tro på ryktena nu när Alex Ferguson inte finns kvar som manager då han kändes som en stor anledning till att Ronaldo skulle vilja återvända. Jag får gärna fel dock, Ronaldo är inget annat än en helt makalös, komplett spelare av absoluta världsklass och den jag ser som världens bästa spelare (den där argentinaren i Katalonien är rätt bra också).
Om Wayne Rooney försvinner så kan ett köp av en ny anfallare bli aktuellt också. Varför inte Borussia Dortmunds Robert Lewandowski som det talades om inför den förra säsongen?
Lämnar Anders Lindegaard klubben så kan ytterligare en målvakt behöva köpas in, om man inte låter någon av de yngre målvakterna ta steget upp till att bli andremålvakt.
Den kommande säsongen kommer att bjuda på en hel del förändringar och det är något jag med spänning ser framemot. Den största förändring för Manchester United kommer att bli Sir Alex Fergusons frånvaro. Jag saknar honom redan. Tack för allt Sir Alex.
Efter säsongens näst sista match, mot Swansea, så delades Premier League-pokalen ut och Sir Alex Ferguson hyllades välförtjänt.
Jag älskar Wayne Rooney. Dock inte så jag vill Brokeback Mountain-tälta med honom. Nej, min kärlek till honom handlar istället om hans fotbollskunnande. Få spelare har mer kämpaglöd och hjärta än den lille kompakte och ilskna mannen, samtidigt som han är en lysande anfallare och riktigt bra defensivt också. Nu börjar jag dock bli less att se hans nuna varje år EA släpper sitt FIFA-spel. I år är det Rooney ensam på omslaget. Tidigare har han haft sällskap av Jolly Jump… Ronaldinho, menar jag.
Ta bara en titt på de fem senaste årens omslag så inser man snabbt att det kan vara dags för lite förnyelse:
FIFA-omslagen, en bildstudie i Wayne Rooneys eskalerande tunnhårighet?
Så vem skulle vi istället kunna se på ett FIFA-omslag? Zlatan? Tveksamt, då Zlatan är inbiten Pro Evolution Soccer (PES)-spelare. Cristiano Ronaldo har synts på omslaget tidigare och är uttalad PES-spelare, så honom kan vi räkna bort. Lionel Messi har även han varit med på omslaget, så där försvinner ännu en världsspelare. Kaká däremot har aldrig synts på varken ett FIFA-omslag eller PES-omslag. Något som är lite underligt då han blivit utsedd till världens bästa spelare och varit i den absoluta toppen i några år nu. Karim Benzema vore också kul att se på ett framtida omslag och om han gör en kanonsäsong i Real Madrid borde inte det vara helt omöjligt. EA Sports har använt sig av honom i trailers och bilder till FIFA 10, dock i Lyons färger, då dessa trailers och bilder kom innan övergången till Real Madrid. Han lär ju knappast vara mindre attraktiv i marknadsföringen nu.
Vem vill du helst se på omslaget till FIFA. Lämna en kommentar!
Trots att jag inte längre vill se Wayne Rooney på omslaget till FIFA så ska han ha all cred för sitt samarbete med EA Sports.
Cristiano Ronaldo tas emot av 75 000 fans på Bernabeu.
Filmare, gnällspik, fjolla och alldeles, alldeles underbar. Åsikterna om Cristiano Ronaldo har varit många under åren och samtidigt som han hatats för sin fåfänga, sitt filmande och tjurande när han får domslut mot sig har han varit älskad för sin fantastiska teknik, sitt skott, passningsspel, målsinne och huvudspel. Om det inte vore för att han sällan spelat defensivt (och varför ska han?) så skulle man kunna kalla honom för en komplett fotbollsspelare.
Cristiano Ronaldo får tröja nummer nio i Real Madrid. Precis som hans brasilianske namne hade tidigare i samma klubb. Som Manchester United-fan smärtar det att se honom i Real Madrids vita tröja. Manchester United fick 80 miljoner pund för Ronaldo. Det är lite mer än en miljard svenska kronor. EN MILJARD! Givetvis ska man sälja en spelare om man erbjuds en miljard kronor, det finns inget annat vettigt val. Trots det tar det emot att se Cristiano Ronaldo presenteras för 75 000 Real Madrid-supportrar. Bara det i sig är sjuka siffror. 75 000 personer åkte till Bernabeu för att se en spelare presenteras. Inte för att titta på match eller konsert, nej för att se Ronaldo gå ut på ett podium, skaka hand med gubbar och trixa lite med en boll.
När det gäller att fylla Cristiano Ronaldos plats i Manchester United ser det dystert ut för tillfället. Förra veckan skrev Antonio Valencia på för klubben. Han har tidigare spelat i Wigan och var inte direkt någon jag lagt märke till. Nu ska tilläggas att mitt intresse för Wigan minst sagt varit svalt. Den jag hade hoppats och trott på skulle dra på sig den röda tröjan nästa säsong var Karim Benzema, glödhet fransk anfallare från Lyon. Så blev det inte. Han hamnade istället i Real Madrid och blev klubbkamrat med Cristiano Ronaldo. Inte nog med att de köpte Manchester Uniteds bästa spelare, de köpte även den spelare jag tyckte skulle ersätta honom. Istället fick Manchester United Michael Owen. En helt fantastisk anfallare… för tio år sedan.
Förhoppningsvis har vi inte sett det sista av Manchester United på transfermarknaden, men det känns dystert att både Cristiano Ronaldo och Carlos Tevez lämnar klubben och de anfallsalternativ (bortsett från ungtupparna som inte slagit igenom än) till Wayne Rooney är bromsklossen Dimitar Berbatov (börja springa för fan!) och gipset Michael Owen. Trots mitt raljerande hoppas jag verkligen att Berbatov och Owen motbevisar mig och gör briljanta säsonger. Det är egentligen inget direkt fel på Berbatov. Han presterar hyfsat men segar ner spelet varje gång han får bollen. En sådan spelare som kostat så mycket och ska vara en världsforward kan man dock förvänta sig mer av. Michael Owen vet jag inte riktigt var man kan förvänta sig av, men jag hoppas verkligen att han kan lägga sitt skadehelvete bakom sig och komma tillbaka som en vass anfallare än en gång.
Till sist vill jag avsluta med att tacka Cristiano Ronaldo för några fantastiska år i Manchester United och önska honom lycka till i Real Madrid. Jag kommer säkerligen reta mig på hans gnällande och filmande i Real men inget kommer ändra på det han åstadkommit i min klubb, Manchester United.
Ett Manchester United som var lika blekt som sina dräkter var vad vi fick se ikväll. Barcelona kanske inte borde varit i final med tanke på skandalmatchen mot Chelsea i semifinalen där domaren dömde bort Chelsea. Men med tanke på hur Barcelona spelade och hur Manchester United spelade denna kväll stod det smärtsamt klart för alla som såg matchen vilka som var värda att vinna. Manchester United inledde vansinnigt starkt de första tio minuterna. Sedan fick Barcelona hål på United, Eto’o gjorde mål och efter det var det ett fegt, svagt och utspelat Manchester United som blev överkörda av ett läskigt passningssäkert Barcelona.
Givetvis hade lille Messi ett finger med i spelet. Jag citerar mig själv själv från förra inlägget: “Ronaldo är ruskigt bra på att nicka vilket inte 169 centimeter Messi är.”. Lionel Messi gjorde mål. Ett fantastiskt mål. På nick! Jag citerar mig själv vidare: “Ronaldo har vad som kan vara världens bästa skott […] och Messi har inte alls ett lika vasst skott.”. Lionel Messi hade ett ruggigt, stenhårt skott precis över ribban. Manchester United föll mot ett bättre Barcelona och Lionel Messi motbevisade mig i mina påstående i förra inlägget. Visst, Cristiano Ronaldo må vara en mer komplett spelare men denna kväll tillhörde kung Messi och hans Barcelona.
Som Manchester United-fan är det bara att buga, gratulera och tacka för den fantastiska fotbollen Barcelona spelat denna säsong.
Thierry Henry och Lionel Messi gläds efter det fantastiska nickmålet.
Förmodligen världens två bästa spelare just nu. Cristiano Ronaldo och Lionel Messi.
Ikväll är det en högtidsstund för alla fotbollsälskare. Det är Champions League-final och vad jag anser är världens två bästa klubblag möts ikväll. Det ena laget är “mitt” lag, Manchester United med superstjärnan Cristiano Ronaldo i spetsen. Motståndarna är inte precis kattskit heller. Fantastiska Barcelona med lika fantastiske Lionel Messi i laget. Manchester United och Barcelona möttes ifjol i Champions League-semifinalen och United vann dessa möten totalt med 1-0 efter ett kanonmål av Paul Scholes och jag hoppas givetvis på en repris i kvällens final.
Blickarna drar sig dock till båda storstjärnorna denna gång, Ronaldo och Messi. “Egentligen” så är Cristiano Ronaldo en bättre spelare sett till individuella färdigheter. Ronaldo är ruskigt bra på att nicka vilket inte 169 centimeter Messi är. Ronaldo har vad som kan vara världens bästa skott (kolla bara in detta mål mot Porto!) och Messi har inte alls ett lika vasst skott. Ronaldo är större och starkare även om Lionel Messi har biffat till sig till denna säsong. Båda är ruskigt snabba och har fantastisk teknik. Med andra ord är Ronaldo en mer komplett spelare. Men, det Messi är bra på är han helt sjukt fantastiskt bra på. Han hittar ytor ingen visste fanns, har briljant passningsspel och speluppfattning och ett målsinne som är helt otroligt.
Det känns som matchen kan sluta lite hur som helst ikväll. Jag hoppas Nemanja Vidic vaknat elakare än någonsin och stoppar alla Barcelonas anfallsförsök, att Ronaldo lämnat grinhumöret hemma och att Wayne Rooney helt enkelt är Wayne Rooney. Hur som helst har vi en fantastisk final att se fram emot och alla som älskar fotboll är vinnare, oavsett utgången.
Livet som Manchester United-fan känns rätt bra nu. I gårdagens match kastades man verkligen mellan himmel och helvete och det är kunde lika gärna varit Chelsea som stått som Champions League-mästare istället för Manchester United. Tack och lov så slog John Terry sin straff i stolpen och tack och lov så räddade Edwin van der Sar straffen från Nicolas Anelka.
Att Cristiano Ronaldo skulle missa sin straff kände jag på mig när han skulle slå den. Ronaldo är en fantastisk spelare, förmodligen världens just nu bästa, men den mannen kan inte göra saker enkelt. Ibland behöver man bara dundra in en straff, inget mer. Givetvis var han tvungen att krångla till det vilket gjorde att ansatsen blev kortare och för Petr Cech var det bara att vänta och slänga sig åt det håll straffen gick.
De två målskyttarna i sista Premier League-matchen för säsongen. Ryan Giggs och Cristiano Ronaldo.
Jajemen! Manchester United plockade hem ligaguldet idag med sin 2-0 vinst över Wigan. Samtidigt spelade Chelsea 1-1 mot Bolton. Det känns underbart i mitt Man United-hjärta. Nu är det bara en titel kvar att kamma hem denna säsong: Champions League. Senare denna månad så blir det en hård kamp om den mellan Manchester United och Chelsea.
Förövrigt så fick vår landslagskeeper Andreas Isaksson förtroendet att spela idag för Manchester City. Han släppte in åtta mål. Det känns lite oroväckande så här inför EM.
Semifinaler mellan Manchester United och Barcelona. Jag hoppas på kramkalas för United-spelarna.
Jag var som störst fotbollsfanatiker runt 1997-2000. Favoritlaget hette (och heter fortfarande) Manchester United. Idolen var världens genom tiderna bästa målvakt (nej, det kan inte debatteras. Det är ett faktum) Peter Schmeichel och höjdpunkten var när Manchester United vände underläge 1-0 till vinst med 2-1 i Champions League-finalen mot Bayern München 1999. Själv låg jag på golvet framför teven kramandes en kudde och vrålandes av lycka efter Ole Gunnar Solskjærs avgjörande mål. Det var en fantastisk säsong då mitt favoritlag vann ligan, cupen och Champions League. Sedan dess har United aldrig spelat Champions League-final igen men det känns lite som det kan vara på gång nu.
På onsdag möts Manchester United och Barcelona i den första av två semifinal-sammandrabbningar. Det kan bli helt fantastiskt bra. United har världens just nu hetaste fotbollspelare i Cristiano Ronaldo och utöver honom en trupp som är på topp just nu. Ji-Sung Park har varit het de senaste matcherna jag sett honom. Wayne Rooney är bra åt båda håll och Carlos Tevez producerar framåt. Edwin van der Sar är säkerheten själv i målet och framför sig har han den person som kanske är världens bästa mittback just nu, Rio Ferdinand.
Barcelona känns lite mer skakigt. Storstjärnorna producerar inte som förväntat. Ronaldinho som en gång varit världens bäste är rätt ofta petad och supervärvningen från Arsenal, Thierry Henry har inte varit speciellt vass. Dock har unge Bojan Krkić gjort imponerande inhopp så helt mörkt ut är det inte för Barcelona. Dessutom finns ju fantastiske Lionel Messi i truppen. Om han blixtrar till kan han avgöra semifinalerna till Barcelonas fördel på egen hand.
Min entusiasm inför dessa matcher förvånar mig lite då fotbollsintresset har varit betydligt mer vilande hos mig än tidigare. Men nu när mitt favoritlag spelar fantastisk fotboll och har vittring på både ligaguld och Champions League-guld vaknar det ur dvalan. Jag hoppas verkligen detta håller hela vägen och “mitt”Manchester United står som vinnare i maj.
[poll id=17]
Jag avslutar detta inlägg med ett härligt videoklipp från finalen 1999. Som Manchester United-fan blir det inte mycket bättre än så här! Se och njut.
Jag var som störst fotbollsfanatiker runt 1997-2000. Favoritlaget hette (och heter fortfarande) Manchester United. Idolen var världens genom tiderna bästa målvakt (nej, det kan inte debatteras. Det är ett faktum) Peter Schmeichel och höjdpunkten var när Manchester United vände underläge 1-0 till vinst med 2-1 i Champions League-finalen mot Bayern München 1999. Själv låg jag på golvet framför teven kramandes en kudde och vrålandes av lycka efter Ole Gunnar Solskjærs avgjörande mål. Det var en fantastisk säsong då mitt favoritlag vann ligan, cupen och Champions League. Sedan dess har United aldrig spelat Champions League-final igen men det känns lite som det kan vara på gång nu.
Barcelona känns lite mer skakigt. Storstjärnorna producerar inte som förväntat. Ronaldinho som en gång varit världens bäste är rätt ofta petad och supervärvningen från Arsenal, Thierry Henry har inte varit speciellt vass. Dock har unge Bojan Krkić gjort imponerande inhopp så helt mörkt ut är det inte för Barcelona. Dessutom finns ju fantastiske Lionel Messi i truppen. Om han blixtrar till kan han avgöra semifinalerna till Barcelonas fördel på egen hand.